onsdag, oktober 29, 2008

Favorit i repris: Utöka Totalförsvaret!

Värnplikten ska avskaffas i fredstid. Med "fredstid" kommer förmodligen att betyda att det anses råda fred så länge inte ryssen står på Tegelbacken: kolonialkrigsarméns insatser räknas inte.

Det gör mig sur. Därför repriserar jag för första gången ett helt blogginlägg i repris, från den 5 augusti 2006: Utöka Totalförsvarsplikten!

Det höjs alltfler röster för att avskaffa den allmänna värnplikten och ersätta den med en yrkesarmé. Argumenten är i huvudsak av två slag: man ska inte tvinga folk till att göra något de inte vill; avskaffandet av invasionsförsvaret och införandet av insatsförsvaret gör att vi inte behöver en massa soldater, utan få, motiverade och välutbildade.

Det där kan ju låta sympatiskt. Det är ju så få som gör värnplikt ändå nuförtiden, och det är bara dem som har gett sig fan på att totalvägra som åker dit. Vapenvägrare har inga problem så länge de ställer upp på att göra civilplikt. Själv är jag placerad i utbildningsreserven, efter att mönstringsläkaren tog en kort titt på mitt läkarintyg, som angav att jag "undersökts för astma av hyperreaktivitetskaraktär" och skickade sen hem mig med orden "ja, det kan ju vara lite svårt att ligga i busken då".

Att vara placerad i utbildningsreserven innebär i stort sett att jag kan bli inkallad om det skulle behövas. Det verkar inte behövas.

Varför inte införa en yrkesarmé då? Det ligger i tiden; Frankrike har en sedan 2002, Belgien sedan 1995, Italien sedan 2005 och så vidare. Länder som Storbritannien och USA har bara haft värnplikt under större krig (läs världskrigen, och, i USA:s fall, Vietnamkriget).

Jag har ett par invändningar: en av poängerna med en värnpliktsarmé är att den till största delen består av "vanligt folk", det vill säga människor som har en civil identitet, och som kan antas ha lojaliteter till andra auktoriteter än sina fältherrar. För att koka ner det: det går inte att göra statskupp med en värnpliktsarmé.

USA är ett land som på sistone haft svårt med rekryteringen till sin armé; att skickas iväg till ett främmande land och dö för - ja, vad var det nu igen vi slogs för? - verkar inte omedelbart lockande. Fattiga människor lockas med betald collegeutbildning, OK lön och nån sorts stolthet. Folk ur rika familjer tycks inte vara lika benägna att mönstra. En belysande scen i Michael Moore's i andra avseenden diskutabla film Fahrenheit 9/11 är när han försöker få senatorer i den amerikanska kongressen att övertala sina barn att ta värvning - det är ju senatorerna som har skickat ut soldaterna i krig, så rimligen borde de uppmana sina ättelägg att ta en del av det ärofulla ansvaret för landets säkerhet. Naturligtvis finns det inte en enda senator som har några barn i Irak eller Afghanistan. Det skulle se ut, det.

Det svenska försvaret ska ju nu anta formen av, ja, kolonialarmé är väl lite orättvist sagt, men åtminstone fredsbevarande och fredsskapande, och då kommer antalet döda svenskar öka väsentligt. För ett land som inte varit i krig på snart 200 år kan det komma som en chock. En garanti mot att Sverige ger sig in i alltför galna militära äventyr är att vi behåller värnpliktsarmén. Att inte bara de fattiga i USA dog i Vietnam var en bidragande anledning till de stora protesterna på hemmaplan mot kriget. Ett lätt cyniskt sätt att raskt dra ner antalet svenska militära operationer utomlands vore att göra utlandstjänst obligatoriskt.

Men hur ska då ett nytt försvar se ut? Hur bevara idén om allmän värnplikt när det behövs allt färre soldater? Ja, för det första har vi inte bara allmän värnplikt i Sverige: vi har totalförsvarsplikt, vilket omfattar både militär och civil tjänst. Med en vidgad definition av försvar och säkerhet kommer också att många nya uppgifter för totalförsvaret är civila till sin karaktär: det kan handla om att evakuera svenska medborgare från krigsdrabbade zoner (läs Libanon; en utmärkt insats av UD för övrigt som visar att man har lärt sig av misstagen från 2004), bistå med räddningspersonal och sjukvårdare (som i Sydostasien under flodvågskatastrofen), sanera stränder som drabbats av oljeutsläpp och så vidare.

Dessa uppgifter tillhör det allmännas ansvarsområden, och kan gärna utföras av civilpliktiga "soldater". Det skulle förstärka känslan av att vi som medborgare har ett gemensamt ansvar för att skydda vårt samhälle.

Mitt förslag är antiliberalt, det är jag fullt medveten om, men så kallar jag mig inte liberal heller. Med medborgerliga rättigheter kommer skyldigheter. Det är ofinansierat, men så är det också ingen riksdagsmotion utan ett debattinlägg. Beståndsdelar i det skulle kunna vara:

  • allmän totalförsvarsplikt för män och kvinnor i Sverige
  • en utbildnings- och tjänstgöringstid omfattande mellan 6-12 månader
  • stor valfrihet beträffande arbetsuppgifter
  • möjlighet till tjänstgöring i andra länder
  • tyngdpunkten läggs på civila arbetsuppgifter; ett mindre antal gör värnplikt

Jag har inte tänkt färdigt, men jag är övertygad om att jag är på rätt väg.


Detta inlägg var intressant 2006 och är intressant 2008.



Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag, oktober 21, 2008

Förändras eller dö: Obamas kampanj och förnyelsen av folkrörelsearbetet inom s

Zack Exley - liberal aktivist och professionell valstrateg - skriver i sin artikel The New Organizers, Part 1: What's Really Behind Obama's ground game på the Huffington Post om hur det stora med Obamas kampanj är att den verkligen har lyckats mobilisera. Istället för att dra ihop frivilliga och sedan ge dem instruktioner från högkvarteret och vänta på leveransen (och klaga när leveransen uteblir) menar Exley att Obamas kampanj lyckas så väl (med att värva frivilliga, registrera väljare, öka valdeltagandet, ordna sammankomster, dra in pengar etc) för att man inte är rädd för att ge folk ansvar.

Ansvar för att göra upp planeringen, koordinera frivilliga, utarbeta detaljstrategin efter de lokala betingelserna. Samtidigt som det finns en central planering, utbildningsstöd, en klar ansvarsfördelning. Kort sagt: kampanjen är (enligt Exley) den första som på ett lyckat sätt klarar av att vara BÅDE bottom-up och top-down; både emanciperande på lokal nivå och koordinerad på nationell nivå.

Volontärer talar lyriskt om hur arbetet i kampanjen har gjort dem till bättre människor, hur de för första gången i sina liv har börjat fundera på hur de kan ge någonting tillbaka till samhället och kanske börja engagera sig permanent i frivilligarbete.

Europeiska valstrateger har en tendens att antingen okritiskt låna in grepp från amerikanska valkamanjer (jag minns bland annat ett robocall från Göran Persson som uppmanade mig att rösta i kyrkovalet 2005) eller att avfärda dem men att amerikansk politik är så olika europeisk att det helt enkelt är meningslöst att försöka.

Jag tror att det är av yttersta vikt för arbetarrörelsen och socialdemokraterna i Sverige att försöka förstå vad det är som Obamas kampanj har gjort i USA. Förstå, tänka efter, och sedan skaka liv i det som fortfarande kallas för en folkrörelse. Genom att kombinera lokalt ansvarstagande och nätverkande och nationell koordination skulle man på så sätt kunna revitalisera rörelsen på ett sätt som inte bara vinner val utan också förändrar samhället.

Många inom partiet skulle svara på det här att det redan är så: Vi är redan en folkrörelse. Vi har redan självständiga, livskraftiga organisationer ute i landet. Vi har högt i tak. Vi har utrymme för personliga initiativ.

Nej, så är det inte.

Och nej, jag tror inte heller att Obama är socialdemokrat - oavsett vad McCain säger - och jag tror inte heller att hans kampanjorganisation är mer intresserad av individens frigörelse att förverkliga sina bästa stämningars längtan än att ta kontroll över världens maktcentrum. Men Obamas kampanj har byggt upp en infrastruktur för förändring i åtminstone ett dussin stater.

Vore det möjligt att göra något liknande i vår enda?

PS: Läs också om hur de borgerliga partierna försöker låtsas vara inkluderande och om hur deras egna sågar dem.



Pingat på intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag, oktober 19, 2008

S + mp...+fp? del II: bekräftelse

För någon vecka sen skrev jag om att en del av s-mp-uppgörelsen är en förberedelse för att säkra en blocköverskridande uppgörelse i händelse av att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Jag tycks ha haft rätt. Saken kom upp under Miljöpartiets kongress under helgen, då språkrören sa det under en presskonferens. Det spekuleras kring det i Fokus artikel om Monas koalitionsproblem. Och slutligen var det Mona Sahlin och inte Fredrik Reinfeldt som i debatten i P1 den 17 oktober var tydlig med att hon hellre väljer en blocköverskridande regering än att ha sd som vågmästare.

För att spetsa till det: om sd kommer in och s-v-mp inte får majoritet hänger det på fp eller möjligen c, annars regerar borgarna vidare med stöd av sd.

Det skulle vara bra med lite tydligare besked i regeringsfrågan från mittenpartierna. Vem ska ni göra det med?

Colin Powell stöder Obama

Colin Powell, George W. Bushs förste utrikesminister, stöder Obama - inte McCain, rapporterar NY Times. Där ser man. Nu väntar jag bara på att McCain själv meddelar att han stöder Obama.

söndag, oktober 12, 2008

Ett modest förslag


Det tycks som om väljarna just nu önskar sig en socialdemokratisk regering ledd av Fredrik Reinfeldt.

Bild: "The Paradox of Power" av David Spriggs.

lördag, oktober 11, 2008

Hett rykte i USA: republikanerna drar tillbaka McCains reklamfinansiering

Jag brukar vara pessimistisk vad gäller amerikansk politik - alldeles frånsett att jag nästan aldrig bloggar om det. 2004 tippade jag att George W. Bush skulle vinna (till dåvarande s-studentordföranden Eric Sundströms förtret) och i år har jag länge varit säker på att McCain skulle ro hem vinsten relativt enkelt i ett regn av Karl Rove-inspirerad negative campaigning och att satsa på "kärnväljarna", dvs fattigt folk på landet som röstar mot sina egna intressen.

Nu ser det ju rätt hyfsat ut i opinionsmätningarna, och McCain-Palin-kampanjen har uppenbarligen börjat bli desperata. Möjligen dammsög den långa demokratiska primärvalskampanjen Obamas bakgrund på komprometterande information - som October surprise är Ayers-historien ganska tunn. Är det i själva verket den senaste Palinskandalen som är årets October surprise?

Hur som helst, det är bara ett rykte, men enligt den vällästa akademikerbloggen Crooked Timber ska RNC (det republikanska partiets nationella organ) sluta att samfinansiera McCains TV-reklam och tidningsannonser, vilket skulle innebära ett hårt slag för McCains redan hårt ansträngda ekonomi. Syftet sägs vara att istället rikta in resurserna på att rädda några av de senatorer som riskerar att förlora sina platser.

Kanske. Det ser nämligen inte bara illa ut i presidentvalskampanjen. Republikanerna kan dessutom förlora ännu fler mandat i kongressen, eller som det heter på engelska: double-digit losses.

För övrigt: det ser ut att bli en obehaglig spurt, och jag är tacksam för att det sällan blir så här upprört i Sverige:




torsdag, oktober 09, 2008

S+mp...+fp?

Jag har haft svårt att hitta tid att blogga det senaste året. Innan berodde det främst på att mitt jobb tog skönt mycket tid, nu beror det på att jag är föräldraledig och min son tar skönt mycket tid. Inget att klaga på.

Men det här med s och mp. Jag har ingen aning om vem som visste vad om uppgörelsen, och är hänvisad till att spekulera kring "det yttre parlamentariska spelet". Jag är själv övertygad om att planen att samarbeta främst med mp har varit fastlagd sedan flera år tillbaka, åtminstone sedan 2004, då det gemensamma seminariet mellan s och mp hölls på Bommersvik i närvaro av representanter från de tyska systerpartierna.

Anledningarna är inte främst att s vill gå åt höger, vilket har varit huvudmålet för bloggdebatten de senaste dagarna, utan för att behålla manöverutrymme i regeringsbildningen efter nästa val.

Efter valet 2002, då miljöpartiet förhandlade om regeringssamverkan med fp, kd och c, lärde socialdemokraterna sig att miljöpartiet inte var att lita på. Efter en s-v-mp-vinst i 2006 års val fanns det därför en beredskap för att bilda en koalitionsregering. Huvudalternativet för s är naturligtvis fortfarande att begära väljarnas mandat för en socialdemokratisk regering, men eftersom den tiden är förbi måste man kompromissa. Och för att kunna navigera enligt olika utfall i valet, väljer man mp. Mp måste nämligen bindas vid s snarare än att kunna hota med att stödja en borgerlig regering, medan v aldrig kommer att stödja en borgerlig regering.

Jag väljer att nöja mig med de två just nu troligaste utfallen i valet 2010:

1) Majoritet för s-v-mp.

Om s kan bilda majoritet med v och mp väljer man mp, och behöver därmed bara förhandla med ett bångstyrigt parti eftersom mp är inlåsta i regeringen, samtidigt som man behåller flexibiliteten genom att kunna göra upp med borgarna i enskilda frågor eller åtminstone hota med det. Lars Ohly hotar med att rösta nej till en s-mp-regering, men han kommer i vart fall inte att rösta för en m-kd-fp-c-regering.

2) Sd blir vågmästare
Om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen kommer de förmodligen inte att utgöra stödparti till en m-kd-fp-c-regering, jag tror att det hade varit en alltför bitter kalk för riksdagens liberaler att dricka (men vem vet? En storgråtande Federley förklarar för sina väljare att han stödjer en uppgörelse med pilsnerfascisterna eftersom han har fått garantier av sin partiledning att inga privatmiliser kommer att tillåtas?) och därför kommer s att bilda regering med mp och antingen c eller fp. Det säger sig självt att ett på förhand ingånget koalitionsavtal med vänsterpartiet skulle försvåra en sådan lösning.

Alltså s-mp. Tyvärr, höll jag på att säga.