tisdag, mars 06, 2007

Paggan säger det som måste sägas

Nyss utpustad efter en svettig deadline - jag har skrivit om Ansvarsutredningen som ett sätt för staten att hålla regionerna på matten, vi får ta det sen - ser jag att Leif Pagrotsky har skrivit en ytterst intressant debattartikel om socialdemokratisk förnyelse i Aktuellt i Politiken.

Pagrotsky menar att socialdemokraterna för att återta initiativet i svensk politik måste ta tillfället i akt och förändra sig medan man sitter i opposition - för det går inte att vinna ett val på att visa att man kan regera när man inte gör det. Han skriver vidare att valet förlorades på att man inte vågade ha en tillräckligt expansiv finanspolitik - av ogrundad rädsla för inflation och budgetunderskott. Låter rimligt.

Pagrotskys förslag till förändringar låter sig sammanfattas i att socialdemokratin måste kunna vinna ett större stöd hos den urbana medelklassen samtidigt som man inte överger LO-väljarna. Det handlar inte så mycket om att ändra politik, utan mer om att ändra sin framtoning och organisation.

Exempelvis är partiet organiserat på ett ganska stelbent sätt. Stadsdelsföreningarna och a-kommunerna präglas ofta av en intern kultur som gör att man, som han säger, måste ha lärt sig "Vi bygger landet" i barndomen och detaljstuderat partiorganisationen genom många och långa SSU-år av intrigerande, kuppande och tonårspolitruckande. Det är ett stort problem att det försvagade ungdomsförbundet är en så överskuggande källa till rekrytering och det är inte bra att partiet leds av endast heltidspolitiker.

På punkt efter punkt kan jag inte göra annat än hålla med Paggan om kritiken. Jag gick själv med i partiet som vuxen för 2 1/2 år sedan. Tillsammans med två andra noviser - vi var tvungna att samla kraft tillsammans i månader innan vi vågade gå på vårt första möte - gick vi med i den lokala studentklubben. Det har tagit mig år att förstå hur partiet fungerar, vilka saker man får och inte får säga, vilka som är onda och vilka som är goda och så vidare.

Missförstå mig inte, jag älskar partiet och Rörelsen och har träffat många fantastiska människor och upplevt många fina stunder i politiska diskussioner och i kontakt med väljarna. Men man måste verkligen göra en insats för att komma in i systemet, och jag tror inte att det är så lätt att förstå för alla de partister och klubbister som fötts in i Rörelsen.

Urban medelklass som jag själv är, känner jag instinktivt att socialdemokraterna skulle kunna attrahera oerhört många fler ur den gruppen, både som väljare, sympatisörer och partimedlemmar. Vi behöver inte alls locka med avdrag för hushållsnära tjänster eller examensbonus till studenter eller maxtaxa för bebisyoga. Vi behöver presentera vår vision om samhället på ett bättre sätt och bli en mer öppen organisation, med utrymme för smågrupper baserade på andra gemenskaper än den rent grannskapsmässiga.

Varför inte fler socialdemokratiska enfrågegrupper eller nätverk för socialdemokratiska arkitekter? Det kanske redan finns - jag har inte sett dem i så fall.

Om att nå ut till nya grupper har Ulf Bjereld också förtjänstfullt skrivit om.



Som många andra

Inga kommentarer: