torsdag, mars 20, 2008

Akademisk bastuklubb, gubbslem mm

(Foto: WukieGrl. Personerna på bilden har inget att göra med innehållet i texten.)

En kompis tipsade mig om att jag "inpasserats i gubbslemsbloggosfären", med vilket hon menade att erlanderbrigaderna dök upp på Kalle Palmås (99, our 68) fantastiska visualiserade analys av hur nätverk mellan bloggande manliga samhällsvetare och humanister växer fram. Analysen visar inkommande länkningar till Palmås och två av hans (manliga) kompisars bloggar under 460 dagar. (Nej, det är inte bara manliga bloggare som länkar till varandra, men tendensen är tydlig.)

"Mappa-mitt-gubbslem"-projektet var en spin-off från en bloggpost av Johan Karlsson på Mothugg - "Den akademiska bastuklubben börjar blogga" där svenska bloggande samhällsvetare och/eller akademiker listades (däribland er egen Nils Gustafsson). Många män, få kvinnor. Diskussionen i kommentarfältet, om varför det ser ut så, är spännande och lärorik.

Och det inlägget var i sin tur inspirerat av Andreas Berghs "Högkonjunktur för svenska NEK-bloggar" om imbalansen mellan svenska statsvetar- och nationalekonombloggar.

Jag är inte helt säker vad det beror på. Som Vänstra Stranden skriver i en kommentar:

"De kvinnliga bloggare som skriver om politik är mindre ofta samhällsvetare utan aktiva politiker. Det är i alla fall min erfarenhet, de flesta av dem har en akademisk utbildning i botten men bloggar utifrån sin politiska plattform. Kanske krävs det skäggväxt för att våga tro att man har något att säga bara för att man råkar fått en utbildning… :-) /VS"

Fast jag tror också att det finns något självförstärkande i det här. Relationer och kopplingar online har ju en tendens att likna relationer off-line (eller onffline, som Joshua Levy kanske skulle uttrycka det). Män tycker om att ta plats, prata högt, framhäva sig själv och, framförallt, göra det i grupp med andra män. Gubbslemsbloggosfären är i själva verket en ond romb (eller ett ont rhizom, kanske) av manligt ryggdunkande/kompislänkande.

Å andra sidan förklarar inte det helt den starka närvaron av kvinnliga (parti-)politiska bloggare i den svenska bloggosfären (även om det vore intressant att göra liknande nätverksstudier på samlänkande mellan några centrala politiska bloggar).

Men å tredje sidan har jag i detta inlägg redan länkat till fyra manliga bloggande samhällsvetare.

För att avsluta: Den 3 september 2004 intervjuades jag i Radio AF:s Bastuklubben (man kan fortfarande lyssna på programmet om man följer länken). Men det var ju innan jag började blogga.

Och allra, allra sist: en svensk bloggande statsvetare (manlig) som inte har nämnts i någon av de här diskussionerna är min doktorandkollega Rasmus Karlsson. Bara ett tips.

(Korspublicerad på Nils Gustafsson.)

torsdag, mars 06, 2008

Biblioteksälskare

På jobbet började några kollegor gå omkring med "library lovers"-knappar för några veckor sedan, men jag kopplade det inte till någon särskild kampanj. Alla älskar väl bibliotek? Behöver det sägas?

En annons på Dagens Arena idag upplyser mig om att det är Svensk Biblioteksförening som ligger bakom. Kampanjens syfte är att skapa opinion för "en nationell bibliotekspolitik".

Enligt broschyren "Bibliotek behöver kärlek" efterfrågas mer resurser till biblioteken samt ökad samordning och kvalitetskontroll genom en ny myndighet. Det är väl inte självklart att ökad centralstyrning är vägen framåt för vårt lands tusentals skolbibliotek, folkbibliotek, forskningsbibliotek och sjukhusbibliotek, men grundtanken om att biblioteken behöver värnas och göras mer tillgängliga är naturligtvis oerhört viktig. Det finns borgerliga politiker som vill avskaffa de fria boklånen. De måste bekämpas. En viktig väg till frigörelse, personlig utveckling och medborgerlig kunskap går genom folkbiblioteken, liksom skol- och forskningsbiblioteken är oumbärliga för utbildning, forskning, demokratisk fostran, ekonomisk tillväxt osv.

För mig har biblioteken alltid varit självklara hållpunkter i vardagen och i arbetet. Den ökade tillgången till information och underhållning via Internet har inte alls förändrat det. Nu bor jag i en ovanligt bibliotekstät del av landet och avänder mig av en 8-10 olika kommunala och statliga bibliotek.

Jag minns stadsbiblioteket i Simrishamn, det gamla, som var inträngt i Kockska gården på Storgatan och där man fick leta i en mikrofilmskatalog för att hitta böcker. Jag minns min encyklopediska skolbibliotekarie på min gymnasieskola, som kände alla elever vid namn och hade reda på deras specialintressen. Jag minns det halvt övergivna, mystiska biblioteket på gamla Tyska institutionen i Lund, med sin märkliga blandning av nazilitteratur, östtysk propaganda och ytterst få böcker tryckta efter 1975. Och jag upplever nästan varje dag den märkliga känsla som försätter tanken i ett tidlöst tillstånd som kommer sig av att man går omkring bland hyllorna och letar efter något, man ser något helt annat, måste dra ut boken och titta, och sedan är man fast, det man skulle göra är glömt och istället sugs man in i vad det nu kan vara för något; sjömanstatueringar, barockarkitektur, holländsk lyrik, Elvis Costello...

Nog med luftslotten. För att kunna använda bibliotek på ett meningsfullt sätt krävs det vana och för att skapa en vana krävs det att man blir introducerad för biblioteken. I mitt fall var det goda föräldrar och ansvarstagande lärare och bibliotekarier.