fredag, september 15, 2006

Eliasson äger


Valrörelsen närmar sig sitt slut. Igår stod LSSK med kommunalrådet Dovsjö och utbildningspolitikern Almgren i Lundagård och förklarade för alla som ville veta att vi kommer att införa en studentrabatt på Skånetrafiken på 30 % om vi vinner i regionvalet, och imorse var det repris på fruktutdelningen på centralen.

Det är trappstudsningar och flygbladsutdelningar och affischering och valstugor och debatter och torgmöten. Ikväll håller LSSK kvällsöppet i den socialdemokratiska valstugan på Stortorget i Lund från 20 och framåt. Vi spurtar, och varje väljarkontakt är viktig. Det är svårt att känna av valvinden i en verserad stad som Lund, men det kan gå vägen. Förutom en medelålders man som undrade om vi "vågade" berätta om de "verkliga orsakerna" till brottsligheten (underförstått: invandringen) är folk sympatiska och önskar oss ofta lycka till. Särskilt medelålders kvinnor och män i blåställ.


Jan Eliasson var på studentafton i Lund igår. Café Athen i AF-borgen var tokfullt och hundra personer fick vända i dörren. Från ögonblicket han steg upp i talarstolen hade han publiken helt i sin makt. Han inledde med att smickra publiken (naturligtvis), att tala om sina besök på Lundakarnevaler, sitt hedersmedlemskap i Göteborgs nation, och mindes hur nervös Palme hade varit när han skulle på studentafton. Från ett resonemang om att utlandsstudier borde vara obligatoriska, eftersom det skapar fler internationalister, kom han över till kvällens egentliga ämne: Spelar svensk utrikespolitik någon roll i världen och i valet?"

Eliassons tal var fullt av äkta engagemang för utrikespolitiken och det internationella samarbetet. Dessutom är han en lysande retoriker, som vet precis var han ska sätta in de korta pauserna som gör att det blir dödstyst och alla spetsar öronen. Eftersom han är en nästan oförskämt rutinerad diplomat, med uppdrag som undergeneralsekreterare i FN, ambassadör i Washington och kabinettssekreterare på UD bakom sig (för att nu inte tala om att han är nyss avgången ordförande i FN:s generalförsamling), kan han uttala sig med auktoritet om det mesta som rör den svenska hållningen och det internationella spelet. Publiken satt, kort sagt, som storögda, tända ljus och bara lapade i sig hans ord om multilateralism, internationell solidaritet, vikten av fredliga lösningar och Sveriges roll i Norden, Östersjösamarbetet, EU och FN.

Han påminde om några tillfällen då Sverige spelat stor roll för att lösa konflikter, som när Anna Lindh, Javier Solana och Chris Patten 2001 lyckades förhindra att inbördeskrig bröt ut i Makedonien. Han nämnde att Sveriges blygsamma bidrag till FN-styrkan i Libanon beror på att man sparar trupp för att sätta in i Darfur. Han betonade vikten av att låta utrikespolitik handla om konkreta saker, som tillgången på rent vatten, kvinnors utbildning och problemet med trafficking.

Någonstans här sa Eliasson: "Men Herre Gud, jag har ju glömt valet!" Ett statsråd som är så pass engagerad i sina sakfrågor att han tre dagar före ett historiskt jämnt riksdagsval glömmer bort att klanka ner på sina politiska motståndare är ett ganska bra statsråd, tycker jag. När han ändå talade om oppositionen klargjorde han att skillnaden ligger i om man stavar solidaritet med stort eller litet s, som han uttryckte det. Därefter gick han till angrepp mot moderaternas förslag om att sänka biståndet. Han talade om en framtida borgerlig utrikesminister som skulle få åka till WHO i Geneve och säga: - Vi tycker inte att det är så viktigt med malariabekämpningen, så vi drar ner på det; eller till Palestinska Myndigheten och förklara att det där kraftverket som Israel bombade sönder, det fick de bygga upp utan vår hjälp, och så vidare. Han blev så upptänd av att tala om den svenska utvecklingshjälpen att det verkade som om han fick tårar i ögonen.

Han talade om Sveriges långa tradition av solidaritet med de fattiga länderna och avslutade med att det både behövs 'passion' och 'compassion' i det internationella engagemanget. Därefter fick Jan Eliasson en applåd som varade i ungefär en minut, vilket är väldigt länge för en politiker på studentafton. Efter en frågestund, som innehöll kritiska frågor om bland annat hanteringen av utvisningen av egyptierna, försöken att få hem Mehdi Gezali från Guantanamo, Sveriges relation till NATO och UD:s ställning i regeringen och som han naturligtvis klarade galant, avslutades arrangemanget med att Jan Eliasson passade på att citera ur Bertrand Russells självbiografi som en sorts sammanfattning av sitt eget liv, eftersom han inte visste hur många fler chanser han skulle få. Han påminde dock om att söndagen var hans födelsedag, och att han visste vad han önskade sig av publiken, och "ni behöver inte ens slå in presenten". Därefter ännu en minutapplåd.


Jag var grymt imponerad. Tagen. En borgerligt lagd student som satt bredvid mig undrade om det fanns någon chans att Eliasson skulle kunna sitta kvar som utrikesminister även vid ett regeringsskifte. Jan Eliasson är Göran Perssons mest geniala utnämning under hela regeringsinnehavet. Det är synd att han inte har synts mer i valrörelsen. Ett bättre ansikte utåt för socialdemokratisk utrikespolitik har jag svårt att tänka mig.

5 kommentarer:

Susanne sa...

Tack för dina utmärkta redogörelser, Nils! Jag känner mig nästan fysiskt på plats tillsammans med er när jag läser vad du skriver...

Johan Folin sa...

Jag vill också ha Eliasson som borgerlig utrikesminister. Det är osolidariskt om ni inte släpper honom till oss om vi vinner valet.

Nils sa...

Johan: vi kan tänka oss att på sin höjd erbjuda er Lars-Erik Lövdén. Eliasson är vår.

Johan Folin sa...

Usch, Lövdén kan ni behålla. Han e inge å ha.

Kristina sa...

Tack Nils. Nu behöver jag inte ågra att jag så lätt gav pp biljetten till dig.