fredag, september 24, 2010

Landet som är

Mest dåligt samvete har jag för att jag inte engagerade mig mer i valrörelsen. Det är det nog fler som har. Men det här inlägget ska inte handla om det, utan om hopp och om en medelklass som kanske kommer att ta sig i kragen.

Folk har ju gått omkring och varit modstulna nu under veckan och känt sig frustrerade. För rödgrönt sinnade är det en dubbel förlust med Sverigedemokraterna i riksdagen. De socialdemokratiska eftervalsanalyserna breder ut sig som självterapeutisk avbön eller kallt kalkylerade dolkstötar över mediefältet.

Men den här valrörelsen har lärt oss många saker. Den har lärt oss att en valkampanj som satsar på att så många medlemmar som möjligt ska prata med så många människor som möjligt är en roligare och bättre kampanj än en kampanj som uteslutande satsar på strategiska medieframträdanden av partiledaren. Utan att jag själv var en aktiv del av den kampanjen var det omöjligt att undgå att många socialdemokrater kände sig fullkomligt elektrifierade av dörrknackandet och alla de andra många-till-många-aktiviteterna.

För många har den här valrörelsen inneburit ett politiskt uppvaknande. Politiska diskussioner har pågått på många ställen - på arbetsplatser, i skolor, i hemmen och på Facebook. Många som inte är politiskt aktiva har propagerat för den ena eller andra sidan. Många berättade till och med vad de skulle rösta på, vilket är ovanligt i ett land som Sverige, där politiken har utvecklats till att bli ett tabuämne i umgänget.

Det blev precis en sådan valrörelse som jag önskade mig i en debattartikel i Libertas i vintras. Där skrev jag bland annat att "Ett av de allra viktigaste målen är att åter föra in politiken i människors vardag." Och det är det man har gjort.

När jag ser det engagemang som människor visade i slutet av valrörelsen och under den senaste veckan är det omöjligt att inte känna hopp. Det finns ett stort politiskt intresse. Valdeltagandet i riksdagsvalet var det högsta sedan 1994. Kvällstidningarna informerar om den jämkade uddatalsmetoden.

För de rödgröna finns det hopp. Vi vann förstagångsväljarna med 53 % mot alliansens 38 %. Vi vann stort bland samtliga väljare under 30. Vi gjorde till och med inbrytningar bland företagare jämfört med 2006. Moderaterna tog 35 % av förstagångsväljarna 1991 jämfört med 23 % i år.

När jag stod och såg på den spontana demonstrationen mot rasism på Möllevångstorget i måndags tänkte jag: vad ska det här tjäna till? Vad är det de demonstrerar mot egentligen? De unga arbetslösa politikermisstroende som känner sig svikna av samhället och röstar på Sverigedemokraterna? Tänk om alla de här människorna hade suttit i kommunala nämnder! Tänk om alla de här människorna hade knackat dörr i Almgården för en vecka sedan!

Nu tänker jag: varför inte? Skulle inte de här starka känslorna och det uppriktiga engagemanget kunna vändas i produktivt, långsiktigt politiskt arbete? Varför skulle de inte knacka dörr i Almgården imorgon?

Den svenska medelklassen är stor, dominerande och välmående. Men många av oss har minnen i familjen om ett fattigare liv. Många av oss har verkligen fått det enormt bra, men det finns ingenting som säger att vi inte också oroar oss för de ökade klyftorna i samhället. Några har på sistone börjat fundera på om våra privilegier kanske också också innebär ett större ansvar för våra medmänniskor. Andra har släppt på sin misstro mot det organiserade politiska engagemanget.

Livet kan både rymma nörderi och samhällsengagemang. Både trist arbete i kommunala nämnder och specialkunskaper om maltwhiskey och råmjölk.

En bekant, lagom vänstersinnad men inte politiskt aktiv eller partimedlem, sökte upp mig i tisdags. I likhet med mig hade han ägnat måndagen med att må dåligt. Men så hade han tänkt efter. Och, sa han, "så gick jag in på Folkets Hus på Nobeltorget och ansökte om medlemskap i Socialdemokraterna."