tisdag, oktober 04, 2011

Gapa efter mycket

(Foto: Peter Menzel)

Jag läser just nu en bok som huvudsakligen består av familjer runt om i världen som poserar med den mat de brukar köpa under en veckas tid (Menzel, P och D'Aluisio, F, 2007: Hungry Planet. What the World Eats.). Här finns ett reportage i Time med bilder från boken.

Det är vidunderligt. På ett plan är det naturligtvis en "hyllning till livet"*, ett firande av den fantastiska mångfald som det mänskliga livet uppvisar. På ett annat plan är det deprimerande.

För oavsett i vilken del av världen som upphovsmännen till boken befinner sig dyker samma tendenser upp: ökande diabetes och fetma i spåren av halvfabrikat och (amerikansk) snabbmat. De länder som inte är drabbade av galopperande övervikt och välfärdssjukdomar är länder med undernärd och svältande befolkning. Samt Japan.

Låt mig bara säga att jag faktiskt tycker att det är bättre att folk är övernärda än att de är undernärda, även om det leder in på en annan och fasansfull paradox: vi kan föda hela världens befolkning, men vi gör det inte. Ett av fotoreportagen är från ett flyktingläger i Kenya, dit hundratusentals har flytt från svält och terror i främst Somalia. Det finns folk som har bott i detta läger i decennier, som har vuxit upp där och som inte känner till något annat liv. Befolkningen lever på matransoner från hjälporganisationer. Det blir gröt tre gånger om dagen och några gram getkött till Eid. Det är inget man blir fet på, milt sagt.

Och deras liv är ändå oerhört mycket bättre än det de har flytt ifrån: terror, barbari och svält i anarkins och inbördeskrigets Somalia. Sydsvenskan har publicerat en serie artiklar av Niklas Orrenius och fotografen Åsa Sjöström från ett sådant flyktingläger, som den här, som berörde mig djupt. Den namnlösa fasan i att inte kunna föda sina barn, vanmakten i att se dem tyna bort.

Svälten är, sina fasor till trots, en fiende som vi börjar få bukt med, till viss del tack vare globalisering, frihandel och kapitalism. Uppfödnings- och odlingsmetoder har blivit bättre tack vare tekniska framsteg och konkurrens, och läs för Guds skull följande texter på SLU:s forskningsblogg som behandlar myter om livsmedelsproduktion. Det moderna jordbruket är på alla plan fullkomligt överlägset det traditionella och det är den gröna revolutionen som vi har att tacka för att inte fler svälter idag.

Men inte det där med fetman. Familjerna i Hungry Planet många gånger oroade för att deras barn verkar vara mer intresserade av snabbmat än av traditionell husmanskost. En mycket gammal dam på Okinawa tycks ha mycket svårt att förstå vad västerländsk snabbmat egentligen är för något. Och kan inte för sitt liv begripa att det inte bara finns folk som inte odlar sina grönsaker själva, utan som inte ens vet något om jordbruk. "Berätta för folk att man ska sätta potatisar efter att det har regnat", säger hon i hopp om att folk ändå ska börja förstå.

Och det är klart att folk förstår. I min generation - världen över - finns många som sätter stort värde på att själva odla grönsaker och är ytterst intresserade av matlagning, både nya och traditionella metoder. Intresset för att äta rätt och motionera är större än någonsin.

Sen är det ju sin sak att eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle måste marknaden förse oss med komplicerade och dyra lösningar på ganska enkla och billiga problem. Att leva hälsosamt är inte svårare än att äta mindre och röra sig mer, men för att höja profiten i alla produktionskedjans led måste det kläs i komplicerade dieter och träningsprogram. Zumba och GI. Funktionskläder och algsmoothies.

Och jag kanske är naiv, men jag har svårt att tro att de flesta inte inser att om man äter snabbmat sju dagar i veckan och sitter framför en datorskärm hela dygnet, kommer man med nödvändighet att bli tjock, sjuk och trött.

Det finns inte heller någon anledning att ryckas med i den fullkomligt sinnessjuka kroppshets som har följt i tjocksmocksexplosionens spår. Det är inte ett par kilos övervikt som är problemet. Det är hjärtattack och diabetes som är problemet.

Men nu har vi inrättat våra liv sålunda. Mindre och mindre tid läggs på matlagning och inköp eftersom vi måste hinna med att arbeta. Snabbmat är enkelt och tillgängligt. Istället för vardagsmotion som att gå i trappor, cykla till jobbet och gå skogspromenader finns intensivpass och maskiner på dygnetruntöppna gym.

Klassaspekten i ekvationen är solklar: det är de fattiga obildbara lantisarna och förortsborna som lever ohälsosamt, medan de rika, välutbildade, urbana är smala, vältränade, och har näsa för wakamealgernas alla nyanser.

Men folkhälsoproblemet flyttar inte på sig. Sjukdom kostar pengar och därför blir det föremål för politisk reglering. I Danmark har man nyligen infört en fettskatt för att få bukt med problemet.

Man kan bli upprörd och kalla det för klasspolitik (som när Anders Borg sänkte skatten på skidliftar och höjde skatten på snus), eller så kan man avmätt konstatera att det nog inte kommer att hjälpa, eftersom problemet inte är att folk äter för mycket fett, utan att de äter för mycket överhuvudtaget (och kanske framförallt för mycket socker).

Man kan också kalla det för huvudlöst förmynderi, vilket är populärt särskilt från den höger som ändå aldrig har trott på folkhälsopolitik, som Mattias Svensson i Glädjedödarna (finansierad av Svenskt Näringsliv) eller Johanna Nylander i Är det så farligt? (finansierad av Swedish Match).

Jag tror att det som är dåligt i våra liv är svårt att komma åt med medialt skuldbeläggande, mirakelkurer eller punktskatter. Men jag kan inte heller peka på en väg ut ur det. Hur ska man se på det faktum att låginkomsttagare inte bara har sämre hälsa än höginkomsttagare, utan också får sämre vård?

Kanske är det så att en väg till bättre hälsa genom bättre kost och mer motion går genom ökad jämlikhet, åtminstone för de industrialiserade länderna. Men då har vi inte ens hunnit komma till livsmedelsindustrin och den globala livsmedelshandeln, hållbar utveckling, social rättvisa för livsmedelsarbetare och djurskyddet.

Kanske är det också så att jag gapar efter för mycket i det här blogginlägget. Det ligger en bok och skvalpar i dessa funderingar, men i vilka funderingar skvalpar det inte en bok, å andra sidan.

Jag återkommer.



* Jag har en vän som är bokförläggare. Vi brukar skämta om baksidestexter och överanvändningen av frasen "hyllning till livet". En gång använde han den själv. Det har vi haft omåttligt roligt åt.