onsdag, oktober 27, 2010

De som hatar Vi som älskar Malmö


I Malmö cyklar en man runt och skjuter människor som ser ut att ha invandrarbakgrund. Av naturliga skäl är människor i staden rädda. Det händer då och då att människor blir skjutna i Malmö, men det har tidigare nästan undantagslöst rört sig om så kallade uppgörelser i undre världen. P3:s Tankesmedjan gjorde sig lustig över att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström twittrade att det inte var invandrare utan Malmöbor som var måltavlor. Men han hade rätt. Det går inte att se på en person om hon eller han är invandrare eller inte. Man kan mycket väl vara Malmöbo sedan generationer och ändå vara utsatt. Måltavlan är vem som helst.

Utomsocknes får sin bild av Malmö bekräftad, naturligtvis. Fast de var rädda redan innan. Mina grannar kom tillbaka efter att ha varit i Sydamerika ett halvår och sa att det verkade som om Malmö hade blivit mer otryggt, att det var mycket våld och så. Dessa Malmöbor i tillfällig exil hade alltså suttit i Rio de Janeiro - en stad med ungefär 15 gånger så mycket dödligt våld som Malmö - och tyckt att Skånemetropolen verkade otrygg.

Som Ann Heberlein skriver så är denna rädsla - milt uttryckt - inte något som är bra för staden eller dess invånare.

Sydsvenskan startade för några dagar sedan en kampanj som heter Vi älskar Malmö. Kampanjen förs på Twitter, i Facebook och i tidningen och går enkelt uttryckt på att ge Malmöborna en möjlighet att visa hur mycket de älskar sin stad och att sätta upp en positiv motbild mot skräcknarrativet. Idag är det ungefär 11 000 personer som "gillat" initiativet på Facebook.

Det finns de som hatar Vi älskar Malmö. De finns på Flashback. Där tycker många att det är invandrarnas fel och att kampanjen är en attack på Sverigedemokraterna. Nämen. Ser man på.

Men de finns på andra håll också. I Sydsvenskan skriver Lundaforskarna Anders Ackfeldt, som är enhetsadministratör på Center för Mellanösternstudier och Niklas Bernsand, doktorand i Öst- och Centraleuropakunskap om den arroganta kampanjen.

De menar att tidningen försöker att stärka stadens varumärke genom att mörka de klasskillnader som (underföstått) . "Man älskar inte en stad och dess invånare genom Facebookkampanjer och varumärkesautism" och "Malmös politiker [...] gnuggar [med säkerhet] händerna åt Sydsvenskans pr-spektakel."

Det är en mer intressant kritik. Är kampanjen ett opium för Malmöborna? Lurar de som ger sitt stöd till kampanjen sig själva?

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar i sin tur att det är "väl magstarkt" att "skälla ut bekymrade medborgare som vill bidra till samhörigheten i Malmö".

Det finns två sidor av Malmö. Den ena är framgångssagan Malmö: befolkningsökning, högskola, innovationer, entreprenörsskap, fair trade, ung stad, levande kulturliv, mångfaldens Malmö, kreativitetens Malmö, coola Malmö. Den andra är segregationens Malmö, klassklyftornas Malmö, våldets Malmö, den organiserade brottslighetens malmö, hemlöshetens Malmö. Ilmar Reepalu talar om den ena sidan när han besöker världsutställningen i Shanghai och om den andra när han ber regeringen om mer poliser.

En del drar slutsatsen att den ena sidan är en chimär som används av kapitalet för att mörka den andra sidan. En sorts medveten diskursproduktion. Ibland är det säkert så. Men konstruktionen av Malmö som en farlig och våldsam stad, som ett skyltfönster för misslyckad integrationspolitik, som en orgie i otrygghet - vem tjänar på den? På vilket sätt leder den till att Malmö blir en bättre stad att leva i?

Och framförallt - vad är det som är så dåligt med att visa lite jävla kärlek?

Det är helt enkelt inte rätt att döma ut människors spontana engagemang för sin hemstad som meningslöst eller direkt farligt. Vad är en manifestation egentligen om inte ett uttryck för känslor? Varför ska inte Malmöborna visa sin kärlek till varandra och till sin stad? Varför är det fel att erbjuda en motbild till skräcknarrativet? Och är det någon på allvar som tror att vi bara glömmer bort de dåliga sidorna med staden?

Det Niklas Bernsand och Anders Ackfeldt gör är att de inte kan förstå att alla politiska handlingar inte behöver vara direkt instrumentella. Lika lite som manifestationerna på årsdagen av Kristallnatten har ett syfte mer än att människor vill uttrycka sin avsky för det som hände 9 november 1938 och aldrig glömma det, är det någon som tror att Vi älskar Malmö kommer att leda till att ungdomsarbetslösheten besegras eller att det illegala vapnen försvinner.

Eller, minst av allt, till att den cyklande mördaren tas fast. Vilket vi - nästan alla! - hoppas kommer att hända mycket snart.

Men lite jävla kärlek kan inte vara fel just nu.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)

fredag, september 24, 2010

Landet som är

Mest dåligt samvete har jag för att jag inte engagerade mig mer i valrörelsen. Det är det nog fler som har. Men det här inlägget ska inte handla om det, utan om hopp och om en medelklass som kanske kommer att ta sig i kragen.

Folk har ju gått omkring och varit modstulna nu under veckan och känt sig frustrerade. För rödgrönt sinnade är det en dubbel förlust med Sverigedemokraterna i riksdagen. De socialdemokratiska eftervalsanalyserna breder ut sig som självterapeutisk avbön eller kallt kalkylerade dolkstötar över mediefältet.

Men den här valrörelsen har lärt oss många saker. Den har lärt oss att en valkampanj som satsar på att så många medlemmar som möjligt ska prata med så många människor som möjligt är en roligare och bättre kampanj än en kampanj som uteslutande satsar på strategiska medieframträdanden av partiledaren. Utan att jag själv var en aktiv del av den kampanjen var det omöjligt att undgå att många socialdemokrater kände sig fullkomligt elektrifierade av dörrknackandet och alla de andra många-till-många-aktiviteterna.

För många har den här valrörelsen inneburit ett politiskt uppvaknande. Politiska diskussioner har pågått på många ställen - på arbetsplatser, i skolor, i hemmen och på Facebook. Många som inte är politiskt aktiva har propagerat för den ena eller andra sidan. Många berättade till och med vad de skulle rösta på, vilket är ovanligt i ett land som Sverige, där politiken har utvecklats till att bli ett tabuämne i umgänget.

Det blev precis en sådan valrörelse som jag önskade mig i en debattartikel i Libertas i vintras. Där skrev jag bland annat att "Ett av de allra viktigaste målen är att åter föra in politiken i människors vardag." Och det är det man har gjort.

När jag ser det engagemang som människor visade i slutet av valrörelsen och under den senaste veckan är det omöjligt att inte känna hopp. Det finns ett stort politiskt intresse. Valdeltagandet i riksdagsvalet var det högsta sedan 1994. Kvällstidningarna informerar om den jämkade uddatalsmetoden.

För de rödgröna finns det hopp. Vi vann förstagångsväljarna med 53 % mot alliansens 38 %. Vi vann stort bland samtliga väljare under 30. Vi gjorde till och med inbrytningar bland företagare jämfört med 2006. Moderaterna tog 35 % av förstagångsväljarna 1991 jämfört med 23 % i år.

När jag stod och såg på den spontana demonstrationen mot rasism på Möllevångstorget i måndags tänkte jag: vad ska det här tjäna till? Vad är det de demonstrerar mot egentligen? De unga arbetslösa politikermisstroende som känner sig svikna av samhället och röstar på Sverigedemokraterna? Tänk om alla de här människorna hade suttit i kommunala nämnder! Tänk om alla de här människorna hade knackat dörr i Almgården för en vecka sedan!

Nu tänker jag: varför inte? Skulle inte de här starka känslorna och det uppriktiga engagemanget kunna vändas i produktivt, långsiktigt politiskt arbete? Varför skulle de inte knacka dörr i Almgården imorgon?

Den svenska medelklassen är stor, dominerande och välmående. Men många av oss har minnen i familjen om ett fattigare liv. Många av oss har verkligen fått det enormt bra, men det finns ingenting som säger att vi inte också oroar oss för de ökade klyftorna i samhället. Några har på sistone börjat fundera på om våra privilegier kanske också också innebär ett större ansvar för våra medmänniskor. Andra har släppt på sin misstro mot det organiserade politiska engagemanget.

Livet kan både rymma nörderi och samhällsengagemang. Både trist arbete i kommunala nämnder och specialkunskaper om maltwhiskey och råmjölk.

En bekant, lagom vänstersinnad men inte politiskt aktiv eller partimedlem, sökte upp mig i tisdags. I likhet med mig hade han ägnat måndagen med att må dåligt. Men så hade han tänkt efter. Och, sa han, "så gick jag in på Folkets Hus på Nobeltorget och ansökte om medlemskap i Socialdemokraterna."

tisdag, april 06, 2010

Om resor

När jag gick med min son till lekplatsen i San Franciscos Chinatown tillsammans med Rasmus häromdagen slogs jag plötsligt av kontrasten mellan mitt liv och mina förfäders liv. Min farfars far var en fattig man som inte kunde ta sin son till särskilt många platser. Sonen, min farfar, hade turen att växa upp samtidigt som det socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige tog sin början. Han blev målare och diversearbetare, men kunde tack vare hårt arbete och ökande reallöner köpa ett hus med trädgård. Min far har berättat hur farfar tog honom på cykeln och cyklade en mil för att titta på ett amerikanskt bombplan som kraschlandat i trakten. Men min far fick göra fler resor.

Tack vare studiemedelsreformen och utbyggnaden av högskolan (och hårt arbete) kunde farfar och farmor låta sina barn både ta studenten och studera vidare. Min far och mor tog sina barn med på busscharterresor till Europas storstäder och jag fick se Mona Lisa, Trafalgar Square och Peterskyrkan med bredda smörgåsar väntande i en kylväska och doppvärmarna redo på hotellet. Deras hårda arbete i kombination med en fullt utbyggd välfärdsstat gjorde att jag och mina syskon kunde göra nästan precis vad vi ville och studera vidare, bilda familj, få jobb vi trivdes med och resa vidare.

Själv doktorerar jag i statsvetenskap och kan ta min son till San Francisco, och när jag såg honom i klätterställningen sände jag en tanke till generationer av hårt arbetande fäder och mödrar som kämpat för sina barns möjligheter till en bättre framtid, och en tanke till ett samhällssystem som möjliggjort social såväl som geografisk rörlighet.

Tro inte att friheten kringskärs av den sociala marknadsekonomin, den kapitalistiska välfärdsstaten eller vad man nu vill kalla den. Det är den som möjliggör friheten.

måndag, januari 18, 2010

Bloggdebatt om Wilkinson's The Spirit Level


...eller om hur en sarkastisk anmärkning om användandet av scatterplots ledde till ett respektfullt samtal om forskning och ideologi över blockgränsen.

Själv missade jag seminariet som Efter Arbetet m fl anordnade med Richard Wilkinson som pratade om sin bok "The Spirit Level". Har inte heller läst boken, däremot läste jag föregångaren Mind the Gap, som kom 2001 och som också hävdar att ojämlikhet och ohälsa hänger ihop, med den socialdarwinistiska twisten att en strävan mot jämlikhet ligger inbyggt i människans gener.

Det där med människans naturtillstånd som ideologiskt tillhygge är jag lite osäker på, men det verkar onekligen finnas data som på ett övertygande sätt stöder tesen att det inte bara är den absoluta nivån av välstånd som är intressant, utan också den relativa.

Den här bloggposten är annars uteslutande till för att leda vidare till en mycket intressant diskussion om bokens slutsatser. Det är nationalekonomen (och socialliberalen) Andreas Bergh och Marika Lindgren Åsbrink, som är borgarrådssekreterare (och socialdemokrat) i Stockholm. Marika har också läst nationalekonomi, vilket är en förutsättning för debatten.

Det börjar med att Andreas Bergh besöker seminariet i Malmö och bloggar om det dagen efter. Han kritiserar Wilkinsons i hans mening släpphänta hantering av scatterplots för att visa på (eller åtminstone antyda) kausala samband.

Marika Lindgren Åsbrink svarar i kommentarsfältet och svarar i ett eget inlägg med att Bergh gör det enkelt för sig när han lyfter ut några scatterplots ur resonemanget och använder det för att skjuta ner den övergripande tesen. Och får svar i kommentarsfältet av Bergh, som pekar på att statistisk samvariation inte är det samma som kausalitet och att man därför måste använda scatterplots med urskillning.

Sen håller de på så, några dagar. Bemöter varandras argument med erkännande och respekt, skriver svar, tar läshänvisningar på allvar. De kritiserar båda Wilkinsons bok minst lika mycket som något annat. Debatten avslutas med Berghs sista kommentar på Åsbrinks sista inlägg (ett erkännande av frågans komplexitet och en betoning på att det egentliga problemet är att fattiga har sämre hälsa än rika även om de bor i rika länder):

"Imponerad. Det behövs fler politiker som du. Hoppas det gick/går bra i provval och stundande valrörelse!" (Marika Lindgren Åsbrink ställer upp till kommunfullmäktigevalet i Sundbyberg 2010.)

Och vid det laget fylls jag av något sorts hopp för den politiska diskussionen i det här landet. Trots skyttegravskriget, den låga intellektuella nivån, kommentarfältstrollen, personangreppen, härskarteknikerna, halvlögnerna, den strategiska tystnaden och allt annat som karakteriserar blocköverskridande debatter på nätet finns det en diskussion, ett tillfälle som jag kan peka på och säga: men ibland funkar det!

Om inte Jürgen Habermas fortfarande hade varit vid liv hade han nickat instämmande i sin himmel.

Hela debatten: