lördag, juli 23, 2011

Som om vi bar et barn varsomt på armen

Det är många dessa dagar som känner sig manade att säga något med anledning av terrordåden i Norge den 22 juli. Jag har läst dussintals reaktioner, analyser, sammanfattningar och rena känsloutbrott från människor jag känner och människor jag inte känner. Jag kan inte tillföra något till detta och har heller inga ambitioner att göra det. Jag skriver för att jag måste, och det är väl därför alla andra skriver också.

En journalist från Sydsvenskan ringde nyss och bad mig förklara vilken roll jag som forskare tyckte att jag hade i det öppna samhället - med anledning av att dåden beskrivs som ett angrepp på just det öppna samhället. Jag svarade något svävande om att utöver forskning, undervisning och min egen forskarutbildning är det väl tredje uppgiften som ligger närmast till hands att lyfta fram; att bidra med kunskap till samhället, att delta i den offentliga debatten. Jag poängterade att Breivik hade med universitetsprofessorerna på sin dödslista. Och så slutade jag "men annars vet jag inte vilken min roll specifikt är, utöver den roll jag har som medborgare, naturligtvis."

Det är naturligtvis så att det är vår roll som medborgare som är viktigast för upprätthållandet av det öppna samhället.

Max Horkheimer skrev någonstans att "Oåterkalleligt är endast det onda i historien: de oförverkligade möjligheterna, den försummade lyckan, morden med eller utan juridiska procedurer [...]. Allt annat är ständigt i fara."Det är endast genom de många medborgarnas aktiva skydd av samhället och av varandra som vi kan hålla det onda borta. Om det är något i den här historien som ger tröst, är det att det norska samhället från statsledning till enskilda medborgare har reagerat med kärlek, solidaritet och pliktkänsla.

På samma sätt måste varenda en av oss bära ett gemensamt uppdrag, inte bara för våra närmaste utan för hela samhället. På goda dagar såväl som på onda dagar.

Många har i Norge citerat Nordahl Griegs dikt Til Ungdommen. Före den gångna helgen kände jag inte till den. Nu vill jag lyfta fram den som ett manifest för det öppna, goda, mänskliga samhället. Som den avslutande strofen uppmanar: Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen / som om vi bar et barn varsomt på armen.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av Fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!


(texten hämtad från engelskspråkiga Wikipedia)

Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke under minnesstunden den 24 juli finns här.

Några av alla dem som har sagt intressanta saker i den svenska debatten är Sanna Rayman,Martina Jarminder, Katrine Kielos, Thomas Hylland Eriksen, Daniel Poohl och Camilla Rågfors.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)