torsdag, mars 08, 2007

Klimatpornografi: kritik från höger och vänster

sistone har en nyliberal kritik mot varningarna för växthuseffekten svept genom bloggosfären - som vanligt genererad av inlägg gjorda ute i den där riktiga mediavärlden. Det är inte utan att man kan ana en viss desperation i tonläget: klimatfrågan har blivit så mainstreamad att såväl George W Bush som Wei Jiabao känner sig tvungna att ta den på allvar.

Den nyliberala kritiken brukar grunda sig i ett tankefel som kan illustreras av följande vits:


Q: Hur många nyliberaler krävs det för att skruva i en glödlampa?

A: Inga. Om det verkligen fanns någon poäng med att det skulle finnas någon glödlampa där, hade marknaden redan tagit hand om det.


Problemet är att om marknaden inte kan ta hand om det, existerar inte problemet. Det är därför som så många liberala skribenter misstänker att det finns en bakomliggande konspiration bakom hela miljöagendan, som till syvende og sidst syftar till att införa planekonomi i hela världen.

Det brukar ofta hänvisas till den danske statistikern Björn Lomborg, som blev världsberömd med sin bok "The skeptical environmentalist" för några år sedan. Läs den för allt i världen, den sammanfattar de vanligaste argumenten mot en alltför uppstressad "alarmism" i miljöfrågorna. Fast någon liberal vet jag inte om Lomborg egentligen är.

Anyway, Lomborg menar att det dels finns världsproblem som är viktigare att lösa på kort sikt: AIDS, svält etc. Dels menar han att "ny teknik" kommer att ta hand om allt det andra.

Jag kanske skulle tycka att det inte finns någon motsättning i att ta miljöhoten på allvar samtidigt som man löser problemen med världsfattigdomen och utvecklar förnyelsebara energikällor.


Nåväl, när jag läste geografi i höstas fick jag se saken från ett helt annat håll. Det finns nämligen en marxistisk kritik mot alarmismen också! Min föreläsare, den sluggeraktige belgaren Guy Baeten, hävdade i en serie föreläsningar att växthuseffekten i själva verket var en nyliberal konspiration. Argumenten går ungefär som följer:

Den första som talade om växthuseffekten i Europa var Margaret Thatcher. Som nyutnämnd premiärminister behövde hon en flaggskeppsfråga som kunde ge henne cred i världspolitiken, och eftersom hon var naturvetare letade man upp global warming, som hade den charmerande fördelen att det gav en anledning att stänga ner kolgruvorna i England och Wales med sina aktiva och besvärliga fackföreningar.

Växthuseffekten, och miljöfrågor i allmänhet, har också den trevliga effekten att man kommer bort från klassklyftor, etniska konflikter, jämställdhetsfrågor, skillnaden mellan Nord och Syd etc: alla kan ställa upp på att värna miljön, och det är därför som kungligheter, som ju inte får säga kontroversiella saker, alltid pratar om hur viktigt det är att värna miljön. Och därmed, går tankegången, befästs den kapitalistiska världsordningen.

Guy har skrivit en förtjusande marxistisk kritik av biltullar, som jag ska länka till så fort jag hittar den.


Så där ser man. Kanske är växthuseffekten en liberalmarxistisk konspiration.


PS: Något annat som har mainstreamats till oigenkännelighet är Internationella Kvinnodagen. I tidningen idag tog Mobilia tillfället i akt och hade en helannons med "kvinnliga" produkter, som Chanel No. 5, melittafilter och Hemmets Journal.
ds

2 kommentarer:

Mattepojken sa...

Nils,

Jag skulle säga att inte bara miljöfrågorna, utan Alla andra "strukturella" problem har öppningar för marxistiskt mothugg: det döljer bara den grundläggande konflikten i samhället: den mellan arbete och kapital.

Varpå vänstern alltid pslittras mellan dem som tycker att det går utmärkt att kombinera med ett klasstänkande och de som tycker att skit samma det har ett värde för vänstern ändå, och så de "äldre" marxister som tycker att det just är bjäfs/mindre relevant.

Jag tycker också att man kan ha en pragmatisk hållning i frågan så till vida att marxisterna faktiskt kan ha rätt i detta i vissa fall, och fel i andra fall.

Men problemet för de klassiska arbete-kapital-teoretikerna är kanske inte i första hand, eller alls, att det kommer upp "nya"frågor. Utan snarare tendensen att individualisera allting.

Klassperspektiv och miljöperspektiv kan utmärkt förenas. Men om lösningarna och problemen hela tiden lanseras i kvällspressartiklar á la

"Nu är det jätteviktigt att du tar bussen istället för bilen, eller klickar i den lilla rutan för utsläppsskatt när du tar charterflyget till Thailand."

Ja då håller jag med om att miljöfrågan är reaktionär. Det blir bara blaha-blaha. Det blir ett sätt att sona sitt dåliga samvete och slippa ta tag i de strukturella frågorna, eftersom det i förlängningen skulle riskera att ens egen position i samhället ifrågasätts.

Ola J sa...

Ulrika Björkstén (som inte bara är docent och 1e intendent på Nobelmuseum, utan även skribent, hör och häpna!) skriver intressant om hur larm, orkaner och scenarier tar tid på sig för att omvandlas i handling. Texten finns i förra numret av Axess, som hade tema Framtiden just nu.