lördag, maj 07, 2011

Jag såg en film från mitt 2000-tal

I samband med nyheten att Usama bin Laden till slut hade dödats av amerikanska soldater efter en jakt som sträckte sig över mer än ett decennium fällde någon kommentaren att 00-talet nu äntligen var slut. Jag minns var jag var när jag fick höra nyheten. Jag vaknade klockan sex på morgonen den 2 maj, sträckte mig efter telefonen och läste mitt twitterflöde.

För mig väcktes en kedja av minnen sammanlänkad av det långa kriget mot terrorismen. Alla känslor av rädsla, sorg, oro, vrede och vemod har sköljt över mig igen den senaste veckan. I min egen livsvärld, i mitt privatliv, var 00-talet ett lyckligt decennium. I den globala verklighet som ingen kommer undan har de senaste tio åren präglats av den paradoxala kombinationen av stigande välstånd och blodiga krig.

Jag minns var jag var när jag fick höra om attackerna den 11 september 2001. Jag satt i en studentradiostudio i Lund och sände ett program om vandringssägner när någon kom in under en låt och sa: slå på TV:n. Eftersom det inte fanns något annat att göra, bröt vi våra sändningar och började prata om det som hände i USA istället. Av en slump blev det så att jag genomförde den improviserade sändningen (vi höll på i tre timmar, tror jag) tillsammans med två amerikaner medan några från Utrikespolitiska föreningens radioredaktion gjorde research och ringde runt.

Jag var livrädd. Att sitta framför en mikrofon i direktsändning var ett sätt att bevara fattningen. Vi såg det andra planet flyga in i World Trade Center i direktsändning på den lilla TV:n som hängde ovanför mixerbordet. Otroliga rykten flög in och ut i studion. Internet upphörde att fungera. Det gick inte att ringa någonstans i USA. "London brinner." "Det är 15 plan i luften som vägrar svara på anrop." Jag intervjuade Björn Kumm, hade fel bakgrundsinformation och inledde med "du arbetar alltså på utrikesdepartementet". Jag intervjuade Jan Hjärpe - han och jag ska förresten diskutera revolutionerna i arabvärlden på ett seminarium på onsdag, mirabile dictu - och sa "PFLP har tagit på sig dådet, vad är din kommentar till det?". Jag var utmattad när jag kom hem till kollektivet på Klostergården.

Många människor var livrädda under den där eftermiddagen i Sverige. Det var omöjligt att veta vem som låg bakom och vilken omfattning det var på attacken. Jag lärde mig hur informationsspridning fungerar vid stora kriser och hur det är att som nyhetsförmedlare vara mitt uppe i ett skeende tillsammans med alla andra och försöka göra något vettigt av de motstridiga uppgifter som fladdrar runt samtidigt som man mest av allt försöker undvika att helt tappa taget. Jag är glad att jag satt på Radio AF och inte på Ekot.

Några månader senare inleddes bombningarna av Afghanistan. Jag minns var jag var när jag hörde nyheten, på väg in till en teaterföreställning en sen oktoberkväll. Det var en väntad nyhet och den gjorde mig nedstämd.

Många försökte hantera det permanenta krigstillstånd med distans och ironi. Jag skapade en cocktail med namnet Infinite Justice. Nio centiliter grön chartreuse, elva droppar angostura, invänta illamående och migrän. I december gick jag på maskerad utklädd till Usama bin Laden. I Lund skrevs det snapsvisor om jakten på al Qaidas ledare.

För de flesta människor i världen kom terrorhotet att förbli diffust och avlägset. Medan hundratusentals människor dog i krigen och terrorattackerna i länder som Afghanistan, Irak, Tjetjenien och Kina, klagade vi européer på säkerhetskontroller på flygplatserna.

Naturligtvis gick inte Europa helt försonat. Bomberna i Madrid och i London påminde oss om att vi var utsatta för risker, även om de var mikroskopiskt små. Ett av de första inläggen på den här bloggen handlade om bombningarna i Londons tunnelbana. När brevhemligheten och privatlivets helgd hotades genom bland annat det utökade spaningsuppdraget för FRA, protesterade många med rätta, precis som man i detta nu fortfarande kämpar mot datalagningsdirektivet.

Men huvudsakligen har vi långsamt och utan större motstånd glidit in i ett tillstånd där vi tillåter våra regeringar att göra nästan vad som helst - övervaka vår e-post, döda civila i främmande länder - för att vi accepterar premissen att vi kan skydda oss mot terrorn bara på detta sätt.

Och det är inte det att det inte har funnits kritik eller debatt. Det är lätt att idag glömma vilken massiv uppslutning som demonstrationerna mot det stundande Irakkriget fick. Själv demonstrerade jag i Luleå den 15 februari 2003. Mikael Wiehe blev så glad att han skrev en låt om det.

Men Irakkriget startade också och pågick och pågick och pågår fortfarande, trots att det är bättre nu än vad det var för några år sedan. Afghanistankriget firar tioårsjubileum i höst, och Sverige har varit med hela tiden.

Och märkligt nog är det i alla fall för mig som att den här tryckande känslan av oundviklighet, av vanmakt, inte började lätta förrän med upproren i Tunisien och Egypten i år. För första gången på mycket länge fick vi känna hopp över den politiska utvecklingen i en del av världen som under det allt för långa 00-talet bara skildrades som en grogrund för terrorism, som ett växthus för hat och fundamentalism.

Jag minns var jag var när Mubarak föll. Jag satt framför min dator och tittade på Al Jazeera English och grät. Någonstans hoppas jag att världens folk tillsammans ska kunna båda besegra terrorismen och de strukturer som i brist på mer precisa termer kanske kan kallas västerländsk imperialism. Att vi tillsammans ska kunna göra världen till en fredlig plats. Fördela välståndet. Ni vet. Allt sånt som bara känns möjligt i stunder som den jag hade framför datorn med Tahrirtorget. De korta, korta ögonblicken av glädje mellan långfredagarna av frustration, där nyheterna sköljer i vågor av mörker som innesluter ännu mer mörker - som när vi - ja, VI - lät 61 afrikanska flyktingar svälta ihjäl på en båt utanför Libyens kust.

Vi lever i demokratier. Vi har ett ansvar att förbjuda våra regeringar att handla så här. I morse läste jag många kommentarer om att denna Europadag inte var något att fira, att det var en skammens dag för hela kontinenten. Men en Europadag som denna, översköljd av vågor av mörker som innesluter mer mörker, är också en dag att minnas att vi kan göra något åt det. För att låna orden från en europé som slutade sitt liv i samma stad där detta krig började: War is over if you want it.