fredag, mars 16, 2007

Välkommen Mona, adjö Persson

Imorgon väljer den socialdemokratiska extrakongressen med till visshet gränsande sannolikhet Mona Sahlin till partiordförande. Då och då får jag frågan av kompisar som inte är med i partiet om hur hon är, vad det betyder för politiken och så vidare. Och vad ska jag svara?

Jag har bara sett Mona Sahlin på avstånd: på TV många gånger, några få gånger IRL när hon anlände till eller lämnade partikongressen 2005 i Malmö med sitt entourage. Hon verkar, tja, mänsklig. Att hon personligen kommer att ha någon enorm betydelse för partiets politik tror jag inte. Riktigt så toppstyrt är inte SAP, även om det ofta verkar så. Förhoppningsvis kan hon vara ett mer öppet, lyssnande, inkännande ansikte utåt för socialdemokraterna än vad hennes föregångare kunde (eller tilläts) vara.

Jag passar bara på att påminna om Tomas Bodströms Sommar-program för några år sedan, då han hade bett sina ministerkollegor välja musik. Mona hade valt "It's a sin" med Pet Shop Boys:

When I look back upon my life
It's always with a sense of shame
I've always been the one to blame
For everything I long to do
No matter when or where or who
Has one thing in common, too

It's a, it's a, it's a, it's a sin
It's a sin
Everything I've ever done
Everything I ever do
Every place I've ever been
Everywhere I'm going to
It's a sin

Ett genialt val, naturligtvis. Med det låtvalet visade hon på att hon är (relativt) ung och att hon har självdistans. Och dessutom blir låten en känga mot journalisterna och back-stabbarna i partiet som sänkte henne förra gången.

Göran Persson valde "Omkring tiggarn från Luossa", vilket är ett extremt perssonskt val. Dan Andersson, arbetardiktare, som i denna dikt/visa målar upp en andlig verklighet bortom det skitiga armodet kring lägerelden. Klassisk svensk kvalitet, skulle man kunna säga. Jag har alltid fascinerats av Göran Perssons goda litteratursmak. Men förmodligen är det inte den typen av kulturella referenser som behövs för att locka tillbaka sjuttiotalistnollåttorna till partiet.

Det kanske låter konstigt, men jag har tyckt bättre och bättre om GP med åren. På 90-talet var han den store fienden (och då var jag inte sosse i vilket fall) som karvade i välfärden, men på sistone har jag liksom lärt känna honom bättre, ju mer jag har satt mig in i hans politiska tänkande, hans talekonst, hans sätt att bete sig, hans bakgrund etc. Naturligtvis får man mer sympati för en människa som inte bara är en obegriplig fasad.

Jag har någonstans (jag minns inte var) skrivit att jag tror att Göran Perssons eftermäle kommer att bli betydligt mer positivt än vad man kunde tro i valrörelsen. Nu har jag helt glömt bort hans debattinsatser därifrån. Det enda jag tänker på är hans fantastiska tal då han erkände sig besegrad på valvakan i Stockholm och avslutade med orden "Jag älskar er. Och vi älskar vårt parti!" Jag har redan börjat sakna honom. Olof Ruin är inne på nästan samma sak i DN idag. Och Erik Fichtelius monumentaldokumentär kommer förmodligen att slå in smashen.

Samtidigt hälsar jag Mona Sahlin hjärtligt välkommen. Jag hoppas och tror på att hon kommer att bli en formidabel oppositionsledare och en partiledare som kan driva en socialistisk linje samtidigt som hon håller medelklassen.


Avslutningsvis, helt apropå: falska löpsedlar grasserar då och då. När jag tog en kaffe på På Besök på Nobelvägen satt ett par och klippte ihop kvällstidningslöpsedlar till nya skapelser. En av dem, som förmodligen kommer att klistras upp någonstans på Möllevången i kväll, hade texten: "Göran Persson sålde snoppen på nakensemester." Jag hade tyvärr glömt kameran, men ni kan säkert föreställa er.

Inga kommentarer: