måndag, februari 23, 2009

Kris = ökade klyftor = gött för de rika

På ett intellektuellt plan är det lätt att inse varför rika människor vill ha ökade inkomstklyftor och fattiga människor minskade inkomstklyftor: om man är rik, blir man i relativ mening rikare eftersom så många andra är fattigare, och man får ökad köpkraft i absolut mening eftersom ökad fattigdom innebär lägre genomsnittlig köpkraft och därigenom sjunkande priser.

Det är därför högern förespråkar platt skatt (via Bergh läser jag att den platta skattens effekter på inkomstspridningen nu också har bevisats på experimentell väg).

Nu erfar jag krisens positiva effekter på ett mer konkret plan: Lyxkrogarna i min hemstad rear ut avsmakningsmenyerna eftersom företagen har slutat representera. ROT-avdraget i kombination med byggstoppen gör hantverkarna mer resonabla när stambyten och badrumsrenoveringar stundar. Boräntor och energikostnader sjunker.

Och jag har stigit ett litet steg på klasskiktningens stora pannkakstårta utan att ha fått ett öre mer i lön, i likhet med så många löntagare som har jobbet kvar.

Den stora frågan är: kommer vi i majoriteten, som i någon mån kan sägas ha tjänat på krisen (nu glömmer vi våra besparingar och bostadsrätter ett tag, en orealiserad förlust är ingen förlust) att känna oss så pass solidariska med den mindre lyckligt lottade minoritet som fallit djupare ner i armodet? Är vi så altruistiska att vi inser att minskade inkomstklyftor är bättre för oss alla även om det innebär en något mindre standard för den enskilde? Går det att höja skatterna igen?

Om vänstern klarar av att förklara det i nästa val är mycket vunnet. Om inte, har vi ett enormt problem.

Inga kommentarer: