lördag, maj 05, 2007

Ingen framgång utan branding


I senaste numret av Socialistisk debatt (ej på nätet) skriver vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl-Persson om att partiet måste vårda sitt varumärke. Hon är sällsynt väl lämpad för att skriva den artikeln.

Jenny Lindahl-Persson var ordförande för Ung Vänster under andra halvan av 90-talet (då jag själv var medlem, lyckligt ovetande om mina socialdemokratiska böjelser). Det jag minns tydligast av henne var att hon alltid hade samma par svarta skinnbyxor på sig. Jag tror aldrig att jag såg henne utan dem, inte ens i den stekande solen utanför Ung Vänster Skånes tält på Roskildefestivalen ´96.

Därefter har hon arbetat som PR-konsult på Hill and Knowlton, för att inför valet 2006 hoppa in som informationschef för vänsterpartiet. Det sades då att hon skulle återgå till sitt gamla jobb efter valet, men så vitt jag kan förstå arbetar hon fortfarande på partikansliet.

Eftersom hennes uppdrag var att bygga en mer positiv bild av partiet och öka stödet i väljaropinionen kan man förstå att hon inte känner sig färdig: i Demoskops senaste väljarundersökning ligger partiet på 5,1 %, vilket möjligen är en naturlig nivå för partiet, men långt ifrån storhetstiden under Schyman då man lockade till sig vänstersossar en gros.

Jenny Lindahl-Perssons analys mynnar ut i att vänsterpartiet har ett uselt varumärke. Man upplevs som ett argt, gnälligt parti, och inte som ett glatt, framgångsrikt parti. Antingen buntas deras politiker ihop med etablissemanget i största allmänhet, eller så betraktas de som koleriska outsiders utan verkligt inflytande.

Lindahl-Persson talar om kärntrupperna, som är lojala mot partiet oavsett hur tokigt det blir, men menar att det inte räcker. För att bli en politisk kraft att räkna med måste man branda om sig. Hon listar ett antal åtgärder för att lyckas med detta, men inser samtidigt att man först måste sälja in idén att det är OK att överhuvudtaget tala om branding och varumärkesbyggande i ett parti som är fientligt till kommersialismen.

Men hon har rätt, naturligtvis. Och om väljarna ska kunna möta en trovärdig rödgrön koalition 2010 krävs det att vänsterpartiet har ett lite sjysstare varumärke (inte så sjysst att de drar för många väljare från (s), naturligtvis).


***

Även socialdemokraterna håller på med re-branding. Från maktfullkomligt pampparti till lyssnande folkrörelse. Precis som i vänsterpartiets fall är ytan minst lika viktig som innehållet - det spelar liksom ingen roll om man är en lyssnande folkrörelse om alla ändå har bestämt sig för att man är ett gäng slipspotentater med skygglappar, hörselskydd och ett generöst representationskonto.

Därför är jag inte lika negativt inställd till socialdemokraternas nya värvningsbroschyr "På väg - Om drömmar, ilska och vilja" som exempelvis Katrine Kielos, som sågade den jämns med fotknölarna för några veckor sedan.

Kielos irriterar sig på att boken är fragmentarisk och egentligen inte innehåller några nya idéer. Istället är den full med floskler som alla kan omfatta, lite Palmecitat och mingelbilder från extrakongressen i mars.

Som Kielos skriver:

"Ingen kan bli upprörd då det inte finns något att uppröras över.
Ingen kan säga emot då det inte finns något att säga emot.
Ingen kan tänka annorlunda då det inte tänks något överhuvudtaget. "

Men jag tror att Kielos missuppfattar poängen med boken. Den är inte avsedd att vara ett djupsinnigt idédokument och diskuteras i studiecirklar under mörka höstkvällar. Den är just en värvningsbroschyr, som försöker ge en bild av ett parti som är öppet för förändring, som vill lyssna på människor och ta till sig det de säger och som vill bjuda in dem för att påverka.

Boken snabbproducerades på ett par veckor, och därför kan den knappast innehålla något banbrytande nytänkande. Istället uppmanas läsarna att skicka in sina idéer till någon av partiets arbetsgrupper i olika politikområden. "Skriv till jobb@sap.se", liksom.

Och om någon faktiskt tar uppmaningen på allvar och skriver, eller ännu bättre går med i partiet, då kan den verkliga förnyelsen börja.

2 kommentarer:

OLOF sa...

Håller med om att Lindahl-Perssons analys är viktigt.

Hur ser du förresten på nästa val i termer av en vänsterallians a la Norge? Ohly vurmar uppenbart för den tanken, kändes som att förtamajtalen var ovanligt försonliga i år, Camilla Sköld Jansson talade i termer av "vi i arbetarrörelsen", känns minst sagt som en flört om man känner till hennes ställning i partiet...

Nils sa...

Det är möjligare än någonsin. Du känner förmodligen lika väl som jag till det extremt spända förhållande som har rått mellan VPK/V och S de senaste 90 åren. Det gör att särskilt många äldre socialdemokrater har väldigt svårt för ett mer organiserat samarbete mellan partierna. Jag vet inte om det finns liknande känslor i v, men det gör det väl, antar jag.

Å andra sidan har samarbetet mellan s och v (och mp för all del)utvecklats enormt från mitten av 90-talet och framåt, så en logisk slutpunkt kanske kunde vara en koalition. Valförlusten möjliggör ju omprövningar av tidigare strategier.

Jag har träffat en del i partiet som fortfarande ser centern som den naturliga samarbetspartnern (kohandeln på 30-talet, koalitionen på 50-talet, samarbetet på 90-talet), men den vägen är ju de facto stängd ett bra tag.

Så förutsättningarna för en vänsterallians är goda, ja. Fast jag har inte bestämt mig för om det är en bra idé. Det fanns ju inga allianser i det här landet förrän 2006 års val, så varför är det så viktigt nu?