onsdag, november 01, 2006

Skandiliberalismen

Bostadspolitiken läggs om under den nya regeringen. Allmännyttans stora hyresbestånd ska säljas ut och omvandlas till bostadsrätter. Investeringsbidragen till hyresrätter och studentbostäder dras in för att förhindra nyproduktion. Fastighetsskatten tas bort och ersätts med "en låg kommunal avgift" och höjd reavinstbeskattning. I framtiden ska allmännyttan främst syssla med att erbjuda boende åt "socialt svaga" i samhället, de som inte har råd att äga sin lägenhet; en typ av "social housing" som är vanlig i andra länder.

Så vad är tricket då? Borde inte alla vilja äga sin bostad? Borde inte alla ges möjlighet att köpa sin lägenhet?

Naturligtvis är detta en inriktning i politiken som gynnar de allra flesta. I dagsläget är det mycket mer gynnsamt att äga sitt boende: boendekostnaderna blir låga på sikt eftersom man slipper profitintresset från värden och med ständigt stigande bostadspriser kan man se det hela som en säker investering. Man kan till och med se bostadsrättsföreningen som en socialistisk konstruktion - i själva verket äger man inte sin bostadsrätt, kollektivet äger hela huset.

Men det som är bra med att ha en bred allmännytta är att det motverkar social segregering och underlättar arbetskraftens mobilitet. Om högern hinner genomföra sin bostadspolitik fullt ut innebär det att vi skapar kommunalt ägda slumområden för alla dem som inte har råd att köpa sin lägenhet - eller för den delen att köpa någon annans lägenhet. Unga, studenter och andra låginkomsttagare kommer att ha det besvärligt att snabbt flytta dit utbildningen eller jobben finns, eftersom de inte kommer att ha råd att köpa och sälja bostadsrätter till höger och vänster och alternativet med hyresrätt har försvunnit. Incitamenten för bostadsägarna att sälja sina bostäder minskar med höjd reavinstbeskattning.

Kort sagt: majoriteten gynnas, tough luck för de fattiga.


Det liberala regeringspartiet Venstre i Danmark (ni vet, med bombliberalism, kravretorik och samarbete med de främlingsfientliga - alltså den stora förebilden för fp i Sverige) ska anta ett nytt partiprogram på sitt landsmöte den 18-19 november. Utvecklingen i förslaget påminner starkt om den svenska borgerliga regeringens strategi: försvara välfärden för medelklassen, tough luck för de fattiga. Programmet heter "Framtid i frihet och gemenskap". Redan i titeln kan man se en skillnad mot 1995 års gällande partiprogram. Det hette "Människan framför systemet". I en intervju i det danska radioprogrammet "Politisk debat" (061028) utvecklar inrikesministern och partiets vice ordförande Lars Lykke Rasmussen tankegångarna bakom de nya idéerna.

I Venstres nya, mer mittenorienterade värld har staten, välfärden och solidariteten fått ta mer plats från tidigare mer nyliberala idéer om den autonoma individen. Den offentliga sektorn ska inte avvecklas eller skäras ner, utan växa i takt med att samhället blir rikare. Venstre står "helt bakom välfärdsstaten".

Till saken hör att det går dåligt för Venstre i opinionsmätningarna. Socialdemokraterna har gått fram med stormsteg efter att den danska regeringen har föreslagit omfattande nedskärningar i välfärden. Detta gör att man vill söka sig en ny ideologisk position. Lykke Rasmussen talar om "skandiliberalism", och menar med det en sorts välfärdskramande socialliberalism med bra service och en stor offentlig sektor. Samtidigt ska valfriheten ökas för medborgarna: mer friskolor, mer privat sjukvård. Och så vidare.

Och någonstans här ser jag socialdemokratins nya ideologiska fiende: nyliberalerna är helt marginaliserade, istället är det en högern light som vi möter. Bra välfärd för medelklassen.

Så vad är tricket då? Ska vi inte glädjas över en ny politisk konsensus kring det starka samhället?


Tricket med skandiliberalismen är att den inte ser till de fattigastes behov: den nöjer sig med att majoriteten i samhället har det bra. För precis som med den nya bostadspolitiken i Sverige är det de "socialt svaga" som får sota i den danska skandiliberala staten.

I samma avsnitt av "Politisk Debat" kan man höra en sammanfattning av en debatt i Folketinget mellan företrädare för Venstre och Socialdemokratiet. Det handlar om "taket" för kontanthjälpen, alltså ungefär den danska motsvarigheten till socialbidraget. Efter sex månader finns ett tak på hur mycket ekonomiskt stöd man kan få från det allmänna. Ett exempel: om du är under 25 år och ensamstående och inte bor hemma, så får du högst 5527 kronor i månaden. Före skatt. Tanken är att det ska skapa starkare incitament att hitta ett jobb. "Skillnaden mellan att arbeta och att gå på bidrag måste öka" som moderaterna brukar säga. Samtidigt sänks skatten för de som har jobb.

Funkar det? Naturligtvis inte. Tricket (återigen) är att det inte spelar någon roll om du helt saknar möjligheter att ta ett arbete - du kan vara långtidssjukskriven, hemma med småbarn eller narkotikamissbrukare - du straffas ändå. De som har drabbats värst i Danmark är fattiga barnfamiljer.

Kort sagt: majoriteten gynnas, tough luck för de fattiga.

En "skandisocialism" får aldrig acceptera att den ekonomiska ojämlikheten i samhället ökar som ett resultat av en medvetet genomförd politik. För den socialdemokratiska oppositionen i Danmark såväl som i Sverige är kampen mot den här typen av underklasskapande förslag oerhört viktig.


Godmorgon, Världen! i P1 hade i söndags (061029) ett belysande reportage om den nya svenska bostadspolitiken. Man kan lyssna här. Även som poddradio.

Politisk debat finns också som poddradio.

6 kommentarer:

Johan Folin sa...

Bostadssegregationen finns redan. Av främst två anledningar vad jag har märkt.
* De flesta allmännyttiga bostadsföretagen har någon form av kö. De som har stått längst i kön är de som bott längst på orten eller är barn till någon som har varit förutseende nog att ställa en i bostadskön när man var nyfödd (LKF uppskattar genomsnittskötiden i Lunds innerstad till 15-20 år). Dessa är oftast inte invandrare eller arbetarfamiljer.
* Många är beredda att köpa ett hyreskontrakt svart för en lägenhet i ett attraktivt läge, eftersom hyrorna i vissa områden är låga jämfört med att köpa en lägenhet. De med mest pengar kan betala mest.

Socialdemokraterna har genom hyresregleringar sett till så att höginkomsttagare kan bo i attraktiva hyreslägenheter för en bråkdel av marknadsvärdet, inte så att bostadssegregationen har minskat.
Se gärna Varför ska det finnas hyresrätter?

Li sa...

Hej Nisse!

Ville bara saga HEJ! Det var valdans kul att se dig pa en snabb-ol i stan! Hoppas du fick se allt som skulle ses, och gora allt som skulle goras......
Kram Li

Nils sa...

Johan: Jag försöker inte hävda att det inte existerar någon segregation i Sverige. Bellevue i Malmö är exempelvis ett av Sveriges mest segregerade bostadsområden med bara svenskfödd medel- och överklass.

Och jag väjer inte heller undan för den klassiskt liberala kritik mot socialdemokratisk bostadspolitik som du kommer med. Problemet är bara att alternativet är ännu värre.

Med kommunalt ägda slumbostäder reserverade för asylsökande, missbrukare och socialbidragstagare å ena sidan och fina vita gated communities för välanpassade morgontidningsläsare som jag själv kommer de sociala spänningarna i samhället att öka.

Med en bostadspolitik som åtminstone har som målsättning att skapa blandade områden (bra exempel: Klostergården i Lund) blir samhället bättre. Med en bostadspolitik som premierar gettobildning är det kört.

Den socialdemokratiska lösningen på bostadsbristen har varit att med riktade stöd bygga bort den. Fler hyresrätter har gjort att låginkomsttagare har kunnat ta sig in på marknaden, som det heter. Nu är det slut med det roliga.

Nils sa...

Li: Det var extremt trevligt att träffa dig också! Jodå, jag hann med både ett besök på kyrkogården i Stoke Newington och en matinéföreställning på Globteatern.

Ha det bra!

Clausewitz sa...

Schysst maratoninlägg ;-). Det finns en annan aspekt: Ägande är ju inte något neutralt i ett samhälle där så mycket makt och värderingar kommer med på köpet. En människa som äger sin bostad i ett kapitalistiskt samhälle hamnar genast i en position där hon har något att försvara, att bevaka, att följa värdestegringar o s v.

Jämför med pensionsreformen på 90-talet. Onekligen ett sätt att frigöra mer kapital för en hungrig marknad men också ett sätt att göra fler medborgare till "medlöpare" till börsens beteenden. När konflikten mellan börsuppgång och t ex löneökning/bättre arbetsmiljö/större offentlig sektor kommer så uppstår dubbla lojaliteter för en grupp människor som innan helt skulle sympatiserat med det senare.

För att återvända till bostäderna så har jag mött exempel på människor med generellt vettiga idéer som benhårt motsäger sig någon välbehövlig nybyggnation av hyresrätter nära deras egen tomt för att det skulle sänka värdet på densamma.

Avslutningsvis: Ja, bostadsrätter är en form av socialism, men förekommer inte i ett vakuum utan i en kapitalistisk verklighet och stympas därmed på den potentialen. In the meantime är hyresrätter socialism, säger jag.

Nils sa...

Frågan är om hyresrätter är bättre ens i ett kapitalistiskt samhälle. Att de boende istället för att förvandlas till småkapitalister är utlämnade till en hyreshaj (en ännu större kapitalist) ser jag inte nödvändigtvis som någonting önskvärt.

Samma gäller faktiskt det utbredda ägandet av aktier. För mig är det inte nödvändigtvis något dåligt med att ägandet delas upp på flera människor istället för att samlas i stora kapitalägares hand.

I själva verket finns här ett frö till ekonomisk demokrati: i dagsläget kontrolleras kapitalet generellt av stora anonyma institutionella ägare (pensionsfonder etc) som har som enda intresse att få största möjliga utdelning.

Om fonderna hade demokratiserats på så sätt att mikrokapitalisterna som står för stålarna hade haft något att säga till om vad gäller just arbetsrätt, lönebildning etc i företagen hade vi kanske, kanske kommit undan de värsta effekterna av kvartalskapitalismen.

Vi har faktiskt en möjlighet att införa löntagarfonder - utan att storkapitalet kan göra något åt det, och utan att något riksdagsbeslut behöver fattas.

Jag försökte intressera Bosse Ringholm för idén för något år sedan, men han verkade inte förstå vad jag pratade om.

Men vad gäller bostadsmarknaden just nu bör krafterna inriktas på att slå vakt om allmännyttans ledande roll på bostadsmarknaden.