onsdag, oktober 29, 2008

Favorit i repris: Utöka Totalförsvaret!

Värnplikten ska avskaffas i fredstid. Med "fredstid" kommer förmodligen att betyda att det anses råda fred så länge inte ryssen står på Tegelbacken: kolonialkrigsarméns insatser räknas inte.

Det gör mig sur. Därför repriserar jag för första gången ett helt blogginlägg i repris, från den 5 augusti 2006: Utöka Totalförsvarsplikten!

Det höjs alltfler röster för att avskaffa den allmänna värnplikten och ersätta den med en yrkesarmé. Argumenten är i huvudsak av två slag: man ska inte tvinga folk till att göra något de inte vill; avskaffandet av invasionsförsvaret och införandet av insatsförsvaret gör att vi inte behöver en massa soldater, utan få, motiverade och välutbildade.

Det där kan ju låta sympatiskt. Det är ju så få som gör värnplikt ändå nuförtiden, och det är bara dem som har gett sig fan på att totalvägra som åker dit. Vapenvägrare har inga problem så länge de ställer upp på att göra civilplikt. Själv är jag placerad i utbildningsreserven, efter att mönstringsläkaren tog en kort titt på mitt läkarintyg, som angav att jag "undersökts för astma av hyperreaktivitetskaraktär" och skickade sen hem mig med orden "ja, det kan ju vara lite svårt att ligga i busken då".

Att vara placerad i utbildningsreserven innebär i stort sett att jag kan bli inkallad om det skulle behövas. Det verkar inte behövas.

Varför inte införa en yrkesarmé då? Det ligger i tiden; Frankrike har en sedan 2002, Belgien sedan 1995, Italien sedan 2005 och så vidare. Länder som Storbritannien och USA har bara haft värnplikt under större krig (läs världskrigen, och, i USA:s fall, Vietnamkriget).

Jag har ett par invändningar: en av poängerna med en värnpliktsarmé är att den till största delen består av "vanligt folk", det vill säga människor som har en civil identitet, och som kan antas ha lojaliteter till andra auktoriteter än sina fältherrar. För att koka ner det: det går inte att göra statskupp med en värnpliktsarmé.

USA är ett land som på sistone haft svårt med rekryteringen till sin armé; att skickas iväg till ett främmande land och dö för - ja, vad var det nu igen vi slogs för? - verkar inte omedelbart lockande. Fattiga människor lockas med betald collegeutbildning, OK lön och nån sorts stolthet. Folk ur rika familjer tycks inte vara lika benägna att mönstra. En belysande scen i Michael Moore's i andra avseenden diskutabla film Fahrenheit 9/11 är när han försöker få senatorer i den amerikanska kongressen att övertala sina barn att ta värvning - det är ju senatorerna som har skickat ut soldaterna i krig, så rimligen borde de uppmana sina ättelägg att ta en del av det ärofulla ansvaret för landets säkerhet. Naturligtvis finns det inte en enda senator som har några barn i Irak eller Afghanistan. Det skulle se ut, det.

Det svenska försvaret ska ju nu anta formen av, ja, kolonialarmé är väl lite orättvist sagt, men åtminstone fredsbevarande och fredsskapande, och då kommer antalet döda svenskar öka väsentligt. För ett land som inte varit i krig på snart 200 år kan det komma som en chock. En garanti mot att Sverige ger sig in i alltför galna militära äventyr är att vi behåller värnpliktsarmén. Att inte bara de fattiga i USA dog i Vietnam var en bidragande anledning till de stora protesterna på hemmaplan mot kriget. Ett lätt cyniskt sätt att raskt dra ner antalet svenska militära operationer utomlands vore att göra utlandstjänst obligatoriskt.

Men hur ska då ett nytt försvar se ut? Hur bevara idén om allmän värnplikt när det behövs allt färre soldater? Ja, för det första har vi inte bara allmän värnplikt i Sverige: vi har totalförsvarsplikt, vilket omfattar både militär och civil tjänst. Med en vidgad definition av försvar och säkerhet kommer också att många nya uppgifter för totalförsvaret är civila till sin karaktär: det kan handla om att evakuera svenska medborgare från krigsdrabbade zoner (läs Libanon; en utmärkt insats av UD för övrigt som visar att man har lärt sig av misstagen från 2004), bistå med räddningspersonal och sjukvårdare (som i Sydostasien under flodvågskatastrofen), sanera stränder som drabbats av oljeutsläpp och så vidare.

Dessa uppgifter tillhör det allmännas ansvarsområden, och kan gärna utföras av civilpliktiga "soldater". Det skulle förstärka känslan av att vi som medborgare har ett gemensamt ansvar för att skydda vårt samhälle.

Mitt förslag är antiliberalt, det är jag fullt medveten om, men så kallar jag mig inte liberal heller. Med medborgerliga rättigheter kommer skyldigheter. Det är ofinansierat, men så är det också ingen riksdagsmotion utan ett debattinlägg. Beståndsdelar i det skulle kunna vara:

  • allmän totalförsvarsplikt för män och kvinnor i Sverige
  • en utbildnings- och tjänstgöringstid omfattande mellan 6-12 månader
  • stor valfrihet beträffande arbetsuppgifter
  • möjlighet till tjänstgöring i andra länder
  • tyngdpunkten läggs på civila arbetsuppgifter; ett mindre antal gör värnplikt

Jag har inte tänkt färdigt, men jag är övertygad om att jag är på rätt väg.


Detta inlägg var intressant 2006 och är intressant 2008.



Läs även andra bloggares åsikter om

1 kommentar:

Christoffer sa...

du skriver "det går inte att göra statskupp med en värnpliktsarmé."

Jag vill hänvisa till
Turkiet 2007
Thailand 2006
Filipinerna 2003 och 2006
Kongo-Kinshasa 2004
Guinea-Bissau. 3002
Centralafrikanska republiken 2003
Venezuela 2002

det vara bara en liten lista över olika militärkupper i länder som har värnpliktsarmeer. samtliga de senaste 10 åren (Ska jag fortsätta back i tiden blir listan för lång)

så det argumentet håller INTE