fredag, augusti 31, 2007

Hägglund: Det är synd om Sanna Kallur

Jag prenumererar sedan något år tillbaka på Göran Hägglunds elektroniska nyhetsbrev. Tanken från början var väl att han skulle försäga sig någon gång, vilket skulle bereda mig tillfälle att ta hem några simpla poänger här på bloggen. Det har jag dock aldrig gjort, av den enkla anledningen att Göran Hägglund aldrig säger något i sina "nyhetsbrev".

Göran Hägglunds strategi är ju som bekant att framstå som den trevlige partiledaren, som ler och är lite vanlig och som folk är mest och som kan skämta till det lite ibland. Därför begränsas hans nyhetsbrev till kallprat. Och kallprat får som bekant inte innehålla tal om politik, religion eller sex.

I sitt senaste alster i genren "snack med grannen över staketet i det lugna villaområdet i en svensk småstad på söndagseftermiddagen" inleder Hägglund med några rader om vädret:

"Hösten är här. Från förra fredagens underbara sommarvärme helt utan övergång till några få grader på mornarna. Så snabbt att jag knappast hunnit fatta det. "

Tack för informationen, herr socialminister! Därefter kommer en harang om de pågående budgetförhandlingarna, i vilken Hägglund analyserar Sveriges ekonomiska läge med ordet "trevlig", och som inte innehåller någon information över huvud taget.

Kronan på verket i denna lovsång till småpratet med barnens klassföreståndare på kyrkans julbasar är följande utgjutelser om de uteblivna svenska framgångarna i friidrotts-VM i Osaka:

"Stolpe ut. Så kan friidrotts-VM för svensk del hittills sammanfattas. Hur hjärtskärande var det inte att se Sanna Kallur i tårar efter sin fjärdeplats? Eller en besviken Stefan Holm som förmodligen aldrig kommer att få sitt efterlängtade VM-guld? Eller en hårt kämpande Mustafa Mohamed som drog stora delar av loppet men som ändå slutade fyra?

Förvisso tog Carro guld och Mustafa Mohamed sprang final i 3000 meter hinder, men resten av mina tips från förra veckan gick åt skogen. Återstår att se hur det går för Kajsa Bergkvist. Och för Johan Wissman som tagit sig till finalen genom ett enaståenden lopp i andra omgången. Jag håller tummarna.

Trevlig helg!

Göran Hägglund"


Trevlig helg indeed, din fjant. Om du inte har någonting att säga, varför måste du envisas med att säga det ändå?

torsdag, augusti 30, 2007

Utbildning, utbilding, utbildning

En av Sveriges största konkurrensfördelar - som samtidigt är ett villkor för jämlikhet i samhället och kvalitetssäkring av demokratin - är utbildningen. I Sverige är det möjligt för människor att skaffa sig en bra utbildning utan att ha rika föräldrar: all utbildning, från grundskola till forskarutbildning, är gratis, det finns relativt generösa system för studiestöd och utbildningen håller generellt sett en hög internationell klass.

Det innebär inte att det är läge för att luta sig tillbaka, tvärtom. Det finns problem överallt i utbildningssystemet - problem med att många elever inte får gymnasiebehörighet, problem med spridningen och finansieringen av friskolor, problem med kvaliteten på högskoleutbildningen etc.

Därför är det glädjande att partiet har dragit igång ett rådslag om skolan för att möjliggöra en bred diskussion inom och utom partiet och för att ge en solid grund att bygga vidare på den socialdemokratiska skolpolitiken.

Marta Axner har förtjänstfullt satt igång ett bloggrådslag om skolan och uppmanar sossebloggare och andra att kommentera hennes och skriva egna inlägg. 1/10 kommer hon att skicka in alla bidrag till partiets rådslagsgrupp. Martas första inlägg handlar om förskolan och finns här.

Naturligtvis kommer erlanderbrigaderna att delta i bloggrådslaget. Läs fö gärna en del av vad jag redan skrivit om skolan:

Hur man blir bäst i klassen
Monokultur eller kreativitet
Björklund: ryggradslös
Upplysning om samtiden
Valfritt buzz-word-gymnasiet


Men läs framförallt den nya rapport som SFS tillsammans med TCO och Lärarförbundet har tagit fram om anställningsbarhet. Om det är någonting som man diskuterar ute på högskolorna nu (kan jag intyga) är det anställningsbarhet. Delvis pressade därtill av det sjunkande söktrycket, delvis lockade därtill av den allmänna debatten, har man börjat fundera på hur man ska kunna länka ihop den akademiska utbildningen tydligare med yrkeslivet. Därför är rapporten, som baseras på enkätundersökningar av studenter och arbetsgivare, särskilt välkommen.

Undersökningen visar bland annat på att arbetsgivarna menar att utbildningskraven på nyanställda kommer att öka snarare än att sjunka på sikt (akademikerarbetslöshet, ha!), att bredd i utbildningen generellt är viktigare än spets, och att samarbetsförmåga, referenser och initiativförmåga är de viktigaste faktorerna vid nyanställning av högskoleutbildade.

Knäckfrågan för högskolorna är hur man ska kunna behålla styrkan i klassiska utbildningsideal och akademisk frihet samtidigt som man öppnar kontaktytorna mot offentlig sektor och näringslivet. Utvecklingen av högskoleutbildningen de kommande åren i efterdyningarna av Bolognaprocessen och en god arbetsmarknad, kommer att bli synnerligen intressant.

(Via Kajsa Borgnäs)

onsdag, augusti 29, 2007

Marknadskrafterna och jultomten

Idag endast ett filmklipp. Två av mina favoritskådespelare, Stephen Fry och Hugh Laurie, samarbetade under många år i fantastiska brittiska komediserier som Jeeves & Wooster och Blackadder. I A bit of Fry and Laurie presenterade de i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet korta sketcher i omisskännlig stil.

Här nedan jämförs tron på marknadskrafterna med tron på jultomten:

tisdag, augusti 28, 2007

Uffe Ellemann-Jensen: värdig fiende


Bild: Folketinget

Jag och ett par kompisar var i Köpenhamn förra veckan för att fira mitt nya jobb, och när vi glatt gick ut från Hovedbangården för att styra våra förväntansfulla steg mot Jernbanecafeen passerade vi en man som jag mycket väl kände igen.

Om man som jag växte upp i Sydsverige på 80- och början av 90-talet med de danska TV-sändningarna som enda alternativ till SVT, lärde man sig snabbt känna igen de danska nyckelpolitikerna. De såg i allmänhet mycket danska ut, var rödmosiga, hade pipskägg och/eller mustasch och rökte konstant pipa. Uffe Ellemann-Jensen uppfyllde alla kraven på en dansk fullblodspolitiker.

Han var det liberala partiet Venstres partiledare 1984-1998 och Danmarks utrikesminister 1982-1993. Bland hans huvudfrågor fanns Östeuropas befrielse och inlemmande i den europeiska gemenskapen (han lyckades bryta nacken 1989 och fick se Berlinmurens fall på TV , liggande i sjuksängen genom en spegel).

I DSB:s tidning Ud & Se, som man också kan läsa på Öresundstågen i Sverige och som för övrigt är ungefär tiotusen gånger bättre än SJ:s ynkliga makulatur - herregud, skulle Kupé någonsin kunna skriva det här: "Dette er det andet af tre portrætter af matematiske genier. I det næste nummer af Ud & Se kan du læse om tyskeren Kurt Gödel." Bara frågar.

Hur som helst, i Ud & Se:s senaste nummer (fulltext här) finns en utmärkt längre intervju med honom. Här förklarar han varför han ansåg att det var fel att publicera Muhammedkarikatyrerna - han krävde faktiskt chefredaktörens på Jyllandsposten avgång när det begav sig - och om sin besvikelse över att nästan bli statsminister och NATO-chef.

Uffe är också en duktig retoriker, och i samma nummer finns en artikel om hur talekonsten utövas i Folketinget. Som exempel tas ett replikskifte i en interpellationsdebatt 1992.

Jag publicerar det här in extenso för att det är så jävla bra. Läs och lär!


Kirsten Madsen
(Fremskridtspartiet): Vil udenrigsministeren oplyse, hvor stor den samlede danske udviklingsbistand var for 1991, og hvor stor bistanden forventes at blive i 1992?

Uffe Ellemann-Jensen (Venstre): Den samlede danske ulandsbistand beløb sig i 1991 til 7.809 millioner kroner. Den samlede ulandsbistand for 1992 er på 8.359 millioner kroner.

Det er den slags spørgsmål, som ethvert folketingsmedlem vil kunne få svar på ved selv at slå op i finansloven eller ved at søge oplysning gennem Folketingets bibliotek.

Man kan selvfølgelig også, som det her er gjort, stille spørgsmål til udenrigsministeren efter § 20 i Folketingets forretningsorden. Så bliver en faktuel oplysning til en sag. Og det betyder, at man sætter et større maskineri i gang både i Folketinget og i udenrigsministeriet.

Det koster skatteborgerne penge. Formentlig et par tusind kroner i det konkrete tilfælde. Det svarer nogenlunde til, hvad det årligt koster at behandle omkring 50-60 småbørn i ulandene mod diarre.


Det är spydigt, elakt och fullkomligt genialt. Om man skulle kunna tänka sig biståndsminister Gunilla "reformerat fascistparti" Carlsson lägga in en liknande känga? Ack nej.

måndag, augusti 27, 2007

Hur man blir bäst i klassen

Att den svenska skolan är en av världens sämsta och att i princip ingen svensk under 40 kan läsa eller räkna, är en sanning som folkpartiet med Jan Björklund i spetsen har försökt sprida under de senaste åren. Så här brukar det låta:

"Kunskapsmässigt har Sverige hamnat långt på efterkälken, kritiserar Jan Björklund.
Huvudorsaken: den social­demokratiska ”flumskolan”.
Svallvågorna av 1968 års väns­tervåg blev kraftiga i svensk utbildningspolitik." (SvD 070220)

Lösningen på problemet är, naturligtvis, att beslagta elevernas mp3-spelare och att förbjuda gymnasieskolor med elevmajoritet i styrelsen, något som enligt Björklund innebär att man "stärk[er] de humanistiska bildnings­idealen."

Vare därmed hursomhelst. Nej, förresten, inte hur som helst. Det visar sig nämligen, när man undersöker saken närmare, att det är just den socialdemokratiska "flumskolan" som är framgångsrik.

I den svenska debatten har ofta Finland lyfts fram som ett manande exempel, bland annat eftersom man där har lyckats så bra i PISA-mätningarna, "ett OECD-projekt som syftar till att undersöka i vilken grad respektive lands utbildningssystem bidrar till att femtonåriga elever, som snart kommer att ha avslutat den obligatoriska skolan, är rustade att möta framtiden."

Som Åsa Linderborg pekade på i en artikel i Aftonbladet bygger Finlands framgångar till stor del på en grundläggande jämlikhetstanke i skolväsendet: alla elever ska få möjlighet till en bra utbildning, skolan ska vara enhetlig och likvärdig över landet och mellan olika skolor, och ingen selektering ska ske för att skilja ut "de bästa" i ett tidigt skede. Hög kvalitet istället för valfrihet, bra offentliga skolor för alla istället för friskolor för medelklassen. Läs rapporten från den finländska utbildningsstyrelsen, och också vad Markus Blomberg skriver om saken.

I Tyskland, som i många år haft en uppslitande skoldebatt, har ungefär samma tankegångar förts fram som i Sverige. Vi har en flumskola (en tysk flumskola? ärligt talat?) och nu måste vi utrusta lärarna med elpistoler. Fast där är det faktiskt Sverige som är förebilden.

I en intervju med Hartmut von Hentig, en av Tysklands mest kända utbildningsforskare, i Der Spiegel (34/07, ej på nätet) talas det om Sverige som "hochgelobte[s] Pisa-Land" och von Hentig försöker faktiskt kritisera Sverige från andra hållet: han menar att man satsar för mycket på svenska, matematik och engelska, i syfte att få så höga resultat i Pisa-mätningarna som möjligt.

"Resten gäller som oviktigt, eftersom det inte testas. Är inte musikundervisning lika viktig, till exempel just för att öva eleverna i disciplin på ett verksamt sätt - självdisciplin i passionens tjänst? Jag har besökt några av de skolorna i Sverige som har framställts för oss som så sagolika. Där uppfostras testartister."

Den senaste PISA-rapporten kom 2003, och i den fick Sverige mycket bättre resultat än Tyskland, vilket fick tyska medier, debattörer och skolforskare att söka sig till det blågula paradiset i norr för att ta reda på hur framgången kunde förklaras. I ett TV-program i WDR besökte man Södra Latins gymnasium.

I programmet förklarades den högkvalitativa svenska skolan med att få av de svenska eleverna gick i friskolor, att utbildningen var sammanhållen och att eleverna gavs ett stort mått av självständighet.

Så, mina vänner, vad den borgerliga regeringen planerar att göra är i själva verket att kasta ner oss i okunnighetens mörker igen - Jan Björklund vill slå in på en väg som inte har visat sig vara framgångsrik: en föråldrad pluggskola för eliten som vi lämnade bakom oss för decennier sedan.

Vad som istället behövs, är mer av det vi redan har, och framförallt mer pengar. Vi behöver inte fler friskolor, religiösa eller sekulära, vi behöver mer pengar till våra gemensamma skolor. Istället för att sänka skatterna för höginkomsttagare, miljonärer och fastighetsägare borde vi lägga resurser på att anställa lärare, skolkuratorer och elevassistenter, på att höja lärarlönerna och öka yrkesstatusen, på att utveckla nya läromedel, på att utveckla elevdemokratin, på att ge skolor möjlighet att äga sina lokaler och slippa betala ockerhyror från kommunala fastighetsbolag, på att rekrytera fler gymnasielektorer, på att öka insatserna på stödundervisning för elever med särskilda behov...

Nästa PISA-rapport publiceras den 4 december 2007. Vi får väl se hur de svenska "testartisterna" står sig.

Men B
jörklunds omläggning av skolan är inget mindre än ett hot mot Sverige som kunskapsnation.

tisdag, augusti 21, 2007

Globaliserade regeringar

Ibland sägs det att den ekonomiska globaliseringen kommer att göra stater mindre kraftfulla. När ekonomiska beslut fattas av marknadens mer eller mindre anonyma aktörer endast utifrån profitöverväganden, minskar betydelsen av staters handlande. Konflikter mellan stater kommer att bli obsoleta eftersom de nationella ekonomierna är så beroende av varandra att ett storkrig skulle innebära ekonomisk katastrof. Sägs det, i alla fall.

Men om marknadens aktörer är stater, då? NY Times skriver om att den amerikanska regeringen allt mer har börjat oroa sig för det faktum att Förenta Staternas kreditorer (Kina, Förenade Arabemiraten m fl) har börjat konvertera sina dollarreserver till investeringsfonder för att köpa upp företag, fastigheter, banker och andra värden i USA. Åratal av gigantiska handelsunderskott har börjat ge ekonomiska effekter.

Och medan amerikanerna officiellt välkomnar utländska investeringar och sjunger den fria marknadens lov, ägnar sig andra länders regeringar obekymrat åt att långsamt skaffa sig större inflytande över den amerikanska marknaden.

Rädslan bottnar i att främmande staters ekonomiska inflytande kan leda till att de också sätter politiskt tryck på "värdlandet". Norge har exempelvis en stor "sovereign wealth fund", som nyligen drog tillbaka sina investeringar i Wal-Mart efter anklagelser om att Wal-Mart skulle ha använt barnarbetare och hindrat anställda från att organisera sig fackligt. Naturligtvis är rädslan större att länder som Kina eller oljerika arabländer ska börja använda sina investeringar i USA för att uppfylla politiska mål.

För några månader sedan blev upprördheten stor när ett företag kontrollerat av Dubai försökte köpa flera viktiga amerikanska hamnar. Och jag behöver kanske inte påminna om att de här tankegångarna också spelar roll för Sverige och svenskt politiskt handlande: regeringen överväger ju för närvarande att sälja OMX till ett företag, Borse Dubai, som också kontrolleras av regeringen i Dubai.

måndag, augusti 20, 2007

Merkel regerar

Den tyska stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater har nu regerat Tyskland i snart två år. Jag bloggade om den tyska valkampanjen och om efterspelet till förbundsdagsvalet och var då, minst sagt, skeptisk till den stora koalitionens möjligheter att göra ett bra jobb.

Nu har halva mandatperioden gått. Hur gick det? Mina farhågor om stigande frustration och utomparlamentariska aktiviteter har inte besannats. Trots att det inte finns någon verklig opposition i Tyskland (de gröna, fridemokraterna och vänsterpartiet har 166 mandat i förbundsdagen mot den rödsvarta majoritetens 448) verkar befolkningen ta det med ro.

Visserligen har regeringsarbetet präglats av svåra slitningar mellan höger- och vänsterministrarna, men på det stora hela har kompromissandet fungerat.

I en opinionsundersökning i Der Spiegel får visserligen regeringen inte så våldsamt stort stöd. 38 % tycker att det är bra som det är, medan hela 51 % vill att Merkel ombildar sin regering.

Däremot har Merkel själv historiskt höga popularitetssiffror: 76 % vill att Merkel stannar som förbundskansler - endast 21 % önskar sig en annan regeringschef. Tysklands ledarskap i G8 och EU sägs bidra, men faktum kvarstår: ingen tyska förbundskansler har någonsin varit så populär i mitten av sin regeringsperiod.

Säg den lycka som varar för evigt. Är det någon som minns hur våldsamt populär Göran Persson var under 2001-2002?

lördag, augusti 18, 2007

Skåne hyllas i NY Times: Gold hit the fan


Om jag jobbade på Position Skåne, Region Skånes marknadsföringsbolag - som fö ska läggas ner till årsskiftet och ersättas med en ny konstruktion - skulle jag plocka fram skumpan idag. NY Times resebilaga hyllar Skåne som ett semesterparadis intill det bisarras gräns i dag.

Om Båstad: "But take a seat at one of the communal tables at the rocking Pepe’s Bodega and the vibe is decidedly more MTV’s “Spring Break” in Cancùn."

Om min enkla hembygd: "Osterlen is a region on the southeast coast of Skane, east of Ystad, where the agrarian landscape often draws comparisons with Tuscany. Acres of blond wheat stretch right to the edges of some of the country’s finest beaches with powdery sand “as soft as potato flour,” according to one resident."

Om Näset: "Perhaps the top contenders for the “Swedish Hamptons” title, Falsterbo and neighboring Skanor, are quite simply what beaches and beach towns are supposed to be."

Och det är också i Falsterbo som resereportaget avslutas:

"The men wore tiny polo shirts that looked as if they’d been sewn on to their buff torsos. the women wore breezy backless linen dresses that might not have been sewn at all. It was like an Abercrombie & Fitch catalog brought to life and fueled by Absolut.

Tranquillity was restored on the stroll back to town around 2 a.m. as the Swedish summer night worked its magic. A full moon hung low on the horizon to the south, while up north, the flame-colored sky showed that the sun had no intention of saying goodnight."

Håll i hatten, mina rödgula kamrater, nu kommer jänkarna!

fredag, augusti 17, 2007

Politikers tydliga närvaro på Wikipedia

Den här veckans blogginlägg har utvecklats till en miniserie om svensk politiks och svenska politikers förhållande till nätburna medier. De senaste dagarna har det, tack vare WikiScanner, blivit möjligt att på ett mer strukturerat sätt ta reda på vem det egentligen är som gör alla de där skumma ändringarna i olika Wikipediaartiklar.

Jag har länge förespråkat att skolorna borde ha mer källkritik på schemat. Avslöjandet att bl a CIA och Vatikanen har varit inne och tagit bort obehaglig information från artiklar tydliggör vikten av ett kritiskt förhållningssätt till anonymt producerad information på Internet. Det är ingen ny debatt - Andreas Ekström skrev en artikel om det för några dagar sedan - men det kan inte påpekas för många gånger.

Engelska Wikipedia har den fördelen att antalet användare är mycket stort, och det finns därför åtminstone en teoretisk möjlighet att uppenbara fel kommer att rättas till bara genom massans tryck. För svenska Wikipedias del är risken för direkt sabotage överhängande. En genomgång av några Wikipediaartiklar om svenska politiker visar på de uppenbara problemen.

Göran Perssons artikel är konstant utsatt för sabotageförsök - fast ofta är de av den uppenbara karaktären (som att radera hela artikeln och ersätta med ordet "bajs") så att de återställs efter bara några minuter. Detta gör att artikeln oftast har en ganska balanserad hållning. Det samma gäller Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts artiklar. Om man verkligen vill veta något om deras politiska gärning har man dock inte mycket att hämta på Wikipedia. En av Wikipedias styrkor sägs vara möjligheten till snabba uppdateringar, men om Reinfeldt som statsminister får man inte veta mer än att han hade problem med några ministeravgångar under hösten 2006. Om Mona Sahlins gärning som partiledare får i prinsip inte veta någonting.

Större faror finns det med sidor (och politiker) som inte är lika populära. Wikiquote listar citat av olika personer, men sidorna används ofta som ett sätt att misskreditera personerna genom att endast lösryckta citat om ett visst ämne eller förvanskade eller direkt fabricerade citat listats. Mona Sahlins Wikiquote-artikel är ett exempel, där sidan uppenbarligen främst är skriven av hennes främlingsfientliga motståndare inom brunhögern.

En bra sak med Wikipedia är dock att man har möjlighet att se hur sidan har förändrats. Om man tittar på Mikael Odenbergs artikel och går in och tittar på redigeringshistorien framgår det att en person - som hävdar att han är Mikael Odenberg själv - har ändrat en del i texten: bland annat har han tagit bort ett påstående om att hans plutonchef under värnplikten skulle ha varit nuvarande ÖB Håkan Syrén. Kanske är personen Mikael Odenberg, kanske inte. IP-adressen är hur som helst registrerad på Regeringskansliet. Det kan därför vara av intresse att ta en titt på vad som har redigerats i Wikipedia från samma IP-adress (alltså av försvarsministern själv eller någon av hans kollegor).

Enligt listan är Odenbergs/anonym regeringstjänstemans intressen av varierande slag. Sålunda finns ändringar i artiklar (för länkar till artiklarna, se föregående länk) om Bryssel, Sveriges lantbruksuniversitet, Scandinavian Airlines och Presidentvalet i USA 1972. Mer intressant är det kanske att användaren också har ändrat i artiklar om, som sagt Mikael Odenberg, men också Lars Leijonborg och Mikael Odenbergs syster Christina Odenberg.

Med de utökade möjligheter som finns för att hålla koll på ändringar på Wikipedia torde det vara möjligt att studera vad våra politiker egentligen vill skriva om sig själva - och om sina kollegor.

Uppdatering: De spridda skurarna i ändringarna på Wikipedia förklaras av en kommentar till detta inlägg, också den anonym, från en av användarna bakom IP-adressen. Tydligen står en rad olika människor på Regeringskansliet bakom samma IP-nummer, och det är därför omöjligt att koppla någon av ändringarna direkt till försvarsministern. Men som sagt, många anonyma människor på Regeringskansliet ändrar saker på Wikipedia.

onsdag, augusti 15, 2007

Politikers (icke-)närvaro i bloggosfären

(Foto: Maud Olofsson)

Nu skulle man kunna tycka att det politiska bloggandet i stor skala har så många år på nacken (2) att de värsta avarterna hade slipats av, men även här och även bland människor som borde veta bättre och som framför allt har anställda vars jobb det är att veta bättre, förekommer det att man skaffar sig en kanal utan att ha ett innehåll att förmedla.

Utrikesminister Carl Bildts blogg är en uppskattad och välskriven politisk dagbok, som förutom att den informerar om de viktigaste utrikespolitiska frågorna på ett sätt som ingen statsvetare eller journalist kan göra, också fyller en funktion som utrikesministerns personliga genmälesspalt, där han i upphöjd ro kan kommentera oförskämda insinuationer av osnutna murvlar.

Under debatten i våras, då först Bildts engagemang i rysk gas och sudanesisk olja ånyo kommit på tapeten och sedan hans bloggande och om det möjligen kunde skada förtroendet för svensk utrikespolitik, metabloggade en lika arrogant Bildt som vanligt. Som statsminister må Carl Bildt ha varit en katastrof, men som bloggande utrikesminister är han ganska underhållande. Efter avgången 2010 kommer hans blogg dessutom att utgöra ett samtidshistoriskt dokument nästan i klass med Ordförande Persson.

Det är dock inte alla som har något att säga. Ibland pladdrar de glatt på ändå. Maud Olofssons bildblogg tas ibland upp som ett lika värdefullt bidrag som Bildts blogg. Själv anser näringsministern att det är den bästa blogg huset hava. Hon tycker att det är "kul att kunna vara en transparent minister". Jotack, hennes politiska gärning blir i det närmaste fullkomligt genomskinlig när det enda vi får veta är att Maud Olofsson gillar smörgåstårta, går på Allsång på Skansen, och att HomOs monter på Pride hade fina blå ballonger. Va? Det privata är visserligen politiskt, men jag är fortfarande osäker på om det triviala är det.

De korta bildtexterna ger inte heller något utrymme för fördjupning. Den 31 maj: "Globalisering stod på dagordningen när jag pratade på Nutek. Västerbottenost tycker jag är en bra symbol för globalisering." Jaså minsann, fru näringsminister, då förstår jag precis. Hade det varit så svårt att lägga in en länk till arrangemanget så man hade fått utgjutelserna om ostanalogin i fulltext?

Se där två exempel på bra och dålig politikernärvaro i bloggosfären.

Vad hände med videobloggarna förresten? Det var väldigt hett hösten 2005, vill jag minnas, men textbloggarna regerar fortfarande, om än med ett ofta rikt bild- och YouTube-innehåll. MUF startade en videoblogg i maj i år, som tycks ha lagts ner, eh, samma månad.

tisdag, augusti 14, 2007

Politikens (icke-)närvaro på Facebook

Om bloggar var grejen 2005 och YouTube 2006, så är Facebook 2007 års IT-bubbla i Sverige. Ok, bubbla är väl kanske inte rätt ord - det finns anledning att tro att alla dessa tre verktyg kommer at användas i flera år framöver - men på grund av den enorma spridning som de har fått under mycket kort tid med medföljande hype i traditionella medier blir fenomenet onekligen en smula uppblåst.

Igår skrev jag om de svenska politiska partierna och YouTube. Som Colin Delany skriver i sin Online Politics 101 tänker folk inte alltid över vad de vill göra med ett nätburet verktyg eller vilken målgrupp de vill nå:

"Maybe X is all they've ever heard of doing, or perhaps it's something their executive director's cousin is really keen on, or maybe another organization did and it looked cool."

Den politiska närvaron på Facebook verkar följa denna logik.

Det finns en enorm mängd olika "grupper" - diskussionsfora/propagandacentraler/etiketter att sätta på sig själv - som man som Facebook-användare kan gå med i. Själv är jag exempelvis medlem av (bland annat) Sveriges Förenade Studentkårer, By "Other" I mean socialist, Jan Eliasson och Klubben för inbördes beundran. SFS-gruppen är tänkt att fungera som ett fikarum för gamla studentpolitiker, "By 'Other'..." är en petition till ledningen för Facebook att tillåta användare att beskriva sig själva som socialister i sin presentation, "Jan Eliasson" handlar om att gilla - ja, ni fattar och "Klubben för..." är en klassisk skämtgrupp.

Det är väldigt enkelt att starta upp en grupp, att bjuda in folk till den och att gå med i den. Det betyder (oftast) inte att gruppen fyller en funktion. De flesta partierna och ungdomsförbunden har Facebook-grupper: Socialdemokraterna, SSU, MODERATERNA...YEAH!, MUF, etc.

MUF är störst med i skrivande stund strax under 500 medlemmar, men trots det stora medlemsantalet är det inte någon livligare aktivitet i gruppen. En diskussion med ett fåtal inlägg (om det amerikanska presidentvalet), ett tjugotal postningar på "the wall", tio fotografier osv. Det samma gäller för de andra politiska grupperna. Det är uppenbart att man i det här skedet satsar mer på att skaffa sig så många medlemmar som möjligt än att faktiskt använda sina Facebook-grupper till något. Möjligen används grupptillhörigheten mest som ett politiskt statement, eller för att det ger möjlighet att enklare spåra gamla bekanta från politiken.

Det ska bli intressant att se om Facebook-grupperna kommer att bli viktigare instrument för politisk kommunikation framöver, när barnsjukdomarna botats. Kommer grupperna att fortsätta att vara främst interna fora för aktivister, eller kommer de också att fylla en funktion för sympatiörer - eller politiska motståndare? Det har startats flera internationella grupper - Europeiska socialistpartiet och en "global" grupp för socialdemokrater t ex - vilken påverkan kommer det ha för framväxten av en global debatt?

Det stora landet i väster är som vanligt långt före. Där blev det en stor nyhet när Rudy Giulianis dotter gick med i en grupp för Barack Obama. Gruppen, "Barack Obama (One Million Strong for Barack)" har, i skrivande stund, över 300 000 medlemmar och betydligt livligare aktivitet. Även här är det dock viktigast med själva storleken. Det återstår att se vilken betydelse som Facebook kommer att ha för det demokratiska primärvalet och sedan presidentvalet 2008.

För övrigt noterar jag att användaren Centerpartiets Ungdomsförbund inte har några vänner.

Kolla in det här också:

måndag, augusti 13, 2007

Politikens (icke-)närvaro på YouTube

Från det stora landet i väster kommer ständigt nya idéer om politisk kommunikation. Bloggarna har blivit ett naturligt inslag i den politiska debatten och möjligheten att använda YouTube för att nå partimedlemmar, sympatisörer och väljare har uppenbarats för de mest konservativa av PR-nissar (moderaterna lade ut valfilmer inför riksdagsvalet, bland annat "Mahogny-Mats", som skämtade om det fullkomligt absurda i att byggnadsarbetare skulle rösta på (m)).

Även om enskilda politiker har lagt upp filmer, är Socialdemokraterna är för närvarande det enda svenska politiska partiet med en egen kanal på YouTube, även om det har ifrågasatts om den fyller en funktion. Det kan dock bli ändring på det.

Moderaternas kommunikationschef flaggade för några veckor sedan för möjligheten av att Fredrik Reinfeldt skulle starta en egen kanal på YouTube.

Därför kan det vara av intresse att studera vilka adresser som redan finns registrerade på YouTube. Sålunda registrerade någon youtube.com/fredrikreinfeldt den 10 oktober i fjor, medan youtube.com/monasahlin finns sedan den 23 februari i år. Desutom har centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet, och vänsterpartiet registrerade adresser.

Det är naturligtvis svårt att veta om det verkligen är partierna som har registrerat adresserna. Det kan således förbrylla att centerpartiets icke-existerande YouTube-kanal uppges vara placerad i Bosnien-Herzegovina. Inga av de nämnda adresserna har dock publicerat några filmer.

Ingen har ännu registrerat adressen www.youtube.com/kristdemokraterna. Om jag jobbade för det partiet skulle jag se till att göra det illa kvickt. Annars kan det gå som för moderaterna. youtube.com/moderaterna bjuder nämligen på filmer som inte har det minsta att göra med moderat politik:

torsdag, augusti 09, 2007

Pimpa din Billybokhylla!


IKEA är kanske Sveriges mest påtagliga gåva till den globaliserade världskulturen: varhelst på jorden du finner en medelklass, finner du också IKEA-möbler i deras hem. Och precis som annat kulturellt allmängods kan också IKEA-konceptet ta sig lite olika uttryck.

Jag har en bekant i Indien som inte kan köpa IKEA-möbler, eftersom de inte har öppnat något varuhus där än. Så vi skickar ett ex av IKEAS senaste katalog till honom, varpå han kilar iväg till bysnickaren, som förmodligen fullkomligt illegalt producerar en Karlanda-soffa eller vad man nu vill ha. Jag tyckte att det var så fantastiskt att jag hade planer på att skriva en artikel om det och sälja in, men det rann ut i sanden.

Der Spiegel har nosat upp en helt annan IKEA-trend: IKEA-hacking. Behovet att uttrycka sin personlighet eller bara öka användbarheten har drivit tusentals IKEA-kunder till att förändra designen på prylarna. På bloggar som den här kan man skicka in sina fiffigaste idéer (göra vattenbeständiga klänningar av duschdraperier, till exempel: perfekt för regniga rockfestivaler) och dra lärdom av andras slöjdande.

IKEA, som rimligen borde gnugga händerna, skratta demoniskt och glädjas över att deras folkhemskoncept har blivit en egen subkultur, förhåller sig tydligen neutrala till fenomenet: Spiegel skriver om "ignorans som Web 2.0-strategi" och jämför med Apple, som har många fristående propagandacentraler på nätet som inte har det minsta med företaget att göra.

onsdag, augusti 08, 2007

Palast der Republik: Nu ska hela rasket rivas


Man kan tycka vad man vill om Palast der Republik, DDR:s parlamentsbyggnad som har fått förfalla sedan murens fall, men nu ska det bort hur som helst. Här kan man få se rivningen i realtid, via en webkamera.

Via Gustav Holmberg

Monokultur eller kreativitet


Jag lunchade med en bekant igår - lundaakademiker i infobranschen - som berättade att när han och hans familj under en tid bott i Kivik hade barnen fått gå i den vanliga kommunala förskolan. Detta hade högeligen förvånat alla de andra Österlenboende akademikerföräldrarna, som mangrant hade placerat sina barn i Waldorfförskolan. I den vanliga förskolan gick barn till hantverkare, arbetare och bönder.

Detta fick mig att tänka på min egen uppväxt. Österlen får en del av sin speciella karaktär genom inflyttningen från Stockholm och andra delar av landet. Landsbygdsbefolkningen blandas upp med före detta sommargäster, som bestämmer sig för att flytta ner permanent. När jag växte upp, bestod en stor del av min umgängeskrets av barn till sådana inflyttade. Simrishamn var för litet för segregation och barn med olika bakgrunder gick därför i samma skolor. Och blandades.

När jag idag pratar med bekanta som har växt upp på Österlen slås jag av hur viktig den här blandningen verkar ha varit för deras livsval och möjligheter att utveckla sin kreativitet. Det är amärkningsvärt många som har blivit skådespelare, musiker, författare, journalister, filmarbetare, magiker (!), serietecknare, konstnärer, designers, arkitekter och forskare. Och det gäller både för barn till inflyttade akademiker som "infödda" barn med arbetarbakgrund.

Några förklaringar som brukar dras upp i sådana här sammanhang är att det helt enkelt är så tråkigt på landet så att man måste ha fantasi för att inte dö av tristess. Intellektuell rörlighet verkar också vara kopplat till fysisk rörlighet: framgångsrika forskare flyttar ofta (för en djuplodande analys, se Ola Thufvessons avhandling Kreativitetens yttre villkor – nobelpristagarnas geografi, Lund 2005).

Jag tror också att själva blandningen spelar en viktig roll. Visserligen har många kommunpolitiker runt om i världen förläst sig på Richard Florida, men hans idéer om att monokulturer hämmar och att diversitet gynnar kreativt tänkande, tror jag stämmer.

Det är bland annat därför som jag blev ledsen över att höra att klasskiktningen i skolan nu har kommit även till Österlen. Det gör min hembygd till en sämre och tråkigare plats.

PS: Bilden visar Zeng Qinhong, Kinas vicepresident och medlem i politbyråns stående kommitté i det kinesiska kommunistpartiet, som närvarar vid en examenshögtid på partiskolan. Samtliga åtta medlemmar är civilingenjörer. Fast det kan ju såklart vara en slump.
ds


tisdag, augusti 07, 2007

Björklund: ryggradslös


De senaste dagarna har det blossat upp en debatt om religiösa friskolor. Tydligen finns det religiösa friskolor som vägrar följa den svenska läroplanens bestämmelser om allsidig undervisning och istället låter den religiösa inställningen sätta sin prägel på undervisningen. Jämställdhet mellan könen, homosexualitet och evolutionsteorin är bara några saker som barnen i dessa skolor inte får lära sig något om. COULDN'T SEE THAT COMING A MILE AWAY?! Varför tror ni att de ville ha sina egna skolor från början? Så att de skulle sprida sekulariseringens lov och vetenskapens triumf?

Gud ska veta att det är regeringen Bildts fel, som i början av 1990-talet öppnade dörren för sektskolorna, ökad social segregering bland barn, och vek ner sig för kristdemokraternas strävan att föra in "kristen tradition" i läroplanen, och de efterföljande regeringarna Carlsson och Persson som inte styrde upp det. Gud ska dock också veta att det står många bra och fina saker i den gällande läroplanen. Det här till exempel:

"Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell."

Det är alltså något som inte stämmer här. Det har till och med Jan Björklund insett, som nu öppnar för hårdare lagstiftning som ska förhindra att skolor som ignorerar läroplanen tillåts verka. Han har två saker emot sig: allianspartnern Kristdemokraterna och sin egen populistiska inställning.

Detta blev uppenbart i en debatt mellan skolministern och KDU:s ordförande Ella Bohlin i Aktuellt igår 6 augusti. Björklund förklarade att det är dåligt att skolor inte följer läroplanen och att Skolverket måste få större möjligheter att stoppa sådana skolor. Då spelade Ella Bohlin ut valfrihetskortet: föräldrarna måste kunna få välja vad som är bäst för deras barn (vilket naturligtvis är ett idiotiskt argument - även om föräldrar tycker att deras barn mår bra av en rejäl risbastu då och då är det samhällets uppgift att förhindra det) och därmed var Björklund desarmerad.

Huvudproblemet är följande: genom att följa liberala idéer om att valfrihet alltid är bra, förvägras barn en liberal uppfostran. Barnen ses som föräldrarnas egendom och inte som individer.

I samband med omprövningen av den socialdemokratiska politiken kommer det att hållas ett rådslag om skolan. I det material som kommer att skickas ut till partiets olika delar står det bland annat:

"Samtidigt är friskolorna här för att stanna och har blivit ett attraktivt alternativ för många elever och föräldrar. Rätten att välja den skola som är bäst för det

egna barnet är en självklarhet för de flesta föräldrar och är givetvis en frihet som också överensstämmer med grundläggande socialdemokratiska värderingar att ge alla möjlighet att styra över sina livsval."

Mitt svar: nja.