torsdag, maj 24, 2007

Egnahemsrörelsen: agrarkapitalism och socialistskräck


En kommentar på mitt förra inlägg om bostadsrätter kopplade egnahemsrörelsen till socialdemokratin. Detta är dock inte helt sant och i sann folkupplysningsanda tar jag mig friheten att publicera en liten text om egnahemsrörelsen som jag skrev i samband med en kurs i kulturgeografi förra hösten. Texten är förkortad och källhänvisningarna borttagna.

Egnahemsrörelsens idé gick i korthet ut på ”åstadkommande av bostadslägenheter för ar­betare och därmed jämställda mindre bemedlade”. I städerna innebar detta små bostadshus med träd­gårdar, medan det på landsbygden var fråga om små jordbruk. Det är denna senare variant som kommer att behandlas här.

I slutet av 1800-talet uppstod arbetskraftsbrist på den svenska landsbygden till följd av urbanisering och emigration. Det fanns ett intresse från bruks- och godsägare att ha flexi­bel tillgång till säsongsarbetskraft i närområdet, och lösningen blev att uppmuntra bil­dandet av småbruk genom förmånliga lån. Egnahemsområdena placerades därför i när­­heten av storgods – storbruk och småbruk kunde då komplettera varandra. Det fanns också andra anledningar för en stor markägare att sälja av lotter till småbrukare: ge­nom att sälja marken styckevis kunde de få mer betalt än genom att sälja i större stycken.

Detta var inte en utveckling som var unik för Sverige. Liknande satsningar på små­bruk i olika varianter fanns i många länder i Västeuropa, däribland Tyskland, Eng­land, Belgien och de andra nordiska länderna.

Att på detta sätt gynna bildandet av små, möjligen ineffektiva jordbruksenheter i en tid när Sverige genomgick en industriell revolution kan verka märkligt, men tiden präglades av anti-urbana ideal och en nostalgisk, national­romantisk uppskattning av pastorala idyller.

I en tid då den växande arbetarbefolkningen i städer­na ansågs vara mottaglig för socialistiska och andra samhällsomstörtande idéer kun­de de egna hemmen också ses som ett instrument för att skapa lojala samhälls­bevarare genom att göra de egendomslösa till egendomsägare. Man ansåg att detta kunde råda bot på ”det industriella arbetets skade­verkningar på folkmaterialet”. Den självägande bonden skulle fort­sätta att vara ryggraden i det svenska samhället. En intressant detalj i sammanhanget är att Adrian Molin, som utarbetade en mycket spridd handbok för egnahems­jordbrukare, var konservativ högerman med nazistiska böjelser.

Genom egnahemslagen 1904 kunde människor kända för sparsamhet, nykterhet och en hederlig vandel ansöka om ett lån hos Hushållningssällskapet i länet. Inledningsvis, på 1910- och 1920-talen kunde ett småbruk fortfarande betala sig, men ett hårdare ekonomiskt kli­mat på 1930-talet gjorde tillvaron hård för egnahemsägarna. Oförmågan att kunna för­sörja sig och samtidigt betala tillbaka lånen gjorde att många fick gå från gård och grund. Efter andra världskriget avvecklades låneverksamheten.

De nationalromantiska elementen i egnahemsrörelsen påverkade småbrukens fysiska utformning. Det upprättades modellskisser, konstruerade av kända arkitekter, för hur småbruk i olika delar av landet kunde, eller rättare sagt borde, se ut. Så kom de egna hemmen i Skåne att få en omisskännligt ”skånsk” prägel med putsade fasader och tegeltak med skällningar eller korsvirke och halmtak, liksom bostadshusen i andra land­skap lånade drag av traditionell lokal och regional byggnadskonst.

Utspridningen av småbruk tillsammans med överlevande torp kom att ge upphov till ett ”stuglandskap”, som fortfarande präglar delar av den svenska landsbygden. Idag är det inte småbrukare som bor i husen. Istället används de för människor som pendlar in till arbetstillfällen i städerna, till pensionerade lant­brukare eller som fritidshus.

Inga kommentarer: