torsdag, maj 24, 2007

Egnahemsrörelsen: agrarkapitalism och socialistskräck


En kommentar på mitt förra inlägg om bostadsrätter kopplade egnahemsrörelsen till socialdemokratin. Detta är dock inte helt sant och i sann folkupplysningsanda tar jag mig friheten att publicera en liten text om egnahemsrörelsen som jag skrev i samband med en kurs i kulturgeografi förra hösten. Texten är förkortad och källhänvisningarna borttagna.

Egnahemsrörelsens idé gick i korthet ut på ”åstadkommande av bostadslägenheter för ar­betare och därmed jämställda mindre bemedlade”. I städerna innebar detta små bostadshus med träd­gårdar, medan det på landsbygden var fråga om små jordbruk. Det är denna senare variant som kommer att behandlas här.

I slutet av 1800-talet uppstod arbetskraftsbrist på den svenska landsbygden till följd av urbanisering och emigration. Det fanns ett intresse från bruks- och godsägare att ha flexi­bel tillgång till säsongsarbetskraft i närområdet, och lösningen blev att uppmuntra bil­dandet av småbruk genom förmånliga lån. Egnahemsområdena placerades därför i när­­heten av storgods – storbruk och småbruk kunde då komplettera varandra. Det fanns också andra anledningar för en stor markägare att sälja av lotter till småbrukare: ge­nom att sälja marken styckevis kunde de få mer betalt än genom att sälja i större stycken.

Detta var inte en utveckling som var unik för Sverige. Liknande satsningar på små­bruk i olika varianter fanns i många länder i Västeuropa, däribland Tyskland, Eng­land, Belgien och de andra nordiska länderna.

Att på detta sätt gynna bildandet av små, möjligen ineffektiva jordbruksenheter i en tid när Sverige genomgick en industriell revolution kan verka märkligt, men tiden präglades av anti-urbana ideal och en nostalgisk, national­romantisk uppskattning av pastorala idyller.

I en tid då den växande arbetarbefolkningen i städer­na ansågs vara mottaglig för socialistiska och andra samhällsomstörtande idéer kun­de de egna hemmen också ses som ett instrument för att skapa lojala samhälls­bevarare genom att göra de egendomslösa till egendomsägare. Man ansåg att detta kunde råda bot på ”det industriella arbetets skade­verkningar på folkmaterialet”. Den självägande bonden skulle fort­sätta att vara ryggraden i det svenska samhället. En intressant detalj i sammanhanget är att Adrian Molin, som utarbetade en mycket spridd handbok för egnahems­jordbrukare, var konservativ högerman med nazistiska böjelser.

Genom egnahemslagen 1904 kunde människor kända för sparsamhet, nykterhet och en hederlig vandel ansöka om ett lån hos Hushållningssällskapet i länet. Inledningsvis, på 1910- och 1920-talen kunde ett småbruk fortfarande betala sig, men ett hårdare ekonomiskt kli­mat på 1930-talet gjorde tillvaron hård för egnahemsägarna. Oförmågan att kunna för­sörja sig och samtidigt betala tillbaka lånen gjorde att många fick gå från gård och grund. Efter andra världskriget avvecklades låneverksamheten.

De nationalromantiska elementen i egnahemsrörelsen påverkade småbrukens fysiska utformning. Det upprättades modellskisser, konstruerade av kända arkitekter, för hur småbruk i olika delar av landet kunde, eller rättare sagt borde, se ut. Så kom de egna hemmen i Skåne att få en omisskännligt ”skånsk” prägel med putsade fasader och tegeltak med skällningar eller korsvirke och halmtak, liksom bostadshusen i andra land­skap lånade drag av traditionell lokal och regional byggnadskonst.

Utspridningen av småbruk tillsammans med överlevande torp kom att ge upphov till ett ”stuglandskap”, som fortfarande präglar delar av den svenska landsbygden. Idag är det inte småbrukare som bor i husen. Istället används de för människor som pendlar in till arbetstillfällen i städerna, till pensionerade lant­brukare eller som fritidshus.

söndag, maj 20, 2007

Bostadsrätter = socialism!

Nu har i alla fall en borgare upptäckt att bostadsrätter är en form av socialism - Karin Olsson i Expressen. Karin skriver om hur hennes bostadsrättsförenings styrelse - "centralkommittén" - griper in i hennes liv och sticker hål på hennes atomära individbubbla med hemska pålagor om städning av gemensamma utrymmen och krav på att man ska visa omtanke om sina grannar.

Och vet ni vad, att ha en bostadsrätt innebär inte att man äger sin lägenhet, utan att man äger en andel i föreningen, som gemensamt äger huset. Varför tror ni att HSB och Riksbyggen är så intresserade av att bilda nya bostadsrättsföreningar? Jojomensan, en strategi för att indoktrinera befolkningen i socialistiskt tänkande.

Vakna upp från din liberala dröm och känn doften av samhällskaffet, Karin! Att demokratiskt driva en verksamhet tillsammans med sina medmänniskor är inte enkelt, men det lär oss (i bästa fall) att ta ansvar för något som vi har gemensamt, och det i sin tur kan lära oss att bli bättre medborgare. Och om du tror att ägarlägenheter är ett sätt att komma undan samarbetstvånget, testa med att byta avloppsstammar själv i din lägenhet.

Det kan lätt verka som att socialdemokrater är negativa mot bostadsrätten som upplåtelseform. Så är det naturligtvis inte. Jag skrev om regeringens nya bostadspolitik i november förra året och förklarade då att felet med regeringens ideologiskt fartblinda utförsäljningsrace på allmännyttan inte är att den skapar fler bostadsrätter, utan att den skapar färre hyresrätter.

Hyresrätterna behövs också: de behövs för dem som inte har råd att slänga upp ett par miljoner på ett bräde för en lägenhet, för unga människor som flyttar hemifrån för första gången, för studenter som bara ska bo på en ort en begränsad tid utan fast inkomst, för människor som behöver röra på sig i landet för att söka nytt arbete, för att motverka segregation i samhället.

Nu försöker man i många borgerligt styrda kommuner att sälja ut så mycket av allmännyttan som möjligt. Det är dåligt. Men därmed är det inte sagt att bostadsrätten är en dålig upplåtelseform. Den är finfin. Den är socialism.

Via Isobel.

onsdag, maj 16, 2007

Utökad värnplikt, inte avskaffad

Försvarsministern vill lägga ner värnplikten, vilket är en dålig idé. Det skrev jag om i augusti förra året och ser ingen anledning att upprepa mig: Utöka totalförsvarsplikten!

Läs även: Taher Pelaseyed (v) och, med helt andra argument, Kurt Lundgren (c).

fredag, maj 11, 2007

Bring it on! Wiehe tar Öresund på allvar

Jag följer rapporteringen från det svenska statsbesöket i Danmark med Öresundsintegration som tema på grund av min magisteruppsats i statsvetenskap, som handlar om just regionbyggandet. Dansk TV har direktsänt varje dag och visat fantasiuniformer, kvarnhjulshattar och bling-bling.

Det är som det brukar vara när kungligheter är med. Vinkande människor. Kungaparen besöker det gigantiska shoppingcentret Field's i Örestad. Victoria får blommor av en liten flicka. Danska storkapitalister anländer till en kunglig galaföreställning av Stravinskijs Våroffer i Köpenhamns nya operahus.

Eftersom kungligheternas egna tal av naturliga skäl inte kan uppehålla sig kring mer intressanta politiska frågor (Margrethes och Carl Gustafs tal har kretsat kring att de är släkt med varandra och att det är viktigt att värna miljön samt att det är bra att Danmark och Sverige samarbetar) blev jag därför riktigt glad när jag läste Mikael Wiehes tal i kungligheternas närvaro under det så kallade Öresundstinget om gemensam arbetsmarknad i regionen.

Wiehe, inbjuden i egenskap av "Öresundsinvånare" (far i Köpenhamn, mor i Malmö) höll ett lysande tal om hur han förvandlats från bromotståndare till broälskare och om hur han hoppas att Öresundsregionen ska utvecklas till att bli en "region som utmärker sig för sin öppenhet och generositet. En region utifrån vilken vi med glädje och nyfikenhet kan utforska världen. En region dit alla är välkomna och där alla som vill kan bli Öresundsbor."

Det som har fått mest uppmärksamhet i media och i bloggosfären är dock att Wiehe också gick på kärnan i de politiska spänningarna mellan Sverige och Danmark: Dansk Folkeparti, invandringspolitiken och pölsefascismen:

När jag var liten kom det många danskar till Malmö. Ofta för att köpa billigt kaffe. Också nu finns det många danskar i Malmö. En del kommer för att köpa sin bil billigare, några kommer för att bo billigare men många kommer också för att det har stiftats lagar som förbjuder dem att leva i Danmark med den de älskar för att han eller hon kommer någon annanstans ifrån. Det är en skam! Och i Sverige hör man allt oftare människor tala om pölsefascismen.

Men det är klart, storebror och speciellt de skånska storebröderna har också all anledning att se kritiskt på sig själva nu när högerextremisterna i det Sverigedemokratiska partiet med stor sannolikhet kommer att ta plats i den svenska riksdagen efter nästa val.

De allra flesta kommentatorer hyllar Wiehe för talet. Läs särskilt Thomas Nilsson och Thomas Frostberg som var där. Bland dem som är negativa finns tre spår: dels har vi högerbloggarna, som hellre talar om Kuba än om Danmark (Lars Danielsson-bloggaren Johan Ingerö) , monarkisterna som tycker att det var oförskämt att blamera kungligheterna på ett sådant ofint sätt (Per Westberg) och slutligen pölsefascisterna själva (random SD-blogg).

Summa summarum: ett tråkigt statsbesök lyftes till meningsfullhet för att någon faktiskt ställde sig upp och sa något. Rätt så.

Sen sjöng Wiehe "Valet". Och efter spelningen sa han "Jag vet att den danska drottningen tycker som jag".

onsdag, maj 09, 2007

Upplysning om samtiden

Äsch. Varje gång antikommunisterna i den svenska högern kommer med nya larmrapporter om de svenska elevernas flagranta okunskap om hur överjävlig Stalin var, så fastnar debatten i att folk försöker förminska eller förstora Stalin och Sovjetunionens diktatur. Det är naturligtvis improduktivt. Stalin var jätteelak. Sovjet var inte bra. Inget snack om saken.

Jag tror dock inte att Svenskt Näringsliv skiter på sig av rädsla för att en kommunistisk revolution ska dyka upp närhelst de vänder ryggen till, och att det är därför de finansierar den här verksamheten. Det har varit klent med kommunistisk terror i Sverige sedan RAF skickades hem till Tyskland. Snarare är det väl så att högerextremisterna i vårt land är ett större hot mot demokratin, och det är ju också därför som så mycket energi har satsats på utbildning om nazismen i de svenska skolorna.

Istället tror jag att de egentligen är ute efter den svenska vänstern i bred mening - inklusive socialdemokraterna. Bland annat förfasar de sig över att "Begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med 'kollektivtrafik', 'att göra saker tillsammans', 'alla får det lika bra'." De anmärker också på att "6 procent av grundskoleeleverna svarar 'Vet ej' på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska." Vad har det med Stalin att göra, annat än i guilt-by-association-termer?

Dessutom visar det sig i undersökningen att "
50 procent vet inte att Berlin är huvudstad i ett land vid Östersjön". Jösses Amalia.

Det som deras undersökning egentligen borde leda till är att man rustar upp undervisningen i samtidshistoria i den svenska skolan. Som jag minns min skolgång slutade alla historiska redogörelser med att man tvärstoppade vid 1945. Efter det fanns inget. På gymnasiet lyckades min klass tvinga vår historielärare att åtminstone ta med en snutt om de senaste 50 åren, vilket resulterade i att vi fick titta på en film om Vietnamkriget (och verkligen inget ont i det, men lite mer bredd hade varit bra).

Såvitt jag förstår fungerar historieundervisningen fortfarande så. Och då är det inte så konstigt om eleverna börjar sväva på målet om Gulagarkipelagen.

Om man ställde andra frågor om samtidshistoria skulle säkerligen svenska skolelever också svara fel. Här är några exempel! (Svara gärna på frågorna, tyst för dig själv eller i kommentarfunktionen!)

- Vem vann Vietnamkriget?
- Vilket demokratiskt land med marknadsekonomi stödde statskuppen i Chile 1973?
- Var det en borgerlig eller en socialdemokratisk regering som förstatligade Nordbanken?
- Varför förstatligades Nordbanken?
- Redogör kort för Iran-Contras-affären!
- Syftade löntagarfonderna till att socialisera det svenska näringslivet?
- Vad syftar uttrycket "bananrepublik" på?
- Vad innebar Bretton Woods-systemet och vilka effekter på världsekonomin hade dess sammanbrott?
- Varför väcker företagsnamnet "Bofors" obehagliga minnen till liv i Indien?
- Vad utlöste den första oljekrisen?
- På vilket sätt var Sovjetunionen och USA inblandade i Afghanistan under 1980-talet?
- Vilka länder sålde vapen till de krigförande parterna i Iran-Irak-kriget?
- På vilket sätt agerade världssamfundet för att stoppa:
1) Folkmordet i forna Jugoslavien?
2) Folkmordet i Rwanda?
3) Folkmordet i Sudan?
- Sa Fredrik Reinfeldt att en borgerlig regering skulle öppna för utförsäljning av akutsjukhusen före riksdagsvalet 2006?

Fyll i själv. Om nu historia fick vara kvar som kärnämne är det dags att börja fylla det med någonting. Jag har ingenting emot om att man lägger krut på Gulag, men det skulle inte skada med en allmän upprustning av undervisningen i samtidshistoria i den svenska skolan.

Håller major Björklund med?

tisdag, maj 08, 2007

Ave avtalsrörelse

Årets avtalsrörelse bjuder som vanligt på dramatik, ordentlig facklig kamp och diverse absurditeter.

Om man inte kan få nog av avtalsrörelser kan man läsa Kjell-Olof Feldts bok "Alla dessa dagar - i regeringen 1982-1990". Halva boken handlar om avtalsrörelser. Varenda liten procent redovisas, och Feldt är lika rädd för inflationsdrivande lönehöjningar varje gång. Resten av boken innehåller bland annat Feldts försvar för socialismen och löntagarfonderna, samt ovedersägliga bevis på att Erik Åsbrink är en suspekt typ, men det är som sagt avtalsrörelserna som fastnar i minnet.

Ibland blir det till och med roligt. I följande utdrag berättar Feldt om avtalsrörelsen 1986, då läkarna går ut i strejk:

"När SACO varslade om sin strejk blev arbetsgivarsidans motreaktion att varsla om lockout för 40 000 SACO-anslutna lärare fr o m den 2 juni. [...] Skickligheten ansågs ligga däri, att denna stridsåtgärd bara skulle drabba lärarna och inte tredje man - vilket annars var nästan oundvikligt i den offentliga verksamheten - eftersom skoleleverna ganska snart skulle gå på sitt sommarlov. Lärarna skulle således stängas ute från sina arbetsplatser och mista sin lön när de ändå inte hade något arbete att uträtta där.

Denna uträkning visade sig vara fel. Bland de statsanställda lärarna utbröt en helig vrede över att de drabbades av arbetsgivarnas åtgärd mot en strejk som bedrevs av landstingsanställd vårdpersonal. De svarade med att vägra skriva ut elevernas vårbetyg. Över detta utbröt en ännu heligare vrede bland eleverna och deras föräldrar [...]. Tiotusentals ungdomar strejkade i sin tur och demonstrerade, inte mot sina lärare utan mot regeringen. [...]

Det kunde bara sluta på ett sätt: den 31 maj gav regeringen direktiv till Statens arbetsgivarverk att dra tillbaka varslet om lockout. Sedan blev utvecklingen om möjligt än mer tragikomisk: den 16 juni avblåste SACO sin strejk. Läkarna och sjuksköterskorna ville ha semester - med ordinarie lön. Efter en stärkande vila var man sedan beredd att börja slåss igen." (s. 291f)

(Feldt, Kjell-Olof, 1991. Alla dessa dagar - i regeringen 1982-1990. Stockholm: Norstedts)


För övrigt: Katrine Kielos är bäst just nu och ger mig hopp.

lördag, maj 05, 2007

Ingen framgång utan branding


I senaste numret av Socialistisk debatt (ej på nätet) skriver vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl-Persson om att partiet måste vårda sitt varumärke. Hon är sällsynt väl lämpad för att skriva den artikeln.

Jenny Lindahl-Persson var ordförande för Ung Vänster under andra halvan av 90-talet (då jag själv var medlem, lyckligt ovetande om mina socialdemokratiska böjelser). Det jag minns tydligast av henne var att hon alltid hade samma par svarta skinnbyxor på sig. Jag tror aldrig att jag såg henne utan dem, inte ens i den stekande solen utanför Ung Vänster Skånes tält på Roskildefestivalen ´96.

Därefter har hon arbetat som PR-konsult på Hill and Knowlton, för att inför valet 2006 hoppa in som informationschef för vänsterpartiet. Det sades då att hon skulle återgå till sitt gamla jobb efter valet, men så vitt jag kan förstå arbetar hon fortfarande på partikansliet.

Eftersom hennes uppdrag var att bygga en mer positiv bild av partiet och öka stödet i väljaropinionen kan man förstå att hon inte känner sig färdig: i Demoskops senaste väljarundersökning ligger partiet på 5,1 %, vilket möjligen är en naturlig nivå för partiet, men långt ifrån storhetstiden under Schyman då man lockade till sig vänstersossar en gros.

Jenny Lindahl-Perssons analys mynnar ut i att vänsterpartiet har ett uselt varumärke. Man upplevs som ett argt, gnälligt parti, och inte som ett glatt, framgångsrikt parti. Antingen buntas deras politiker ihop med etablissemanget i största allmänhet, eller så betraktas de som koleriska outsiders utan verkligt inflytande.

Lindahl-Persson talar om kärntrupperna, som är lojala mot partiet oavsett hur tokigt det blir, men menar att det inte räcker. För att bli en politisk kraft att räkna med måste man branda om sig. Hon listar ett antal åtgärder för att lyckas med detta, men inser samtidigt att man först måste sälja in idén att det är OK att överhuvudtaget tala om branding och varumärkesbyggande i ett parti som är fientligt till kommersialismen.

Men hon har rätt, naturligtvis. Och om väljarna ska kunna möta en trovärdig rödgrön koalition 2010 krävs det att vänsterpartiet har ett lite sjysstare varumärke (inte så sjysst att de drar för många väljare från (s), naturligtvis).


***

Även socialdemokraterna håller på med re-branding. Från maktfullkomligt pampparti till lyssnande folkrörelse. Precis som i vänsterpartiets fall är ytan minst lika viktig som innehållet - det spelar liksom ingen roll om man är en lyssnande folkrörelse om alla ändå har bestämt sig för att man är ett gäng slipspotentater med skygglappar, hörselskydd och ett generöst representationskonto.

Därför är jag inte lika negativt inställd till socialdemokraternas nya värvningsbroschyr "På väg - Om drömmar, ilska och vilja" som exempelvis Katrine Kielos, som sågade den jämns med fotknölarna för några veckor sedan.

Kielos irriterar sig på att boken är fragmentarisk och egentligen inte innehåller några nya idéer. Istället är den full med floskler som alla kan omfatta, lite Palmecitat och mingelbilder från extrakongressen i mars.

Som Kielos skriver:

"Ingen kan bli upprörd då det inte finns något att uppröras över.
Ingen kan säga emot då det inte finns något att säga emot.
Ingen kan tänka annorlunda då det inte tänks något överhuvudtaget. "

Men jag tror att Kielos missuppfattar poängen med boken. Den är inte avsedd att vara ett djupsinnigt idédokument och diskuteras i studiecirklar under mörka höstkvällar. Den är just en värvningsbroschyr, som försöker ge en bild av ett parti som är öppet för förändring, som vill lyssna på människor och ta till sig det de säger och som vill bjuda in dem för att påverka.

Boken snabbproducerades på ett par veckor, och därför kan den knappast innehålla något banbrytande nytänkande. Istället uppmanas läsarna att skicka in sina idéer till någon av partiets arbetsgrupper i olika politikområden. "Skriv till jobb@sap.se", liksom.

Och om någon faktiskt tar uppmaningen på allvar och skriver, eller ännu bättre går med i partiet, då kan den verkliga förnyelsen börja.

onsdag, maj 02, 2007

2 maj

Det var en fantastisk dag igår, naturligtvis. Det kändes som om tåget var hur långt som helst, men det visade sig vara ganska svårt att lura ut hur många som egentligen gick i socialdemokraternas förstamajdemonstration i Malmö i år.

Sydsvenskan skrev om det hela både på nyhetsplats och i en ledarartikel signerad Henrik Bredberg, vars enda kritik mot Pär Nuders tal var att han inte pratade mer om kommunisternas illdåd genom historien (jag antar att Bredberg inte lyssnade när Nuder snackade om esterna som flydde undan Sovjetväldet på 40-talet). Fast inga siffror nämndes.

Skånska Dagbladet, vars sida på nätet är så usel att jag inte ens tänker länka till den, hade naturligtvis inte heller någon uppgift.

Jag fick gå till Kvällsposten för att hitta några siffror, men även där var det förbryllande.

nyhetsplats ansåg man att ca 1500 gick i tåget, medan Peter J Olsson på (den liberala) ledarsidan inte fick det till mer än 890 personer. Vem har rätt egentligen? Är det en fråga om objektiv nyhetsjournalistik vs. subjektiv opinionsjournalistik? Skämt åsido, Peter J Olsson räknade till "två, tre tusen" mötesdeltagare i Folkets Park, så det må väl vara hänt.

Olssons kommentar kretsade annars kring att de här två, tre tusen människorna förmodligen var "aktiva kärngrupper" i partiet, och att de kunde utgöra ett hot för en fortsatt socialdemokratisk förnyelse, som Kvällspostens ledarsida tydligen emotser med tillförsikt och glädje.

Jag har alltid fascinerats av hur borgerliga ledarskribenter ständigt efterlyser socialdemokratisk förnyelse, som om de egentligen skulle vilja vara sossar hela bunten och fly hals över huvud från den liberalkonservativa sörjan, bara partiet förnyades.

Och om partiets "aktiva kärngrupper" i Malmö uppgår till flera tusen människor är jag nog ganska nöjd.

Nåväl. Pär Nuder gjorde mig positivt överraskad. Han inledde med att tala länge om internationell solidaritet och hade uppenbarligen legat i Palmeträning under våren. Han blir en bättre och bättre talare. Det enda jag riktigt störde mig på var att
han ständigt återkom till Sverige, svenskheten och det unika med Sverige. Nuders definition av vad svenskhet är påminde förtrollande mycket om en uppsättning socialdemokratiska kärnvärden, som trygghet, rättvisa, solidaritet, frihet, rättvisa, öppenhet, jämlikhet, demokrati och, eh, tillväxt.

Det påminde mig i sin tur om Göran Perssons försök att omdefiniera socialdemokraterna som det enda sant svenska partiet under sommaren 2005, något som jag bloggade om då.

Jag trodde att vi var ett internationalistiskt parti. Det är ju Internationalen som bär lycka, inte Nationalen. Jag får väl ursäkta Nuder med att han, liksom Mona för övrigt, antagligen bara försöker reclaima svenskheten från Sverigedemokraterna. Men jag är fortfarande missnöjd.

Därutöver var det frid och fröjd i parken och allt tycktes möjligt.