måndag, september 25, 2006

Vadå jag dyster?

Folk omkring mig verkar vara förvånade över att jag har tagit den socialdemokratiska valförlusten så bra. Tja, kampen vinns inte genom att gå omkring och vara bitter. Och den nya regeringen har inte ens tillträtt än, så varför sörja? Var dag har nog av sin egen plåga.

Naturligtvis är valet ett misslyckande för socialdemokratin, även om det inte gick fullt så illa som jag trodde för ett år sedan. Då trodde jag på jordskredsseger för högern; nu blev det ett hyfsat jämnt val.

Anledningarna till valutgången kan analyseras i det oändliga: fokuseringen på Göran Persson, den svaga sysselsättningspolitiken, att s-spurten började för sent, att så många hade slutit upp bakom alliansen vilket fick dem att framstå som eniga och ansvarstagande politiker som minsann inte tänkte genomdriva något liberalt systemskifte, nej då.

Å ena sidan är det naturligtvis dåligt för Sverige och svenskarna att vi nu får en regering som tror att välstånd uppnås genom lönesänkningar, som inte har någon miljöpolitik, som tror att skolans problem löses med betyg i ordning och uppförande och som föreslår skattesänkningar som innebär att de rika blir lite rikare och de fattiga får det sämre.

Det är dåligt för Europas folk att Sverige inte längre har en progressiv regering som vill leda utvecklingen snarare än att följa den.

Det är dåligt för världens fattiga att Sverige har en regering som inte skulle känna igen internationell solidaritet om den så slog ner på Rosenbad som en svärm malariamyggor.

Å andra sidan kan inte statsvetaren i mig låta bli att tycka att det ska bli fyra spännande år. Kommer de att hålla sams när åskan går? Vad kommer medelklassen tycka när lågkonjunkturen sätter in om två-tre år och det visar sig att de inte kan klara sig på sin a-kassa? Hur kommer en allt fattigare underklass bete sig när företagsvinsterna fortsätter att öka och det enda som märks i förorterna är att poliserna blir fler? Och kommer Reinfeldt att kunna hålla gammelmoderaterna i partiet stångna när de vill utnyttja tillfället och montera ner välfärdsstaten en gång för alla?

Vi får se.

Ett är säkert: den borgerliga regeringen kommer att möta en stark och vitaliserad opposition. Och det kan inte hjälpas, men jag ser fram emot att få tillfälle till att klaga på regeringen var och varannan vecka.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Rätta takter Nils! Vem blir ny partiledare då? Blir det Margot Wallström som tar över efter Göran "Nej, nej, nej, nej, nej, nej, ja, va?, äsch det var bara som jag sa" Persson?

Dag

Nils sa...

Låt oss säga så här: om du går ut i pressen idag och säger att du är redo att ta över efter Leijonborg, har du ungefär lika stora chanser som Jodenius när det väl är dags.

För övrigt vill jag bestämt dementera att jag kandiderar till partiledare i socialdemokraterna.