fredag, mars 23, 2007

Rörande Ordförande Persson

Makten är alltid vackrast på avstånd.

fredag, mars 16, 2007

Välkommen Mona, adjö Persson

Imorgon väljer den socialdemokratiska extrakongressen med till visshet gränsande sannolikhet Mona Sahlin till partiordförande. Då och då får jag frågan av kompisar som inte är med i partiet om hur hon är, vad det betyder för politiken och så vidare. Och vad ska jag svara?

Jag har bara sett Mona Sahlin på avstånd: på TV många gånger, några få gånger IRL när hon anlände till eller lämnade partikongressen 2005 i Malmö med sitt entourage. Hon verkar, tja, mänsklig. Att hon personligen kommer att ha någon enorm betydelse för partiets politik tror jag inte. Riktigt så toppstyrt är inte SAP, även om det ofta verkar så. Förhoppningsvis kan hon vara ett mer öppet, lyssnande, inkännande ansikte utåt för socialdemokraterna än vad hennes föregångare kunde (eller tilläts) vara.

Jag passar bara på att påminna om Tomas Bodströms Sommar-program för några år sedan, då han hade bett sina ministerkollegor välja musik. Mona hade valt "It's a sin" med Pet Shop Boys:

When I look back upon my life
It's always with a sense of shame
I've always been the one to blame
For everything I long to do
No matter when or where or who
Has one thing in common, too

It's a, it's a, it's a, it's a sin
It's a sin
Everything I've ever done
Everything I ever do
Every place I've ever been
Everywhere I'm going to
It's a sin

Ett genialt val, naturligtvis. Med det låtvalet visade hon på att hon är (relativt) ung och att hon har självdistans. Och dessutom blir låten en känga mot journalisterna och back-stabbarna i partiet som sänkte henne förra gången.

Göran Persson valde "Omkring tiggarn från Luossa", vilket är ett extremt perssonskt val. Dan Andersson, arbetardiktare, som i denna dikt/visa målar upp en andlig verklighet bortom det skitiga armodet kring lägerelden. Klassisk svensk kvalitet, skulle man kunna säga. Jag har alltid fascinerats av Göran Perssons goda litteratursmak. Men förmodligen är det inte den typen av kulturella referenser som behövs för att locka tillbaka sjuttiotalistnollåttorna till partiet.

Det kanske låter konstigt, men jag har tyckt bättre och bättre om GP med åren. På 90-talet var han den store fienden (och då var jag inte sosse i vilket fall) som karvade i välfärden, men på sistone har jag liksom lärt känna honom bättre, ju mer jag har satt mig in i hans politiska tänkande, hans talekonst, hans sätt att bete sig, hans bakgrund etc. Naturligtvis får man mer sympati för en människa som inte bara är en obegriplig fasad.

Jag har någonstans (jag minns inte var) skrivit att jag tror att Göran Perssons eftermäle kommer att bli betydligt mer positivt än vad man kunde tro i valrörelsen. Nu har jag helt glömt bort hans debattinsatser därifrån. Det enda jag tänker på är hans fantastiska tal då han erkände sig besegrad på valvakan i Stockholm och avslutade med orden "Jag älskar er. Och vi älskar vårt parti!" Jag har redan börjat sakna honom. Olof Ruin är inne på nästan samma sak i DN idag. Och Erik Fichtelius monumentaldokumentär kommer förmodligen att slå in smashen.

Samtidigt hälsar jag Mona Sahlin hjärtligt välkommen. Jag hoppas och tror på att hon kommer att bli en formidabel oppositionsledare och en partiledare som kan driva en socialistisk linje samtidigt som hon håller medelklassen.


Avslutningsvis, helt apropå: falska löpsedlar grasserar då och då. När jag tog en kaffe på På Besök på Nobelvägen satt ett par och klippte ihop kvällstidningslöpsedlar till nya skapelser. En av dem, som förmodligen kommer att klistras upp någonstans på Möllevången i kväll, hade texten: "Göran Persson sålde snoppen på nakensemester." Jag hade tyvärr glömt kameran, men ni kan säkert föreställa er.

onsdag, mars 14, 2007

ECTS införs i gymnasieskolan

Det blev inga obligatoriska ECTS-betyg i den svenska högskolan i den senaste högskoleproppen med anledning av Bolognaprocessen, men skam den som ger sig: skolminister Jan Björklund aviserar nu att gymnasieskolan kommer att få en sjugradig betygsskala när den nya gymnasiereformen sjösätts 2010, i lagom tid till nästa riksdagsval.

Precis som i ECTS-systemet kommer det också att finnas två underkänt-betyg, ett "du är underkänd, men du jobbade på bra" och ett "du är underkänd och helt värdelös". I ECTS-systemet kallades detta för Fx och F och var det inslag i betygssyetemet som fick mest kritik (förutom det faktum att många kritiserade att man överhuvudtaget införde ännu fler betygssteg - och att skalan var relativ).

Samtidigt sägs det att grundskolan ska få femgradiga betyg. Om tanken är att fler betygssteg är bättre ju mer avancerad en utbildning är föreslår jag att man i konsekvensens namn inför tregradiga betyg i förskolan och niogradiga betyg i högskolans grundutbildning.

Forskarutbildningen får naturligtvis en elvagradig skala med fyra olika former av underkänt.

Jag ringer Honeth på måndag.

torsdag, mars 08, 2007

Klimatpornografi: kritik från höger och vänster

sistone har en nyliberal kritik mot varningarna för växthuseffekten svept genom bloggosfären - som vanligt genererad av inlägg gjorda ute i den där riktiga mediavärlden. Det är inte utan att man kan ana en viss desperation i tonläget: klimatfrågan har blivit så mainstreamad att såväl George W Bush som Wei Jiabao känner sig tvungna att ta den på allvar.

Den nyliberala kritiken brukar grunda sig i ett tankefel som kan illustreras av följande vits:


Q: Hur många nyliberaler krävs det för att skruva i en glödlampa?

A: Inga. Om det verkligen fanns någon poäng med att det skulle finnas någon glödlampa där, hade marknaden redan tagit hand om det.


Problemet är att om marknaden inte kan ta hand om det, existerar inte problemet. Det är därför som så många liberala skribenter misstänker att det finns en bakomliggande konspiration bakom hela miljöagendan, som till syvende og sidst syftar till att införa planekonomi i hela världen.

Det brukar ofta hänvisas till den danske statistikern Björn Lomborg, som blev världsberömd med sin bok "The skeptical environmentalist" för några år sedan. Läs den för allt i världen, den sammanfattar de vanligaste argumenten mot en alltför uppstressad "alarmism" i miljöfrågorna. Fast någon liberal vet jag inte om Lomborg egentligen är.

Anyway, Lomborg menar att det dels finns världsproblem som är viktigare att lösa på kort sikt: AIDS, svält etc. Dels menar han att "ny teknik" kommer att ta hand om allt det andra.

Jag kanske skulle tycka att det inte finns någon motsättning i att ta miljöhoten på allvar samtidigt som man löser problemen med världsfattigdomen och utvecklar förnyelsebara energikällor.


Nåväl, när jag läste geografi i höstas fick jag se saken från ett helt annat håll. Det finns nämligen en marxistisk kritik mot alarmismen också! Min föreläsare, den sluggeraktige belgaren Guy Baeten, hävdade i en serie föreläsningar att växthuseffekten i själva verket var en nyliberal konspiration. Argumenten går ungefär som följer:

Den första som talade om växthuseffekten i Europa var Margaret Thatcher. Som nyutnämnd premiärminister behövde hon en flaggskeppsfråga som kunde ge henne cred i världspolitiken, och eftersom hon var naturvetare letade man upp global warming, som hade den charmerande fördelen att det gav en anledning att stänga ner kolgruvorna i England och Wales med sina aktiva och besvärliga fackföreningar.

Växthuseffekten, och miljöfrågor i allmänhet, har också den trevliga effekten att man kommer bort från klassklyftor, etniska konflikter, jämställdhetsfrågor, skillnaden mellan Nord och Syd etc: alla kan ställa upp på att värna miljön, och det är därför som kungligheter, som ju inte får säga kontroversiella saker, alltid pratar om hur viktigt det är att värna miljön. Och därmed, går tankegången, befästs den kapitalistiska världsordningen.

Guy har skrivit en förtjusande marxistisk kritik av biltullar, som jag ska länka till så fort jag hittar den.


Så där ser man. Kanske är växthuseffekten en liberalmarxistisk konspiration.


PS: Något annat som har mainstreamats till oigenkännelighet är Internationella Kvinnodagen. I tidningen idag tog Mobilia tillfället i akt och hade en helannons med "kvinnliga" produkter, som Chanel No. 5, melittafilter och Hemmets Journal.
ds

onsdag, mars 07, 2007

Borg: Hellre knark än landsting

Apropå Ansvarsutredningen och deras förslag om att inrätta gigantiska superlandsting med nya, coola namn (regionkommuner): kolla in den här skojiga bilden på en ung Anders Borg som uppenbarligen tyckte att landsting var farligare än knark. Skulle tro att det är annat ljud i skällan nu, som med så mycket annat. Ack ja. Det är som med Göran Skytte, fast tvärtom.

Tack till Krohnman.

tisdag, mars 06, 2007

Paggan säger det som måste sägas

Nyss utpustad efter en svettig deadline - jag har skrivit om Ansvarsutredningen som ett sätt för staten att hålla regionerna på matten, vi får ta det sen - ser jag att Leif Pagrotsky har skrivit en ytterst intressant debattartikel om socialdemokratisk förnyelse i Aktuellt i Politiken.

Pagrotsky menar att socialdemokraterna för att återta initiativet i svensk politik måste ta tillfället i akt och förändra sig medan man sitter i opposition - för det går inte att vinna ett val på att visa att man kan regera när man inte gör det. Han skriver vidare att valet förlorades på att man inte vågade ha en tillräckligt expansiv finanspolitik - av ogrundad rädsla för inflation och budgetunderskott. Låter rimligt.

Pagrotskys förslag till förändringar låter sig sammanfattas i att socialdemokratin måste kunna vinna ett större stöd hos den urbana medelklassen samtidigt som man inte överger LO-väljarna. Det handlar inte så mycket om att ändra politik, utan mer om att ändra sin framtoning och organisation.

Exempelvis är partiet organiserat på ett ganska stelbent sätt. Stadsdelsföreningarna och a-kommunerna präglas ofta av en intern kultur som gör att man, som han säger, måste ha lärt sig "Vi bygger landet" i barndomen och detaljstuderat partiorganisationen genom många och långa SSU-år av intrigerande, kuppande och tonårspolitruckande. Det är ett stort problem att det försvagade ungdomsförbundet är en så överskuggande källa till rekrytering och det är inte bra att partiet leds av endast heltidspolitiker.

På punkt efter punkt kan jag inte göra annat än hålla med Paggan om kritiken. Jag gick själv med i partiet som vuxen för 2 1/2 år sedan. Tillsammans med två andra noviser - vi var tvungna att samla kraft tillsammans i månader innan vi vågade gå på vårt första möte - gick vi med i den lokala studentklubben. Det har tagit mig år att förstå hur partiet fungerar, vilka saker man får och inte får säga, vilka som är onda och vilka som är goda och så vidare.

Missförstå mig inte, jag älskar partiet och Rörelsen och har träffat många fantastiska människor och upplevt många fina stunder i politiska diskussioner och i kontakt med väljarna. Men man måste verkligen göra en insats för att komma in i systemet, och jag tror inte att det är så lätt att förstå för alla de partister och klubbister som fötts in i Rörelsen.

Urban medelklass som jag själv är, känner jag instinktivt att socialdemokraterna skulle kunna attrahera oerhört många fler ur den gruppen, både som väljare, sympatisörer och partimedlemmar. Vi behöver inte alls locka med avdrag för hushållsnära tjänster eller examensbonus till studenter eller maxtaxa för bebisyoga. Vi behöver presentera vår vision om samhället på ett bättre sätt och bli en mer öppen organisation, med utrymme för smågrupper baserade på andra gemenskaper än den rent grannskapsmässiga.

Varför inte fler socialdemokratiska enfrågegrupper eller nätverk för socialdemokratiska arkitekter? Det kanske redan finns - jag har inte sett dem i så fall.

Om att nå ut till nya grupper har Ulf Bjereld också förtjänstfullt skrivit om.



Som många andra