onsdag, januari 31, 2007

Svaret blåser i vinden









Östra hamnen, Malmö

Jag visade min svåger stadsarkitekten en karta över Malmö när han var på besök i somras (han är belgare). Jag förklarade att jo, här i den västra delen, ja precis till vänster om vägen där, där bor de rika, och österut bor de fattiga.

Det är lite förenklat, men stämmer huvudsakligen. Om man är intresserad av konceptet klassröstning kan man titta på valresultatet från riksdagsvalet 2006 i Malmö. Malmö är indelat i två valkretsar, Malmö östra och Malmö västra. I öster fick (s) 40,40 %; i väster 30,39 %. Det omvända gäller för (m), i öster 24,23 % och i väster 32,48 %. Och då har vi inte ens börjat snacka om hur Rosengårdsborna (i öster) röstar.

Nåväl, svåger förklarade att i många europeiska städer ligger de fattiga delarna i öster och de rika i väster. Detta eftersom det längs Europas Atlantkust huvudsakligen blåser västliga vindar.

Och eftersom de rika inte ville att det skulle blåsa in otäcka dunster från de smutsiga industrierna, placerades dessa öster om de välmående bostadskvarteren.

Jag tyckte att det lät extremt konstigt, men jag hittade påståendet i en kursbok om geografi senare, så varför inte? I London är det ju East End för de fattiga och West End för de rika. Jag kollade upp väderstatistiken för Malmö också: jodå, övervägande västliga vindar. Jag har inte orkat kolla upp samtliga västeuropeiska industristäder, men nån kanske har gjort det.














Västra hamnen, Malmö

måndag, januari 29, 2007

Unge man!

I Der Spiegel (nr 4/07, på nätet men inte gratis) läser jag att den engelska staden Middlesbrough har kompletterat sina övervakningskameror på offentliga platser med övervakningshögtalare. Tidningen träffar Jack Bonnar som arbetar med videoövervakning:

Han sitter i ett rum fullt av videoskärmar. Plötsligt observerar han en ung man som just har ätit upp den sista biten fish 'n' chips och slänger pappkartongen ytterst nonchalant i riktning mot en papperskorg. Han missar papperskorgen, men orkar inte plocka upp skräpet, så han fortsätter lugnt gå vidare. Här griper Jack Bonnar in.

Åtta meter över ynglingen hänger en högtalare: "'Skulle herrn i den bruna jackan vilja vara så vänlig att plocka upp sitt skräp och lägga det där det hör hemma?' frågar han, mycket artikulerat, mycket artigt, mycket strängt."

Ynglingen stannar till, tittar upp, ser högtalaren och kameran, samtidigt som alla på gatan runt omkring honom börjar leta efter herrn med den bruna jackan. Han inser att spelet är förlorat och plockar upp pappkartongen och lägger den i papperskorgen.

Naturligtvis tycker invånarna i Middlesbrough att det är helt OK med att överheten meddelar sig med sina undersåtar på det här sättet. Inte minst eftersom gatorna har blivit betydligt renare sedan man satte upp högtalarna.

I ingen av de totalitära övervakningsvisioner som 1900-talet bjöd oss på får man riktigt veta hur förvandlingen från demokrati till 1984 riktigt går till. Som det ser ut nu kommer vi alla hand i hand att glada och i god demokratisk ordning att marschera in i ett nytt, moderniserat panoptikon för allas bästa.

Jag har skrivit tidigare om kameraövervakning i Malmö här.

En artikel på engelska om storebrorsfesten i Middlesbrough hittar du här.

fredag, januari 26, 2007

Klimatchock

Köldknäppen kom och försvann. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att den här skylten (från Coop Nära på Köpenhamnsvägen i Malmö) är väldigt skojig.

Trevlig helg!

torsdag, januari 25, 2007

Istället för livet: WoW


Nej, inte Wahlström och Widstrand. World of Warcraft, som jag slängde mig med igår trots att jag aldrig spelat det - jag slutade spela datorspel nånstans vid 16 års ålder; minns inte varför, antar att jag var för upptagen med att hångla och spela gitarr.

World of Warcraft är ett "massively multiplayer online role-playing game", vilket betyder att det tillhandahåller en virtuell värld, i vilken spelare kan anta uppfunna identiteter, s k avatarer, och interagera med varandra, vanligen mot betalning. World of Warcraft är ett av de största spelen av denna typ och har runt 15 miljoner användare. 3,5 miljoner av dessa finns i Kina.

En kompis som nyss kommit tillbaka till Sverige efter en längre tid i Kina, berättade om den ständiga stress och känsla av kontroll och övervakning som man upplever i där. Jag frågade om det var något hon upplevde eftersom hon hade vuxit upp i Europa eller om infödda kineser också kände så.

Hon berättade att många unga kineser känner sig extremt pressade. Kanske inte främst av staten utan av familjen och släkten. Många kineser har enorma förväntningar på sig vad gäller att skaffa en bra utbildning, ett välbetalt jobb, bilda familj och försörja sina föräldrar. Det leder till extremt inrutade liv med få tillfällen till spontanitet.

En säkerhetsventil, en möjlighet till en stunds tid i frihet erbjuder World of Warcraft. Meningen med spelet är egentligen att man ska göra det gamla vanliga: samla skatter, döda monster och så vidare. Men många kineser använder spelet helt enkelt som ett sätt att umgås med sina vänner. Exakt hur det går till kan jag inte föreställa mig. Den här artikeln handlar om en begravning i World of Warcraft, och även om det inte är riktigt den typ av vardaglig samvaro som jag hörde talas om, kanske det ändå kan ge en idé om hur virtuella världar kan användas som ett rum att vistas och leva i. Bilden ovan är hämtad från begravningen.

Virtuella världar är naturligtvis inte ett meningsfullt alternativ till en verklig fri värld. Men kanske kan de lära invånarna att en annan värld är möjlig. Också IRL.

onsdag, januari 24, 2007

Valfritt-buzz-word-gymnasiet

I vissa avseenden är jag direkt reaktionär. Som med gymnasieskolorna till exempel.

När jag skulle börja gymnasiet fanns det en skola att välja på (det finns bara en gymnasieskola i Simrishamns kommun), den hette något fullkomligt harmlöst (Friaborgsskolan) och marknadsföringen bestod i ett obligatoriskt studiebesök. Skolan erbjöd samtliga nationella gymnasieprogram samt Fiskeprogrammet och Hotell- och Restaurangprogrammet, båda med riksintag. Inga fringisar.

Igår satt jag på bussen och såg en reklamskylt för en av Malmös gymnasieskolor. Den heter Cybergymnasiet.

Cybergymnasiets koncept är att utbildningen är utformad "med hänsyn till dagens ungdomars livsstil". Det är lite oklart varför man i så fall har valt ett namn som ofelbart andas 90-talsretro. På skylten framgår det att man kan välja om man vill gå i skolan på förmiddagen eller eftermiddagen, man får en körkortsutbildning på köpet, och man får "behörighetsgaranti", vilket gör mig orolig.

Jag tänder på alla cylindrar och ägnar resten av dagen åt att predika om utbildningssystemets förfall nu när det finns gymnasier i varenda buske med namn som Kunskapsgymnasiet, IT-gymnasiet, iPodgymnasiet och jag vet inte vad.

Vad är det för fel på "Högre Allmänna Läroverket"? Varför måste utbildning reduceras till en produkt för konsumtion, streamlinad efter den färgglada marknadsföringens alla knep? Hört talas om dataspelsutbildning på högskolenivå? Kan vi inte bara enas om att vi ska ha skolor med hög standard, som kan ägna sig åt att satsa på kvalitet i stället för att försöka överrösta varandra med billiga knep? Det är utbildning vi snackar om, inte underhållning. Ok?

Tack för ordet.

Och sen problematiseringen. Jag gick in på Cybergymnasiets hemsida, där deras tankar utvecklas lite mer. Behörighetsgarantin handlar således om att man kan läsa till viss högskoleutbildning behörighetsgivande kurser oberoende av vilket program man läser. Det låter ju rätt ok. Deras korta skoldagar kompenseras med att terminerna är längre.

Behöriga lärare garanteras också. Att det inte är någon garanti för bra lärare är visserligen sant.
Inte heller att eleverna verkligen befinner sig i skolan när den nu är så flexibel.

Så kanske lyder slutdomen så här: Att valfriheten ökar innebär inte automatiskt att kvaliteten ökar, alldeles oavsett alla andra problem som privatskolorna medför. Men en del nya idéer kan vara värda att testa också i den kommunala skolan. Uppmaningen till oss som tror att det är de gemensamt ägda skolorna som vi bör satsa på är således att hitta bra instrument för utveckling och förnyelse, utan att skolor måste ta sig tramsiga namn och erbjuda kurser i World of Warcraft.

En sak till: att man går på en skola som heter Mediegymnasiet är inte en garanti för att man får "jobba med media" senare i livet.

Ännu en sak till: min gamla skola har bytt namn till Österlengymnasiet. Det lät bättre, antar jag.

tisdag, januari 23, 2007

Weisberg tog priset

Liv Weisbergs dokumentärfilm om Feministiskt Initiativ, Viljornas kamp, visas just nu runt om i landet parallellt med visningen i SVT. Igår var det dags för Malmö; platsen var dokumentärfilmsklubben Doc Lounge på Inkonst.

Mitt bestående intryck av filmen var hur det hela tiden var oundvikligt att Gudrun Schyman skulle dominera med sin enorma erfarenhet och mediaträning, och hur frustrerande det skulle vara för de andra. Motsättningen mellan Schyman som politisk varelse och målsättningen att bilda en platt folkrörelse var oupplöslig. En talande scen från dokumentärens andra del (som SVT visar på söndag) är när Schyman försöker dela upp ansvarsområden med de två andra talespersonerna Fia Karlsson och Devrim Mavi och föreslår att Sofia ska ta hand om skolor och förstagångsväljare och Devrim "allt som har med invandring att göra". De ser inte helt nöjda ut.

Med en lite mer gynnsam mediesituation (alltså inte totalfokus på Persson vs. Reinfeldt) och lite mer rättning i leden hade de trots allt haft en hyfsad chans att komma in i riksdagen. Och, som Gudrun sa igår (både hon och regissören var där) fick Fi faktiskt fler röster i valet 2006 än vad Miljöpartiet fick i sitt första val.

Att både Schyman och Weisberg är inbjudna är tydligen känsligt, eftersom SVT har förbjudit Weisberg att uppträda tillsammans med företrädare för Fi i samband med lanseringen av filmen. Nu är de båda här i alla fall, men de får inte vara på scen samtidigt.

Kvällen avslutas med prisutdelning. Doc lounge har sålt lotter under kvällen till förmån för volontärerna i föreningen, och Gudrun har övertalats att dra vinnarna. Första pris tillfaller - under stor muntration - Liv Weisberg, som till sist får gå upp på scenen och ta emot priset av Gudrun Schyman: en middag för två på restaurang Plockepinn i Mazettihuset.

Efteråt sitter jag på Golden på Simrishamnsgatan och stöter på en kille som är med i en Fi-anknuten mansgrupp. De är fyra stycken och träffas på ABF-huset på Spånehusvägen och penetrerar sina könsroller och sin manlighet. De har just haft möte; de diskuterade pornografi.

Feministiskt initiativ är inte ett dött parti efter valet, även om det kan verka så. Nästa projekt är Europavalet 2009. Målet är att starta en egen partigrupp.

Tills dess hoppas jag att mitt eget parti, med Mona och Marita i spetsen, uppvärderar den feministiska kampens plats i det socialdemokratiska projektet. Med en borgerlig regering som tror att hemmafrubidrag är vägen till sann jämställdhet har vi guldläge för att återta initiativet. Ett socialdemokratiskt feministiskt initiativ.

måndag, januari 22, 2007

Förste socialdemokratiske senatorn någonsin



Inte visste jag att det satt en socialdemokrat i senaten. Det föll förmodligen bort i den svenska valrapporteringen.

Den amerikanska senaten har 100 ledamöter. Av dem är två "oberoende", dvs varken republikaner eller demokrater. Och en av dem är alltså, till min oförställda förvåning och glädje, socialdemokrat.

NY Times har en lång intervju med Bernie Sanders, socialistisk senator från Vermont, i sin söndagsbilaga. Här framgår det bland annat att han tidigare satt i representanthuset (från 1991), och att han där var den förste socialisten sedan 1920-talet. I senaten är han den förste någonsin.

Att vara socialist i USA är något oerhört radikalt och märkligt och det framgår i artikeln, som fokuserar på det udda både i Sanders åsikter och hans framtoning. Med svenska mått mätt
är han dock en ganska beskedlig mitten/högersosse. Reinfeldt, eller åtminstone Anders Borg, skulle förmodligen skriva under på det mesta.

Han bryr sig om miljöfrågor, förhåller sig kritisk till Irakkriget och Patriot Act och värnar om pensionerna. Han är också skeptisk till USA:s handelspolitik, och han värnar om ekonomisk och social jämlikhet. Hans stora förebild är "the Socialist governments of Scandinavia", som NY Times' reporter uttrycker det. Förmodligen ingår både Fogh Rasmussen och Reinfeldt i den kategorin från ett amerikanskt perspektiv.

Vare därmed hur som helst. Att en sosse som inte fegar ur för s-ordet kan bli vald till senator i Bush-USA visar på att landets enorma politiska bredd. Och kanske, om femtio år eller så, kanske vi får se en socialdemokrat som president. Vem vet?

Här är hur som helst Bernies hemsida.