Om resor

När jag gick med min son till lekplatsen i San Franciscos Chinatown tillsammans med Rasmus häromdagen slogs jag plötsligt av kontrasten mellan mitt liv och mina förfäders liv. Min farfars far var en fattig man som inte kunde ta sin son till särskilt många platser. Sonen, min farfar, hade turen att växa upp samtidigt som det socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige tog sin början. Han blev målare och diversearbetare, men kunde tack vare hårt arbete och ökande reallöner köpa ett hus med trädgård. Min far har berättat hur farfar tog honom på cykeln och cyklade en mil för att titta på ett amerikanskt bombplan som kraschlandat i trakten. Men min far fick göra fler resor.

Tack vare studiemedelsreformen och utbyggnaden av högskolan (och hårt arbete) kunde farfar och farmor låta sina barn både ta studenten och studera vidare. Min far och mor tog sina barn med på busscharterresor till Europas storstäder och jag fick se Mona Lisa, Trafalgar Square och Peterskyrkan med bredda smörgåsar väntande i en kylväska och doppvärmarna redo på hotellet. Deras hårda arbete i kombination med en fullt utbyggd välfärdsstat gjorde att jag och mina syskon kunde göra nästan precis vad vi ville och studera vidare, bilda familj, få jobb vi trivdes med och resa vidare.

Själv doktorerar jag i statsvetenskap och kan ta min son till San Francisco, och när jag såg honom i klätterställningen sände jag en tanke till generationer av hårt arbetande fäder och mödrar som kämpat för sina barns möjligheter till en bättre framtid, och en tanke till ett samhällssystem som möjliggjort social såväl som geografisk rörlighet.

Tro inte att friheten kringskärs av den sociala marknadsekonomin, den kapitalistiska välfärdsstaten eller vad man nu vill kalla den. Det är den som möjliggör friheten.