erlanderbrigaderna

Gapa efter mycket

2011-10-04T21:52:00.000+02:00

Jag läser just nu en bok som huvudsakligen består av familjer runt om i världen som poserar med den mat de brukar köpa under en veckas tid (Menzel, P och D'Aluisio, F, 2007: Hungry Planet. What the World Eats.). Här finns ett reportage i Time med bilder från boken.

Det är vidunderligt. På ett plan är det naturligtvis en "hyllning till livet"*, ett firande av den fantastiska mångfald som det mänskliga livet uppvisar. På ett annat plan är det deprimerande.

För oavsett i vilken del av världen som upphovsmännen till boken befinner sig dyker samma tendenser upp: ökande diabetes och fetma i spåren av halvfabrikat och (amerikansk) snabbmat. De länder som inte är drabbade av galopperande övervikt och välfärdssjukdomar är länder med undernärd och svältande befolkning. Samt Japan.

Låt mig bara säga att jag faktiskt tycker att det är bättre att folk är övernärda än att de är undernärda, även om det leder in på en annan och fasansfull paradox: vi kan föda hela världens befolkning, men vi gör det inte. Ett av fotoreportagen är från ett flyktingläger i Kenya, dit hundratusentals har flytt från svält och terror i främst Somalia. Det finns folk som har bott i detta läger i decennier, som har vuxit upp där och som inte känner till något annat liv. Befolkningen lever på matransoner från hjälporganisationer. Det blir gröt tre gånger om dagen och några gram getkött till Eid. Det är inget man blir fet på, milt sagt.

Och deras liv är ändå oerhört mycket bättre än det de har flytt ifrån: terror, barbari och svält i anarkins och inbördeskrigets Somalia. Sydsvenskan har publicerat en serie artiklar av Niklas Orrenius och fotografen Åsa Sjöström från ett sådant flyktingläger, som den här, som berörde mig djupt. Den namnlösa fasan i att inte kunna föda sina barn, vanmakten i att se dem tyna bort.

Svälten är, sina fasor till trots, en fiende som vi börjar få bukt med, till viss del tack vare globalisering, frihandel och kapitalism. Uppfödnings- och odlingsmetoder har blivit bättre tack vare tekniska framsteg och konkurrens, och läs för Guds skull följande texter på SLU:s forskningsblogg som behandlar myter om livsmedelsproduktion. Det moderna jordbruket är på alla plan fullkomligt överlägset det traditionella och det är den gröna revolutionen som vi har att tacka för att inte fler svälter idag.

Men inte det där med fetman. Familjerna i Hungry Planet många gånger oroade för att deras barn verkar vara mer intresserade av snabbmat än av traditionell husmanskost. En mycket gammal dam på Okinawa tycks ha mycket svårt att förstå vad västerländsk snabbmat egentligen är för något. Och kan inte för sitt liv begripa att det inte bara finns folk som inte odlar sina grönsaker själva, utan som inte ens vet något om jordbruk. "Berätta för folk att man ska sätta potatisar efter att det har regnat", säger hon i hopp om att folk ändå ska börja förstå.

Och det är klart att folk förstår. I min generation - världen över - finns många som sätter stort värde på att själva odla grönsaker och är ytterst intresserade av matlagning, både nya och traditionella metoder. Intresset för att äta rätt och motionera är större än någonsin.

Sen är det ju sin sak att eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle måste marknaden förse oss med komplicerade och dyra lösningar på ganska enkla och billiga problem. Att leva hälsosamt är inte svårare än att äta mindre och röra sig mer, men för att höja profiten i alla produktionskedjans led måste det kläs i komplicerade dieter och träningsprogram. Zumba och GI. Funktionskläder och algsmoothies.

Och jag kanske är naiv, men jag har svårt att tro att de flesta inte inser att om man äter snabbmat sju dagar i veckan och sitter framför en datorskärm hela dygnet, kommer man med nödvändighet att bli tjock, sjuk och trött.

Det finns inte heller någon anledning att ryckas med i den fullkomligt sinnessjuka kroppshets som har följt i tjocksmocksexplosionens spår. Det är inte ett par kilos övervikt som är problemet. Det är hjärtattack och diabetes som är problemet.

Men nu har vi inrättat våra liv sålunda. Mindre och mindre tid läggs på matlagning och inköp eftersom vi måste hinna med att arbeta. Snabbmat är enkelt och tillgängligt. Istället för vardagsmotion som att gå i trappor, cykla till jobbet och gå skogspromenader finns intensivpass och maskiner på dygnetruntöppna gym.

Klassaspekten i ekvationen är solklar: det är de fattiga obildbara lantisarna och förortsborna som lever ohälsosamt, medan de rika, välutbildade, urbana är smala, vältränade, och har näsa för wakamealgernas alla nyanser.

Men folkhälsoproblemet flyttar inte på sig. Sjukdom kostar pengar och därför blir det föremål för politisk reglering. I Danmark har man nyligen infört en fettskatt för att få bukt med problemet.

Man kan bli upprörd och kalla det för klasspolitik (som när Anders Borg sänkte skatten på skidliftar och höjde skatten på snus), eller så kan man avmätt konstatera att det nog inte kommer att hjälpa, eftersom problemet inte är att folk äter för mycket fett, utan att de äter för mycket överhuvudtaget (och kanske framförallt för mycket socker).

Man kan också kalla det för huvudlöst förmynderi, vilket är populärt särskilt från den höger som ändå aldrig har trott på folkhälsopolitik, som Mattias Svensson i Glädjedödarna (finansierad av Svenskt Näringsliv) eller Johanna Nylander i Är det så farligt? (finansierad av Swedish Match).

Jag tror att det som är dåligt i våra liv är svårt att komma åt med medialt skuldbeläggande, mirakelkurer eller punktskatter. Men jag kan inte heller peka på en väg ut ur det. Hur ska man se på det faktum att låginkomsttagare inte bara har sämre hälsa än höginkomsttagare, utan också får sämre vård?

Kanske är det så att en väg till bättre hälsa genom bättre kost och mer motion går genom ökad jämlikhet, åtminstone för de industrialiserade länderna. Men då har vi inte ens hunnit komma till livsmedelsindustrin och den globala livsmedelshandeln, hållbar utveckling, social rättvisa för livsmedelsarbetare och djurskyddet.

Kanske är det också så att jag gapar efter för mycket i det här blogginlägget. Det ligger en bok och skvalpar i dessa funderingar, men i vilka funderingar skvalpar det inte en bok, å andra sidan.

Jag återkommer.

* Jag har en vän som är bokförläggare. Vi brukar skämta om baksidestexter och överanvändningen av frasen "hyllning till livet". En gång använde han den själv. Det har vi haft omåttligt roligt åt.

Som om vi bar et barn varsomt på armen

2011-07-23T21:32:00.004+02:00

Det är många dessa dagar som känner sig manade att säga något med anledning av terrordåden i Norge den 22 juli. Jag har läst dussintals reaktioner, analyser, sammanfattningar och rena känsloutbrott från människor jag känner och människor jag inte känner. Jag kan inte tillföra något till detta och har heller inga ambitioner att göra det. Jag skriver för att jag måste, och det är väl därför alla andra skriver också.

En journalist från Sydsvenskan ringde nyss och bad mig förklara vilken roll jag som forskare tyckte att jag hade i det öppna samhället - med anledning av att dåden beskrivs som ett angrepp på just det öppna samhället. Jag svarade något svävande om att utöver forskning, undervisning och min egen forskarutbildning är det väl tredje uppgiften som ligger närmast till hands att lyfta fram; att bidra med kunskap till samhället, att delta i den offentliga debatten. Jag poängterade att Breivik hade med universitetsprofessorerna på sin dödslista. Och så slutade jag "men annars vet jag inte vilken min roll specifikt är, utöver den roll jag har som medborgare, naturligtvis."

Det är naturligtvis så att det är vår roll som medborgare som är viktigast för upprätthållandet av det öppna samhället.

Max Horkheimer skrev någonstans att "Oåterkalleligt är endast det onda i historien: de oförverkligade möjligheterna, den försummade lyckan, morden med eller utan juridiska procedurer [...]. Allt annat är ständigt i fara."Det är endast genom de många medborgarnas aktiva skydd av samhället och av varandra som vi kan hålla det onda borta. Om det är något i den här historien som ger tröst, är det att det norska samhället från statsledning till enskilda medborgare har reagerat med kärlek, solidaritet och pliktkänsla.

På samma sätt måste varenda en av oss bära ett gemensamt uppdrag, inte bara för våra närmaste utan för hela samhället. På goda dagar såväl som på onda dagar.

Många har i Norge citerat Nordahl Griegs dikt Til Ungdommen. Före den gångna helgen kände jag inte till den. Nu vill jag lyfta fram den som ett manifest för det öppna, goda, mänskliga samhället. Som den avslutande strofen uppmanar: Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen / som om vi bar et barn varsomt på armen.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av Fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

(texten hämtad från engelskspråkiga Wikipedia)

Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke under minnesstunden den 24 juli finns här.

Några av alla dem som har sagt intressanta saker i den svenska debatten är Sanna Rayman,Martina Jarminder, Katrine Kielos, Thomas Hylland Eriksen, Daniel Poohl och Camilla Rågfors.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)

Jag såg en film från mitt 2000-tal

2011-05-07T21:13:00.004+02:00

I samband med nyheten att Usama bin Laden till slut hade dödats av amerikanska soldater efter en jakt som sträckte sig över mer än ett decennium fällde någon kommentaren att 00-talet nu äntligen var slut. Jag minns var jag var när jag fick höra nyheten. Jag vaknade klockan sex på morgonen den 2 maj, sträckte mig efter telefonen och läste mitt twitterflöde.

För mig väcktes en kedja av minnen sammanlänkad av det långa kriget mot terrorismen. Alla känslor av rädsla, sorg, oro, vrede och vemod har sköljt över mig igen den senaste veckan. I min egen livsvärld, i mitt privatliv, var 00-talet ett lyckligt decennium. I den globala verklighet som ingen kommer undan har de senaste tio åren präglats av den paradoxala kombinationen av stigande välstånd och blodiga krig.

Jag minns var jag var när jag fick höra om attackerna den 11 september 2001. Jag satt i en studentradiostudio i Lund och sände ett program om vandringssägner när någon kom in under en låt och sa: slå på TV:n. Eftersom det inte fanns något annat att göra, bröt vi våra sändningar och började prata om det som hände i USA istället. Av en slump blev det så att jag genomförde den improviserade sändningen (vi höll på i tre timmar, tror jag) tillsammans med två amerikaner medan några från Utrikespolitiska föreningens radioredaktion gjorde research och ringde runt.

Jag var livrädd. Att sitta framför en mikrofon i direktsändning var ett sätt att bevara fattningen. Vi såg det andra planet flyga in i World Trade Center i direktsändning på den lilla TV:n som hängde ovanför mixerbordet. Otroliga rykten flög in och ut i studion. Internet upphörde att fungera. Det gick inte att ringa någonstans i USA. "London brinner." "Det är 15 plan i luften som vägrar svara på anrop." Jag intervjuade Björn Kumm, hade fel bakgrundsinformation och inledde med "du arbetar alltså på utrikesdepartementet". Jag intervjuade Jan Hjärpe - han och jag ska förresten diskutera revolutionerna i arabvärlden på ett seminarium på onsdag, mirabile dictu - och sa "PFLP har tagit på sig dådet, vad är din kommentar till det?". Jag var utmattad när jag kom hem till kollektivet på Klostergården.

Många människor var livrädda under den där eftermiddagen i Sverige. Det var omöjligt att veta vem som låg bakom och vilken omfattning det var på attacken. Jag lärde mig hur informationsspridning fungerar vid stora kriser och hur det är att som nyhetsförmedlare vara mitt uppe i ett skeende tillsammans med alla andra och försöka göra något vettigt av de motstridiga uppgifter som fladdrar runt samtidigt som man mest av allt försöker undvika att helt tappa taget. Jag är glad att jag satt på Radio AF och inte på Ekot.

Några månader senare inleddes bombningarna av Afghanistan. Jag minns var jag var när jag hörde nyheten, på väg in till en teaterföreställning en sen oktoberkväll. Det var en väntad nyhet och den gjorde mig nedstämd.

Många försökte hantera det permanenta krigstillstånd med distans och ironi. Jag skapade en cocktail med namnet Infinite Justice. Nio centiliter grön chartreuse, elva droppar angostura, invänta illamående och migrän. I december gick jag på maskerad utklädd till Usama bin Laden. I Lund skrevs det snapsvisor om jakten på al Qaidas ledare.

För de flesta människor i världen kom terrorhotet att förbli diffust och avlägset. Medan hundratusentals människor dog i krigen och terrorattackerna i länder som Afghanistan, Irak, Tjetjenien och Kina, klagade vi européer på säkerhetskontroller på flygplatserna.

Naturligtvis gick inte Europa helt försonat. Bomberna i Madrid och i London påminde oss om att vi var utsatta för risker, även om de var mikroskopiskt små. Ett av de första inläggen på den här bloggen handlade om bombningarna i Londons tunnelbana. När brevhemligheten och privatlivets helgd hotades genom bland annat det utökade spaningsuppdraget för FRA, protesterade många med rätta, precis som man i detta nu fortfarande kämpar mot datalagningsdirektivet.

Men huvudsakligen har vi långsamt och utan större motstånd glidit in i ett tillstånd där vi tillåter våra regeringar att göra nästan vad som helst - övervaka vår e-post, döda civila i främmande länder - för att vi accepterar premissen att vi kan skydda oss mot terrorn bara på detta sätt.

Och det är inte det att det inte har funnits kritik eller debatt. Det är lätt att idag glömma vilken massiv uppslutning som demonstrationerna mot det stundande Irakkriget fick. Själv demonstrerade jag i Luleå den 15 februari 2003. Mikael Wiehe blev så glad att han skrev en låt om det.

Men Irakkriget startade också och pågick och pågick och pågår fortfarande, trots att det är bättre nu än vad det var för några år sedan. Afghanistankriget firar tioårsjubileum i höst, och Sverige har varit med hela tiden.

Och märkligt nog är det i alla fall för mig som att den här tryckande känslan av oundviklighet, av vanmakt, inte började lätta förrän med upproren i Tunisien och Egypten i år. För första gången på mycket länge fick vi känna hopp över den politiska utvecklingen i en del av världen som under det allt för långa 00-talet bara skildrades som en grogrund för terrorism, som ett växthus för hat och fundamentalism.

Jag minns var jag var när Mubarak föll. Jag satt framför min dator och tittade på Al Jazeera English och grät. Någonstans hoppas jag att världens folk tillsammans ska kunna båda besegra terrorismen och de strukturer som i brist på mer precisa termer kanske kan kallas västerländsk imperialism. Att vi tillsammans ska kunna göra världen till en fredlig plats. Fördela välståndet. Ni vet. Allt sånt som bara känns möjligt i stunder som den jag hade framför datorn med Tahrirtorget. De korta, korta ögonblicken av glädje mellan långfredagarna av frustration, där nyheterna sköljer i vågor av mörker som innesluter ännu mer mörker - som när vi - ja, VI - lät 61 afrikanska flyktingar svälta ihjäl på en båt utanför Libyens kust.

Vi lever i demokratier. Vi har ett ansvar att förbjuda våra regeringar att handla så här. I morse läste jag många kommentarer om att denna Europadag inte var något att fira, att det var en skammens dag för hela kontinenten. Men en Europadag som denna, översköljd av vågor av mörker som innesluter mer mörker, är också en dag att minnas att vi kan göra något åt det. För att låna orden från en europé som slutade sitt liv i samma stad där detta krig började: War is over if you want it.

Palme

2011-02-28T10:17:00.002+01:00

Klockan åtta på morgonen den 1 mars 1986 fick jag veta att Olof Palme hade mördats. Det var dagen efter min sjuårsdag, det var lördag, och min familj skulle titta på Go'morron Sverige som vanligt. Istället för Fredrik Belfrage och Curt-Eric Holmqvist var det en extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.

Min mor, uppvuxen i en släkt av die-hard bondeförbundare, grät floder och jag ställde den lika lillgamla som korkade frågan "Men du är väl inte socialdemokrat?" Och ingenting var riktigt som förut.

Allt jag vet om vad Palme sa och vad han gjorde lärde jag mig efteråt, men som för alla andra som kommer ihåg den dagen är Palmemordet ett starkt och mycket emotionellt minne för mig. Jag kan när som helst kasta mig rakt in i den där marsmorgonen för 25 år sen och det är som att vara där.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)

De som hatar Vi som älskar Malmö

2010-10-27T12:26:00.000+02:00

I Malmö cyklar en man runt och skjuter människor som ser ut att ha invandrarbakgrund. Av naturliga skäl är människor i staden rädda. Det händer då och då att människor blir skjutna i Malmö, men det har tidigare nästan undantagslöst rört sig om så kallade uppgörelser i undre världen. P3:s Tankesmedjan gjorde sig lustig över att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström twittrade att det inte var invandrare utan Malmöbor som var måltavlor. Men han hade rätt. Det går inte att se på en person om hon eller han är invandrare eller inte. Man kan mycket väl vara Malmöbo sedan generationer och ändå vara utsatt. Måltavlan är vem som helst.

Utomsocknes får sin bild av Malmö bekräftad, naturligtvis. Fast de var rädda redan innan. Mina grannar kom tillbaka efter att ha varit i Sydamerika ett halvår och sa att det verkade som om Malmö hade blivit mer otryggt, att det var mycket våld och så. Dessa Malmöbor i tillfällig exil hade alltså suttit i Rio de Janeiro - en stad med ungefär 15 gånger så mycket dödligt våld som Malmö - och tyckt att Skånemetropolen verkade otrygg.

Som Ann Heberlein skriver så är denna rädsla - milt uttryckt - inte något som är bra för staden eller dess invånare.

Sydsvenskan startade för några dagar sedan en kampanj som heter Vi älskar Malmö. Kampanjen förs på Twitter, i Facebook och i tidningen och går enkelt uttryckt på att ge Malmöborna en möjlighet att visa hur mycket de älskar sin stad och att sätta upp en positiv motbild mot skräcknarrativet. Idag är det ungefär 11 000 personer som "gillat" initiativet på Facebook.

Det finns de som hatar Vi älskar Malmö. De finns på Flashback. Där tycker många att det är invandrarnas fel och att kampanjen är en attack på Sverigedemokraterna. Nämen. Ser man på.

Men de finns på andra håll också. I Sydsvenskan skriver Lundaforskarna Anders Ackfeldt, som är enhetsadministratör på Center för Mellanösternstudier och Niklas Bernsand, doktorand i Öst- och Centraleuropakunskap om den arroganta kampanjen.

De menar att tidningen försöker att stärka stadens varumärke genom att mörka de klasskillnader som (underföstått) . "Man älskar inte en stad och dess invånare genom Facebookkampanjer och varumärkesautism" och "Malmös politiker [...] gnuggar [med säkerhet] händerna åt Sydsvenskans pr-spektakel."

Det är en mer intressant kritik. Är kampanjen ett opium för Malmöborna? Lurar de som ger sitt stöd till kampanjen sig själva?

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar i sin tur att det är "väl magstarkt" att "skälla ut bekymrade medborgare som vill bidra till samhörigheten i Malmö".

Det finns två sidor av Malmö. Den ena är framgångssagan Malmö: befolkningsökning, högskola, innovationer, entreprenörsskap, fair trade, ung stad, levande kulturliv, mångfaldens Malmö, kreativitetens Malmö, coola Malmö. Den andra är segregationens Malmö, klassklyftornas Malmö, våldets Malmö, den organiserade brottslighetens malmö, hemlöshetens Malmö. Ilmar Reepalu talar om den ena sidan när han besöker världsutställningen i Shanghai och om den andra när han ber regeringen om mer poliser.

En del drar slutsatsen att den ena sidan är en chimär som används av kapitalet för att mörka den andra sidan. En sorts medveten diskursproduktion. Ibland är det säkert så. Men konstruktionen av Malmö som en farlig och våldsam stad, som ett skyltfönster för misslyckad integrationspolitik, som en orgie i otrygghet - vem tjänar på den? På vilket sätt leder den till att Malmö blir en bättre stad att leva i?

Och framförallt - vad är det som är så dåligt med att visa lite jävla kärlek?

Det är helt enkelt inte rätt att döma ut människors spontana engagemang för sin hemstad som meningslöst eller direkt farligt. Vad är en manifestation egentligen om inte ett uttryck för känslor? Varför ska inte Malmöborna visa sin kärlek till varandra och till sin stad? Varför är det fel att erbjuda en motbild till skräcknarrativet? Och är det någon på allvar som tror att vi bara glömmer bort de dåliga sidorna med staden?

Det Niklas Bernsand och Anders Ackfeldt gör är att de inte kan förstå att alla politiska handlingar inte behöver vara direkt instrumentella. Lika lite som manifestationerna på årsdagen av Kristallnatten har ett syfte mer än att människor vill uttrycka sin avsky för det som hände 9 november 1938 och aldrig glömma det, är det någon som tror att Vi älskar Malmö kommer att leda till att ungdomsarbetslösheten besegras eller att det illegala vapnen försvinner.

Eller, minst av allt, till att den cyklande mördaren tas fast. Vilket vi - nästan alla! - hoppas kommer att hända mycket snart.

Men lite jävla kärlek kan inte vara fel just nu.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)

Landet som är

2010-09-24T14:22:00.003+02:00

Mest dåligt samvete har jag för att jag inte engagerade mig mer i valrörelsen. Det är det nog fler som har. Men det här inlägget ska inte handla om det, utan om hopp och om en medelklass som kanske kommer att ta sig i kragen.

Folk har ju gått omkring och varit modstulna nu under veckan och känt sig frustrerade. För rödgrönt sinnade är det en dubbel förlust med Sverigedemokraterna i riksdagen. De socialdemokratiska eftervalsanalyserna breder ut sig som självterapeutisk avbön eller kallt kalkylerade dolkstötar över mediefältet.

Men den här valrörelsen har lärt oss många saker. Den har lärt oss att en valkampanj som satsar på att så många medlemmar som möjligt ska prata med så många människor som möjligt är en roligare och bättre kampanj än en kampanj som uteslutande satsar på strategiska medieframträdanden av partiledaren. Utan att jag själv var en aktiv del av den kampanjen var det omöjligt att undgå att många socialdemokrater kände sig fullkomligt elektrifierade av dörrknackandet och alla de andra många-till-många-aktiviteterna.

För många har den här valrörelsen inneburit ett politiskt uppvaknande. Politiska diskussioner har pågått på många ställen - på arbetsplatser, i skolor, i hemmen och på Facebook. Många som inte är politiskt aktiva har propagerat för den ena eller andra sidan. Många berättade till och med vad de skulle rösta på, vilket är ovanligt i ett land som Sverige, där politiken har utvecklats till att bli ett tabuämne i umgänget.

Det blev precis en sådan valrörelse som jag önskade mig i en debattartikel i Libertas i vintras. Där skrev jag bland annat att "Ett av de allra viktigaste målen är att åter föra in politiken i människors vardag." Och det är det man har gjort.

När jag ser det engagemang som människor visade i slutet av valrörelsen och under den senaste veckan är det omöjligt att inte känna hopp. Det finns ett stort politiskt intresse. Valdeltagandet i riksdagsvalet var det högsta sedan 1994. Kvällstidningarna informerar om den jämkade uddatalsmetoden.

För de rödgröna finns det hopp. Vi vann förstagångsväljarna med 53 % mot alliansens 38 %. Vi vann stort bland samtliga väljare under 30. Vi gjorde till och med inbrytningar bland företagare jämfört med 2006. Moderaterna tog 35 % av förstagångsväljarna 1991 jämfört med 23 % i år.

När jag stod och såg på den spontana demonstrationen mot rasism på Möllevångstorget i måndags tänkte jag: vad ska det här tjäna till? Vad är det de demonstrerar mot egentligen? De unga arbetslösa politikermisstroende som känner sig svikna av samhället och röstar på Sverigedemokraterna? Tänk om alla de här människorna hade suttit i kommunala nämnder! Tänk om alla de här människorna hade knackat dörr i Almgården för en vecka sedan!

Nu tänker jag: varför inte? Skulle inte de här starka känslorna och det uppriktiga engagemanget kunna vändas i produktivt, långsiktigt politiskt arbete? Varför skulle de inte knacka dörr i Almgården imorgon?

Den svenska medelklassen är stor, dominerande och välmående. Men många av oss har minnen i familjen om ett fattigare liv. Många av oss har verkligen fått det enormt bra, men det finns ingenting som säger att vi inte också oroar oss för de ökade klyftorna i samhället. Några har på sistone börjat fundera på om våra privilegier kanske också också innebär ett större ansvar för våra medmänniskor. Andra har släppt på sin misstro mot det organiserade politiska engagemanget.

Livet kan både rymma nörderi och samhällsengagemang. Både trist arbete i kommunala nämnder och specialkunskaper om maltwhiskey och råmjölk.

En bekant, lagom vänstersinnad men inte politiskt aktiv eller partimedlem, sökte upp mig i tisdags. I likhet med mig hade han ägnat måndagen med att må dåligt. Men så hade han tänkt efter. Och, sa han, "så gick jag in på Folkets Hus på Nobeltorget och ansökte om medlemskap i Socialdemokraterna."

Om resor

2010-04-06T05:10:00.002+02:00

När jag gick med min son till lekplatsen i San Franciscos Chinatown tillsammans med Rasmus häromdagen slogs jag plötsligt av kontrasten mellan mitt liv och mina förfäders liv. Min farfars far var en fattig man som inte kunde ta sin son till särskilt många platser. Sonen, min farfar, hade turen att växa upp samtidigt som det socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige tog sin början. Han blev målare och diversearbetare, men kunde tack vare hårt arbete och ökande reallöner köpa ett hus med trädgård. Min far har berättat hur farfar tog honom på cykeln och cyklade en mil för att titta på ett amerikanskt bombplan som kraschlandat i trakten. Men min far fick göra fler resor.

Tack vare studiemedelsreformen och utbyggnaden av högskolan (och hårt arbete) kunde farfar och farmor låta sina barn både ta studenten och studera vidare. Min far och mor tog sina barn med på busscharterresor till Europas storstäder och jag fick se Mona Lisa, Trafalgar Square och Peterskyrkan med bredda smörgåsar väntande i en kylväska och doppvärmarna redo på hotellet. Deras hårda arbete i kombination med en fullt utbyggd välfärdsstat gjorde att jag och mina syskon kunde göra nästan precis vad vi ville och studera vidare, bilda familj, få jobb vi trivdes med och resa vidare.

Själv doktorerar jag i statsvetenskap och kan ta min son till San Francisco, och när jag såg honom i klätterställningen sände jag en tanke till generationer av hårt arbetande fäder och mödrar som kämpat för sina barns möjligheter till en bättre framtid, och en tanke till ett samhällssystem som möjliggjort social såväl som geografisk rörlighet.

Tro inte att friheten kringskärs av den sociala marknadsekonomin, den kapitalistiska välfärdsstaten eller vad man nu vill kalla den. Det är den som möjliggör friheten.

Bloggdebatt om Wilkinson's The Spirit Level

2010-01-18T16:31:00.003+01:00

...eller om hur en sarkastisk anmärkning om användandet av scatterplots ledde till ett respektfullt samtal om forskning och ideologi över blockgränsen.

Själv missade jag seminariet som Efter Arbetet m fl anordnade med Richard Wilkinson som pratade om sin bok "The Spirit Level". Har inte heller läst boken, däremot läste jag föregångaren Mind the Gap, som kom 2001 och som också hävdar att ojämlikhet och ohälsa hänger ihop, med den socialdarwinistiska twisten att en strävan mot jämlikhet ligger inbyggt i människans gener.

Det där med människans naturtillstånd som ideologiskt tillhygge är jag lite osäker på, men det verkar onekligen finnas data som på ett övertygande sätt stöder tesen att det inte bara är den absoluta nivån av välstånd som är intressant, utan också den relativa.

Den här bloggposten är annars uteslutande till för att leda vidare till en mycket intressant diskussion om bokens slutsatser. Det är nationalekonomen (och socialliberalen) Andreas Bergh och Marika Lindgren Åsbrink, som är borgarrådssekreterare (och socialdemokrat) i Stockholm. Marika har också läst nationalekonomi, vilket är en förutsättning för debatten.

Det börjar med att Andreas Bergh besöker seminariet i Malmö och bloggar om det dagen efter. Han kritiserar Wilkinsons i hans mening släpphänta hantering av scatterplots för att visa på (eller åtminstone antyda) kausala samband.

Marika Lindgren Åsbrink svarar i kommentarsfältet och svarar i ett eget inlägg med att Bergh gör det enkelt för sig när han lyfter ut några scatterplots ur resonemanget och använder det för att skjuta ner den övergripande tesen. Och får svar i kommentarsfältet av Bergh, som pekar på att statistisk samvariation inte är det samma som kausalitet och att man därför måste använda scatterplots med urskillning.

Sen håller de på så, några dagar. Bemöter varandras argument med erkännande och respekt, skriver svar, tar läshänvisningar på allvar. De kritiserar båda Wilkinsons bok minst lika mycket som något annat. Debatten avslutas med Berghs sista kommentar på Åsbrinks sista inlägg (ett erkännande av frågans komplexitet och en betoning på att det egentliga problemet är att fattiga har sämre hälsa än rika även om de bor i rika länder):

"Imponerad. Det behövs fler politiker som du. Hoppas det gick/går bra i provval och stundande valrörelse!" (Marika Lindgren Åsbrink ställer upp till kommunfullmäktigevalet i Sundbyberg 2010.)

Och vid det laget fylls jag av något sorts hopp för den politiska diskussionen i det här landet. Trots skyttegravskriget, den låga intellektuella nivån, kommentarfältstrollen, personangreppen, härskarteknikerna, halvlögnerna, den strategiska tystnaden och allt annat som karakteriserar blocköverskridande debatter på nätet finns det en diskussion, ett tillfälle som jag kan peka på och säga: men ibland funkar det!

Om inte Jürgen Habermas fortfarande hade varit vid liv hade han nickat instämmande i sin himmel.

Hela debatten:

http://www.andreasbergh.se/blogg/2009/12/15/arbetarrorelsens-tankesmedja-visar-upp-sig.html

http://storstad.wordpress.com/2010/01/01/om-ojamlikhet-10-tal-ett-lofte-och-en-forhoppning/

http://storstad.wordpress.com/2010/01/02/its-the-inequality-stupid/

http://storstad.wordpress.com/2010/01/03/ojamlikhet-eller-fattigdom-potejto-potato/

Blondinbella: Trygghet skapar framgång

2009-12-22T19:51:00.003+01:00

Blondinbella har tidigare varit medlem av MUF. Man kan fråga sig om hon är på väg vänsterut nu.

Från en intervju i senaste Nöjesguiden:

Du har sagt att du skäms över vissa politiska åsikter du hade som yngre…

–Ja, som Muf:are så har man de mest bisarra åsikter… Det jag skäms över är att jag har varit så jävla hård mot människor. Idag har jag blivit mer medmänsklig. Tryggheten skapar framgång. Jag har förstått att världen inte är så svartvit som jag trodde när jag var yngre, vilket är typiskt tonåringar haha.

Blondinbella ger här uttryck för en klassisk socialdemokratisk syn på samhället. Trygghet skapar framgång.

Högerns syn går i korthet ut på att hungriga vargar jagar bäst - om man gör det omöjligt att leva på a-kassa eller sjukpenning kommer folk att inse att det är bättre att jobba. Det blir då i sista hand folks eget fel att de är fattiga eller sjuka. Det är den svartvita människorynen som Blondinbella har övergett på gamla dagar (hon är 19 år gammal).

Påven går med håven

2009-10-22T20:52:00.004+02:00

Idag beslutade kyrkomötet att Svenska Kyrkan ska viga samkönade par. Gott så. Jag stödde Kristdemokraternas förslag att göra äktenskapet till en helt sekulär historia och frånta de religiösa samfunden vigselrätten helt, men det var det ingen annan som gjorde. Men jag kan leva med det här.

Det är det dock många andra som inte kan. Överhuvudtaget verkar den liberaliseringsprocess som i synnerhet vissa protestantiska kyrkor i Europa och Nordamerika genomgått de senaste 50 åren göra mer konservativa element missnöjda. Det har inte sällan lett till att man konverterat till katolicismen, en hederligt förutsägbar konservativ kyrka.

Om man vet något om de blodiga religionskrig som slet Europa itu under hundratals år kan man bli förvånad över att personer som nyss var protestanter plötsligt kan bli katoliker utan några själskval, men sanningen är väl kanske att det inte längre är så många som kommer ihåg vad det där bråket handlade om. Transsubstantiationsläran? Nån som vet? Inte det? Ok. Avlatsbreven? Ja, fast de är ju borta sen ganska länge. Predika på folkspråket? Check. Traditionens auktoritet? Vi ÄLSKAR ju traditioner! Påven som Kristi ställföreträdare på jorden? Whatever, bara jag slipper lesbiska präster.

Om vi lägger till att gudstjänster i Svenska Kyrkan numera kan ha rökelsekar, ikoner, festliga processioner, roliga mössor och till och med ibland en liten klocka som ringer under nattvarden ter sig inte steget så långt, antar jag. Om man hatar flumkyrkan tillräckligt intensivt kan man nog svälja den obefläckade avlelsen och påvens ofelbarhet.

Det har påven noga lagt märke till. Det är därför han nu öppnar för att förenkla för konvertiter från den anglikanska kyrkan. De ska kunna behålla i princip allt från sin gamla trosgemenskap - till och med gifta präster går bra - sålänge de erkänner påven som överhuvud. Ett listigt drag för att boosta upp en katoslk kyrka som haft problem med sin image på sistone.

Är den gamla religiösa klyftan mellan katoliker och protestanter i Västeuropa irrelevant idag? Kanske. Istället får vi en ny klyfta mellan konservativa och liberala kristna, där de som accepterar kvinnliga präster och homosexualitet får hålla sig till protestantismen, medan resten får konvertera. Samtidigt blir det svårare för progressiva krafter inom den katolska kyrkan.

Fråga mig inte vad Åke Green tycker om det här, men jag tror inte att det var det han väntade sig.

Utöka totalförsvarsplikten: vatten på kvarnen

2009-05-29T10:01:00.005+02:00

Långvariga läsare vet att jag de senaste åren då och då propagerat för att det inte bara är fel att avskaffa den allmänna värnplikten, den borde tvärtom utökas till en allmän totalförsvarsplikt som omfattar samtliga svenska medborgare och där den största delen av de värnpliktiga skulle utföra civila, vapenfria uppgifter. Argumenten för är att yrkesarméer inte går att lita på och att värnplikten är en av de få arenor där verkligen alla sorters människor möts över olika demografiska gränser. Ett längre inlägg från 2006 på temat: Utöka Totalförsvarsplikten!

I DN den 26 maj argumenterade Göran Rosenberg för att en allmän samhällsplikt skulle vara ett sätt att "stärka banden mellan medborgarna och samhället, och mellan medborgarna och medborgarna." och följde nästa dag upp med ett något mer detaljerat förslag för hur en sådan samhällsplikt skulle kunna genomföras.

Jag delar inte alla delar i Rosenbergs bakomliggande argumentation, dvs att den "nationella samhörigheten" bör stärkas - om man har en någotsånär relativistisk inställning till nationalstater och nationell gemenskap är det svårt att vifta med flaggan utan att bli ironisk - men i grunden har han rätt. Avstånd mellan människor leder till ett samhälle i sönderfall.

De senaste decennierna har man aktivt uppmuntrat detta sönderfall genom att införa en lång rad av valmöjligheter i den offentligfinansierade välfärden, som alla lustigt nog leder till att rika människor och fattiga människor skiljs åt, både geografiskt och kvalitetsmässigt. Som Rosenberg skriver tenderar frivilligheten att vara självsegregerande.

Idén är inte ny eller unik: liknande institutioner finns i många andra länder (Rosenberg listar USA, Frankrike och Storbritannien som exempel).

Rosenbergs artikel möttes av i princip kompakt oförståelse från höger och vänster. Badlands Hyena ironiserade över "en slags standardiserande plikttjänst med en slags mild hjärntvätt så att ungdomarna förstår att de lever i den bästa av världar." medan nyliberalerna reagerade som man kunde förvänta sig: "Ett utomordentligt jävla dåligt förslag är vad det är. Thatcher säger det bäst när hon säger: 'There´s no such thing as a society'".

Förslaget upplevs som en blast from the past med konservativ nationalkänsla, den paternalistiska förtryckarstatens åtekomst, den mystiska nationella samhörighetskänslan etc. Så konstigt behöver det inte vara. Ett samhälle har plikter och rättigheter. Skolplikt, värnplikt, tjänsteplikt, och what not är inget hinder mot individuell frihet och förverkligande av våra bästa stämningars längtan, och att rädda oljeskadade fåglar i sex månader ihop med Ali Hussein kommer inte att göra Carl af Plöös till en hjärntvättad nationalist.

Lite glad blev jag ändå när Henrik Bredberg i ob lib Sydsvenskan höll med Rosenberg till fullo. "Kostsamt? Säkert. Men skrämmande kostsamt kan också det atomiserade samhället bli, med ett avgrundsdjupt främlingskap, där var och en enbart tänker på sig själv. Det samhället behöver man inte vara en röd jävel för att frukta."

Läs om initiativen i

USA

Frankrike

Storbritannien

Bostadsrätter är socialism, del 2

2009-04-22T08:53:00.003+02:00

För ett par år sedan skrev jag om att bostadsdebatten i Sverige är lite lustig, där bostadskooperativ ses som den yttersta formen av marknadsliberalism.

Jag har tänkt vidare en del och kommit fram till följande (thinking in progress):

Bostadsrätter är en kooperativ ägandeform som fostrar samarbete, medborgarkänsla, social tillit och i förlängningen förståelsen för socialism. Problemet är inte att hyresrätter ombildas till bostadsrätter, problemet är att bostadsområden är segregerade. Jag bor i ett hus som ombildats till hyresrätter. Huset ligger i en segregerad del av staden (svenskfödd befolkning en masse) och ingenting förändrades i sammansättningen efter ombildningen. Däremot ökade den personliga friheten genom att hyresgästerna blev av med det profithungriga aset som höjde hyrorna utan att ta hand om underhållet och kunde sköta sina angelägenheter gemensamt istället (och i och med finanskrisen försvann dessutom spekulationselementet snabbt).

Det är naturligtvis en direkt ondkefull gärning att lura folk i slitna förorter att köpa loss miljonprogramslägenheter och sen låta dem ta smällen för renoveringarna själva, men ägandeformen som sådan är inte problematisk.

Det står klart att hyresrätter måste finnas för mobilitetens skull och för att låginkomsttagare som inte har råd med insatsen ska kunna bo någonstans. Men att privata hyreshajar förlorar rätten att suga ut sina hyresgäster ser jag inget ideologiskt problem med. Däremot litar jag mer på kommunala hyresvärdar vad gäller att ta hand om sina hyresgäster: se bara på Rosengård, där MKB har lyft en del av Herrgården, medan norrmännen i privata Acta bara gör ont värre.

Allmännyttan ska inte säljas ut, medan däremot privata hyresvärdar bör uppmuntras att sälja till sina hyresgäster. Dessutom bör man ge starka ekonomiska och andra incitament för bostadsrättsföreningar att behålla några hyresrätter i beståndet som upplåts till kommunens bostadskö eller till socialtjänsten för skyddsboende, akutboende, genomgångslägenheter och dylikt. På så vis kan segregerade områden öppnas upp mot andra delar av samhället. Starka skydd för hyresgäster i bostadsrättsföreningar bör införas i den mån existerande regelverk inte är tillräckligt.

Och om mitt förslag genomförs fullt ut kommer det privata ägandet på flerfamiljsboende i Sverige att avskaffas på sikt.

Medielogik: Saker som irriterat mig den här veckan

2009-04-08T16:39:00.004+02:00

1) Att Wanja går, men Göran Tunhammar sitter kvar. Vet du inte vem Göran Tunhammar är? Han är ordförande i AMF:s styrelse och gammal VD i Svenskt Näringsliv.

2) Att det är ett jäkla snack om att sossarna gick ner i den där undersökningen, men inte ett ljud om att a) undersökningen visade att kd och c skulle hamna utanför riksdagen; b) att sd skulle komma in och bli vågmästare.

3) Att Kalibers granskning av SD har kommit fram till att knäckebrödsfascisterna är främlingsfientliga och att Jimmie Åkesson gillar gamla MUF-dängor som skymfar Olof Palme. Nähä? Och för övrigt: alla som någonsin har varit aktiva i ett politiskt ungdomsförbund, utom LUF-are, vet vad det innebär att sjunga politiska sånger ironiskt. Det lär oss historien.

Bot på finanskris: gå i viking

2009-02-28T12:29:00.003+01:00

Inte ofta som svenska modeller (annat än fotomodeller) uppskattas utomlands nuförtiden. Finanskrisen har dock fått amerikanska debattörer att använda Sveriges agerande under bankkrisen på 1990-talet som förebild. Fast avståndet i rum och tid verkar en aning förvrängande: i den amerikanska debatten beskrivs det som om staten socialiserade bankerna, restrukturerade dem och sålde tillbaka dem till den privata sektorn när de var sunda igen.

Det är inte helt korrekt. Leif Pagrotsky fick lägga ut texten om sådana missförstånd i amerikansk public service-radio häromveckan (något som han i sitt under av självmarknadsföring kallade att debattera med Obama på sin Facebooksida). I själva verket förstatligades endast en bank (Götabanken), medan Nordbanken redan var statligt - och är fortfarande till 20 %.

Stephen Colbert har en roligare take på att använda svenska förebilder.

"När Sverige drabbades av ekonomisk kris omkring år 800 sa de inte: 'Åh, vi måste följa Karl den stores ekonomiska modell'. Nej, de sa: 'Let's kick a little häck!'"

The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c

The Word - The Swede Hereafter

Colbert Report Full Episodes
Political Humor

Joke of the Day
Stand-Up Comedy

Avskaffa Successionsordningen nu!

2009-02-24T07:52:00.003+01:00

Så får Victoria sin Daniel till slut och den kolorerade veckopressen kan sälja lösnummer på paparazzibilder från skidsemestrarna i inte bara månader och år utan också decennier framåt.

Statsministern var ute på Drottningsholms slott i helgen och informerades om att kungen äntligen fallit till föga och i dag ska förlovningen eklateras vid en konselj där både kungaparet och tronföljaren närvarar. Regeringen lär ge sin välsignelse (även om det hade varit roligt om Reinfeldt sagt nej - hur löser man en sådan situation?).

Medborgare Bernadotte har nämligen inget att säga till om själv vad gäller vem hon vill gifta sig med. Eftersom hon av genetiska skäl ska bli statschef när Carl Gustaf sätter hermelintofflorna är det regeringen som "på hemställan av Konungen" ger sitt godkännande.

Det är naturligtvis en lagstiftning ovärdig en demokratisk nation, och därför bör successionsordningen avskaffas. Jag och min rojalistiske fader har gjort upp om en kompromiss: behåll monarkin men inför valkungadöme. Det har funkat bra förr.

Annars har jag bara lyckönskningar att frambära till paret. Det kan de behöva.

(Bilden visar Mora stenar. Googla det.)

Kris = ökade klyftor = gött för de rika

2009-02-23T20:27:00.002+01:00

På ett intellektuellt plan är det lätt att inse varför rika människor vill ha ökade inkomstklyftor och fattiga människor minskade inkomstklyftor: om man är rik, blir man i relativ mening rikare eftersom så många andra är fattigare, och man får ökad köpkraft i absolut mening eftersom ökad fattigdom innebär lägre genomsnittlig köpkraft och därigenom sjunkande priser.

Det är därför högern förespråkar platt skatt (via Bergh läser jag att den platta skattens effekter på inkomstspridningen nu också har bevisats på experimentell väg).

Nu erfar jag krisens positiva effekter på ett mer konkret plan: Lyxkrogarna i min hemstad rear ut avsmakningsmenyerna eftersom företagen har slutat representera. ROT-avdraget i kombination med byggstoppen gör hantverkarna mer resonabla när stambyten och badrumsrenoveringar stundar. Boräntor och energikostnader sjunker.

Och jag har stigit ett litet steg på klasskiktningens stora pannkakstårta utan att ha fått ett öre mer i lön, i likhet med så många löntagare som har jobbet kvar.

Den stora frågan är: kommer vi i majoriteten, som i någon mån kan sägas ha tjänat på krisen (nu glömmer vi våra besparingar och bostadsrätter ett tag, en orealiserad förlust är ingen förlust) att känna oss så pass solidariska med den mindre lyckligt lottade minoritet som fallit djupare ner i armodet? Är vi så altruistiska att vi inser att minskade inkomstklyftor är bättre för oss alla även om det innebär en något mindre standard för den enskilde? Går det att höja skatterna igen?

Om vänstern klarar av att förklara det i nästa val är mycket vunnet. Om inte, har vi ett enormt problem.

Haralds jänta dagtingar med sin uppfattning

2009-02-05T17:21:00.004+01:00

Statsrådsposten är tydligen angelägen. Angående att Centerpartiet nu har dagtingat med den sista av de självständiga uppfattningar som man hade kvar har jag bara ett par tilläggsförslag:

1. Börja prospektera för uranbrytning i Högfors.
2. Bygg anläggningen för slutförvaring av kärnkraftsavfall i Bankeryd.

Samkönade äktenskap: kd har rätt, kd har fel

2008-11-15T20:05:00.003+01:00

OK, nu när hela det politiska tabernaklet förutom kd verkar ha enats om en könsneutral äktenskapslagstiftning kan det vara på sin plats att påminna om att kd:s förmodligen halvdesperata kompromissförslag faktiskt är bra, dvs att helt enkelt frånta de religiösa samfunden den juridiska vigselrätten och införa obligatoriska civil registrering. Det är precis den lagändring som jag själv efterlyst i flera år.

En ordning där religiösa samfund ska kunna tvingas att välsigna äktenskap mot deras teologiska övertygelse tycker jag är onödigt. Jag är dessutom övertygad om att Sveriges största trossamfund, Svenska Kyrkan, i vilket fall som helst kommer att säga ja till samkönade äktenskap inom en snar framtid. Men att i ett sekulärt land med religionsfrihet ha kvar en ordning som innebär att staten överlåter myndighetsutövning på religiösa samfund tycker jag är direkt felaktigt. Som bl a Christer Sturmark och Morgan Johansson skrev i sin nu några veckor gamla debattartikel:

En sådan lösning är också ett starkt ställningstagande för en sekulär stat där religiös tro eller livsåskådning inte styr de juridiska regelverken, där kulturella sedvanor inte sammanblandas med civilrättsliga regleringar och där de tillåts vara två olika sidor av samma mynt.

Så det är bara att köpa Hägglunds förslag, så är frågan löst. Om det inte vore för en liten detalj. Anledningen till kd:s vändning är ju att de vill reservera termen 'äktenskap' för det av Gud instiftade förbundet mellan man och kvinna. Att göra det har skakiga historiska och teologiska grunder. Vi behöver inte gå in på det i detalj här, men kyrkan hade faktiskt ganska lite att göra med kristet folks giftermål fram till medeltiden.

Det kristdemokraterna vill göra är att upprätthålla nedvärderingen av formaliserade relationer i samkönade par.

Nyligen röstade väljarna i bland annat Kalifornien mot samkönade äktenskap, som nu alltså ska förbjudas. MSNBC:s Keith Olbermann sammanfattade sitt försvar för samkönade äktenskap under sex lysande minuter. Se filmen, den är en uppvisning i talekonst som svenskar helt enkelt inte behärskar. Ni kommer aldrig att höra K-G Bergström säga något liknande i SVT:

Seger!

2008-11-05T05:38:00.001+01:00

Den 21 januari kommer jag säkert att vara besviken igen. Men denna morgon är en segerns morgon. Leve president electus Barack Hussein Obama II! Weeeeeeeeeeeeeeeee!

Svenska bloggare kollar på amerikansk TV och bevakar varandra

2008-11-05T01:15:00.002+01:00

De svenska valvakorna ackompanjeras av ett batteri svenska bloggare som kommenterar utvecklingen i realtid genom att kolla på amerikanska TV-kanaler och kolla av de viktigaste hemsidorna - liksom för övrigt ödmjuke undertecknad.

Bisonblog följer utvecklingen i den svenska bloggosfären och noterar bland annat den svenska valvakan i Second Life.

Jag vet inte riktigt var den här metacirkusen tar oss. Varför läsa varandras bloggar när vi egentligen bara är intresserade av valresultatet? På valvakan på Falkenbergsgatan har många redan troppat av. De mest uthålliga sitter kvar och griper efter varje litet halmstrå av information. Tre elektorsröster till Obama från Vermont! Åtta röster till McCain från Kentucky! Propagandaminister Schlingmann och Åsa Linderborg myser tillsammans i Kanal 5-soffan. Mona Sahlin tittar förbi S-studenter i Stockholm.

Men än är natten ung. Och Obama kommer att vinna.

Amerikansk valvaka i Malmö - spänd väntan

2008-11-04T23:47:00.003+01:00

Jag är på valvaka på Falkenbergsgatan på Möllevången i Malmö i en lägenhet nersållad med journalister, statsvetare och diverse kulturpersonligheter. En känsla som jag tror att deltagarna på vår valvaka delar med folk på många europeiska valvakor i kväll är en aning frustration. Tidsskillnaden gör att det kommer att dröja långt in på småtimmarna innan några säkra resultat kan presenteras.

Just nu tittar vi på Filip och Fredriks valvaka i Kanal 5. Det roligaste med den är programledarnas självklara ställningstagande för Obama. Det är tur att Kanal 5 inte har samma krav på opartiskhet på sig som Public Service - minns Ekots Cecilia Uddéns favoriserande av Kerry för fyra år sen.

Det mest intressanta är kanske ändå det faktum att jag befinner mig på en valvaka för det amerikanska presidentvalet i Sverige. Valet av en amerikansk president har varit en global angelägenhet i åtminstone 60 år, men årets val skiljer ut sig eftersom politiskt intresserade världen över har haft tillgång till i princip samma medieflöde som amerikanska väljare.

Det har tjatats till leda om YouTubes effekter på kampanjen, men det har talats mindre om YouTubes effekter på kampanjens globala dimensioner. Vad betyder det i ett längre perspektiv? Läs Washington Posts artikel om bloggare världen över som följer presidentvalet.

Liberaler: välvilliga och historielösa

2008-11-02T14:40:00.003+01:00

I dagens Sydsvenskan diskuterar kulturreportern Patrik Svensson med Isobel Hadley-Kamptz, Johan Norberg och Per Svensson om läget för liberalismen i ett läge med en havererad liberal demokrati-intervention (Irakkriget), ett gigantiskt marknadsmisslyckande som hotar att utplåna oss från jordens yta (växthuseffekten) och en ekonomisk kris som är ett resultat av liberaliseringar på finansmarknaderna (ni vet vilken).

Det är ett fascinerande samtal, inte minst för att debattörerna faktiskt erkänner att det finns problem med och för liberalismen som politisk ideologi. Standardstrategin är ju annars att glatt hävda att om något går på tok så beror det på att det var för lite liberalism.

Per Svensson summerar liberalismens problem i två meningar:

Liberaler riskerar att framstå som korsningar mellan Bamse och den obotfärdige rövaren. Vill bara väl. Ångrar aldrig någonting.

True. True.

Favorit i repris: Utöka Totalförsvaret!

2008-10-29T20:42:00.003+01:00

Värnplikten ska avskaffas i fredstid. Med "fredstid" kommer förmodligen att betyda att det anses råda fred så länge inte ryssen står på Tegelbacken: kolonialkrigsarméns insatser räknas inte.

Det gör mig sur. Därför repriserar jag för första gången ett helt blogginlägg i repris, från den 5 augusti 2006: Utöka Totalförsvarsplikten!

Det höjs alltfler röster för att avskaffa den allmänna värnplikten och ersätta den med en yrkesarmé. Argumenten är i huvudsak av två slag: man ska inte tvinga folk till att göra något de inte vill; avskaffandet av invasionsförsvaret och införandet av insatsförsvaret gör att vi inte behöver en massa soldater, utan få, motiverade och välutbildade.

Det där kan ju låta sympatiskt. Det är ju så få som gör värnplikt ändå nuförtiden, och det är bara dem som har gett sig fan på att totalvägra som åker dit. Vapenvägrare har inga problem så länge de ställer upp på att göra civilplikt. Själv är jag placerad i utbildningsreserven, efter att mönstringsläkaren tog en kort titt på mitt läkarintyg, som angav att jag "undersökts för astma av hyperreaktivitetskaraktär" och skickade sen hem mig med orden "ja, det kan ju vara lite svårt att ligga i busken då".

Att vara placerad i utbildningsreserven innebär i stort sett att jag kan bli inkallad om det skulle behövas. Det verkar inte behövas.

Varför inte införa en yrkesarmé då? Det ligger i tiden; Frankrike har en sedan 2002, Belgien sedan 1995, Italien sedan 2005 och så vidare. Länder som Storbritannien och USA har bara haft värnplikt under större krig (läs världskrigen, och, i USA:s fall, Vietnamkriget).

Jag har ett par invändningar: en av poängerna med en värnpliktsarmé är att den till största delen består av "vanligt folk", det vill säga människor som har en civil identitet, och som kan antas ha lojaliteter till andra auktoriteter än sina fältherrar. För att koka ner det: det går inte att göra statskupp med en värnpliktsarmé.

USA är ett land som på sistone haft svårt med rekryteringen till sin armé; att skickas iväg till ett främmande land och dö för - ja, vad var det nu igen vi slogs för? - verkar inte omedelbart lockande. Fattiga människor lockas med betald collegeutbildning, OK lön och nån sorts stolthet. Folk ur rika familjer tycks inte vara lika benägna att mönstra. En belysande scen i Michael Moore's i andra avseenden diskutabla film Fahrenheit 9/11 är när han försöker få senatorer i den amerikanska kongressen att övertala sina barn att ta värvning - det är ju senatorerna som har skickat ut soldaterna i krig, så rimligen borde de uppmana sina ättelägg att ta en del av det ärofulla ansvaret för landets säkerhet. Naturligtvis finns det inte en enda senator som har några barn i Irak eller Afghanistan. Det skulle se ut, det.

Det svenska försvaret ska ju nu anta formen av, ja, kolonialarmé är väl lite orättvist sagt, men åtminstone fredsbevarande och fredsskapande, och då kommer antalet döda svenskar öka väsentligt. För ett land som inte varit i krig på snart 200 år kan det komma som en chock. En garanti mot att Sverige ger sig in i alltför galna militära äventyr är att vi behåller värnpliktsarmén. Att inte bara de fattiga i USA dog i Vietnam var en bidragande anledning till de stora protesterna på hemmaplan mot kriget. Ett lätt cyniskt sätt att raskt dra ner antalet svenska militära operationer utomlands vore att göra utlandstjänst obligatoriskt.

Men hur ska då ett nytt försvar se ut? Hur bevara idén om allmän värnplikt när det behövs allt färre soldater? Ja, för det första har vi inte bara allmän värnplikt i Sverige: vi har totalförsvarsplikt, vilket omfattar både militär och civil tjänst. Med en vidgad definition av försvar och säkerhet kommer också att många nya uppgifter för totalförsvaret är civila till sin karaktär: det kan handla om att evakuera svenska medborgare från krigsdrabbade zoner (läs Libanon; en utmärkt insats av UD för övrigt som visar att man har lärt sig av misstagen från 2004), bistå med räddningspersonal och sjukvårdare (som i Sydostasien under flodvågskatastrofen), sanera stränder som drabbats av oljeutsläpp och så vidare.

Dessa uppgifter tillhör det allmännas ansvarsområden, och kan gärna utföras av civilpliktiga "soldater". Det skulle förstärka känslan av att vi som medborgare har ett gemensamt ansvar för att skydda vårt samhälle.

Mitt förslag är antiliberalt, det är jag fullt medveten om, men så kallar jag mig inte liberal heller. Med medborgerliga rättigheter kommer skyldigheter. Det är ofinansierat, men så är det också ingen riksdagsmotion utan ett debattinlägg. Beståndsdelar i det skulle kunna vara:

allmän totalförsvarsplikt för män och kvinnor i Sverige
en utbildnings- och tjänstgöringstid omfattande mellan 6-12 månader
stor valfrihet beträffande arbetsuppgifter
möjlighet till tjänstgöring i andra länder
tyngdpunkten läggs på civila arbetsuppgifter; ett mindre antal gör värnplikt

Jag har inte tänkt färdigt, men jag är övertygad om att jag är på rätt väg.

Detta inlägg var intressant 2006 och är intressant 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om värnplikten försvaret regeringen alliansen kolonialkrigsarmé

Förändras eller dö: Obamas kampanj och förnyelsen av folkrörelsearbetet inom s

2008-10-21T22:00:00.005+02:00

Zack Exley - liberal aktivist och professionell valstrateg - skriver i sin artikel The New Organizers, Part 1: What's Really Behind Obama's ground game på the Huffington Post om hur det stora med Obamas kampanj är att den verkligen har lyckats mobilisera. Istället för att dra ihop frivilliga och sedan ge dem instruktioner från högkvarteret och vänta på leveransen (och klaga när leveransen uteblir) menar Exley att Obamas kampanj lyckas så väl (med att värva frivilliga, registrera väljare, öka valdeltagandet, ordna sammankomster, dra in pengar etc) för att man inte är rädd för att ge folk ansvar.

Ansvar för att göra upp planeringen, koordinera frivilliga, utarbeta detaljstrategin efter de lokala betingelserna. Samtidigt som det finns en central planering, utbildningsstöd, en klar ansvarsfördelning. Kort sagt: kampanjen är (enligt Exley) den första som på ett lyckat sätt klarar av att vara BÅDE bottom-up och top-down; både emanciperande på lokal nivå och koordinerad på nationell nivå.

Volontärer talar lyriskt om hur arbetet i kampanjen har gjort dem till bättre människor, hur de för första gången i sina liv har börjat fundera på hur de kan ge någonting tillbaka till samhället och kanske börja engagera sig permanent i frivilligarbete.

Europeiska valstrateger har en tendens att antingen okritiskt låna in grepp från amerikanska valkamanjer (jag minns bland annat ett robocall från Göran Persson som uppmanade mig att rösta i kyrkovalet 2005) eller att avfärda dem men att amerikansk politik är så olika europeisk att det helt enkelt är meningslöst att försöka.

Jag tror att det är av yttersta vikt för arbetarrörelsen och socialdemokraterna i Sverige att försöka förstå vad det är som Obamas kampanj har gjort i USA. Förstå, tänka efter, och sedan skaka liv i det som fortfarande kallas för en folkrörelse. Genom att kombinera lokalt ansvarstagande och nätverkande och nationell koordination skulle man på så sätt kunna revitalisera rörelsen på ett sätt som inte bara vinner val utan också förändrar samhället.

Många inom partiet skulle svara på det här att det redan är så: Vi är redan en folkrörelse. Vi har redan självständiga, livskraftiga organisationer ute i landet. Vi har högt i tak. Vi har utrymme för personliga initiativ.

Nej, så är det inte.

Och nej, jag tror inte heller att Obama är socialdemokrat - oavsett vad McCain säger - och jag tror inte heller att hans kampanjorganisation är mer intresserad av individens frigörelse att förverkliga sina bästa stämningars längtan än att ta kontroll över världens maktcentrum. Men Obamas kampanj har byggt upp en infrastruktur för förändring i åtminstone ett dussin stater.

Vore det möjligt att göra något liknande i vår enda?

PS: Läs också om hur de borgerliga partierna försöker låtsas vara inkluderande och om hur deras egna sågar dem.

Pingat på intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, presidentvalskampanjen, socialdemokraterna, alliansen, 2010

S + mp...+fp? del II: bekräftelse

2008-10-19T15:56:00.003+02:00

För någon vecka sen skrev jag om att en del av s-mp-uppgörelsen är en förberedelse för att säkra en blocköverskridande uppgörelse i händelse av att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Jag tycks ha haft rätt. Saken kom upp under Miljöpartiets kongress under helgen, då språkrören sa det under en presskonferens. Det spekuleras kring det i Fokus artikel om Monas koalitionsproblem. Och slutligen var det Mona Sahlin och inte Fredrik Reinfeldt som i debatten i P1 den 17 oktober var tydlig med att hon hellre väljer en blocköverskridande regering än att ha sd som vågmästare.

För att spetsa till det: om sd kommer in och s-v-mp inte får majoritet hänger det på fp eller möjligen c, annars regerar borgarna vidare med stöd av sd.

Det skulle vara bra med lite tydligare besked i regeringsfrågan från mittenpartierna. Vem ska ni göra det med?

Colin Powell stöder Obama

2008-10-19T15:48:00.002+02:00

Colin Powell, George W. Bushs förste utrikesminister, stöder Obama - inte McCain, rapporterar NY Times. Där ser man. Nu väntar jag bara på att McCain själv meddelar att han stöder Obama.

Ett modest förslag

2008-10-12T11:45:00.003+02:00

Det tycks som om väljarna just nu önskar sig en socialdemokratisk regering ledd av Fredrik Reinfeldt.

Bild: "The Paradox of Power" av David Spriggs.

Hett rykte i USA: republikanerna drar tillbaka McCains reklamfinansiering

2008-10-11T14:40:00.007+02:00

Jag brukar vara pessimistisk vad gäller amerikansk politik - alldeles frånsett att jag nästan aldrig bloggar om det. 2004 tippade jag att George W. Bush skulle vinna (till dåvarande s-studentordföranden Eric Sundströms förtret) och i år har jag länge varit säker på att McCain skulle ro hem vinsten relativt enkelt i ett regn av Karl Rove-inspirerad negative campaigning och att satsa på "kärnväljarna", dvs fattigt folk på landet som röstar mot sina egna intressen.

Nu ser det ju rätt hyfsat ut i opinionsmätningarna, och McCain-Palin-kampanjen har uppenbarligen börjat bli desperata. Möjligen dammsög den långa demokratiska primärvalskampanjen Obamas bakgrund på komprometterande information - som October surprise är Ayers-historien ganska tunn. Är det i själva verket den senaste Palinskandalen som är årets October surprise?

Hur som helst, det är bara ett rykte, men enligt den vällästa akademikerbloggen Crooked Timber ska RNC (det republikanska partiets nationella organ) sluta att samfinansiera McCains TV-reklam och tidningsannonser, vilket skulle innebära ett hårt slag för McCains redan hårt ansträngda ekonomi. Syftet sägs vara att istället rikta in resurserna på att rädda några av de senatorer som riskerar att förlora sina platser.

Kanske. Det ser nämligen inte bara illa ut i presidentvalskampanjen. Republikanerna kan dessutom förlora ännu fler mandat i kongressen, eller som det heter på engelska: double-digit losses.

För övrigt: det ser ut att bli en obehaglig spurt, och jag är tacksam för att det sällan blir så här upprört i Sverige:

S+mp...+fp?

2008-10-09T21:23:00.003+02:00

Jag har haft svårt att hitta tid att blogga det senaste året. Innan berodde det främst på att mitt jobb tog skönt mycket tid, nu beror det på att jag är föräldraledig och min son tar skönt mycket tid. Inget att klaga på.

Men det här med s och mp. Jag har ingen aning om vem som visste vad om uppgörelsen, och är hänvisad till att spekulera kring "det yttre parlamentariska spelet". Jag är själv övertygad om att planen att samarbeta främst med mp har varit fastlagd sedan flera år tillbaka, åtminstone sedan 2004, då det gemensamma seminariet mellan s och mp hölls på Bommersvik i närvaro av representanter från de tyska systerpartierna.

Anledningarna är inte främst att s vill gå åt höger, vilket har varit huvudmålet för bloggdebatten de senaste dagarna, utan för att behålla manöverutrymme i regeringsbildningen efter nästa val.

Efter valet 2002, då miljöpartiet förhandlade om regeringssamverkan med fp, kd och c, lärde socialdemokraterna sig att miljöpartiet inte var att lita på. Efter en s-v-mp-vinst i 2006 års val fanns det därför en beredskap för att bilda en koalitionsregering. Huvudalternativet för s är naturligtvis fortfarande att begära väljarnas mandat för en socialdemokratisk regering, men eftersom den tiden är förbi måste man kompromissa. Och för att kunna navigera enligt olika utfall i valet, väljer man mp. Mp måste nämligen bindas vid s snarare än att kunna hota med att stödja en borgerlig regering, medan v aldrig kommer att stödja en borgerlig regering.

Jag väljer att nöja mig med de två just nu troligaste utfallen i valet 2010:

1) Majoritet för s-v-mp.
Om s kan bilda majoritet med v och mp väljer man mp, och behöver därmed bara förhandla med ett bångstyrigt parti eftersom mp är inlåsta i regeringen, samtidigt som man behåller flexibiliteten genom att kunna göra upp med borgarna i enskilda frågor eller åtminstone hota med det. Lars Ohly hotar med att rösta nej till en s-mp-regering, men han kommer i vart fall inte att rösta för en m-kd-fp-c-regering.

2) Sd blir vågmästare
Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen kommer de förmodligen inte att utgöra stödparti till en m-kd-fp-c-regering, jag tror att det hade varit en alltför bitter kalk för riksdagens liberaler att dricka (men vem vet? En storgråtande Federley förklarar för sina väljare att han stödjer en uppgörelse med pilsnerfascisterna eftersom han har fått garantier av sin partiledning att inga privatmiliser kommer att tillåtas?) och därför kommer s att bilda regering med mp och antingen c eller fp. Det säger sig självt att ett på förhand ingånget koalitionsavtal med vänsterpartiet skulle försvåra en sådan lösning.

Alltså s-mp. Tyvärr, höll jag på att säga.

Sköna Hem: Att stjäla från bloggar

2008-09-02T09:51:00.005+02:00

Man har gjort mig uppmärksam att en artikel i senaste numret av Sköna Hem (10/08, artikeln inte på nätet) uppvisar stora likheter med ett inlägg jag skrev i augusti förra året: Pimpa din Billybokhylla! Sköna Hems artikel heter "Pimpa din Billy", men det är inte främst det jag stör mig på, det är nog snarare så att journalisten ifråga hittade mitt inlägg när hon/han googlade "pimpa" och "ikea".

Nej, det är historien om min indiske vän som inte kan köpa IKEA-möbler eftersom IKEA inte har något varuhus där och hur vi skickar katalogen till honom varje år så att han kan gå till bysnickaren, som tillverkar IKEA-möbler efter bilderna. Den är tämligen exakt återgiven i Sköna Hems artikel.

I Sköna Hems version emanerar historien från "svenskkolonin i Bangalore", vilket förmodligen kan hänföras till att journalisten inte för sitt liv kunde tro att jag kunde ha indiska bekanta bosatta i Indien (han bor i Pune, förresten).

Förlåt mitt småaktiga gnäll. All mänsklig verksamhet handlar om att stjäla idéer från andra. När jag hade ett matlagningsprogram på studentradion i Lund, Radio AF, för några år sedan hände det ganska ofta att matredaktionerna i radio, på TV och i tidningar stal våra idéer, förmodligen eftersom de trodde att vi var mer trendkänsliga för att vi var studenter.

Den bisarra höjdpunkten nåddes när vi gjorde ett program om oscariansk mat som kröntes med den numer okända efterrätten punschpudding. Två veckor senare vek Sydsvenskan ett uppslag i sin helgbilaga åt oscariansk mat, naturligtvis med punschpudding som huvudnummer. Det bör ha varit 2002 nån gång.

Och den stora historien då? Jo, den handlar på ett plan om svårigheterna med intellektuell äganderätt - hur kan man göra anspråk på sina idéer när hela poängen med skapande är att sno det bästa av andra?

Och på ett annat plan om att miljoner bloggposter numera utgör gratismaterial för journalister. Som i sin tur är ytterst noga med att skydda äganderätten till sitt material.

Hycklare.

Vakna, Amerika!

2008-08-27T19:50:00.004+02:00

Som den politiska junkie jag är (och hopplöst västerländsk) tittar jag naturligtvis på alla stora tal som hålls under det demokratiska partiets konvent i Denver. Ted Kennedy, Michelle Obama och Hillary Clinton har alla varit fabulösa.

Men kolla in den här snubben. När jag gjorde ett test på vilken amerikansk presidentkandidat vars åsikter jag låg närmast, var det Dennis Kucinich, ledamot i representanthuset från Ohio. Han åkte ut väldigt snabbt i det demokratiska primärvalet och har inte fått särskilt stor uppmärksamhet.

Igår höll han ett tal. I videoklippet ser man att kongresshallen är långt ifrån full. Folk verkar till och med vara på väg ut ur salen, kanske på väg till något mer spännande. Men de som är kvar kommer att få en överraskning.

I början av talet är applåderna matta. Folk ser uttråkade ut. Men nånting händer efer några minuter. Dennis Kucinich håller ett lysande, slagkraftigt, rasande tal mot den republikanska regeringen och mot hur man har sålt ut det amerikanska folket till försäkringsföretag och legosoldater.

Vakna, Amerika! ropar Kucinich gång på gång.

"Försäkringsbolagen tog över sjukvården! Vakna, Amerika! Läkemedelsbolagen tog över prissättningen på läkemedel!

[...]

Vakna, Amerika! Vi gick in i Irak för oljans skull! Oljebolagen vill ha mer! Ett krig mot Iran kommer att betyda 10 dollar per gallon för bensinen. Oljebolagen och regeringen vill borra mer - i era plånböcker!

[...]

Den här regeringen kan avlyssna [tap] våra telefoner. De kan inte åderlåta [tap] vår kreativa anda. De kan öppna vår post, men de kan inte öpnna upp för ekonomiska möjligheter. De kan spåra [track] varje rörelse vi gör, men de tappade kontakten [lost track] med ekonomin, för kostnaderna för mat, bensin och elektricitet sköt i höjden.

De har skickligt spelat på våra rädslor efter den elfte september. Och de har tillåtit de få att profitera på de många. Varje dag får vi den orangea färgen [anspelning på färgskalan som anger risken för terroristdåd i USA]. Medan oljebolagen, försäkringsbolagen, börsspekulanterna, krigsentreprenörerna får den gröna färgen [sedlarnas färg]. Vakna, Amerika!

Hörni, det här är inte en uppmaning till er att ta en ny vändning från höger till vänster. Det här är en uppmaning till er att gå från ner till upp. Upp med arbetarnas rättigheter! Upp med lönerna! Upp med rättvis handel! Upp med att skapa miljoner välavlönade jobb för att återuppbygga våra broar, våra vattenledningar, våra avloppssystem, våra hamnar! Upp med att skapa miljoner jobb för hållbar energi för att sänka kostnaden på energi, sänka koldioxidutsläppen, och skydda miljön.

Upp med sjukvård för alla! Upp med utbildning för alla! Upp med att äga sitt eget hus! Upp med garanterad pension! Upp med välstånd! Upp med det demokratiska partiet! Upp med Obama-Biden!

Vakna, Amerika! Vakna, Amerika! Vakna, Amerika!"

Det låter bättre på engelska, det ska erkännas. Avskriften är här. Klippet här nedan:

Björklund och mesiga sossar

2008-08-26T21:30:00.005+02:00

Sveriges Radio har förtjänstfullt jämfört skolminister Jan Björklunds halvsanningar och osanningar om den svenska skolan med verkligheten och kommit fram till att de undersökningar som finns visar på att Sverige klarar sig ganska hyggligt i jämförelse med andra OECD-länder.

Detta har lett till många indignerade kommentarer om den lögnaktige ministern. Avgå! kräver Dagens Arena som om de vore borgerliga ledarskribenter under en socialdemokratisk regering och den vänstra sidan av bloggosfären (plus Peace, Love and Capitalism, som dock lyckas få historien till ett argument för att privatiseringar alltid leder till bra resultat, vilket naturligtvis är skitsnack).

Det märkligaste i den här historien är hur Sveriges Radio kan göra ett scoop på att Björklund har fel om den svenska skolan. För det visste vi ju. Eller?

Det jag retar mig på är alla socialdemokratiska rikspolitiker som nu pöser upp sig och försöker framstå som stolta försvarare av det de minsann har byggt upp i årtionden. För det är en senkommen omvändelse.

I själva verket har den socialdemokratiska partiledningen lämnat walk-over, mer eller mindre, till folkpartiet i skoldebatten. Vi har börjat tro på det "liberalerna" säger om "flumskolan". En bekant till mig i de högre sfärerna i politruckokratin sa det i förbigående: "Ja, nu när partiet har gått till höger i utbildningsfrågor så...".

Jag skulle i all ödmjukhet vilja påpeka att JAG SA DET HÄR REDAN FÖR ETT ÅR SEDAN. Det är Björklund som har fel, "Flumskolan" fungerar! Det som behövs är fler lärare, bättre utbildade lärare, och bättre samarbete mellan skolor och andra myndigheter (socialtjänst, sjukvård, polisen, etc).

Ytterligare lästips: I Björklund: ryggradslös pekade jag på skolministerns slapphet mot religiösa friskolor, också från augusti 2007.

I övrigt: Ulf Bjereld, Taher Pelaseyed, Magnus Ljungkvist, Johan Sjölander, Marta Axner och många fler har skrivit bra om det här. Låt oss bara inte släppa den här frågan nu. Igen.

Oscar Swartz nominerad till Top 10 who are changing the Internet and politics

2008-08-15T09:50:00.006+02:00

Förra året nominerade jag Carl Bildt till Politics Onlines "The Top 10 Who Are Changing the Internet and Politics", vilket han själv bloggade om.

I år har jag valt att nominera Oscar Swartz för hans insatser i samband med FRA-debaclet och bloggbävningen. Jag är medveten om att det var en gruppinsats, men det var inte möjligt att nominera en organisationslös organisation och därför fick det bli Oscar.

Man röstar här, där det också finns mer info om utmärkelsen. Ser att Barack Obamas kampanj också är nominerad, så det är tuff konkurrens.

UPPDATERING: Politikerbloggen uppmärksammar händelsen, liksom de moderata karamellerna.

Strange bedfellows: Stekare mot FRA

2008-07-03T19:42:00.003+02:00

Kollade av min telefonsvarare på jobbet och upptäckte att TT försökt ringa mig för en kommentar den 18:e juni. Jag kanske borde kolla svararen oftare, fast den 18:e var jag ju i Stockholm. Jaja, all världens medier räcker ju inte till för alla mediekåta doktorander i vilket fall som helst.

Men nog talat om mig, till ädlare ting jag skrider: Stekare mot FRA! FRAbulöst! FRAscinerande! FRÄscht! Vännen Gabriel har lovat blogga om spektaklet. Idag demonstrerade Stekare mot FRA på Mynttorget i Stockholm, och ikväll blir det efterfest på Café Opera.

Tyvärr kunde jag själv inte vara med på demonstrationen i Malmö på grund av ett konstrande knä. Fast det var nog inte sista chansen.

Det kom ett brev från Tiefensee

2008-07-02T20:13:00.004+02:00

I likhet med en halv miljon andra svenskar skickade jag massmail via Expressen till de riksdagsledamöter som inte röstade nej till signalspaningslagen.

Roger Tiefensee svarade idag:

"Hej,

Tack för ditt mejl om FRA. Det är lite synd att du inte skickar ett
personligt mejl utan använt dig av Expressens massmejl, eftersom det
innehåller felaktiga påståenden. Ett mejl mellan två svenska användare
kommer inte som Expressen påstår att "avlyssnas av FRA" oavsett om det
skulle passera landsgränsen.

Inrikes trafik förmedlas utan att den som kommunicerar kan påverka hur
detta sker. Operatörerna väljer vanligtvis den billigaste transportsträckan
vilket kan medföra att inrikestrafik kommer att gå över landets gräns och
tillbaka. Därför kan det inte helt uteslutas att inrikestrafik rent
tekniskt skulle kunna bli åtkomlig för FRA. Det innebär dock inte att
trafiken får inhämtas - för det krävs att trafiken är relevant för svensk
utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitik eller för kartläggning av yttre
hot mot landet. Om sådan trafik ändå skulle hamna i FRA:s system finns
tydliga bestämmelser om förstöring av kommunikation som saknar relevans för
signalspaningens ändamål.

Om du har andra frågor du vill ha svar på kan du titta på dessa frågor och
svar som finns på regeringens hemsida.
http://www.regeringen.se/sb/d/3013/a/78411

Mvh / Roger"

Jag ser att andra som har fått hans mail har valt att svara med ett personligt hållet mail (och naturligtvis bloggat om det): se Sebastian Bay och Supermumin.

Inte ska jag vara sämre:

"Hej Roger,

och tack för ditt mail.

Som Rapport i flera reportage har skildrat de senaste dagarna, senast ikväll, tycks FRA ha bedrivit omfattande avlyssning mot helt vanliga medborgare i flera år, helt lagvidrigt, grundlagsvidringt och i strid med konventionen om de mänskliga rättigheterna. Trafikdata har sparats rutinmässigt. Denna resurs ger FRA, dvs staten, möjlighet att göra fullständiga nätverkskartor över medborgarna, föra statistik över surfvanor med mera. Som du säkert känner till har det inletts en förutredning mot FRA i detta ärende.

Det lagförslag som du röstade ja till för några veckor sedan verkar vara ett sätt att i efterhand legitimera grundlagsvidrig verksamhet. När du hävdar att

Därför kan det inte helt uteslutas att inrikestrafik rent tekniskt skulle kunna bli åtkomlig för FRA. Det innebär dock inte att trafiken får inhämtas - för det krävs att trafiken är relevant för svensk utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitik eller för kartläggning av yttre
hot mot landet. Om sådan trafik ändå skulle hamna i FRA:s system finns tydliga bestämmelser om förstöring av kommunikation som saknar relevans för signalspaningens ändamål.

måste du förstå att jag och några miljoner andra svenskar med mig har svårt att ta dina ord på allvar.

Under namn av skydd och säkerhet monterar nu de västerländska liberala demokratierna, ofta under ledning av liberala regeringar, gradvis ner skyddet och säkerheten för den enskilde medborgaren. Det är en skam för vårt demokratiska arv, och jag vill att du ska förstå att jag har starka känslor inför det som nu sker.

Den senaste veckorna har vi sett hur en kampanj hittills bara förd av fristående debattörer och politiska ungdomsförbund har lyckats engagera hundratusentals medborgare som har en enda önskan: att få sina folkvalda att ändra uppfattning. Det gäller liberaler, socialister, konservativa och gröna i lika stor utsträckning.

Jag skickade ett mail till dig genom Expressen.se för att jag anser att alla till buds stående medel bör användas för att hindra en utveckling som jag anser vara djupt skadlig för vårt land. Nu skickar också jag ett personligt mail, och jag hoppas att du läser det.

Byt uppfattning, Roger Tiefensee, och riv upp signalspaningslagen!

Hälsningar
Nils Gustafsson"

Tog jag i för mycket? Nej, det tror jag faktiskt inte. Det är svårt att hålla tillbaka brösttonerna när själva grundvalen för vårt demokratiska statsskick hotas.

Euro-Guantanamo + Polisen ska få tillgång till PKU-registret

2008-06-19T17:15:00.006+02:00

OK, idag hade jag tänkt att skriva ett löjligt långt inlägg om FRA-karusellen. Jag var i Stockholm igår och hade förmånen att prata både med demonstranter utanför riksdagen, politiska tjänstemän i riksdagen, en riksdagsledamot och en helt vanlig förbannad aktiemäklare. Dessutom kunde jag sitta på åhörarläktaren i riksdagen tillsammans med de mest hängivna aktivisterna och höra debatten, men framförallt se hur riksdagsledamöterna gick in och ut ur kammaren och pratade med varandra. Vad gör Lars Leijonborg här? Vem är det Federley viskar med? Och så vidare.

Jag har många tankar, men dessvärre har jag inte tid att förmedla dem nu; det får bli nästa vecka - och det är förmodligen bra att få ännu lite mer distans till händelserna. Jag är övertygad om att historien inte slutar här. I efterspelet har vi ju kunnat se tydliga belönings- och bestraffningseffekter från väljarna: blommor till Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson, och rasande anklagelser mot Fredrik Federley, Annie Johansson och de andra som vek ner sig.

Och idag har jag sprungit på två nyheter som inte har fått så stor uppmärksamhet, men som båda hör ihop med det permanenta kriget mot terrorismen och andra jobbiga grejer som vårt risksamhälle präglas av.

1) Europaparlamentet antog i går det så kallade återvändandedirektivet, som innebär att papperslösa flyktingar kan sättas i fångläger i 18 månader och sedan bannlysas från Europa i fem år. Inget i svenska medier, vad jag har kunnat se. NY Times har en bra artikel, och Bolivias president, Evo Morales, har ett balanserat men argt debattinlägg i Guardian. Inger Segelström (PES) kommenterar beslutet på socialdemokraternas hemsida:

- Att rösta för att låsa in vuxna och barn som inte har begått något brottsligt i 18 månader är fullkomligen omänskligt och något vi socialdemokrater inte kan ställa upp på.

- Det rör sig om människor som söker sig hit för ett bättre liv för sig och sin familj undan fattigdomen och inte om kriminella, fortsätter Segelström.

En majoritet av parlamentets ledamöter bestående av konservativa och liberaler röstade för förslaget som baserar sig på en kompromiss med rådet. Även de svenska moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna röstade för förslaget.

Festung Europa i högönskelig välmåga. Tack för det, svenska borgare! För varje dag visar ni hur ni fjärmar er från era liberala ideal fortare än någon kan säga Federley. Jag vet inte hur arg jag har rätt att vara som socialist över att ni spottar på era väljare och allt ni tror på, men arg är jag likafullt.

2) Lite i skymundan har regeringen beslutat om en utredning som ska göra en översyn av lagen om biobanker. Ni vet, PKU-registret och det där. I sammanfattningen av kommittédirektivet nämns endast att man ska skapa en gemensam reglering för biobanker både inom och utom sjukvården, men insmuget på sidan 14 visar det sig att man är ute efter att skriva en lag som tillåter polis och åklagare att begära ut material från PKU-biobanken:

Från samhällets sida finns ett intresse av att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till effektiva medel för att utreda allvarliga brott. Mot detta intresse måste vägas de övriga intressen som ska beaktas i biobankslagen. Med denna utgångspunkt ska utredaren analysera vilka behov de brottsbekämpande myndigheterna har av att kunna ta vävnadsprover från PKU-biobanken i beslag.

Om utredaren kommer fram till att det finns ett sådant behov, ska utredaren överväga om det är lämpligt att de brottsbekämpande myndigheterna får ta vävnadsprover i beslag samt, om så bedöms vara fallet, om det bör finnas några
särskilda förutsättningar utöver dem som ställs upp i rättegångsbalken för att få ta sådana prover i beslag. Utredarens överväganden i denna del ska, om utredaren så finner lämpligt, åtföljas av ett förslag till lagreglering av frågan.

Där ser man. Tre miljoner svenskars DNA, vars föräldrar fick höra att registret bara skulle användas till forskning, är nu i dubbel bemärkelse ägda av staten. Alla som engagerade sig mot signalspaningslagen har all anledning att hålla ögonen öppna och bevaka den här frågan. Också här är den privata integriteten och medborgerliga rättigheter på spel.

För övrigt hoppas jag på nyval. Vi kan inte ha kvar den här regeringen. Inte i två år till, inte i två dar till.

Federleys bidrag: Orwell light

2008-06-17T19:42:00.005+02:00

OK, det kommer en längre text om FRA-karusellen på fredag; imorgon är jag på resande fot för att bland annat prata med några socialdemokratiska riksdagsledamöter och debatten är inte slut än. Men redan nu verkar det tydligt att de borgerliga har enat sig runt en kompromiss: återremiss till försvarsutskottet, några inslängda säkerhetsspärrar för att "skydda integriteten" och sedan röstas det hela igenom tyst och försiktigt efter sommaruppehållet - eller varför inte strax före jul?

Resultatet blir alltså FRA light - kanske så aptitligt att till och med socialdemokraterna kan svälja det - och sedan får miljöpartiet och vänsterpartiet stå där med sitt rena samvete.

På fredag som sagt, men tills dess, några iakttagelser i flykten.

1) Ingen som såg Alice Åströms (v) och Fredrik Federleys (c) anföranden kunde undgå att hänföras av känslorna bakom orden. När Federley lade upp sitt anförande med darr i rösten som en thriller där han vägde för och emot, för att sedan sluta med en cliffhanger - frågan till försvarsminister Sten Tolgfors (m) om vilka åtgärder som regeringen kunde tänka sig att lägga till för att skydda medborgarnas integritet. Därefter: en häpnadsväckande utsträckt hand från ministern! OK då, vi tar det en vända till. Det var så utstuderat narrativt perfekt att andra ledamöter blev märkbart irriterade. Men om någon har synpunkter på "dramaturgin" i riksdagen - wake up and smell the coffee! Alla talarna visste att det här skulle få storpublik och nagelfaras i bloggar och traditionella medier i veckor efteråt. Kort sagt: skådespelet blir tydligare i svensk inrikespolitik.

2) Det hänger delvis ihop med den ökade personfokuseringen, medialiseringen och personvalsreformerna. Federley, som var inkryssad, visste att han hade ett och annat att ta upp med sina väljare. Vad vi har sett under den gångna veckan är hur enskilda riksdagsledamöter har kunnat få stor betydelse för ärendenas behandling och lagstiftningen. Det är inget nytt med uppgörelser i sista stund: budgetuppgörelserna mellan s, v och mp präglades ju ofta av just-in-time-produktion. Det nya är att det är enskilda riksdagsledamöter och inte partier som förhandlar. Som sagt, Ture Königson, men han hade inget förhandlingsutrymme.

3) Och, kanske framför allt, oavsett om det blir återremiss eller ej: viral politik finns, politisk mobilisering i sociala medier spelar roll, och utan bloggkampanjen, med den svenska bloggosfären enad som aldrig under dess treåriga historia, från höger till vänster, som fick traditionella massmedier att haka på och medborgarna att tokmaila sina folkvalda som aldrig förr, HADE INGET AV DET VI HAR SETT IDAG HÄNT. Inga förhandlingar i det tysta. Inga tårdrypande anföranden. Ingen återremiss. Ingen "politiskt död fråga" som plötsligt hamnar på allas läppar. Ingen kommer att minnas regeringens krystade försök att avleda uppmärksamheten. Alla kommer att minnas dagen då några hundra bloggare nästan välte en regering.

Annars: Rick Falkvinge och Marie Andersson, bland andra har livebloggat förtjänstfullt idag.

Desperat försök att dra uppmärksamheten från FRA-lagen

2008-06-17T08:50:00.005+02:00

Det måste ha varit planerat sedan länge, de borgerliga partiledarnas artikel på DN Debatt idag där de lockar med sänkt skatt för fattiga pensionärer. Det kan bara finnas en anledning att den kommer just idag, och det är att dra uppmärksamheten från debatten i riksdagen om FRA-lagen.

Det gör mig arg. Jättearg. Med lite socker på skeden går medicinen ner, tycks regeringen resonera. Lite mer pengar till fattigpensionärerna så glömmer ni säkert att vi håller på att införa totalavlyssning och sälja ut de sista resterna av vår liberala ideologi.

However, det verkar som om debattartikeln har goda utsikter att fullkomligt drunkna i FRA-raseri.

Så nej, den gubben gick inte.

***

Läs lite andra blogginlägg, vet jag! Till exempel Björn Wadström - on all sides, Stockholm enligt Ankersjö, Nyköpingsbloggen, Trottens Betraktelser, Rasmus Lenefors, Peter J Olsson, Peter J Olsson igen, Rick Falkvinge (pp), Svensson, Hultins tankegång, Syrrans Granne, Magnus Berg, Burgsvik, Sagor från livbåten, Artikel 19, Gester…med ord, Sleepless, Alter Ego Resonerar, Drottningsylt, Anna Toss & C:o, Svensson igen, djävulskattungen, Mina Moderata Karameller, Rick Falkvinge (pp) igen, Roya och Matildas blogg, The Power Glove, Björn Wadström - on all sides igen, Stockholm enligt Ankersjö igen, Nyköpingsbloggen igen, Trottens Betraktelser igen, Rasmus Lenefors igen, Peter J Olsson #3, Peter J Olsson #4, Rick Falkvinge (pp) #3, Svensson #3, Hultins tankegång igen, Syrrans Granne igen, Magnus Berg, Burgsvik igen, Sagor från livbåten igen, Artikel 19 igen, Gester…med ord igen, Sleepless igen, Alter Ego Resonerar igen, Drottningsylt igen, Anna Toss & C:o igen, Svensson #4, djävulskattungen igen, Mina Moderata Karameller igen, Rick Falkvinge (pp) #4, Roya och Matildas blogg igen, The Power Glove igen, Kaffepaus, Hultins tankegång #3, the real mymlan, babilou.se, Sagor från livbåten #3, Blogge Bloggelito, gardebring.com | anders.nu, Tommy K Johansson, Kommunisternas blogg, Dick Erixon, Min plats bland orden, Cattis blogg, Svensson #5, andra sidan, Signerat Kjellberg, Conjoiner, Rick Falkvinge (pp) #5, Mat och politik, Pasteys Plats, Framtidstanken, Tomas Melin, Drottningsylt #3, Kulturbloggen, Ting och Tankar, Conjoiner igen, Alliansfritt Sverige, Med fingrarna i ekorrhjulet, Herr Klokboks Kollektion, GreenSweden, Le blogg officiel, Beta Alfa, Steve Lando, Revolutionsbloggen, Christian Engström (pp), Alesia Goncharik, Caught in the act, Framtidstanken igen, WitchBitch, Tomas sida, Tomas sida igen, Dexion, Basic personligt, Dexion igen, djävulskattungen #3, Radikalen, Din ledamot i riksdagen - Göran Pe…, Brygubben, Detta är inte en blogg, egentligen., Monica Green(s) blogg, Henrik Sjöholm, Politik, japanska och annat, Erik Laakso, Svensson #6, strötankar och sentenser, Opassande, Jinges web och fotoblogg, Bloggen Bent, Mina Moderata Karameller #3, SKICK, Det Progressiva USA, Hultins tankegång #4, Peter J Olsson #5, Jacob Stålhammar, Det Progressiva USA igen, Peter J Olsson #6, Fredrik Lundh, Sorterade och osorterade tankar oc…, Eva-Lenas blogg, Peter J Olsson #7, Peter J Olsson #8, djävulskattungen #4, Same same but different, natkoll.se, Björn Wadström - ettan, Sebastian Bay, Rick Falkvinge (pp) #6, Johanna Sjödin, JMB, Basic personligt igen, Conjoiner #3, Bloggen Bent igen, Brygubben igen, Conjoiner #4, Alter Ego Resonerar #3, Mina Moderata Karameller #4, Svensson #7, Beta Alfa igen, Aspiebloggen, Enligt Min Humla, Carls konsumentblogg, Bloggen Bent #3, Mindpark, Kulturkritik, Poet OnTheRun, Tonårsmorsa, The Power Glove #3, Björn Wadström - ettan igen, Klura - funderingar om stort och s…, Blogge Bloggelito igen, Stationsvakt, Enligt Min Humla igen, Mothugg, Alter Ego Resonerar #4, Erik Laakso igen, Roger Jönsson, Christermagister, Hultins tankegång #5, heja världen, Bloggen Bent #4, Nils Gustafsson, JörgenL, Attila, Magazine HumbleBee, WitchBitch igen, Rick Falkvinge (pp) #7, Hultins tankegång #6, xzpq, Björn Wadström - ettan #3, Drottningsylt #4, Röd Libertarian, Tomas sida #3, Carl Melin, Ups & Downs, Dexion #3, Mina Moderata Karameller #5, Media Culpa, Oväsentligheter … ?? ???, Syrrans Granne #3, Lenas bloggik i ordning och kaos, Blogge Bloggelito #3, Politruck, Henrik Sjöholm igen, Jinges web och fotoblogg igen, Opassande igen, Creativedirector.se, DEMOFON, Blogge Bloggelito #4, Peter J Olsson #9, Moderna Myter, Det Progressiva USA #3, Sagor från livbåten #4, Bloggtidningen, lambda ship-state, Roya och Matildas blogg #3, Den osynliga bloggen, Dexion #4 och ja, det är sista gången som jag klistrar in en sådan här lista; nu är det upp till riksdagsledamöterna.

FRA: Därför kommer Sveriges Riksdag att svika folket den 18 juni

2008-06-16T20:05:00.005+02:00

I det civila är jag doktorand i statsvetenskap och sysslar med politisk mobilisering i sociala medier. Jag förklarade för min handledare igår varför fallet med FRA-lagen och bloggbävningen är så viktigt för att förstå exakt hur starka krafter vi har att göra med i det jag kallar för viral politics: snabbheten och omfattningen med vilken en "död" fråga under loppet av några veckor lyftes upp genom kraften av några hundra målmedvetna bloggare och ungdomspolitiker till förstasidesstoff. Och så här kvällen före debatten är det lätt att få känslan av att allt liksom är i rörelse, att gräsrotskampanjer spelar roll och att regeringsmaskineriet ibland stöter på grus.

Det har varit en märklig och betydelsefull vecka. Tyvärr tror jag inte att det kommer att räcka ända fram. Jag har två skäl för min tro.

För det första må riksdagsledamöterna sitta på personliga mandat. De lyder ingen utom sina väljare. I praktiken är det naturligtvis inte så. Det narrativ som byggs upp på bloggarna är den urgamla historien om unga idealister som kommer in i maktens korridorer och tvingas schackra med principerna och dagtinga med sina uppfattningar. Men som i den avgörande striden ändå reser sig och gör det rätta. Och tro mig, jag skulle bli väldigt glad om Federley, Ohlsson, Johansson och Sigfrid reste på sig (eller rättare sagt satte sig ner och röstade för den socialdemokratiska reservationen).

Men Sveriges Riksdag av idag präglas av en extremt hård partipiska, och när regeringens majoritet hänger på fyra röster lämnas inget åt slumpen. Naturligtvis kommer Reinfeldt inte att avgå om han förlorar omröstningen på onsdag. Men han hotar med det. Och bångstyriga ledamöter kan räkna med utfrysning och mobbning. Det kanske mest kända exemplet, arbetarliberalen Ture Königson som röstade för ATP för att hans väljare krävde det, fick se sin politiska karriär gå upp i rök. Det finns forskning som pekar på att personvalet så sakteliga förändrar det beteendet, men jag tror inte att det räcker på onsdag.

I det här fallet, liksom i de flesta andra nu för tiden, ingår Sverige dessutom i ett internationellt perspektiv. FRA har alltid haft ett nära samarbete med västmakterna, även under det kalla kriget, då Sverige officiellt var neutralt (det var den kunskapen som fick Sovjet att skjuta ner en svensk DC3:a 1952). Också nu är Sverige en viktig länk i USA:s och dess allierades underrättelsesamarbete. Det är ingen slump att FRA skaffat sig världens femte kraftfullaste dator så här strax före avlyssningensfesten ska börja. Det framgår också av regeringens lagförslag att FRA ska lämna bistånd inte bara till inhemska myndigheter utan också till främmande makt. Sverige är känt som en av de duktigaste underrättelsemakterna i Europa och ingår i flera hemliga underrättelsesamarbeten vid sidan om EU:s institutioner.

Kort sagt: de svenska väljarna får inte stå i vägen för en så här viktig länk i kampen mot terrorismen (eller vad "vi" nu känner för att kämpa mot). Därför kommer FRA, förr eller senare, att få sitt tillstånd.

FRA-lagen är helt enkelt en sådan lag som regeringar är för och oppositioner opponerar sig mot: den är obehaglig, men upplevs som oundviklig.

Jag såg att Ulf Bjereld gör samma bedömning som jag. Men det är klart att jag hoppas på seger på onsdag. Och om de "liberala" ledamöterna inte vågar stå upp för sina ideal, är de faktiskt endast värda vår ömkan och vårt förakt.

Några nyliga FRA-inlägg i godtyckligt urval:

Vänstra Stranden, Johan Norberg, Erik Laakso, Enn Kokk, Jonas Morian, Aqurette, Badlands Hyena, Rickard Falkvinge

För övrigt:
SÄPO stoppade muffare
FRA lagrar svenska telesamtal
Centern tvekar

Yes we can: Stoppa FRA-lagen 18 juni!

2008-06-13T14:34:00.005+02:00

Om det någon gång skulle vara läge att bryta bloggtorkan är det väl nu. Jag sällar mig med andra ord till hundratals andra bloggare, från höger och vänster, som vädjar till de få riksdagsledamöter som inte betraktar sig som röstboskap att fälla lagförslaget om att ge tillåtelse åt Försvarets Radioanstalt att avlyssna all kabelburen kommunikation som passerar svensk gräns, det vill säga nästan all digital kommunikation över huvud taget.

Jag ska inte här upprepa det som redan har sagts på tusentals andra ställen, jag vill bara nämna några saker som jag personligen tycker är viktiga och intressanta. För en mer heltäckande bild kommer en lista på informationsresurser längst ner.

Det har inte varit "helt tyst" om signalspaningsförslaget - det har pågått en lågnivådebatt om förslaget åtminstone i något års tid, men på sistone har det varit misstänkt tyst i traditionella massmedier om att lagen nu faktiskt ska röstas igenom på onsdag. Tills den stora bloggbävningen äntligen fick genomslag. Det är ju nämligen det som behövs, genomslag i traditionella masmedier. Så stark är inte bloggosfären att den på egen hand kan vända en opinion.

På FRA:s hemsida består numer det mesta av innehållet av apologier för avlyssning, i stil med

"Påstående
Om jag skriver att ”Någon borde släppa en atombomb på min chef” i ett mail som jag skickar till en bekant i utlandet så kommer mitt mail att läsas av någon på FRA.

Klargörande
FRA utformar sina sökbegrepp på sätt som är mycket komplicerade för att slippa drunkna i enorma mängder irrelevant trafik. Denna metodik har FRA arbetat med att förfina i snart 30 års tid, och sökbegreppen måste vara mycket listigare och mer utvecklade för att få rätt effekt. Sökbegreppen byggs upp genom en rad tekniska och innehållsmässiga kriterier, och användningen av betydelsebärande ord är endast ett i mängden. Hur detta sker i detalj vill vi inte gå in på."

Pressen mot de borgerliga riksdagsledamöterna blir allt hårdare. I Sveriges Riksdag sitter nämligen ett antal unga ideologiskt genomtänkta liberaler som är kända för sitt engagemang för individuell integritet. Det räcker med fyra borgerliga överlöpare/rakryggade för att förslaget ska fällas. Ungdomsförbunden har synpunkter.

Ska det lyckas? Kan en gräsrotsaktion verkligen fälla statskolossen i en sådan här fråga? Fatta hur arga jänkarna skulle bli! Jag vill ändå tro på folklig demokratisk aktivism som en möjlig väg. Och nu finns det ett fönster. Om det blir ett nej på onsdag blir det en historisk dag.

För oss socialdemokrater är kampen därmed inte vunnen. Det liggande förslaget tillkom ursprungligen på socialdemokratiskt initiativ och det krävs en förändrad inställning också i vårt parti för att medborgarnas grundlagsskyddade rättigheter ska kuna bevaras också efter valsegern 2010.

Avslutningsvis en uppmaning till liberalerna i Sveriges Riksdag (den gäller fö även socialisterna):

LÄS MER! OCH DYK UPP PÅ RIKSDAGSBRON 18 JUNI 08:30!

Försvarets radioanstalt. - FRA:s officiella hemsida.
Regeringens proposition 2006/07:63 En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet
Försvarsutskottets betänkande

Stoppa FRA-lagen! - Nätverkets hemsida
FRA & NSA & Lex Orwell - Artikel som sätter in lagförslaget i en global och europeisk kontext.
Portalen för FRA-lagen - Kampanjwiki.
Lex Orwell - Praktisk information om vilka riksdagsledamöter som måste övertygas.

Skitmånga bloggposter om FRA-lagen (den här listan är stulen, jag vet):
Den här och andra intressanta bloggar om: politik, fra, signalspaningslagen, övervakningssamhället

Bloggen Bent. Rick Falkvinge! Björn Wadström - ettan, fristedt.org, Eva-Lenas blogg, Hanna Wagenius, Loci.se, Den osynliga bloggen, Johan Ingerö, Sundevall, Steve Lando, Syrrans Granne, Alter Ego Resonerar, bios politikos, Magnus Andersson, Framtidstanken, Global Viking, Mina Moderata Karameller, Leiph Berggren, Blogge Bloggelito, Fredrich Legnemarks blogg, Johan Ingerö igen, Drottningsylt, Enligt Min Humla, Wilhelm Raab, Syrrans Granne igen, Björn Wadström - ettan igen, fristedt.org igen, Eva-Lenas blogg igen, Hanna Wagenius igen, Loci.se igen, Den osynliga bloggen igen, Johan Ingerö #3, Sundevall igen, Steve Lando igen, Syrrans Granne #3, Alter Ego Resonerar igen, bios politikos igen, Magnus Andersson igen, Framtidstanken - Accelererande för… igen, Global Viking igen, Mina Moderata Karameller igen, Leiph Berggren igen, Blogge Bloggelito igen, Fredrich Legnemarks blogg igen, Johan Ingerö #4, Drottningsylt igen, Enligt Min Humla igen, Wilhelm Raab igen, Syrrans Granne #4, Dexion, Enligt Min Humla #3, LOKE - KULTUR & POLITIK, Hultins tankegång, Perskull’s tankar om världen, Alter Ego Resonerar #3, Opassande, ArvebroMörck, Lennart Regebro, deep.edition, Attila, Bloggtidningen, Dumheterna, Besserwissings blogg, Federley, Herr Klokboks Kollektion, Peace, Love and Capitalism, WitchBitch, Basic personligt, Henrik Sjöholm, Sanna Rayman, Tomas sida, Mothugg, Mina Moderata Karameller #3, Radikalen, Lakes lakonismer, Opassande igen, Caught in the act, Lakes lakonismer igen, Biology & Politics, Trottens Betraktelser, Bloggtidningen igen, Ryggraden, Lakes lakonismer #3, Loci.se #3, Tommy K Johansson, Björn Wadström - ettan #3, Basic personligt igen, Hax, Hax igen, Hax #3, Kulturbloggen, Mina Moderata Karameller #4, udd.be, Hanna Wagenius #3, Syrrans Granne #5, Beta Alfa, Hultins tankegång igen, Ung Vänster, Drottningsylt #3, Bloggen Bent, Stockholm enligt Ankersjö, Framtidstanken - Accelererande för… #3, Se till vänster, där går en arab, Bloggen Bent igen, Hax #4, Magnus Andersson #3, WitchBitch igen, Federley igen, Isobels text och verkstad, Sagor från livbåten, Gabrielles blogg, Hax #5, Hax #6, Tomas sida igen, the real mymlan, Enligt Min Humla #4, Hax #7, Björn Wadström - ettan #4, Trottens Betraktelser igen, Mothugg igen, Christian Engström (pp), Jonas Morian | PromeMorian, Expressenbloggen, andra sidan, Björn Wadström - on all sides, Med fingrarna i ekorrhjulet, Svensson, Björn Wadström - ettan #5, Johan Ronström, Lennart Regebro igen, Drottningsylt #4, Röd Libertarian, Brygubben, Risajklern, Wilhelm Raab #3, Joakim Hörsing, djävulskattungen, Psykbryt, Johan Ingerö #5, Bloggvärldsbloggen, Dyslesbisk, Tomas sida #3, WitchBitch #3, Stationsvakt, Radikalen igen, Mina Moderata Karameller #5, Opassande #3, Hax #8, Blogge Bloggelito #3, Som jag bäddar, Lakes lakonismer #4, Röd Libertarian igen, Nils blogg, Knapsu bloggar, Lakes lakonismer #5, deep.edition igen, Hultins tankegång #3, Åsiktstorped , Anna Ardin, Bios Politicos, Carina Brandow.

Briljant satir om Irakkriget

2008-04-10T13:18:00.002+02:00

Det här är något av det bästa inom politisk satir som jag någonsin har sett. Jon Stewart i The Daily Show dekonstruerar general Petraeus och det amerikanska politiska etablissemangets cirkelresonemang kring när USA kan ta hem sina trupper: när USA kan ta hem sina trupper.

Akademisk bastuklubb, gubbslem mm

2008-03-20T10:41:00.006+01:00

(Foto: WukieGrl. Personerna på bilden har inget att göra med innehållet i texten.)

En kompis tipsade mig om att jag "inpasserats i gubbslemsbloggosfären", med vilket hon menade att erlanderbrigaderna dök upp på Kalle Palmås (99, our 68) fantastiska visualiserade analys av hur nätverk mellan bloggande manliga samhällsvetare och humanister växer fram. Analysen visar inkommande länkningar till Palmås och två av hans (manliga) kompisars bloggar under 460 dagar. (Nej, det är inte bara manliga bloggare som länkar till varandra, men tendensen är tydlig.)

"Mappa-mitt-gubbslem"-projektet var en spin-off från en bloggpost av Johan Karlsson på Mothugg - "Den akademiska bastuklubben börjar blogga" där svenska bloggande samhällsvetare och/eller akademiker listades (däribland er egen Nils Gustafsson). Många män, få kvinnor. Diskussionen i kommentarfältet, om varför det ser ut så, är spännande och lärorik.

Och det inlägget var i sin tur inspirerat av Andreas Berghs "Högkonjunktur för svenska NEK-bloggar" om imbalansen mellan svenska statsvetar- och nationalekonombloggar.

Jag är inte helt säker vad det beror på. Som Vänstra Stranden skriver i en kommentar:

"De kvinnliga bloggare som skriver om politik är mindre ofta samhällsvetare utan aktiva politiker. Det är i alla fall min erfarenhet, de flesta av dem har en akademisk utbildning i botten men bloggar utifrån sin politiska plattform. Kanske krävs det skäggväxt för att våga tro att man har något att säga bara för att man råkar fått en utbildning… :-) /VS"

Fast jag tror också att det finns något självförstärkande i det här. Relationer och kopplingar online har ju en tendens att likna relationer off-line (eller onffline, som Joshua Levy kanske skulle uttrycka det). Män tycker om att ta plats, prata högt, framhäva sig själv och, framförallt, göra det i grupp med andra män. Gubbslemsbloggosfären är i själva verket en ond romb (eller ett ont rhizom, kanske) av manligt ryggdunkande/kompislänkande.

Å andra sidan förklarar inte det helt den starka närvaron av kvinnliga (parti-)politiska bloggare i den svenska bloggosfären (även om det vore intressant att göra liknande nätverksstudier på samlänkande mellan några centrala politiska bloggar).

Men å tredje sidan har jag i detta inlägg redan länkat till fyra manliga bloggande samhällsvetare.

För att avsluta: Den 3 september 2004 intervjuades jag i Radio AF:s Bastuklubben (man kan fortfarande lyssna på programmet om man följer länken). Men det var ju innan jag började blogga.

Och allra, allra sist: en svensk bloggande statsvetare (manlig) som inte har nämnts i någon av de här diskussionerna är min doktorandkollega Rasmus Karlsson. Bara ett tips.

(Korspublicerad på Nils Gustafsson.)

Biblioteksälskare

2008-03-06T08:30:00.003+01:00

På jobbet började några kollegor gå omkring med "library lovers"-knappar för några veckor sedan, men jag kopplade det inte till någon särskild kampanj. Alla älskar väl bibliotek? Behöver det sägas?

En annons på Dagens Arena idag upplyser mig om att det är Svensk Biblioteksförening som ligger bakom. Kampanjens syfte är att skapa opinion för "en nationell bibliotekspolitik".

Enligt broschyren "Bibliotek behöver kärlek" efterfrågas mer resurser till biblioteken samt ökad samordning och kvalitetskontroll genom en ny myndighet. Det är väl inte självklart att ökad centralstyrning är vägen framåt för vårt lands tusentals skolbibliotek, folkbibliotek, forskningsbibliotek och sjukhusbibliotek, men grundtanken om att biblioteken behöver värnas och göras mer tillgängliga är naturligtvis oerhört viktig. Det finns borgerliga politiker som vill avskaffa de fria boklånen. De måste bekämpas. En viktig väg till frigörelse, personlig utveckling och medborgerlig kunskap går genom folkbiblioteken, liksom skol- och forskningsbiblioteken är oumbärliga för utbildning, forskning, demokratisk fostran, ekonomisk tillväxt osv.

För mig har biblioteken alltid varit självklara hållpunkter i vardagen och i arbetet. Den ökade tillgången till information och underhållning via Internet har inte alls förändrat det. Nu bor jag i en ovanligt bibliotekstät del av landet och avänder mig av en 8-10 olika kommunala och statliga bibliotek.

Jag minns stadsbiblioteket i Simrishamn, det gamla, som var inträngt i Kockska gården på Storgatan och där man fick leta i en mikrofilmskatalog för att hitta böcker. Jag minns min encyklopediska skolbibliotekarie på min gymnasieskola, som kände alla elever vid namn och hade reda på deras specialintressen. Jag minns det halvt övergivna, mystiska biblioteket på gamla Tyska institutionen i Lund, med sin märkliga blandning av nazilitteratur, östtysk propaganda och ytterst få böcker tryckta efter 1975. Och jag upplever nästan varje dag den märkliga känsla som försätter tanken i ett tidlöst tillstånd som kommer sig av att man går omkring bland hyllorna och letar efter något, man ser något helt annat, måste dra ut boken och titta, och sedan är man fast, det man skulle göra är glömt och istället sugs man in i vad det nu kan vara för något; sjömanstatueringar, barockarkitektur, holländsk lyrik, Elvis Costello...

Nog med luftslotten. För att kunna använda bibliotek på ett meningsfullt sätt krävs det vana och för att skapa en vana krävs det att man blir introducerad för biblioteken. I mitt fall var det goda föräldrar och ansvarstagande lärare och bibliotekarier.

Sverigedemokraternas ömma punkt: konservatismen

2008-02-28T10:18:00.004+01:00

Varning för långt inlägg! (Scrolla ner till slutet för punchline direkt.)

Sverigedemokraterna som konservativt parti
Av olika anledningar har jag haft anledning att sätta mig in i Sverigedemokraternas ideologi på sistone. När man läser partiets principprogram, handlingsprogram och andra sammanfattande texter framstår partiet som ett huvudsakligen konservativt parti:

"Med tiden har ett värdeorienterat parti växt fram, där begrepp som familjen, hembygden och nationen blivit centrala. Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, nationalistiskt parti. Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer." (ur sd:s principprogram)

För att förtydliga kan man kanske lägga till att folkhemmet är ett koncept som också användes av konservativa tänkare i början av 1900-talet. Se t ex Wikipedia-artikeln (och titta gärna igenom ändringarna av artikeln). Det lanserades först inom socialdemokratin av Per Albin Hansson 1928 och kan tolkas som ett avsteg från mer internationalistiska tankar inom partiet. Det är alltså det konservativa inom socialdemokratin som sd gillar.

Sverigedemokraternas konservativa grundsyn på samhället utvecklas i det följande:

"Vi avvisar försöken att anpassa människan efter storslagna utopier. Istället menar vi att politiken bör utformas utifrån hur människan är i verkligheten. Varje samhälle bör vara byggt på en värdegemenskap, en minsta gemensam nämnare i form av grundläggande normer och värderingar. Denna enande faktor är viktig för att varje människa ska kunna känna sig trygg i sin identitet. Visst är varje människa unik, men samtidigt är vi också mer eller mindre lika varandra. Vi är alla beroende av gemenskaper, människor som på olika sätt liknar oss själva och som vi kan identifiera oss med. Sverigedemokraterna menar att det i första hand är familjen och nationen som ger oss förutsättningarna att uppnå detta. Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper." (ur sd:s principprogram)

Detta står i tydlig kontrast mot liberala och socialistiska idéer om en samhällsgemenskap byggd på en individualistisk, rationell grund och att samhället bör reformeras snarare än bevaras. Istället poängteras samhället som organisk form, nationell identitet, och blodsband snarare än universalistiska, absoluta värden.

Ett konservativt nischparti?
Med tanke på den nästan totalt dominerande socialliberala ideologin i de svenska riksdagspartierna skulle man alltså kunna tänka sig att det här finns en nisch att fylla. Traditionellt konservativa partier, som Moderaterna och Kristdemokraterna, har gått mot mitten och hemlösa konservativa borde då kunna se en tillflykt i Sverigedemokraterna: Tronen, Altaret och Penningpungen, back with a vengeance.

Det finns indicier som talar för det. Partiledaren Jimmie Åkesson har själv sagt att kristdemokraterna både är en konkurrent om samma väljare och en potentiell samarbetspartner: "Det bästa är om vi kan komma överens med kristdemokraterna om familjepolitiken för då skulle vi nå en liten bit i ett potentiellt samarbete i riksdagen efter valet[.] [...] De senaste valen har kd lyckats attrahera värdekonservativa arbetare och den gruppen kan vi locka över, säger Jimmie Åkesson." Att partiet bytte ut en brinnande blågul fackla mot en blåsippa som partisymbol kanske också säger något om vem man jämför sig med.

Problemet med vänsterväljarna
Å andra sidan värjer sig partiet mot att föras till högersidan av det politiska spektrumet: "Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan." (ur sd:s principprogram)

Anledningen är att det inte räcker med några missnöjda värdekonservativa för att föra Sverigdedemokraterna till riksdagen. En anledning till att det inte finns något entydigt konservativt riksdagsparti idag är ju nämligen att så få svenskar är konservativa. Den svenska politiska mitten är socialliberal, och det är där alla vill hållas.

Genom att hänvisa till socialdemokraterna som en förebild och samtidigt attackera dem försöker man vinna arbetarröster. Andreas Sannerstedt, statsvetardocent i Lund, har studerat sverigedemokratiska väljare i Skåne och kommit fram till att den typiske väljaren är en medelålders man utan högskoleutbildning.

Detta får en del lustiga konsekvenser. När Sydsvenskan inför valet 2006 undersökte hur sverigedemokratiska kommunpolitiker hade röstat under den gångna mandatperioden, visade det sig att man i alla kommuner utom Lomma konsekvent hade stött de borgerliga partierna - kd i synnerhet. Detta förklarades av Per Uvgård, sverigedemokratisk kommunpolitiker i Svedala med att "Det har bara slumpat sig så."

Problemet med att nå vänsterväljare med en borgerlig politik har inte gått Sverigedemokraterna förbi. Tommy Funebo, som var ansvarig för partiets valbyrå under valkampanjen 2002 (och som senare lämnade partiet), menar att valmanifestet 2002 präglades av moderat politik, medan valmanifestet 2006 har tydlig vänsterprofil.

Sverigedemokraternas lösning: ideologisk luddighet
Som bekant är Sverigedemokraternas största profilfråga invandringen. Vad gäller det övriga politiska programmet tycks strategin vara att förespråka någon sorts status quo i största allmänhet och slänga in att man kan sänka skatterna och höja bidragen om bara kostnaderna för flyktingmottagandet försvinner. Nedan följer ett längre citat ur Sverigedemokraternas ekonomiska handlingsprogram:

"En marknadsanpassad blandekonomi

Förutsättningar
De mänskliga egenskaper som ligger till grund för ekonomisk verksamhet och utveckling är kreativitet, entreprenörsanda och tävlingsinstinkt. Den fria marknaden, och i synnerhet den fria konkurrensen, skapar som ett resultat av detta förutsättningar för välfärd och utveckling.

Företag och entreprenörer tvingas genom den fria marknaden ideligen söka nya vägar för att attrahera kunder och konsumenter. Detta leder till kontinuerliga tekniska framsteg och till högre tillväxt. Sverigedemokraterna har därför i grunden en stark tro på en marknadsanpassad ekonomi.

Det är emellertid viktigt att poängtera att den fria marknaden ibland behöver regleras.
Marknaden kan inte garantera en rättvis allokering av resurserna, och politiken behövs således användas som en motvikt i syfte att skydda de mer utsatta grupperna i vårt samhälle.

Dessutom måste politiken skydda viktiga icke materiella värden såsom konst och kultur. Marknaden kan heller inte garantera att hela Sverige får leva. Däremot kan vi genom olika politiska beslut motverka att gles- och landsbygden töms på folk och därigenom på kultur och traditioner. Vid tillfällen då marknaden inte har åstadkommit en samhällsekonomiskt effektiv allokering bör politiken, med subventioner eller med avgifter, styra marknaden mot uppsatta mål."

För att kunna attrahera både traditionella höger- och vänsterväljare med en restriktiv invandringspolitik försöker man vara ett stort tält i övriga frågor.

En strategi för höger och vänster: prata höger och vänster
Inom samtliga riksdagspartier är det många som frågar sig hur man ska "bemöta" Sverigedemokraterna, dvs förhindra att de kommer in i riksdagen 2010. Ulf Bjereld har sammanfattat nyckelstrategin:

"Sverigedemokraterna vill i debatten gärna lägga ett invandringspolitiskt perspektiv på politiska sakfrågor som t ex sjukvård, skola och pensioner. På så sätt vill partiet få maximalt genomslag för sin egen profilfråga, d v s invandringspolitiken. För partiets motståndare gäller det att stå emot och i stället pressa Sverigedemokraterna på dess sakpolitik i frågor bortom invandringsproblematiken."

För att precisera: det Sverigedemokraterna minst av allt vill är att man börjar debattera med partiet enligt en höger-vänster-dimension. Nya partier (läs kristdemokraterna och miljöpartiet) brukar försöka ställa sig utanför höger-vänster-skalan för att därigenom ta väljare från båda blocken. Med tiden pressas partierna, på grund av inre förändringar och yttre tryck från de politiska blocken, att placera sig till höger eller vänster om den svenska politiska mitten. Kristdemokraterna gick till höger, och Miljöpartiet, trots att de fortfarande hävdar motsatsen, brukar oftast hamna till vänster.

En ytterligt relevant fråga för väljarna bör vara vilka partier som Sverigedemokraterna vill samarbeta med om de kommer in i riksdagen. Vi kan här bortse från att det troligen kommer att innebära en blocköverskridande mittenregering med s, fp, c och mp eller en liknande konstellation, utan koncentrera oss på hur sd vill ha det.

Här är en lista på sd-ståndpunkter som kan plockas upp i debatten av partier både till höger och vänster:

- Sverige ska lämna EU.
- Grön skatteväxling är bra.
- Avskaffa regioner och landsting.
- Utdelningsskatt och reavinstskatt på kapital ska avskaffas.
- Kommunalt ägda hyresrätter ska kunna göras om till bostadsrätter.
- Vårdnadsbidrag ska införas.
- Kärnkraften ska avvecklas...på sikt...kanske... Eller?
- 80 %-nivån i a-kassan ska återställas.
- Arbetskraftsinvandring är ok , och det är arbetsgivaren som ska avgöra behovet.
- LAS och MBL ska avskaffas.
- Antalet privata vårdgivare ska öka.
- Skatteavdraget för hushållsnära tjänster ska vara kvar.
- Ja till värnplikt, nej till yrkesarmé.
- Avskaffa maxtaxan inom barnomsorgen.
- Avskaffa "pappamånaderna" i föräldraförsäkringen.
- Samhället "bör i högre grad verka för att minska" antalet skilsmässor.
- Adoptionsstödet ska slopas, fast endast vid utländska adoptioner.
- Abort efter 12:e veckan ska förbjudas.
- Återinför statskyrkan...eller?

Bara ett axplock.

Huvudpoängen är: genom att ständigt återkomma till politiska sakfrågor och diskutera dem utifrån ett höger-vänster-perspektiv får Sverigedemokraterna en debatt de inte vill ha. Där finns deras svaga punkt.

Pär Ström: källhänvisningarnas mästare

2008-01-16T08:37:00.000+01:00

Sigge Eklund frågar sig i Aftonbladet var Pär Ström egentligen hittar alla sina manshatande feminister. I sin nya bok Mansförtryck och kvinnovälde, utgiven av den högerradikala tankesmedjan Den nya välfärden, hävdar Ström att

"Feminismen har urartat till en kampideologi som låtsas eftersträva jämställdhet men i verkligheten bara eftersträvar fler och fler förmåner för den egna gruppen. Dessutom försöker feminismen bakvägen införa en kollektivistisk människosyn. Läs om den kvinnliga härskarteknikens sex metoder, hur riggade forskningsprojekt skapat mansfientliga myter, hur kvinnor gynnas i domstolar, hur kvinnors misshandel av män tystas ned – och mycket mer."

Sigge undrar var Ström får allt ifrån:

"För att undersöka saken börjar jag med att läsa om alla intervjuer med honom noggrant. Tyvärr är det inte till någon större hjälp. Hans påståenden om feminister är nämligen aldrig förankrade i några direkta källhänvisningar. Det går alltså tyvärr inte att med hjälp av artiklarna ta reda på exakt vilka feminister det är som hatar män så mycket.

Jag laddar därför ner hans omtalade bok ”Mansförtryck och kvinnovälde”. Kanske kan den upplysa mig om vilka feminister vi bör akta oss för.

Den visar sig dock utgöras av samma typ av abstraktioner som hans artiklar. På 194 sidor beskrivs ”feministernas” hatfyllda natur, men inte ett ord om hur han gått till väga för att kartlägga denna natur. Fortfarande inga konkreta hänvisningar till artiklar eller uttalanden (förutom ett stort antal till den klassiska ”Män är djur”-repliken från tv-dokumentären ”Könskriget” 2005)."

På sin egen blogg svarar Ström och ger en rad olika exempel på citat som han menar underbygger uppfattningen om mansförtrycket.

För det första: det där är vad man i forskarvärlden brukar kalla för "anekdotisk bevisning", dvs att man rotar fram några belägg för ens tes och ignorerar allt som inte stämmer in. Om Pär hade raggat loss lite stålar från Den nya välfärden för att göra till exempel en statistisk undersökning av om domstolar konsekvent missgynnar män eller opinionsundersökningar hos folk som kallar sig feminister om huruvida de hatar män, då hade vi kunnat snacka. Efter att ha gett ett anekdotiskt bevis för manshat säger Ström:

"Därmed är alltså saken ur världen, Sigge, för du har fått ditt exempel."

Är detta en ny definition på kunskap? Jag har sett en röd motorcykel: alltså måste alla motorcyklar vara röda?

För det andra: i sitt bloggsvar framhärdar Pär Ström i sin märkliga vana att inte ange sina källor. Förutom hans första exempel (en video med Radical Cheerleaders från Feministiskt initiativs årsmöte 2005), undviker han sorgfälligt att ge några ledtrådar till var man kan läsa de citerade texterna i sin helhet.

Ström fortsätter:

"Feministen Margareta Windberg sa när hon var jämställdhetsminister: 'Männen begår brott och fokus måste naturligtvis sättas på det kön som bär skulden'. Därmed har hon skuldbelagt halva befolkningen för gärningar som ett fåtal individer har gjort sig skyldiga till. Enbart för att de är män. Om inte det är mansfientlighet vet inte jag vad mansfientlighet är."

Förutom att vi här har att göra med ännu ett anekdotiskt bevis, anger Ström inte var han har hämtat detta citat. För att vara en bloggtext är det överhuvudtaget en misstänkt länkfattig text och det börjar få mig att fundera på om Ström överhuvudtaget har läst de texter som han refererar till.

Det visar sig att citatet kommer från ett debattinlägg i Expressen/GT från den 27 november 1998. Jag har klippt in hela artikeln nedan, eftersom den inte finns tillgänglig via Expressens hemsida.

Winbergs artikel är en reaktion på den debatt som följde efter några uppmärksammade gruppvåldtäkter i Sverige 1998. Winberg argumenterar för att man inte kan angripa problemet genom att exempelvis förbjuda porrtidningar eller genom att skuldbelägga offren. I stället efterlyser hon en förändrad mansroll och en mer öppen, positivt inriktad diskussion om sexualitet. Hon menar dessutom att både män och kvinnor lider av de existerande könsrollerna. Jag kan kanske tillägga att jag håller med Winberg om varenda ord: artikeln är lika aktuell tio år senare. Mansfientlig är den knappast.

Man kan fortsätta med Ströms exempel. Det hade inte varit svårt att länka till ursprungstexterna eller åtminstone berätta var man kan hitta dem, men han nöjer sig med sina citat, och det gör att en ärlig diskussion försvåras.

Och därmed minskar också Ströms trovärdighet.

"Margareta Winberg om sex, gruppvåldtäkt och krackelerad manlighet: Jag vill ha en ny man

Den debatt som följt i spåren av den senaste tidens våldtäkter är begriplig, men också farlig. Som alltid är det alltför lätt att den slår över i nymoralism och pekpinne-politik.

Journalister har nu ihärdigt frågat mig om porrfilmer, herrtidningar, Vecko-Revyn och Frida ändå inte är orsaken till det vi nu upplever? Skall vi inte förbjuda dem?

Lika envetet vägrar jag att acceptera den förklaringen. Det är en alltför enkel slutsats på ett tusenårigt och komplicerat problem.

Debatten är nämligen inte ny. Sexualiteten har alltid vållat debatt, skam - och glädje! Att se och förstå detta är viktigt och borde också leda längre än till pekpinnar och krav på förbud.

Jag vill lyfta fram två perspektiv:

o Varför läser unga kvinnor och män det de gör?

o I vilken miljö och struktur fortlever Frida och så kallade
herrtidningar?

Unga människor har en naturlig nyfikenhet på sin kropp. Små barn speglar sig själva mot det andra könet genom att se att vi ser olika ut. För lite större barn handlar det om det erotiska uppvaknandet, den tilltagande spänningen mellan flickor och pojkar. Och självklart känner de att
spänningen är lokaliserad till vissa delar av den egna kroppen.

Männens värld

Hur förhåller sig då omgivningen till de ungas utveckling? Bejakar vi den? Hjälper vi dem till ett avspänt och positivt förhållningssätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet?

Tillåter vi också unga att utifrån sin grad av utveckling njuta av sina kroppar?

Svaret på dessa frågor är tyvärr nej. Nu precis som tidigare är kropp och sexualitet mycket kontroversiellt. Men de vuxnas tystnad stryper inte de ungas känsla. Den som söker skall finna.

Och svaren finns i Frida, Vecko- Revyn och i porrtidningarna.

Vi kan tycka illa om svaren, helt eller delvis, men vi kan samtidigt inte kritisera tidningarna som ger svaren - om vi inte själva påtar oss ett större ansvar. Som föräldrar, som personal bland barn och unga, och som politiker.

Dubbelmoral

Det är verkligen dubbelmoral att förkasta vissa tidskrifter och samtidigt förtränga de ungas frågor.

I Sverige och i världen härskar fortfarande männen. När vi i Sverige med stolthet hävdar att vi är bäst i världen på jämställdhet, så är det visserligen sant; sant utifrån de kriterier som UNDP (FN:s organ för utvecklingsfrågor) ställt upp. Och sant i relation till alla andra
länder.

Det betyder inte att vi är jämställda. Vi lever fortfarande i en struktur där män är överordnade och kvinnor underordnade.

Vad vi har sett i Sverige de senaste 20-25 åren är en viss maktförskjutning. Kvinnorollen har förändrats mycket. Kvinnor har tagit en del av makten ifrån männen.

Tagit var ordet.

Ty ingen makthavare lämnar ifrån sig makten av egen fri vilja.

Män delar inte med sig. Män håller krampaktigt i det som har varit tryggheten, att vara förmer, att ha kontroll, att äga makt, att vara märkvärdigare.

Men män är inte förmer än kvinnor, inte intelligentare eller märkvärdigare. Män har makt på grund av sitt kön. Punkt.

Vågar berätta nu

Vi kvinnor tar en bit makt i taget. Vi vidgar vår kvinnoroll. Detta upplevs naturligtvis obehagligt av dem som tvingas lämna ifrån sig något.

Och mansrollen har inte förändrats i samma utsträckning. Kvinnors expansion har krympt många män. Inte alla. Men många män tycks inte inse vad de kan vinna på en annan struktur. Eller också har de gjort det, och tycker sig ha gjort en förlust.

Att utveckla sitt känsloliv, att ta större ansvar för hem och barn, att dela försörjningsbördan, att tillåta sig vara liten och svag ibland, det är något som borde vara en vinst för alla de män som i dag kämpar med en kvarlevande krackelerad uppblåst manlighet som inte vinner respekt utan
snarare avsky eller avmätthet hos många kvinnor (och en del insiktsfulla män).

Övergrepp

Men den krackelerade manligheten är farlig eftersom den fortfarande vill ha - och har - makten. Och för att försvara en krympande överordning tar sig makten varierande uttryck. Den allra grövsta formen är gruppvåldtäkter.

Men övergrepp mot kvinnor är inget nytt för 90-talet.

Att vi nu i detta land, som anses så jämställt, får reda på flera övergrepp, som till exempel gruppvåldtäkterna i Södertälje, kan först upplevas som märkligt. Möjligen är det just för att flickor och kvinnor här har börjat våga berätta om vad som egentligen sker? Och för att
vuxenvärlden, som i fallet Södertälje, inte blundat?

Enligt de experter jag talat med är nämligen inte Södertälje vare sig nytt eller undantag i Sverige. Ett sätt att försöka se något positivt med dessa fruktansvärda berättelser är att de är ett tecken på att vi ökat vår medvetenhet.

Men att möta dessa brott med att diskutera unga flickors sexualitet är absurt. Männen begår brott och fokus måste naturligtvis sättas på det kön som bär skulden. Därmed kommer vi inte ifrån strukturen.

Och för den som väljer att se så synliggörs dessa strukturer i samhället varje dag. Exemplen är många; män tjänar mer, har bättre karriärmöjligheter, äldre män får mer hemtjänst, män har mer egen tid. Det senaste är att män får dyrare mediciner än kvinnor. Och så vidare.

Denna över- och underordning som ständigt reproduceras av både kvinnor och män kan dock brytas. Att fortsätta att stötta kvinnoorganisationer, kvinnonätverk och andra krafter som vill stärka flickors och kvinnors situation är för mig en självklarhet.

Vi måste svara

Men det räcker inte. Fokus måste också riktas tydligare på männen och mansrollen.

Att söka förändra pojkars och mäns roller, att få dem att spränga sina förkrympta gränser. Att få den uppblåsta manligheten att krackelera för gott och ersättas av en manlighet präglad av ett annat slags ansvar, en respekt och ett erkännande av flickors och kvinnors lika värde.

Det är en utmaning för mig som ansvarig minister. Då, när vi nått detta, kan vi också ge våra unga de svar de söker. Inte minst kan vi själva, kvinnor och män, vara en del av svaret, som förebilder. Då minskar betydelsen av herrtidningar, porrfilmer, Frida och Vecko-Revyn.

Men så länge vuxenvärlden förnekar och förtränger unga människors sexualitet och behov av svar - så länge fortsätter kommersiella krafter att exploatera vår egen oförmåga.

MARGARETA WINBERG

Jämställdhetsminister"

PM Nilsson gör en korrekt analys (och önsketänker)

2008-01-02T08:26:00.000+01:00

Ända sedan regeringens ras i opinionsundersökningarna (som om man ska vara helt ärlig faktiskt inleddes redan före valet, de borgerliga partierna hade betydligt bättre siffror någon månad före) har ledarskribenter, journalister och statsvetare ställt sig fullkomligt frågande och i artikel efter artikel envist upprepat att nej men det här är ju jättekonstigt, regeringen genomför ju den politik man lovade före valet. Se här en sammanfattning av de vanligaste argumenten.

Och därmed framstår opinionsraset och socialdemokraternas starka uppgång som obegripligheter. Reinfeldt verkar också överraskad. I Rapports nyårsintervju frågar KG Bergström statsministern varför regeringens opinionssiffror pekar neråt. Reinfeldt svarar: "Det enda som har sjunkit är ju inte opinionsstödet. Skattetrycket sjunker, statsskulden sjunker, arbetslösheten sjunker. Det är väldigt mycket indikatorer som ser bra ut."

Då kanske man ska ta och påminna Reinfeldt om att den socialdemokratiska regeringen kunde peka på en massa bra indikatorer utan att det gav utdelning i röststöd.

I ett befriande avsteg från normen tar PM Nilsson bladet från munnen och vågar peka på vad regeringens problem handlar om: väljarna är socialdemokrater, ideologiskt motiverade socialdemokrater:

"De Nya moderaterna gick till val på att vara nästan-sossar, eller i alla fall bättre förvaltare av socialdemokraternas välfärdsstat än socialdemokraterna själva. I många väljares ögon betydde nog det att borgerligheten inte skulle attackera jämlikhetens mer praktiska system. Men det gjorde man, och det betraktas i sig som ett svek."

Artikeln slutar dock med ett utslag av önsketänkande, eller vad det nu är. Nilsson inser att det inte går att vinna socialdemokratiska väljare med nyliberal klasspolitik och gissar att Reinfeldt kommer att vända kappan efter vinden ännu en gång. "Mitt tips är att De Nya moderaterna i god tid före nästa val lanserar en rad symboliska återställare, främst vad gäller nivå och regler för a-kassan. Schlingman kommer att kalla det för en 'osentimental revidering av vår politik' och Reinfeldt för 'min syn på modernt ledarskap'."

Men det tror jag inte. Moderaterna består nämligen av ett ideologiskt motiverade liberalkonservativa typer, precis som den svenska väljarmajoriteten består av ideologiskt motiverade socialdemokrater och nånstans finns det (förmodligen) en gräns för makthungern.

Istället talar borgerliga debattörer om att det är de socialdemokratiska väljarna som måste hjärntvättas. Maud Olofsson använder uttrycket "avsossefiera". Andra gnäller om socialdemokratisk hegemoni. (Problematisering?)

Men att majoriteten av de svenska väljarna har socialdemokratiska värderingar och uppskattar jämlikhet tror jag inte är något som går att sudda ut under en mandatperiod.

Tack till Dagens Arena för lästipset.

Sossepropaganda 2.0: bloggare på YouTube (och Jan Eliasson)

2007-12-20T17:09:00.001+01:00

Socialdemokraterna vevar vidare i 2.0-formatet. En av de senaste innovationerna är en bloggtalkshow, där Nina Unesi och Jonas Morian intervjuar folk i socialdemokraternas YouTube-kanal med hjälp av frågor de får från andra bloggare. I premiärklippet heter gästen Jan Eliasson.

Fattar ni hur 2.0 det här är?! Bloggar och Youtube samtidigt! Användargenererat innehåll! Hyperlänkars hyperlänkar! 200 visningar! Jan Eliasson!

OK, jag ska försöka att inte vara sarkastisk. Det är ett lovvärt initiativ. Gräsrotsinitiativ kan man kanske inte kalla det, eftersom partikansliets Johan Holmgren står bakom och det sänds i partiets officiella kanal, men ändå.

Att sedan Unesi och Morian verkar ovana och obekväma och mest ser ut som två försagda niondeklassare från skoltidningen vid sidan av alltid lika karismatiske Eliasson är kanske bara ett övergående problem. Bra bild- och ljudkvalitet är det också.

Innehållet då? Tja, konventionellt, kanske man kan säga. Nästa gång kanske det blir följdfrågor också! Från bloggare!

Döm själva:

The idle classes

2007-11-13T15:14:00.000+01:00

Tidningen Connoisseur (som skickas till "de i Sverige med en inkomst om minst 1 100 000 kr/år eller en nettoförmögenhet om minst 5 000 000 kr") har frågat sina läsare om de inte tycker att arbetarna är lata.

Jodå. "Svenskarna" arbetar för lite. Men själv jobbar man inte för lite:

"43 procent av de förmögna sade att svenskarna arbetar för lite medan 42 procent tycker att arbetsinsatsen ligger på en lagom nivå. Men bara fyra procent av de tillfrågade vill själva jobba mer, enligt ett pressmeddelande." skriver DN.

Andra frågor som gott kunde ha ställts i undersökningen:

1) Hur mycket instämmer du i följande påståenden? Gradera från 1 (nej då, kära Amalia, inte alls) till 5 (alldeles förbaskat så, bror!):

a) Det är så förbålt svårt att få tag på bra tjänstefolk nu för tiden!
b) Det har kommit in en katt ibland hermelinerna.
c) Hellre rik och frisk än fattig och sjuk.

2) Varför är där ingen is till punschen?

3) Är det inte förfärligt att Beata har gift ner sig?

Fyll på själva.

Iceland doesn't work here no more

2007-10-08T17:11:00.000+02:00

Island lämnar the coalition of the willing och tar hem sin enda soldat från Irak. Bra ämne för en låt, bra ämne för en video på YouTube. Välkommen hem, Island!

Naomi Kleins nya: Shock doctrine

2007-10-03T08:33:00.000+02:00

Naomi Klein är aktuell med en ny bok, "Shock Doctrine. The Rise of Disaster Capitalism", som är ett intressant sätt att koppla ihop psykiatriska metoder (elchocker), förhörsmetoder (olika typer av chockverkan), blixtkrig och ekonomisk-politiska strategier.

Den bärande tanken är att nyliberala idéer implementeras genom att människor och samhällen görs mer öppna för nya idéer genom att man framkallar verkliga eller uppfattade kriser. Som Milton Friedman uttryckte det: "Only a crisis, actual or percieved, produces real change."

Detta är naturligtvis inget nytt: att kristänkande gör människor mer öppna för förändringar är välkänt. Se på den ekonomiska krisen i Sverige under 1990-talet, till exempel. Klein pekar på Thatchers metod att först utkämpa ett krig (om Falklandsöarna) för att öka sin popularitet och sedan, ytterst snabbt, genomföra en rad radikala reformer, med ökade klyftor och massarbetslöshet som följd.

Och visst, man kan kalla den nuvarande regeringens metod att genomföra alla impopulära reformer i början av mandatperioden för chockterapi, även om det inte riktigt kommer i närheten av, låt säga kuppen i Chile 1973 med efterföljande chockliberalisering av ekonomin.

Eftersom jag inte har läst boken kan jag varken tillstyrka eller avråda, men Klein skriver (som nordamerikaner brukar) ju bra och medryckande och det verkar ha blivit en bestseller i resten av världen, så kör på.

Hon är ute på PR-turné för boken nu och kommer till Stockholm den 6 november och till Uppsala den 7:e (inte till Köpenhamn eller Malmö, tyvärr).

Här kan man läsa en intervju med henne i Financial Times, och, framför allt, här är en reklamfilm för boken - den mest välproducerade jag någonsin sett i genren:

Bär en röd tröja imorgon!

2007-09-27T09:49:00.000+02:00

För att visa sitt stöd till demokratirörelsen i Burma kommer människor över hela världen att bära röda kläder (vinrött är de burmesiska munkarnas färg) på fredag den 28 september. Gör det, du också!

För övrigt: Igår skrev jag på min andra blogg om Facebook-gruppen till stöd för de burmesiska munkarna. Igår på eftermiddagen hade den 14 000 medlemmar. Idag, 17 timmar senare, har den 30 000.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)

Kapten Norge?

2007-09-19T10:10:00.000+02:00

Fascinerande med det 21:a århundradets politiska kampanjfilmer. Alle skal med.

Ny blogg för objektiv sanning

2007-09-05T09:28:00.000+02:00

OK, så här blir det: mitt forskningsbloggande kommer att ske på en blogg som jag egotrippat nog kommer att kalla för Nils Gustafsson. Här kommer jag att ostrukturerat och knapphändigt skriva om det som rör sig i mitt huvud och som händer i mitt professionella liv. Naturligtvis kommer jag också att skriva om politik - jag är ju statsvetare, för Guds skull - men de mer svavelosande predikningarna kommer att reserveras för good old erlanderbrigaderna.

Allt är mycket, mycket bra

2007-09-04T18:00:00.000+02:00

2005-2006 arbetade jag med ett stadsutvecklingsprojekt på Stadsbyggnadskontoret i Lund som syftade till att kartlägga och förädla kreativa miljöer i stan. Som ett pilotprojekt för fortsatt arbete valdes en av de mest underutnyttjade stråken i Lund; Sölvegatan med universitetsinstitutioner, företag och serviceinrättningar.

Idag invigdes "Hot Spot Sölvegatan", som är en uppfräschning av en gatukorsning längs stråket. Akademiska Hus, Lunds universitet och Lunds kommun står bakom och White arkitekter har deltagit i utformningen.

Här kan du se en kort film om invigningen. Jag är mycket, mycket glad över att det blev av till slut och hoppas att det inte stannar här.

En annan anledning till att jag är glad är att jag sedan igår arbetar som doktorand på Statsvetenskapliga institutionen i Lund. En donation från en stiftelse knuten till Sydsvenskan finansierar fem doktorandtjänster på temat 'Medier, demokrati och globalisering'. De andra fyra doktoranderna är placerade på pressvetenskap, filmvetenskap och medie- och komunikationsvetenskap i Lund och på Kultur och medier på Malmö högskola.

De närmaste åren kommer jag ägna åt att studera politikens förhållande till nya medier och sociala nätverk i ett globalt perspektiv (tänk bloggar, Facebook, MySpace, YouTube, Flickr, Wikipedia etc). Hur förändras interaktionen mellan politiker och väljare/medborgare? Är vi på väg mot en global offentlighet? Är den nya mediesituationen en väg till större deltagande eller befästs bara elitdemokratin?

Denna nya situation gör också att jag inte riktigt vet hur mitt bloggande kommer att se ut framöver. Förmodligen kommer jag att blogga mer om min forskning än om Maud Olofssons senaste dumheter. Eventuellt kommer erlanderbrigaderna att få vila lite och jag starta en ny blogg, eventuellt kommer erlanderbrigaderna bara att uppdateras lite mer sällan.

I vilket fall som helst är jag också mycket, mycket glad över de två åren som jag har skrivit här och jag sänder också en tacksam tanke till Tomas och Susann som var med den första tiden. Tack till alla läsare! Vi ses igen!

Hägglund: Det är synd om Sanna Kallur

2007-08-31T12:39:00.000+02:00

Jag prenumererar sedan något år tillbaka på Göran Hägglunds elektroniska nyhetsbrev. Tanken från början var väl att han skulle försäga sig någon gång, vilket skulle bereda mig tillfälle att ta hem några simpla poänger här på bloggen. Det har jag dock aldrig gjort, av den enkla anledningen att Göran Hägglund aldrig säger något i sina "nyhetsbrev".

Göran Hägglunds strategi är ju som bekant att framstå som den trevlige partiledaren, som ler och är lite vanlig och som folk är mest och som kan skämta till det lite ibland. Därför begränsas hans nyhetsbrev till kallprat. Och kallprat får som bekant inte innehålla tal om politik, religion eller sex.

I sitt senaste alster i genren "snack med grannen över staketet i det lugna villaområdet i en svensk småstad på söndagseftermiddagen" inleder Hägglund med några rader om vädret:

"Hösten är här. Från förra fredagens underbara sommarvärme helt utan övergång till några få grader på mornarna. Så snabbt att jag knappast hunnit fatta det. "

Tack för informationen, herr socialminister! Därefter kommer en harang om de pågående budgetförhandlingarna, i vilken Hägglund analyserar Sveriges ekonomiska läge med ordet "trevlig", och som inte innehåller någon information över huvud taget.

Kronan på verket i denna lovsång till småpratet med barnens klassföreståndare på kyrkans julbasar är följande utgjutelser om de uteblivna svenska framgångarna i friidrotts-VM i Osaka:

"Stolpe ut. Så kan friidrotts-VM för svensk del hittills sammanfattas. Hur hjärtskärande var det inte att se Sanna Kallur i tårar efter sin fjärdeplats? Eller en besviken Stefan Holm som förmodligen aldrig kommer att få sitt efterlängtade VM-guld? Eller en hårt kämpande Mustafa Mohamed som drog stora delar av loppet men som ändå slutade fyra?

Förvisso tog Carro guld och Mustafa Mohamed sprang final i 3000 meter hinder, men resten av mina tips från förra veckan gick åt skogen. Återstår att se hur det går för Kajsa Bergkvist. Och för Johan Wissman som tagit sig till finalen genom ett enaståenden lopp i andra omgången. Jag håller tummarna.

Trevlig helg!

Göran Hägglund"

Trevlig helg indeed, din fjant. Om du inte har någonting att säga, varför måste du envisas med att säga det ändå?

Utbildning, utbilding, utbildning

2007-08-30T09:46:00.000+02:00

En av Sveriges största konkurrensfördelar - som samtidigt är ett villkor för jämlikhet i samhället och kvalitetssäkring av demokratin - är utbildningen. I Sverige är det möjligt för människor att skaffa sig en bra utbildning utan att ha rika föräldrar: all utbildning, från grundskola till forskarutbildning, är gratis, det finns relativt generösa system för studiestöd och utbildningen håller generellt sett en hög internationell klass.

Det innebär inte att det är läge för att luta sig tillbaka, tvärtom. Det finns problem överallt i utbildningssystemet - problem med att många elever inte får gymnasiebehörighet, problem med spridningen och finansieringen av friskolor, problem med kvaliteten på högskoleutbildningen etc.

Därför är det glädjande att partiet har dragit igång ett rådslag om skolan för att möjliggöra en bred diskussion inom och utom partiet och för att ge en solid grund att bygga vidare på den socialdemokratiska skolpolitiken.

Marta Axner har förtjänstfullt satt igång ett bloggrådslag om skolan och uppmanar sossebloggare och andra att kommentera hennes och skriva egna inlägg. 1/10 kommer hon att skicka in alla bidrag till partiets rådslagsgrupp. Martas första inlägg handlar om förskolan och finns här.

Naturligtvis kommer erlanderbrigaderna att delta i bloggrådslaget. Läs fö gärna en del av vad jag redan skrivit om skolan:

Hur man blir bäst i klassen
Monokultur eller kreativitet
Björklund: ryggradslös
Upplysning om samtiden
Valfritt buzz-word-gymnasiet

Men läs framförallt den nya rapport som SFS tillsammans med TCO och Lärarförbundet har tagit fram om anställningsbarhet. Om det är någonting som man diskuterar ute på högskolorna nu (kan jag intyga) är det anställningsbarhet. Delvis pressade därtill av det sjunkande söktrycket, delvis lockade därtill av den allmänna debatten, har man börjat fundera på hur man ska kunna länka ihop den akademiska utbildningen tydligare med yrkeslivet. Därför är rapporten, som baseras på enkätundersökningar av studenter och arbetsgivare, särskilt välkommen.

Undersökningen visar bland annat på att arbetsgivarna menar att utbildningskraven på nyanställda kommer att öka snarare än att sjunka på sikt (akademikerarbetslöshet, ha!), att bredd i utbildningen generellt är viktigare än spets, och att samarbetsförmåga, referenser och initiativförmåga är de viktigaste faktorerna vid nyanställning av högskoleutbildade.

Knäckfrågan för högskolorna är hur man ska kunna behålla styrkan i klassiska utbildningsideal och akademisk frihet samtidigt som man öppnar kontaktytorna mot offentlig sektor och näringslivet. Utvecklingen av högskoleutbildningen de kommande åren i efterdyningarna av Bolognaprocessen och en god arbetsmarknad, kommer att bli synnerligen intressant.

(Via Kajsa Borgnäs)

Marknadskrafterna och jultomten

2007-08-29T11:48:00.000+02:00

Idag endast ett filmklipp. Två av mina favoritskådespelare, Stephen Fry och Hugh Laurie, samarbetade under många år i fantastiska brittiska komediserier som Jeeves & Wooster och Blackadder. I A bit of Fry and Laurie presenterade de i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet korta sketcher i omisskännlig stil.

Här nedan jämförs tron på marknadskrafterna med tron på jultomten:

Uffe Ellemann-Jensen: värdig fiende

2007-08-28T17:19:00.000+02:00

Bild: Folketinget

Jag och ett par kompisar var i Köpenhamn förra veckan för att fira mitt nya jobb, och när vi glatt gick ut från Hovedbangården för att styra våra förväntansfulla steg mot Jernbanecafeen passerade vi en man som jag mycket väl kände igen.

Om man som jag växte upp i Sydsverige på 80- och början av 90-talet med de danska TV-sändningarna som enda alternativ till SVT, lärde man sig snabbt känna igen de danska nyckelpolitikerna. De såg i allmänhet mycket danska ut, var rödmosiga, hade pipskägg och/eller mustasch och rökte konstant pipa. Uffe Ellemann-Jensen uppfyllde alla kraven på en dansk fullblodspolitiker.

Han var det liberala partiet Venstres partiledare 1984-1998 och Danmarks utrikesminister 1982-1993. Bland hans huvudfrågor fanns Östeuropas befrielse och inlemmande i den europeiska gemenskapen (han lyckades bryta nacken 1989 och fick se Berlinmurens fall på TV , liggande i sjuksängen genom en spegel).

I DSB:s tidning Ud & Se, som man också kan läsa på Öresundstågen i Sverige och som för övrigt är ungefär tiotusen gånger bättre än SJ:s ynkliga makulatur - herregud, skulle Kupé någonsin kunna skriva det här: "Dette er det andet af tre portrætter af matematiske genier. I det næste nummer af Ud & Se kan du læse om tyskeren Kurt Gödel." Bara frågar.

Hur som helst, i Ud & Se:s senaste nummer (fulltext här) finns en utmärkt längre intervju med honom. Här förklarar han varför han ansåg att det var fel att publicera Muhammedkarikatyrerna - han krävde faktiskt chefredaktörens på Jyllandsposten avgång när det begav sig - och om sin besvikelse över att nästan bli statsminister och NATO-chef.

Uffe är också en duktig retoriker, och i samma nummer finns en artikel om hur talekonsten utövas i Folketinget. Som exempel tas ett replikskifte i en interpellationsdebatt 1992.

Jag publicerar det här in extenso för att det är så jävla bra. Läs och lär!

Kirsten Madsen (Fremskridtspartiet): Vil udenrigsministeren oplyse, hvor stor den samlede danske udviklingsbistand var for 1991, og hvor stor bistanden forventes at blive i 1992?

Uffe Ellemann-Jensen (Venstre): Den samlede danske ulandsbistand beløb sig i 1991 til 7.809 millioner kroner. Den samlede ulandsbistand for 1992 er på 8.359 millioner kroner.

Det er den slags spørgsmål, som ethvert folketingsmedlem vil kunne få svar på ved selv at slå op i finansloven eller ved at søge oplysning gennem Folketingets bibliotek.

Man kan selvfølgelig også, som det her er gjort, stille spørgsmål til udenrigsministeren efter § 20 i Folketingets forretningsorden. Så bliver en faktuel oplysning til en sag. Og det betyder, at man sætter et større maskineri i gang både i Folketinget og i udenrigsministeriet.

Det koster skatteborgerne penge. Formentlig et par tusind kroner i det konkrete tilfælde. Det svarer nogenlunde til, hvad det årligt koster at behandle omkring 50-60 småbørn i ulandene mod diarre.

Det är spydigt, elakt och fullkomligt genialt. Om man skulle kunna tänka sig biståndsminister Gunilla "reformerat fascistparti" Carlsson lägga in en liknande känga? Ack nej.

Hur man blir bäst i klassen

2007-08-27T08:20:00.000+02:00

Att den svenska skolan är en av världens sämsta och att i princip ingen svensk under 40 kan läsa eller räkna, är en sanning som folkpartiet med Jan Björklund i spetsen har försökt sprida under de senaste åren. Så här brukar det låta:

"Kunskapsmässigt har Sverige hamnat långt på efterkälken, kritiserar Jan Björklund.
Huvudorsaken: den socialdemokratiska ”flumskolan”.
– Svallvågorna av 1968 års vänstervåg blev kraftiga i svensk utbildningspolitik." (SvD 070220)

Lösningen på problemet är, naturligtvis, att beslagta elevernas mp3-spelare och att förbjuda gymnasieskolor med elevmajoritet i styrelsen, något som enligt Björklund innebär att man "stärk[er] de humanistiska bildningsidealen."

Vare därmed hursomhelst. Nej, förresten, inte hur som helst. Det visar sig nämligen, när man undersöker saken närmare, att det är just den socialdemokratiska "flumskolan" som är framgångsrik.

I den svenska debatten har ofta Finland lyfts fram som ett manande exempel, bland annat eftersom man där har lyckats så bra i PISA-mätningarna, "ett OECD-projekt som syftar till att undersöka i vilken grad respektive lands utbildningssystem bidrar till att femtonåriga elever, som snart kommer att ha avslutat den obligatoriska skolan, är rustade att möta framtiden."

Som Åsa Linderborg pekade på i en artikel i Aftonbladet bygger Finlands framgångar till stor del på en grundläggande jämlikhetstanke i skolväsendet: alla elever ska få möjlighet till en bra utbildning, skolan ska vara enhetlig och likvärdig över landet och mellan olika skolor, och ingen selektering ska ske för att skilja ut "de bästa" i ett tidigt skede. Hög kvalitet istället för valfrihet, bra offentliga skolor för alla istället för friskolor för medelklassen. Läs rapporten från den finländska utbildningsstyrelsen, och också vad Markus Blomberg skriver om saken.

I Tyskland, som i många år haft en uppslitande skoldebatt, har ungefär samma tankegångar förts fram som i Sverige. Vi har en flumskola (en tysk flumskola? ärligt talat?) och nu måste vi utrusta lärarna med elpistoler. Fast där är det faktiskt Sverige som är förebilden.

I en intervju med Hartmut von Hentig, en av Tysklands mest kända utbildningsforskare, i Der Spiegel (34/07, ej på nätet) talas det om Sverige som "hochgelobte[s] Pisa-Land" och von Hentig försöker faktiskt kritisera Sverige från andra hållet: han menar att man satsar för mycket på svenska, matematik och engelska, i syfte att få så höga resultat i Pisa-mätningarna som möjligt.

"Resten gäller som oviktigt, eftersom det inte testas. Är inte musikundervisning lika viktig, till exempel just för att öva eleverna i disciplin på ett verksamt sätt - självdisciplin i passionens tjänst? Jag har besökt några av de skolorna i Sverige som har framställts för oss som så sagolika. Där uppfostras testartister."

Den senaste PISA-rapporten kom 2003, och i den fick Sverige mycket bättre resultat än Tyskland, vilket fick tyska medier, debattörer och skolforskare att söka sig till det blågula paradiset i norr för att ta reda på hur framgången kunde förklaras. I ett TV-program i WDR besökte man Södra Latins gymnasium.

I programmet förklarades den högkvalitativa svenska skolan med att få av de svenska eleverna gick i friskolor, att utbildningen var sammanhållen och att eleverna gavs ett stort mått av självständighet.

Så, mina vänner, vad den borgerliga regeringen planerar att göra är i själva verket att kasta ner oss i okunnighetens mörker igen - Jan Björklund vill slå in på en väg som inte har visat sig vara framgångsrik: en föråldrad pluggskola för eliten som vi lämnade bakom oss för decennier sedan.

Vad som istället behövs, är mer av det vi redan har, och framförallt mer pengar. Vi behöver inte fler friskolor, religiösa eller sekulära, vi behöver mer pengar till våra gemensamma skolor. Istället för att sänka skatterna för höginkomsttagare, miljonärer och fastighetsägare borde vi lägga resurser på att anställa lärare, skolkuratorer och elevassistenter, på att höja lärarlönerna och öka yrkesstatusen, på att utveckla nya läromedel, på att utveckla elevdemokratin, på att ge skolor möjlighet att äga sina lokaler och slippa betala ockerhyror från kommunala fastighetsbolag, på att rekrytera fler gymnasielektorer, på att öka insatserna på stödundervisning för elever med särskilda behov...

Nästa PISA-rapport publiceras den 4 december 2007. Vi får väl se hur de svenska "testartisterna" står sig.

Men Björklunds omläggning av skolan är inget mindre än ett hot mot Sverige som kunskapsnation.

Globaliserade regeringar

2007-08-21T10:12:00.000+02:00

Ibland sägs det att den ekonomiska globaliseringen kommer att göra stater mindre kraftfulla. När ekonomiska beslut fattas av marknadens mer eller mindre anonyma aktörer endast utifrån profitöverväganden, minskar betydelsen av staters handlande. Konflikter mellan stater kommer att bli obsoleta eftersom de nationella ekonomierna är så beroende av varandra att ett storkrig skulle innebära ekonomisk katastrof. Sägs det, i alla fall.

Men om marknadens aktörer är stater, då? NY Times skriver om att den amerikanska regeringen allt mer har börjat oroa sig för det faktum att Förenta Staternas kreditorer (Kina, Förenade Arabemiraten m fl) har börjat konvertera sina dollarreserver till investeringsfonder för att köpa upp företag, fastigheter, banker och andra värden i USA. Åratal av gigantiska handelsunderskott har börjat ge ekonomiska effekter.

Och medan amerikanerna officiellt välkomnar utländska investeringar och sjunger den fria marknadens lov, ägnar sig andra länders regeringar obekymrat åt att långsamt skaffa sig större inflytande över den amerikanska marknaden.

Rädslan bottnar i att främmande staters ekonomiska inflytande kan leda till att de också sätter politiskt tryck på "värdlandet". Norge har exempelvis en stor "sovereign wealth fund", som nyligen drog tillbaka sina investeringar i Wal-Mart efter anklagelser om att Wal-Mart skulle ha använt barnarbetare och hindrat anställda från att organisera sig fackligt. Naturligtvis är rädslan större att länder som Kina eller oljerika arabländer ska börja använda sina investeringar i USA för att uppfylla politiska mål.

För några månader sedan blev upprördheten stor när ett företag kontrollerat av Dubai försökte köpa flera viktiga amerikanska hamnar. Och jag behöver kanske inte påminna om att de här tankegångarna också spelar roll för Sverige och svenskt politiskt handlande: regeringen överväger ju för närvarande att sälja OMX till ett företag, Borse Dubai, som också kontrolleras av regeringen i Dubai.

Merkel regerar

2007-08-20T08:20:00.000+02:00

Den tyska stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater har nu regerat Tyskland i snart två år. Jag bloggade om den tyska valkampanjen och om efterspelet till förbundsdagsvalet och var då, minst sagt, skeptisk till den stora koalitionens möjligheter att göra ett bra jobb.

Nu har halva mandatperioden gått. Hur gick det? Mina farhågor om stigande frustration och utomparlamentariska aktiviteter har inte besannats. Trots att det inte finns någon verklig opposition i Tyskland (de gröna, fridemokraterna och vänsterpartiet har 166 mandat i förbundsdagen mot den rödsvarta majoritetens 448) verkar befolkningen ta det med ro.

Visserligen har regeringsarbetet präglats av svåra slitningar mellan höger- och vänsterministrarna, men på det stora hela har kompromissandet fungerat.

I en opinionsundersökning i Der Spiegel får visserligen regeringen inte så våldsamt stort stöd. 38 % tycker att det är bra som det är, medan hela 51 % vill att Merkel ombildar sin regering.

Däremot har Merkel själv historiskt höga popularitetssiffror: 76 % vill att Merkel stannar som förbundskansler - endast 21 % önskar sig en annan regeringschef. Tysklands ledarskap i G8 och EU sägs bidra, men faktum kvarstår: ingen tyska förbundskansler har någonsin varit så populär i mitten av sin regeringsperiod.

Säg den lycka som varar för evigt. Är det någon som minns hur våldsamt populär Göran Persson var under 2001-2002?

Skåne hyllas i NY Times: Gold hit the fan

2007-08-18T13:09:00.000+02:00

Om jag jobbade på Position Skåne, Region Skånes marknadsföringsbolag - som fö ska läggas ner till årsskiftet och ersättas med en ny konstruktion - skulle jag plocka fram skumpan idag. NY Times resebilaga hyllar Skåne som ett semesterparadis intill det bisarras gräns i dag.

Om Båstad: "But take a seat at one of the communal tables at the rocking Pepe’s Bodega and the vibe is decidedly more MTV’s “Spring Break” in Cancùn."

Om min enkla hembygd: "Osterlen is a region on the southeast coast of Skane, east of Ystad, where the agrarian landscape often draws comparisons with Tuscany. Acres of blond wheat stretch right to the edges of some of the country’s finest beaches with powdery sand “as soft as potato flour,” according to one resident."

Om Näset: "Perhaps the top contenders for the “Swedish Hamptons” title, Falsterbo and neighboring Skanor, are quite simply what beaches and beach towns are supposed to be."

Och det är också i Falsterbo som resereportaget avslutas:

"The men wore tiny polo shirts that looked as if they’d been sewn on to their buff torsos. the women wore breezy backless linen dresses that might not have been sewn at all. It was like an Abercrombie & Fitch catalog brought to life and fueled by Absolut.

Tranquillity was restored on the stroll back to town around 2 a.m. as the Swedish summer night worked its magic. A full moon hung low on the horizon to the south, while up north, the flame-colored sky showed that the sun had no intention of saying goodnight."

Håll i hatten, mina rödgula kamrater, nu kommer jänkarna!

Politikers tydliga närvaro på Wikipedia

2007-08-17T09:29:00.000+02:00

Den här veckans blogginlägg har utvecklats till en miniserie om svensk politiks och svenska politikers förhållande till nätburna medier. De senaste dagarna har det, tack vare WikiScanner, blivit möjligt att på ett mer strukturerat sätt ta reda på vem det egentligen är som gör alla de där skumma ändringarna i olika Wikipediaartiklar.

Jag har länge förespråkat att skolorna borde ha mer källkritik på schemat. Avslöjandet att bl a CIA och Vatikanen har varit inne och tagit bort obehaglig information från artiklar tydliggör vikten av ett kritiskt förhållningssätt till anonymt producerad information på Internet. Det är ingen ny debatt - Andreas Ekström skrev en artikel om det för några dagar sedan - men det kan inte påpekas för många gånger.

Engelska Wikipedia har den fördelen att antalet användare är mycket stort, och det finns därför åtminstone en teoretisk möjlighet att uppenbara fel kommer att rättas till bara genom massans tryck. För svenska Wikipedias del är risken för direkt sabotage överhängande. En genomgång av några Wikipediaartiklar om svenska politiker visar på de uppenbara problemen.

Göran Perssons artikel är konstant utsatt för sabotageförsök - fast ofta är de av den uppenbara karaktären (som att radera hela artikeln och ersätta med ordet "bajs") så att de återställs efter bara några minuter. Detta gör att artikeln oftast har en ganska balanserad hållning. Det samma gäller Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts artiklar. Om man verkligen vill veta något om deras politiska gärning har man dock inte mycket att hämta på Wikipedia. En av Wikipedias styrkor sägs vara möjligheten till snabba uppdateringar, men om Reinfeldt som statsminister får man inte veta mer än att han hade problem med några ministeravgångar under hösten 2006. Om Mona Sahlins gärning som partiledare får i prinsip inte veta någonting.

Större faror finns det med sidor (och politiker) som inte är lika populära. Wikiquote listar citat av olika personer, men sidorna används ofta som ett sätt att misskreditera personerna genom att endast lösryckta citat om ett visst ämne eller förvanskade eller direkt fabricerade citat listats. Mona Sahlins Wikiquote-artikel är ett exempel, där sidan uppenbarligen främst är skriven av hennes främlingsfientliga motståndare inom brunhögern.

En bra sak med Wikipedia är dock att man har möjlighet att se hur sidan har förändrats. Om man tittar på Mikael Odenbergs artikel och går in och tittar på redigeringshistorien framgår det att en person - som hävdar att han är Mikael Odenberg själv - har ändrat en del i texten: bland annat har han tagit bort ett påstående om att hans plutonchef under värnplikten skulle ha varit nuvarande ÖB Håkan Syrén. Kanske är personen Mikael Odenberg, kanske inte. IP-adressen är hur som helst registrerad på Regeringskansliet. Det kan därför vara av intresse att ta en titt på vad som har redigerats i Wikipedia från samma IP-adress (alltså av försvarsministern själv eller någon av hans kollegor).

Enligt listan är Odenbergs/anonym regeringstjänstemans intressen av varierande slag. Sålunda finns ändringar i artiklar (för länkar till artiklarna, se föregående länk) om Bryssel, Sveriges lantbruksuniversitet, Scandinavian Airlines och Presidentvalet i USA 1972. Mer intressant är det kanske att användaren också har ändrat i artiklar om, som sagt Mikael Odenberg, men också Lars Leijonborg och Mikael Odenbergs syster Christina Odenberg.

Med de utökade möjligheter som finns för att hålla koll på ändringar på Wikipedia torde det vara möjligt att studera vad våra politiker egentligen vill skriva om sig själva - och om sina kollegor.

Uppdatering: De spridda skurarna i ändringarna på Wikipedia förklaras av en kommentar till detta inlägg, också den anonym, från en av användarna bakom IP-adressen. Tydligen står en rad olika människor på Regeringskansliet bakom samma IP-nummer, och det är därför omöjligt att koppla någon av ändringarna direkt till försvarsministern. Men som sagt, många anonyma människor på Regeringskansliet ändrar saker på Wikipedia.

Politikers (icke-)närvaro i bloggosfären

2007-08-15T08:20:00.000+02:00

(Foto: Maud Olofsson)

Nu skulle man kunna tycka att det politiska bloggandet i stor skala har så många år på nacken (2) att de värsta avarterna hade slipats av, men även här och även bland människor som borde veta bättre och som framför allt har anställda vars jobb det är att veta bättre, förekommer det att man skaffar sig en kanal utan att ha ett innehåll att förmedla.

Utrikesminister Carl Bildts blogg är en uppskattad och välskriven politisk dagbok, som förutom att den informerar om de viktigaste utrikespolitiska frågorna på ett sätt som ingen statsvetare eller journalist kan göra, också fyller en funktion som utrikesministerns personliga genmälesspalt, där han i upphöjd ro kan kommentera oförskämda insinuationer av osnutna murvlar.

Under debatten i våras, då först Bildts engagemang i rysk gas och sudanesisk olja ånyo kommit på tapeten och sedan hans bloggande och om det möjligen kunde skada förtroendet för svensk utrikespolitik, metabloggade en lika arrogant Bildt som vanligt. Som statsminister må Carl Bildt ha varit en katastrof, men som bloggande utrikesminister är han ganska underhållande. Efter avgången 2010 kommer hans blogg dessutom att utgöra ett samtidshistoriskt dokument nästan i klass med Ordförande Persson.

Det är dock inte alla som har något att säga. Ibland pladdrar de glatt på ändå. Maud Olofssons bildblogg tas ibland upp som ett lika värdefullt bidrag som Bildts blogg. Själv anser näringsministern att det är den bästa blogg huset hava. Hon tycker att det är "kul att kunna vara en transparent minister". Jotack, hennes politiska gärning blir i det närmaste fullkomligt genomskinlig när det enda vi får veta är att Maud Olofsson gillar smörgåstårta, går på Allsång på Skansen, och att HomOs monter på Pride hade fina blå ballonger. Va? Det privata är visserligen politiskt, men jag är fortfarande osäker på om det triviala är det.

De korta bildtexterna ger inte heller något utrymme för fördjupning. Den 31 maj: "Globalisering stod på dagordningen när jag pratade på Nutek. Västerbottenost tycker jag är en bra symbol för globalisering." Jaså minsann, fru näringsminister, då förstår jag precis. Hade det varit så svårt att lägga in en länk till arrangemanget så man hade fått utgjutelserna om ostanalogin i fulltext?

Se där två exempel på bra och dålig politikernärvaro i bloggosfären.

Vad hände med videobloggarna förresten? Det var väldigt hett hösten 2005, vill jag minnas, men textbloggarna regerar fortfarande, om än med ett ofta rikt bild- och YouTube-innehåll. MUF startade en videoblogg i maj i år, som tycks ha lagts ner, eh, samma månad.

Politikens (icke-)närvaro på Facebook

2007-08-14T08:58:00.000+02:00

Om bloggar var grejen 2005 och YouTube 2006, så är Facebook 2007 års IT-bubbla i Sverige. Ok, bubbla är väl kanske inte rätt ord - det finns anledning att tro att alla dessa tre verktyg kommer at användas i flera år framöver - men på grund av den enorma spridning som de har fått under mycket kort tid med medföljande hype i traditionella medier blir fenomenet onekligen en smula uppblåst.

Igår skrev jag om de svenska politiska partierna och YouTube. Som Colin Delany skriver i sin Online Politics 101 tänker folk inte alltid över vad de vill göra med ett nätburet verktyg eller vilken målgrupp de vill nå:

"Maybe X is all they've ever heard of doing, or perhaps it's something their executive director's cousin is really keen on, or maybe another organization did and it looked cool."

Den politiska närvaron på Facebook verkar följa denna logik.

Det finns en enorm mängd olika "grupper" - diskussionsfora/propagandacentraler/etiketter att sätta på sig själv - som man som Facebook-användare kan gå med i. Själv är jag exempelvis medlem av (bland annat) Sveriges Förenade Studentkårer, By "Other" I mean socialist, Jan Eliasson och Klubben för inbördes beundran. SFS-gruppen är tänkt att fungera som ett fikarum för gamla studentpolitiker, "By 'Other'..." är en petition till ledningen för Facebook att tillåta användare att beskriva sig själva som socialister i sin presentation, "Jan Eliasson" handlar om att gilla - ja, ni fattar och "Klubben för..." är en klassisk skämtgrupp.

Det är väldigt enkelt att starta upp en grupp, att bjuda in folk till den och att gå med i den. Det betyder (oftast) inte att gruppen fyller en funktion. De flesta partierna och ungdomsförbunden har Facebook-grupper: Socialdemokraterna, SSU, MODERATERNA...YEAH!, MUF, etc.

MUF är störst med i skrivande stund strax under 500 medlemmar, men trots det stora medlemsantalet är det inte någon livligare aktivitet i gruppen. En diskussion med ett fåtal inlägg (om det amerikanska presidentvalet), ett tjugotal postningar på "the wall", tio fotografier osv. Det samma gäller för de andra politiska grupperna. Det är uppenbart att man i det här skedet satsar mer på att skaffa sig så många medlemmar som möjligt än att faktiskt använda sina Facebook-grupper till något. Möjligen används grupptillhörigheten mest som ett politiskt statement, eller för att det ger möjlighet att enklare spåra gamla bekanta från politiken.

Det ska bli intressant att se om Facebook-grupperna kommer att bli viktigare instrument för politisk kommunikation framöver, när barnsjukdomarna botats. Kommer grupperna att fortsätta att vara främst interna fora för aktivister, eller kommer de också att fylla en funktion för sympatiörer - eller politiska motståndare? Det har startats flera internationella grupper - Europeiska socialistpartiet och en "global" grupp för socialdemokrater t ex - vilken påverkan kommer det ha för framväxten av en global debatt?

Det stora landet i väster är som vanligt långt före. Där blev det en stor nyhet när Rudy Giulianis dotter gick med i en grupp för Barack Obama. Gruppen, "Barack Obama (One Million Strong for Barack )" har, i skrivande stund, över 300 000 medlemmar och betydligt livligare aktivitet. Även här är det dock viktigast med själva storleken. Det återstår att se vilken betydelse som Facebook kommer att ha för det demokratiska primärvalet och sedan presidentvalet 2008.

För övrigt noterar jag att användaren Centerpartiets Ungdomsförbund inte har några vänner.

Kolla in det här också:

Politikens (icke-)närvaro på YouTube

2007-08-13T09:48:00.000+02:00

Från det stora landet i väster kommer ständigt nya idéer om politisk kommunikation. Bloggarna har blivit ett naturligt inslag i den politiska debatten och möjligheten att använda YouTube för att nå partimedlemmar, sympatisörer och väljare har uppenbarats för de mest konservativa av PR-nissar (moderaterna lade ut valfilmer inför riksdagsvalet, bland annat "Mahogny-Mats", som skämtade om det fullkomligt absurda i att byggnadsarbetare skulle rösta på (m)).

Även om enskilda politiker har lagt upp filmer, är Socialdemokraterna är för närvarande det enda svenska politiska partiet med en egen kana l på YouTube, även om det har ifrågasatts om den fyller en funktion. Det kan dock bli ändring på det.

Moderaternas kommunikationschef flaggade för några veckor sedan för möjligheten av att Fredrik Reinfeldt skulle starta en egen kanal på YouTube.

Därför kan det vara av intresse att studera vilka adresser som redan finns registrerade på YouTube. Sålunda registrerade någon youtube.com/fredrikreinfeldt den 10 oktober i fjor, medan youtube.com/monasahlin finns sedan den 23 februari i år. Desutom har centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet, och vänsterpartiet registrerade adresser.

Det är naturligtvis svårt att veta om det verkligen är partierna som har registrerat adresserna. Det kan således förbrylla att centerpartiets icke-existerande YouTube-kanal uppges vara placerad i Bosnien-Herzegovina. Inga av de nämnda adresserna har dock publicerat några filmer.

Ingen har ännu registrerat adressen www.youtube.com/kristdemokraterna. Om jag jobbade för det partiet skulle jag se till att göra det illa kvickt. Annars kan det gå som för moderaterna. youtube.com/moderaterna bjuder nämligen på filmer som inte har det minsta att göra med moderat politik:

Pimpa din Billybokhylla!

2007-08-09T12:28:00.000+02:00

IKEA är kanske Sveriges mest påtagliga gåva till den globaliserade världskulturen: varhelst på jorden du finner en medelklass, finner du också IKEA-möbler i deras hem. Och precis som annat kulturellt allmängods kan också IKEA-konceptet ta sig lite olika uttryck.

Jag har en bekant i Indien som inte kan köpa IKEA-möbler, eftersom de inte har öppnat något varuhus där än. Så vi skickar ett ex av IKEAS senaste katalog till honom, varpå han kilar iväg till bysnickaren, som förmodligen fullkomligt illegalt producerar en Karlanda-soffa eller vad man nu vill ha. Jag tyckte att det var så fantastiskt att jag hade planer på att skriva en artikel om det och sälja in, men det rann ut i sanden.

Der Spiegel har nosat upp en helt annan IKEA-trend: IKEA-hacking. Behovet att uttrycka sin personlighet eller bara öka användbarheten har drivit tusentals IKEA-kunder till att förändra designen på prylarna. På bloggar som den här kan man skicka in sina fiffigaste idéer (göra vattenbeständiga klänningar av duschdraperier, till exempel: perfekt för regniga rockfestivaler) och dra lärdom av andras slöjdande.

IKEA, som rimligen borde gnugga händerna, skratta demoniskt och glädjas över att deras folkhemskoncept har blivit en egen subkultur, förhåller sig tydligen neutrala till fenomenet: Spiegel skriver om "ignorans som Web 2.0-strategi" och jämför med Apple, som har många fristående propagandacentraler på nätet som inte har det minsta med företaget att göra.

Palast der Republik: Nu ska hela rasket rivas

2007-08-08T12:31:00.000+02:00

Man kan tycka vad man vill om Palast der Republik, DDR:s parlamentsbyggnad som har fått förfalla sedan murens fall, men nu ska det bort hur som helst. Här kan man få se rivningen i realtid, via en webkamera.

Via Gustav Holmberg

Monokultur eller kreativitet

2007-08-08T09:36:00.000+02:00

Jag lunchade med en bekant igår - lundaakademiker i infobranschen - som berättade att när han och hans familj under en tid bott i Kivik hade barnen fått gå i den vanliga kommunala förskolan. Detta hade högeligen förvånat alla de andra Österlenboende akademikerföräldrarna, som mangrant hade placerat sina barn i Waldorfförskolan. I den vanliga förskolan gick barn till hantverkare, arbetare och bönder.

Detta fick mig att tänka på min egen uppväxt. Österlen får en del av sin speciella karaktär genom inflyttningen från Stockholm och andra delar av landet. Landsbygdsbefolkningen blandas upp med före detta sommargäster, som bestämmer sig för att flytta ner permanent. När jag växte upp, bestod en stor del av min umgängeskrets av barn till sådana inflyttade. Simrishamn var för litet för segregation och barn med olika bakgrunder gick därför i samma skolor. Och blandades.

När jag idag pratar med bekanta som har växt upp på Österlen slås jag av hur viktig den här blandningen verkar ha varit för deras livsval och möjligheter att utveckla sin kreativitet. Det är amärkningsvärt många som har blivit skådespelare, musiker, författare, journalister, filmarbetare, magiker (!), serietecknare, konstnärer, designers, arkitekter och forskare. Och det gäller både för barn till inflyttade akademiker som "infödda" barn med arbetarbakgrund.

Några förklaringar som brukar dras upp i sådana här sammanhang är att det helt enkelt är så tråkigt på landet så att man måste ha fantasi för att inte dö av tristess. Intellektuell rörlighet verkar också vara kopplat till fysisk rörlighet: framgångsrika forskare flyttar ofta (för en djuplodande analys, se Ola Thufvessons avhandling Kreativitetens yttre villkor – nobelpristagarnas geografi, Lund 2005).

Jag tror också att själva blandningen spelar en viktig roll. Visserligen har många kommunpolitiker runt om i världen förläst sig på Richard Florida, men hans idéer om att monokulturer hämmar och att diversitet gynnar kreativt tänkande, tror jag stämmer.

Det är bland annat därför som jag blev ledsen över att höra att klasskiktningen i skolan nu har kommit även till Österlen. Det gör min hembygd till en sämre och tråkigare plats.

PS: Bilden visar Zeng Qinhong, Kinas vicepresident och medlem i politbyråns stående kommitté i det kinesiska kommunistpartiet, som närvarar vid en examenshögtid på partiskolan. Samtliga åtta medlemmar är civilingenjörer. Fast det kan ju såklart vara en slump.
ds

Björklund: ryggradslös

2007-08-07T09:06:00.000+02:00

De senaste dagarna har det blossat upp en debatt om religiösa friskolor. Tydligen finns det religiösa friskolor som vägrar följa den svenska läroplanens bestämmelser om allsidig undervisning och istället låter den religiösa inställningen sätta sin prägel på undervisningen. Jämställdhet mellan könen, homosexualitet och evolutionsteorin är bara några saker som barnen i dessa skolor inte får lära sig något om. COULDN'T SEE THAT COMING A MILE AWAY?! Varför tror ni att de ville ha sina egna skolor från början? Så att de skulle sprida sekulariseringens lov och vetenskapens triumf?

Gud ska veta att det är regeringen Bildts fel, som i början av 1990-talet öppnade dörren för sektskolorna, ökad social segregering bland barn, och vek ner sig för kristdemokraternas strävan att föra in "kristen tradition" i läroplanen, och de efterföljande regeringarna Carlsson och Persson som inte styrde upp det. Gud ska dock också veta att det står många bra och fina saker i den gällande läroplanen. Det här till exempel:

"Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell."

Det är alltså något som inte stämmer här. Det har till och med Jan Björklund insett, som nu öppnar för hårdare lagstiftning som ska förhindra att skolor som ignorerar läroplanen tillåts verka. Han har två saker emot sig: allianspartnern Kristdemokraterna och sin egen populistiska inställning.

Detta blev uppenbart i en debatt mellan skolministern och KDU:s ordförande Ella Bohlin i Aktuellt igår 6 augusti. Björklund förklarade att det är dåligt att skolor inte följer läroplanen och att Skolverket måste få större möjligheter att stoppa sådana skolor. Då spelade Ella Bohlin ut valfrihetskortet: föräldrarna måste kunna få välja vad som är bäst för deras barn (vilket naturligtvis är ett idiotiskt argument - även om föräldrar tycker att deras barn mår bra av en rejäl risbastu då och då är det samhällets uppgift att förhindra det) och därmed var Björklund desarmerad.

Huvudproblemet är följande: genom att följa liberala idéer om att valfrihet alltid är bra, förvägras barn en liberal uppfostran. Barnen ses som föräldrarnas egendom och inte som individer.

I samband med omprövningen av den socialdemokratiska politiken kommer det att hållas ett rådslag om skolan. I det material som kommer att skickas ut till partiets olika delar står det bland annat:

"Samtidigt är friskolorna här för att stanna och har blivit ett attraktivt alternativ för många elever och föräldrar. Rätten att välja den skola som är bäst för det
egna barnet är en självklarhet för de flesta föräldrar och är givetvis en frihet som också överensstämmer med grundläggande socialdemokratiska värderingar att ge alla möjlighet att styra över sina livsval."

Mitt svar: nja.

Obl. Bergmankommentar

2007-07-31T08:31:00.000+02:00

Ingmar Bergman, 1918-2007: Han var så jävla bra. Jag har upptäckt olika Bergmanfilmer successivt under åren: Fanny och Alexander som barn, Det sjunde inseglet i de tidiga tonåren, Smultronstället i de sena, Sommarnattens leende när jag var 20 och Viskningar och rop, Tystnaden och Persona de sista åren. Det är han och Strindberg, det är det bästa det här ynka språkområdet någonsin har åstadkommit.

För att travestera Joe Hill: Don't mourn. Televise!

Sjung för mig evigt, Öresund

2007-07-27T16:04:00.000+02:00

Ett språk är en dialekt med en armé; en region är ett område med en marknadsföringsbudget.

Men mer om detta senare.

Socialdemokraterna och vänsterkidsen

2007-07-10T09:26:00.000+02:00

Tre citat:

"När [Mikael Wiehe] gick på gymnasiet [...] var de flesta höger utan att ha reflekterat närmare kring det. Förutom en klasskamrat som hette Sven. Han var socialdemokrat. Alla retade honom för det.

- Vi tog studenten 1966. På en återträff fem eller tio år senare hade alla i klassen blivit något slags vänster.
Stalinister
Maoister.
Trotskister.
Alla utom Sven som fortfarande var socialdemokrat. Och som fortfarande blev retad."

- Stig Hansén: Mikael Wiehes sång till modet, 2006.

"Jag har inte träffat någon enda socialdemokrat bland de överklasspersoner jag har talat med, men däremot några yngre medlemmar av det högsta samhällsskiktet som röstar på VPK eller - inte alltför ovanligt - splittrar sina röster och väljer t ex SKP i Stockholm och centern för hela riket.

De överklassväljare som röstar kommunistiskt tycks vara de som mer eller mindre halvhjärtat försöker bryta sig ur de traditioner, de vuxit upp med.

Att rösta på det största arbetarpartiet tycks dock förefalla dem alltför djärvt. De grupper de influeras av vid sitt val av kommunisterna tycks vara goda vänner i ungefär samma priviligierade situation som de själva, alltså välutbildade ungdomar med goda löner och en radikal livshållning. Det är dem de fortfarande känner samhörighet med och dem de står nära, när de tar det skenbart stora skuttet från moderaterna till vänstern."

- Anette Kullenberg, Överklassen i Sverige, 1974.

"Vad jag inte kunde förstå var varför mina föräldrar aldrig tycktes ha delat min fascination. Varför hade de aldrig åkt med i sjuttiotalets vänstervåg? De var arbetare, de var vänstersinnade, de var unga. Varför hängde de inte med i en frihetsrörelse som handlade om dem själva?

Svaret, vilket det tog sin tid att inse, var såklart att vänstervågen först och främst var en angelägenhet för den yngre urbana och akademiska medelklassen och att mina föräldrar i själva verket var fullständigt representativa för efterkrigstidens svenska arbetarklass. De rökte inte marijuana, gick aldrig med i något R-förbund eller demonstrerade för FNL. De knegade, byggde hus, köpte tv och fortsatte att rösta på sossarna. De hade varit med om en reformistisk revolution vars kraft och omfattning sjuttiotalets akademiska vänster aldrig riktigt begrep."

- Patrik Svensson i Sydsvenskan 8 juli 2007.

Littorin: Galen bloggsoppa

2007-06-25T20:35:00.000+02:00

Jag hade kanske inte helt rätt när jag pekade ut Andreas Bergh som scoop-mannen bakom avslöjandet av Littorins låsse-examen, men jag kanske inte hade helt fel heller. I vilket fall var jag åtminstone ärlig med att det bara var lösa spekulationer baserat på indicier.

Fokus i debatten tycks nu ha flyttats från det faktum att Littorin skaffade sig en konstig examen till en vild jakt på personerna bakom avslöjandet - och ett ifrågasättande av deras motiv - över till ett ifrågasättande av personerna som försöker avslöja personerna bakom avslöjandet. Jag hittar varken in eller ut i denna liberala bloggsoppa längre.

Neo hävdar att det just är Andreas Bergh i sällskap med Martin Karlsson och Johan Karlsson, baserat på lite lösa indicier, ungefär som jag. Neo hävdar också, med en överdrift som närmar sig pekoralet, att "bloggosfären i och med Friktionmedarbetarnas dubbelspel definitivt har förlorat sin journalistiska oskuld".

Deep Edition dekonstruerar Neos avslöjande och blottlägger den värsta Pravdamentaliteten bakom, medan Jonas Morian kryddar upp det hela med att peka på att Neo också har kopplingar till Friktion, samtidigt som han frågar sig om det hade varit samma bandage om ett socialdemokratiskt statsråd hade råkat ut för samma typ av avslöjande.

Naturligtvis inte. Det märks tydligt att det här är en intern liberal uppgörelse, eftersom hela drevet inte löper åt samma håll.

Men det allra, allra roligaste i hela den här historien är den lilla rättelsen längst ner i Expressens referat av Neo-inlägget:

RÄTTELSE
Den artikel som Expressen publicerade söndagen den 24 juni pekade ut Andreas Bergh, Martin Karlsson och Johan Karlsson som folkpartister. Ingen av dem är dock längre medlemmar i folkpartiet. Expressen ber om ursäkt för det obehag den felaktiga uppgiften kan ha vållat de utpekade.

Littorin, fria spekulationer

2007-06-21T14:12:00.000+02:00

Det mesta har redan sagts om Sven Otto Littorins Cayman Islands-examen. Låt det bara bli en läxa för folk i allmänhet: den breda vägen etc.

Det som intresserar mig nu är frågan om vem som gjorde scoopet, och varför vi inte får höra det. Friktion, naturligtvis, men skribenterna där är anonyma.

Min gissning är att det var en av mina borgerliga favoritbloggare och fd lärare i nationalekonomi, Andreas Bergh (med riktig doktorsexamen) som står bakom. Detta helt baserat på följande indicier:

1) Berghs egen blogg var väldigt snabb med att plocka upp storyn.
2) Bergh har skrivit för Friktion tidigare.
3) Bergh har i flera blogginlägg visat att han tar frågor om utbildningskvalitet på största allvar.

Det är ganska svajigt, men det är ju som sagt bara en spekulation.

Min teori är följande: Andreas Bergh surfar runt på statsrådens personliga sidor och kollar naturligtvis deras utbildning extra noga. Han upptäcker Littorins "Fairfax University" och blir omedelbart misstänksam. Surfar runt lite till, upptäcker att Fairfax är en examenskvarn och blir förbannad. Av någon anledning vill han inte stöta sig för mycket med moderaterna och lägger därför ut texten anonymt på Friktions i vanliga fall hänsovna sida.

Eller?

Mummel mummel effektivisering mummel

2007-06-14T16:28:00.000+02:00

Moderaterna i Malmö tycker att vänstermajoriteten sköter stadens ekonomi alldeles för bra och föreslår i sin budgetmotion till kommunfullmäktige en skön, fet, gammalmoderat luddigt finansierad skattesänkning. Partiet vill också ha ett totalt stopp för flyktingmottagande tills "situationen har förbättrats", vad det nu kan tänkas innebära.

Och hur ska då skattesänkningen (på 50 öre) finansieras? Jo, med det klassiska alltialloargumentet "effektivare administration". Jaha, ja men då förstår vi precis vad ni har tänkt er. Sa inte Reinfeldt på moderaternas förra partistämma att varje krona i skattesänkningar är en krona mindre i skolan, i vården, i omsorgen? Och igår sa samme Reinfeldt i riksdagens talarstol till Mona Sahlin (allt handlade om Mona Sahlin och socialdemokraterna i riksdagens partiledardebatt igår) "vad ska ni göra, hur ska ni göra det, och vem ska ni göra det med?".

Den frågan kan lika gärna bollas över till oppositionsrådet Anja Sonesson (m) i Malmö, som har berättat vad hon vill göra - sänka skatten - men inte hur hon vill göra det eller vem hon vill göra det med - någon gemensam budgetmotion med de andra borgerliga partierna blev det inte, och en av de saker som man inte är överens om är just skattesänkningen.

Arbetet; klimatet

2007-06-08T11:31:00.000+02:00

Att gå förbi Arbetets gamla lokaler på Bergsgatan i Malmö kan vara en dyster upplevelse. Man kan fortfarande se märkena efter "ARBETET" och "AFTONBLADET" på fasaden och sen kan man kort drömma sig tillbaka till en tid när Sydsvenskan inte hade monopol på verkligheten.

Hela huset, som numer inrymmer bland annat en gymnasieskola och tidningen Metro, är till salu. Om nån skulle vara sugen på att köpa bygget och starta upp en morgontidning med s-märkt ledarsida, så gärna för mig.

Men fullt så illa är det inte. EfterArbetet kommer ut några gånger om året som papperstidning och är numera en fullt läsbar nättidning också. Idag har exempelvis Katrine Kielos en krönika om borgarnas problem med att skapa en trovärdig miljöpolitik och om liberala debattörers paranoida syn på forskarsamhället - något som jag för övrigt skrev om i mars: Klimatpornografi.

Som Kielos skriver:

Är det inte liberalerna som vanligtvis brukar hylla vetenskapen? Eller är det så att man tror på vetenskapen så länge vetenskapen producerar resultat som stämmer med den egna världsbilden? I samma stund som vetenskapen hävdar något som skulle kunna hota oinskränkt marknadsekonomi, ja då är den att likställa med vidskeplig astrologi.

Uppdaterad 20070611: Felaktiga uppgifter om EfterArbetets utgivningsfrekvens har korrigerats.

Examensfirande

2007-06-07T16:52:00.000+02:00

Inläggen har kommit sporadiskt på sistone, mycket beroende på att jag har kämpat med att skriva magisteruppsats och ta examen, vilket också lyckats. Mer om det senare.

Igår firade jag och några andra nyss avslutade studenter med att gå på nation för förmodligen sista gången - vad ska man annars göra på en nationaldag? Det blev Smålands, official home of lundensisk skrivbordsradikalism, och kängpunkkonsert med "Knugen Faller". Poserande 21-åringar stod oklanderligt klädda och vaggade halvironiskt, medan vi 70-talister stod längst fram och slogs med varandra. Det var roligt.

Väl hemma i Malmö blev det diskussioner om fortsättning. Alla lagliga ställen var stängda så dags, men min hemstad har en ganska stor uppsättning av svartklubbar som tycks vara kända av alla - inklusive polisen, som med sin Operation Svarten försöker få bort dem så gott det går. Själv har jag inte varit på svartklubb sedan jag besökte The Basement Chill-Out Bar på Wardour Street i London sommaren 1999.

Det fanns flera anledningar att jag inte följde med igår heller, men jag argumenterade såhär:

Min polare: Men kom igen nu Nils, de knivar dig bara om du kräks.
Nils: Jag kan inte gå på svartklubb, jag ska bli migrationsminister. (går)

Egnahemsrörelsen: agrarkapitalism och socialistskräck

2007-05-24T15:31:00.000+02:00

En kommentar på mitt förra inlägg om bostadsrätter kopplade egnahemsrörelsen till socialdemokratin. Detta är dock inte helt sant och i sann folkupplysningsanda tar jag mig friheten att publicera en liten text om egnahemsrörelsen som jag skrev i samband med en kurs i kulturgeografi förra hösten. Texten är förkortad och källhänvisningarna borttagna.

Egnahemsrörelsens idé gick i korthet ut på ”åstadkommande av bostadslägenheter för arbetare och därmed jämställda mindre bemedlade”. I städerna innebar detta små bostadshus med trädgårdar, medan det på landsbygden var fråga om små jordbruk. Det är denna senare variant som kommer att behandlas här.

I slutet av 1800-talet uppstod arbetskraftsbrist på den svenska landsbygden till följd av urbanisering och emigration. Det fanns ett intresse från bruks- och godsägare att ha flexibel tillgång till säsongsarbetskraft i närområdet, och lösningen blev att uppmuntra bildandet av småbruk genom förmånliga lån. Egnahemsområdena placerades därför i närheten av storgods – storbruk och småbruk kunde då komplettera varandra. Det fanns också andra anledningar för en stor markägare att sälja av lotter till småbrukare: genom att sälja marken styckevis kunde de få mer betalt än genom att sälja i större stycken.

Detta var inte en utveckling som var unik för Sverige. Liknande satsningar på småbruk i olika varianter fanns i många länder i Västeuropa, däribland Tyskland, England, Belgien och de andra nordiska länderna.

Att på detta sätt gynna bildandet av små, möjligen ineffektiva jordbruksenheter i en tid när Sverige genomgick en industriell revolution kan verka märkligt, men tiden präglades av anti-urbana ideal och en nostalgisk, nationalromantisk uppskattning av pastorala idyller.

I en tid då den växande arbetarbefolkningen i städerna ansågs vara mottaglig för socialistiska och andra samhällsomstörtande idéer kunde de egna hemmen också ses som ett instrument för att skapa lojala samhällsbevarare genom att göra de egendomslösa till egendomsägare. Man ansåg att detta kunde råda bot på ”det industriella arbetets skadeverkningar på folkmaterialet”. Den självägande bonden skulle fortsätta att vara ryggraden i det svenska samhället. En intressant detalj i sammanhanget är att Adrian Molin, som utarbetade en mycket spridd handbok för egnahemsjordbrukare, var konservativ högerman med nazistiska böjelser.

Genom egnahemslagen 1904 kunde människor kända för sparsamhet, nykterhet och en hederlig vandel ansöka om ett lån hos Hushållningssällskapet i länet. Inledningsvis, på 1910- och 1920-talen kunde ett småbruk fortfarande betala sig, men ett hårdare ekonomiskt klimat på 1930-talet gjorde tillvaron hård för egnahemsägarna. Oförmågan att kunna försörja sig och samtidigt betala tillbaka lånen gjorde att många fick gå från gård och grund. Efter andra världskriget avvecklades låneverksamheten.

De nationalromantiska elementen i egnahemsrörelsen påverkade småbrukens fysiska utformning. Det upprättades modellskisser, konstruerade av kända arkitekter, för hur småbruk i olika delar av landet kunde, eller rättare sagt borde, se ut. Så kom de egna hemmen i Skåne att få en omisskännligt ”skånsk” prägel med putsade fasader och tegeltak med skällningar eller korsvirke och halmtak, liksom bostadshusen i andra landskap lånade drag av traditionell lokal och regional byggnadskonst.

Utspridningen av småbruk tillsammans med överlevande torp kom att ge upphov till ett ”stuglandskap”, som fortfarande präglar delar av den svenska landsbygden. Idag är det inte småbrukare som bor i husen. Istället används de för människor som pendlar in till arbetstillfällen i städerna, till pensionerade lantbrukare eller som fritidshus.

Bostadsrätter = socialism!

2007-05-20T18:45:00.000+02:00

Nu har i alla fall en borgare upptäckt att bostadsrätter är en form av socialism - Karin Olsson i Expressen. Karin skriver om hur hennes bostadsrättsförenings styrelse - "centralkommittén" - griper in i hennes liv och sticker hål på hennes atomära individbubbla med hemska pålagor om städning av gemensamma utrymmen och krav på att man ska visa omtanke om sina grannar.

Och vet ni vad, att ha en bostadsrätt innebär inte att man äger sin lägenhet, utan att man äger en andel i föreningen, som gemensamt äger huset. Varför tror ni att HSB och Riksbyggen är så intresserade av att bilda nya bostadsrättsföreningar? Jojomensan, en strategi för att indoktrinera befolkningen i socialistiskt tänkande.

Vakna upp från din liberala dröm och känn doften av samhällskaffet, Karin! Att demokratiskt driva en verksamhet tillsammans med sina medmänniskor är inte enkelt, men det lär oss (i bästa fall) att ta ansvar för något som vi har gemensamt, och det i sin tur kan lära oss att bli bättre medborgare. Och om du tror att ägarlägenheter är ett sätt att komma undan samarbetstvånget, testa med att byta avloppsstammar själv i din lägenhet.

Det kan lätt verka som att socialdemokrater är negativa mot bostadsrätten som upplåtelseform. Så är det naturligtvis inte. Jag skrev om regeringens nya bostadspolitik i november förra året och förklarade då att felet med regeringens ideologiskt fartblinda utförsäljningsrace på allmännyttan inte är att den skapar fler bostadsrätter, utan att den skapar färre hyresrätter.

Hyresrätterna behövs också: de behövs för dem som inte har råd att slänga upp ett par miljoner på ett bräde för en lägenhet, för unga människor som flyttar hemifrån för första gången, för studenter som bara ska bo på en ort en begränsad tid utan fast inkomst, för människor som behöver röra på sig i landet för att söka nytt arbete, för att motverka segregation i samhället.

Nu försöker man i många borgerligt styrda kommuner att sälja ut så mycket av allmännyttan som möjligt. Det är dåligt. Men därmed är det inte sagt att bostadsrätten är en dålig upplåtelseform. Den är finfin. Den är socialism.

Via Isobel.

Utökad värnplikt, inte avskaffad

2007-05-16T16:41:00.000+02:00

Försvarsministern vill lägga ner värnplikten, vilket är en dålig idé. Det skrev jag om i augusti förra året och ser ingen anledning att upprepa mig: Utöka totalförsvarsplikten!

Läs även: Taher Pelaseyed (v) och, med helt andra argument, Kurt Lundgren (c).

Bring it on! Wiehe tar Öresund på allvar

2007-05-11T11:10:00.000+02:00

Jag följer rapporteringen från det svenska statsbesöket i Danmark med Öresundsintegration som tema på grund av min magisteruppsats i statsvetenskap, som handlar om just regionbyggandet. Dansk TV har direktsänt varje dag och visat fantasiuniformer, kvarnhjulshattar och bling-bling.

Det är som det brukar vara när kungligheter är med. Vinkande människor. Kungaparen besöker det gigantiska shoppingcentret Field's i Örestad. Victoria får blommor av en liten flicka. Danska storkapitalister anländer till en kunglig galaföreställning av Stravinskijs Våroffer i Köpenhamns nya operahus.

Eftersom kungligheternas egna tal av naturliga skäl inte kan uppehålla sig kring mer intressanta politiska frågor (Margrethes och Carl Gustafs tal har kretsat kring att de är släkt med varandra och att det är viktigt att värna miljön samt att det är bra att Danmark och Sverige samarbetar) blev jag därför riktigt glad när jag läste Mikael Wiehes tal i kungligheternas närvaro under det så kallade Öresundstinget om gemensam arbetsmarknad i regionen.

Wiehe, inbjuden i egenskap av "Öresundsinvånare" (far i Köpenhamn, mor i Malmö) höll ett lysande tal om hur han förvandlats från bromotståndare till broälskare och om hur han hoppas att Öresundsregionen ska utvecklas till att bli en "region som utmärker sig för sin öppenhet och generositet. En region utifrån vilken vi med glädje och nyfikenhet kan utforska världen. En region dit alla är välkomna och där alla som vill kan bli Öresundsbor."

Det som har fått mest uppmärksamhet i media och i bloggosfären är dock att Wiehe också gick på kärnan i de politiska spänningarna mellan Sverige och Danmark: Dansk Folkeparti, invandringspolitiken och pölsefascismen:

När jag var liten kom det många danskar till Malmö. Ofta för att köpa billigt kaffe. Också nu finns det många danskar i Malmö. En del kommer för att köpa sin bil billigare, några kommer för att bo billigare men många kommer också för att det har stiftats lagar som förbjuder dem att leva i Danmark med den de älskar för att han eller hon kommer någon annanstans ifrån. Det är en skam! Och i Sverige hör man allt oftare människor tala om pölsefascismen.

Men det är klart, storebror och speciellt de skånska storebröderna har också all anledning att se kritiskt på sig själva nu när högerextremisterna i det Sverigedemokratiska partiet med stor sannolikhet kommer att ta plats i den svenska riksdagen efter nästa val.

De allra flesta kommentatorer hyllar Wiehe för talet. Läs särskilt Thomas Nilsson och Thomas Frostberg som var där. Bland dem som är negativa finns tre spår: dels har vi högerbloggarna, som hellre talar om Kuba än om Danmark (Lars Danielsson-bloggaren Johan Ingerö) , monarkisterna som tycker att det var oförskämt att blamera kungligheterna på ett sådant ofint sätt (Per Westberg) och slutligen pölsefascisterna själva (random SD-blogg).

Summa summarum: ett tråkigt statsbesök lyftes till meningsfullhet för att någon faktiskt ställde sig upp och sa något. Rätt så.

Sen sjöng Wiehe "Valet". Och efter spelningen sa han "Jag vet att den danska drottningen tycker som jag".

Upplysning om samtiden

2007-05-09T15:19:00.000+02:00

Äsch. Varje gång antikommunisterna i den svenska högern kommer med nya larmrapporter om de svenska elevernas flagranta okunskap om hur överjävlig Stalin var, så fastnar debatten i att folk försöker förminska eller förstora Stalin och Sovjetunionens diktatur. Det är naturligtvis improduktivt. Stalin var jätteelak. Sovjet var inte bra. Inget snack om saken.

Jag tror dock inte att Svenskt Näringsliv skiter på sig av rädsla för att en kommunistisk revolution ska dyka upp närhelst de vänder ryggen till, och att det är därför de finansierar den här verksamheten. Det har varit klent med kommunistisk terror i Sverige sedan RAF skickades hem till Tyskland. Snarare är det väl så att högerextremisterna i vårt land är ett större hot mot demokratin, och det är ju också därför som så mycket energi har satsats på utbildning om nazismen i de svenska skolorna.

Istället tror jag att de egentligen är ute efter den svenska vänstern i bred mening - inklusive socialdemokraterna. Bland annat förfasar de sig över att "Begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med 'kollektivtrafik', 'att göra saker tillsammans', 'alla får det lika bra'." De anmärker också på att "6 procent av grundskoleeleverna svarar 'Vet ej' på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska." Vad har det med Stalin att göra, annat än i guilt-by-association-termer?

Dessutom visar det sig i undersökningen att "50 procent vet inte att Berlin är huvudstad i ett land vid Östersjön". Jösses Amalia.

Det som deras undersökning egentligen borde leda till är att man rustar upp undervisningen i samtidshistoria i den svenska skolan. Som jag minns min skolgång slutade alla historiska redogörelser med att man tvärstoppade vid 1945. Efter det fanns inget. På gymnasiet lyckades min klass tvinga vår historielärare att åtminstone ta med en snutt om de senaste 50 åren, vilket resulterade i att vi fick titta på en film om Vietnamkriget (och verkligen inget ont i det, men lite mer bredd hade varit bra).

Såvitt jag förstår fungerar historieundervisningen fortfarande så. Och då är det inte så konstigt om eleverna börjar sväva på målet om Gulagarkipelagen.

Om man ställde andra frågor om samtidshistoria skulle säkerligen svenska skolelever också svara fel. Här är några exempel! (Svara gärna på frågorna, tyst för dig själv eller i kommentarfunktionen!)

- Vem vann Vietnamkriget?
- Vilket demokratiskt land med marknadsekonomi stödde statskuppen i Chile 1973?
- Var det en borgerlig eller en socialdemokratisk regering som förstatligade Nordbanken?
- Varför förstatligades Nordbanken?
- Redogör kort för Iran-Contras-affären!
- Syftade löntagarfonderna till att socialisera det svenska näringslivet?
- Vad syftar uttrycket "bananrepublik" på?
- Vad innebar Bretton Woods-systemet och vilka effekter på världsekonomin hade dess sammanbrott?
- Varför väcker företagsnamnet "Bofors" obehagliga minnen till liv i Indien?
- Vad utlöste den första oljekrisen?
- På vilket sätt var Sovjetunionen och USA inblandade i Afghanistan under 1980-talet?
- Vilka länder sålde vapen till de krigförande parterna i Iran-Irak-kriget?
- På vilket sätt agerade världssamfundet för att stoppa:
1) Folkmordet i forna Jugoslavien?
2) Folkmordet i Rwanda?
3) Folkmordet i Sudan?
- Sa Fredrik Reinfeldt att en borgerlig regering skulle öppna för utförsäljning av akutsjukhusen före riksdagsvalet 2006?

Fyll i själv. Om nu historia fick vara kvar som kärnämne är det dags att börja fylla det med någonting. Jag har ingenting emot om att man lägger krut på Gulag, men det skulle inte skada med en allmän upprustning av undervisningen i samtidshistoria i den svenska skolan.

Håller major Björklund med?

Ave avtalsrörelse

2007-05-08T22:32:00.000+02:00

Årets avtalsrörelse bjuder som vanligt på dramatik, ordentlig facklig kamp och diverse absurditeter.

Om man inte kan få nog av avtalsrörelser kan man läsa Kjell-Olof Feldts bok "Alla dessa dagar - i regeringen 1982-1990". Halva boken handlar om avtalsrörelser. Varenda liten procent redovisas, och Feldt är lika rädd för inflationsdrivande lönehöjningar varje gång. Resten av boken innehåller bland annat Feldts försvar för socialismen och löntagarfonderna, samt ovedersägliga bevis på att Erik Åsbrink är en suspekt typ, men det är som sagt avtalsrörelserna som fastnar i minnet.

Ibland blir det till och med roligt. I följande utdrag berättar Feldt om avtalsrörelsen 1986, då läkarna går ut i strejk:

"När SACO varslade om sin strejk blev arbetsgivarsidans motreaktion att varsla om lockout för 40 000 SACO-anslutna lärare fr o m den 2 juni. [...] Skickligheten ansågs ligga däri, att denna stridsåtgärd bara skulle drabba lärarna och inte tredje man - vilket annars var nästan oundvikligt i den offentliga verksamheten - eftersom skoleleverna ganska snart skulle gå på sitt sommarlov. Lärarna skulle således stängas ute från sina arbetsplatser och mista sin lön när de ändå inte hade något arbete att uträtta där.

Denna uträkning visade sig vara fel. Bland de statsanställda lärarna utbröt en helig vrede över att de drabbades av arbetsgivarnas åtgärd mot en strejk som bedrevs av landstingsanställd vårdpersonal. De svarade med att vägra skriva ut elevernas vårbetyg. Över detta utbröt en ännu heligare vrede bland eleverna och deras föräldrar [...]. Tiotusentals ungdomar strejkade i sin tur och demonstrerade, inte mot sina lärare utan mot regeringen. [...]

Det kunde bara sluta på ett sätt: den 31 maj gav regeringen direktiv till Statens arbetsgivarverk att dra tillbaka varslet om lockout. Sedan blev utvecklingen om möjligt än mer tragikomisk: den 16 juni avblåste SACO sin strejk. Läkarna och sjuksköterskorna ville ha semester - med ordinarie lön. Efter en stärkande vila var man sedan beredd att börja slåss igen." (s. 291f)

(Feldt, Kjell-Olof, 1991. Alla dessa dagar - i regeringen 1982-1990. Stockholm: Norstedts)

För övrigt: Katrine Kielos är bäst just nu och ger mig hopp.