fredag, september 29, 2006

Yes, it's another bloggenkätkedjebrev

Marta har utmanat mig på en enkät om politisk identitet. Jag försöker så gott jag kan:

1) Politisk ideologi du förespråkar?
Demokratisk socialism. Verklig frihet för alla människor kan inte uppnås i ett samhälle med stora ekonomiska skillnader, och jag anser därför att ett klasslöst samhälle ska eftersträvas byggt på solidaritet och respekt för människans vilja till självförverkligande. Notera det sistnämnda. Det demokratiska i kråksången är naturligtvis att detta inte ska ske med någon väpnad revolution eller något upplyst parti som leder de omedvetna massornas kamp eller nåt annat dumt. Den demokratiska socialismen arbetar långsamt men effektivt, med parlamentarisk demokrati och folkrörelsearbete.

2) Politisk ideologi du föraktar mest?
Det skulle vara frestande att svara "klassisk liberalism", dvs avgrundsliberalism, men den farligaste fienden är naturligtvis fascismen.

3) Materialist eller idealist?
Det är ganska tråkigt att svara både-och, men jag blir nog tvungen. Jag är djupt övertygad om att människans samhällsutveckling är ett resultat av ett samspel mellan aktörer och strukturer och mellan idéer och materiella villkor (och varför inte arv och miljö). Det är också så att aktörer, strukturer, idéer och materiella villkor påverkar varandra i ett komplicerat växelspel.

Till naturen är jag nog ohjälplig idealist.

4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
På det personliga planet håller jag på pliktetik, men jag svävar lite på målet vad gäller politiken.

5) Politiskt uppvaknande?
Valrörelsen 1991. Jag var tolv år och lyckades ge vänsterpartiet 90 % av rösterna i min klass i skolvalet. Jag var verkligen förbannad på Bildt. Nu kan jag inte minnas vad det var som gjorde mig till socialist - jag kommer från ett borgerligt hem med klassresande föräldrar och mina syskon har gått skilda politiska vägar, men vi kan väl skylla det på kristendom och idealism i brist på bättre.

Ett annat uppvaknande var en kväll på Kalmar Nation i början av 2004 då jag pratade ideologi med en annan vänsterpartist. Diskussionen slutade med att jag blev aktiv socialdemokrat och han aktiv folkpartist.

6) Politisk detour?
Ja, jag kallade mig ju faktiskt kommunist i flera år, även om det rörde sig om en utopisk kommunism - närmast en apostolisk kommunism - snarare än en praktisk-revolutionär variant. Jag gillar kollektiva lösningar fortfarande, även om jag har gett upp hoppet om fullt utbyggd egendomsgemenskap. Jag har dock alltid varit en svuren motståndare mot revolutionsromantik.

7) Enskild person som påverkat dig politiskt?
Nu kommer det att låta som ett tacktal på en TV-gala, men jag kör ändå:

Mor och far för att de aldrig stod i vägen för mitt politiska engagemang även om de inte höll med mig; min gamle klasskompis från högstadiet Joakim Sjöberg för att han hetsade mig till att gå med i ett politiskt ungdomsförbund 1994; Christian Resebo som är en av landets mest radikala socialliberaler; och alla ideologiska djupingar i LSSK som tvingar mig att skärpa mig när jag pratar med dem. Och ja, de har alla påverkat mig politiskt.

8) Bok som påverkat dig mest politiskt?
Tråkigt att svara Bibeln, men det får jag nog ändå göra. Jag har ett sönderläst exemplar av Leo Hubermans "Människans rikedomar" från min vänstersocialistiska tonårstid.

9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Som Marta också skriver handlar det dels om svårigheten att integrera fler perspektiv i maktanalysen, som exempelvis könsmaktsordningen, men också en viss handfallenhet inför en ny klasstruktur med en stor och välmående medelklass som börjar snegla åt högern och en minskande, men allt mer marginaliserad, underklass, vars medlemmar verkar söka sin politiska hemvist i den radikala islamismen och Sverigedemokraterna snarare än i socialdemokratin.

10) Viktigaste enskilda politiska frågan?
Internationell solidaritet. Internationalen bär lycka åt alla.


Uppdatering: Just det, man ska ju skicka vidare. Det får bli några på fel sida gärdsgården: Andreas Bergh, Johan Folin och Johanna Nylander.

onsdag, september 27, 2006

Nya moderaterna anno 1922

Min far gav mig för en tid sen Ernst Wigforss' memoarer i tre band. Det är lite oklart om han verkligen har haft någon redaktör, för stort och litet blandas med varandra och han berättar hellre lite för mycket än tvärtom. Han kan ägna tio sidor åt en bok han läste när han var 20.

Något som verkligen imponerar mig är att mitt exemplar kommer från ABF:s lånebibliotek i Hammenhög. Jag har nummer 21 av 51. Kan ni tänka er? 51 exemplar av förre statsrådet Erns Wigforss' memoarer i en by som idag har 830 invånare.

Nåväl, ibland lyser det till. Som här, då Wigforss talar om sin tid i Brantings och Sandlers socialdemokratiska minoritetsregeringar i början av 1920-talet:

Det var en mycket sammanhängande teori, som från borgerligt håll fördes fram till försvar för den arbetslöshetspolitik, som av socialdemokraterna ansågs hård och moraliskt stötande. Krisarbetslösheten - liksom kanske det mesta av annan arbetslöshet - sades vara beroende på lönernas höjd. Då priserna föll under en kris, måste produktionskostnaderna följa med, om företagsamheten överhuvudtaget skulle kunna hållas igång eller åter tagas upp.

Fackföreningarna motsatte sej helt naturligt lönesänkningarna, och om samhället beredde de arbetslösa arbete till förut gällande löner eller överhuvudtaget på villkor som föreföll den arbetslöse någorlunda fördelaktiga, fanns ingen press på fackföreningarna att godta de nödvändiga lönereduktionerna.

Skulle samhället ge de arbetslösa stöd, borde det därför ske på så torftiga villkor, att den vid nödhjälpsarbeten sysselsatte måste sträva efter att komma tillbaka i normalt arbete. Härav de ständiga striderna om "nödhjälpslönernas" höjd, vanligen satt lika med lägsta grovarbetarlönen i orten.

Men hur var det vid konflikt, strejk eller lockout, i ett fack? Målet för den ekonomiska politiken var ju att få ner lönerna till en nivå, vid vilken arbetsgivarna ansåg det lönande att hålla arbetet i gång, och om samhället grep in för att hjälpa arbetslösa, skulle detta betyda att fackföreningarnas motståndskraft mot lönesänkningar stärktes.

Då utbildades en teori, som formulerades så, att samhället inte fick ge stöd vare sej åt den ena eller den andra parten på arbetsmarknaden. Samhället skulle vid striderna iakttaga neutralitet, och reglerna för arbetslöshetshjälp måste utformas så, att det inte rimligen kunde antagas, att de stärkte arbetarnas ställning i striden.

(Wigforss, Ernst, 1951. Minnen 2. 1914-1932. Stockholm: Tidens förlag. s. 238)

måndag, september 25, 2006

Vadå jag dyster?

Folk omkring mig verkar vara förvånade över att jag har tagit den socialdemokratiska valförlusten så bra. Tja, kampen vinns inte genom att gå omkring och vara bitter. Och den nya regeringen har inte ens tillträtt än, så varför sörja? Var dag har nog av sin egen plåga.

Naturligtvis är valet ett misslyckande för socialdemokratin, även om det inte gick fullt så illa som jag trodde för ett år sedan. Då trodde jag på jordskredsseger för högern; nu blev det ett hyfsat jämnt val.

Anledningarna till valutgången kan analyseras i det oändliga: fokuseringen på Göran Persson, den svaga sysselsättningspolitiken, att s-spurten började för sent, att så många hade slutit upp bakom alliansen vilket fick dem att framstå som eniga och ansvarstagande politiker som minsann inte tänkte genomdriva något liberalt systemskifte, nej då.

Å ena sidan är det naturligtvis dåligt för Sverige och svenskarna att vi nu får en regering som tror att välstånd uppnås genom lönesänkningar, som inte har någon miljöpolitik, som tror att skolans problem löses med betyg i ordning och uppförande och som föreslår skattesänkningar som innebär att de rika blir lite rikare och de fattiga får det sämre.

Det är dåligt för Europas folk att Sverige inte längre har en progressiv regering som vill leda utvecklingen snarare än att följa den.

Det är dåligt för världens fattiga att Sverige har en regering som inte skulle känna igen internationell solidaritet om den så slog ner på Rosenbad som en svärm malariamyggor.

Å andra sidan kan inte statsvetaren i mig låta bli att tycka att det ska bli fyra spännande år. Kommer de att hålla sams när åskan går? Vad kommer medelklassen tycka när lågkonjunkturen sätter in om två-tre år och det visar sig att de inte kan klara sig på sin a-kassa? Hur kommer en allt fattigare underklass bete sig när företagsvinsterna fortsätter att öka och det enda som märks i förorterna är att poliserna blir fler? Och kommer Reinfeldt att kunna hålla gammelmoderaterna i partiet stångna när de vill utnyttja tillfället och montera ner välfärdsstaten en gång för alla?

Vi får se.

Ett är säkert: den borgerliga regeringen kommer att möta en stark och vitaliserad opposition. Och det kan inte hjälpas, men jag ser fram emot att få tillfälle till att klaga på regeringen var och varannan vecka.

söndag, september 17, 2006

Gör Per T. arg - gå och rösta!

I dagens Sydsvenskan skriver Per T. Ohlsson att det nog inte är så viktigt, det där med högt valdeltagande. Titta på USA, där har de ju lågt valdeltagande och där är det minsann fler som själva engagerar sig i valrörelsen och ett ökat valdeltagande kan ju faktiskt ses som en kritik mot en dåligt fungerande demokrati.

Nej, då är det viktigare med "ansvarsutkrävande", det vill säga att se till att den nuvarande regeringen försvinner. Som Per T. avslutar: Ett högt valdeltagande är viktigt. Men inte viktigast. Det viktigaste i en demokrati – och för en demokrati – är fredliga och ordnade maktskiften.

Det är lite oklart, särskilt om man läser citatet i sitt sammanhang, om det viktigaste är att maktskiftena är fredliga eller att det sker maktskiften.

Högern och deras polare har i valrörelsen försökt propagera för att maktskifte är något gott i sig och att de minsann skulle säga samma sak om det var en borgerlig regering. Det tror jag inte alls på. Om det verkligen blir regeringsskifte nu kommer Linda Skugge och Andreas Ekström att tycka att det är ganska bra som det är 2010. För att inte tala om Fredrik Reinfeldt.

De borgerliga partierna har allt att vinna på ett lågt valdeltagande. Och de har allt att vinna på att det inte är politik utan förändring som något gott i sig som diskuteras.

Men det är utlandsfödda, arbetslösa, låginkomsttagare och lågutbildade som kommer att ligga på soffan i dag - de som brukar rösta till vänster och som har mest att förlora med en borgerlig regering. Därför har framförallt SSU varit oerhört aktivt i socialt utsatta områden i den här valrörelsen. Som Anna Sjödin lär ska ha uttryckt det: Medan ni liberaler läser varandras bloggar är vi ute i förorten och knackar dörr.

Rösta idag, om du inte redan har gjort det. Ett högt valdeltagande är en garant för att så många som möjligt i vårt land får en möjlighet att påverka inriktningen på samhället.

lördag, september 16, 2006

Med stolthet och orubblig övertygelse

Alla ska med - vem du än är, var du än bor. Låt synen på idealsamhället styra allas val imorgon - många bäckar små är avgörande för att ån ska bli just en sådan å, där alla kan vara med!

Det är tydligen inte bara jag som finner ett nöje i att försöka gissa mig till andra människors politiska åskådning. Baserat på enbart mitt svar om att jag ännu inte saknade Sverige (jag har ju nyss kommit till Beijing!) blev jag dock i fredags kväll initialt helt felplacerad på den politiska skalan av en dansk utbytesstudent. Jag misstänker att jag reparerade missförståndet mer än rejält när vi strax efter kom in på vår immigrationsdiskussion. I grund och botten grundar sig nämligen min uppfattning på tanken att vår välstånd i väst bygger på orättvis historia och orättvisa nuvarande regler, som därmed medför att välståndet distribueras på ett orättvist sätt. (Vilket förövrigt även gäller nationellt.) Ömsesidigt utbyte måste främjas på bästa sätt mellan världens länder. Regler om immigration måste sättas in i ett större sammanhang och kombineras med utrikespolitik rörande utbildning, handel, bistånd m.m. som har samma övergripande ideal och syften. Invandring är viktigt och mångfald innebär kvalitet och vänskapsband!

De sista dagarna har jag flera gånger diskuterat Sveriges välfärdssystem med både kinesiska och andra utländska studenter. Jag har berättat om vår (s) syn på sjukvård, utbildning, äldreomsorg, arbete och anställningstrygghet. Jag har talat om bistånd och utrikespolitik. Och sällan har jag känt mig så stolt som nu över få förklara vår socialdemokratiska modell - alla ska med! Och för människor som aldrig sett närheten av vårt samhälle framstår valet som väldigt enkelt - för vem vill inte leva i en rättvis värld, där dina möjligheter INTE avgörs genom i vilken familj du föds i till exempel?

Och när jag nu diskuterar med människor från Kina, Spanien, Tyskland, USA, Kazachstan, Sydkorea och Japan så inser jag verkligen att vi har all anledning att vara stolta. Stolta över att vi röstat fram socialdemokratiska regeringar i så många år, stolta över att vi velat ge alla möjligheter och trygghet.

Så låt oss få bygga vidare på vårt idealsamhälle, där alla ska vara med! Imorgon gäller det - låt alla få vara med!

Ok, jag ger mig: alla ska med!

Vid partikongressen 2005 i Malmö möttes ombuden av korgar med päron, rosa backdrops och en fånig tagline. Päronen hade att göra med att Mäster Palm höll det första socialdemokratiska agitationstalet i Sverige från ett päronträd som stod ungefär där Stadshuset i Malmö ligger idag. Den rosa färgen för så här i efterhand tankarna till Nya Moderaternas ljusblåa färg (nejdå, vi är inga RIKTIGA högerspöken, vi är liksom rovkapitalism light med snälla ögon och Pippi Långstrump-plåster).

Men igår kväll stod jag med klubben i valcontainern i Lund och snackade politik med folk, mest förstagångsväljare på utgång. Och när jag gång på gång fick förklara varför man egentligen ska rösta på socialdemokraterna; att vi har en politik för att få fler i arbete och inte en politik mot de arbetslösa, att vi vill öka invandringen istället för att slänga ut de som redan har kommit, att vi tror på att bekämpa orsakerna till brott lika mycket som brotten själva, att vi vill leda ett Sverige som går i täten för internationell solidaritet, en rättvis handelspolitik och en snabb omställning till hållbara energikällor, att vi tror på högre utbildning som en möjlighet snarare än ett problem, att vi vill utöka jämställdheten snarare än att säga att det är bra som det är, att vi tror på en väl utbyggd barnomsorg och inte på hemmafrubidrag; kort sagt, att vi har en sammanhållen politik som leder till ökad frihet för alla människor - då återkommer jag hela tiden till vår fåniga tagline. Alla ska med. Ingen ska lämnas efter.

Och när jag efter 45 minuter med en 18-åring som ville bli byggnadsarbetare och hade kritiska frågor på nästan samtliga politikområden fick höra att han bättre hade förstått vad vi ville göra och att det lutade åt vårt håll, då gav jag upp. Jag köper det.

Alla ska med. Så enkelt är det.

fredag, september 15, 2006

Eliasson äger


Valrörelsen närmar sig sitt slut. Igår stod LSSK med kommunalrådet Dovsjö och utbildningspolitikern Almgren i Lundagård och förklarade för alla som ville veta att vi kommer att införa en studentrabatt på Skånetrafiken på 30 % om vi vinner i regionvalet, och imorse var det repris på fruktutdelningen på centralen.

Det är trappstudsningar och flygbladsutdelningar och affischering och valstugor och debatter och torgmöten. Ikväll håller LSSK kvällsöppet i den socialdemokratiska valstugan på Stortorget i Lund från 20 och framåt. Vi spurtar, och varje väljarkontakt är viktig. Det är svårt att känna av valvinden i en verserad stad som Lund, men det kan gå vägen. Förutom en medelålders man som undrade om vi "vågade" berätta om de "verkliga orsakerna" till brottsligheten (underförstått: invandringen) är folk sympatiska och önskar oss ofta lycka till. Särskilt medelålders kvinnor och män i blåställ.


Jan Eliasson var på studentafton i Lund igår. Café Athen i AF-borgen var tokfullt och hundra personer fick vända i dörren. Från ögonblicket han steg upp i talarstolen hade han publiken helt i sin makt. Han inledde med att smickra publiken (naturligtvis), att tala om sina besök på Lundakarnevaler, sitt hedersmedlemskap i Göteborgs nation, och mindes hur nervös Palme hade varit när han skulle på studentafton. Från ett resonemang om att utlandsstudier borde vara obligatoriska, eftersom det skapar fler internationalister, kom han över till kvällens egentliga ämne: Spelar svensk utrikespolitik någon roll i världen och i valet?"

Eliassons tal var fullt av äkta engagemang för utrikespolitiken och det internationella samarbetet. Dessutom är han en lysande retoriker, som vet precis var han ska sätta in de korta pauserna som gör att det blir dödstyst och alla spetsar öronen. Eftersom han är en nästan oförskämt rutinerad diplomat, med uppdrag som undergeneralsekreterare i FN, ambassadör i Washington och kabinettssekreterare på UD bakom sig (för att nu inte tala om att han är nyss avgången ordförande i FN:s generalförsamling), kan han uttala sig med auktoritet om det mesta som rör den svenska hållningen och det internationella spelet. Publiken satt, kort sagt, som storögda, tända ljus och bara lapade i sig hans ord om multilateralism, internationell solidaritet, vikten av fredliga lösningar och Sveriges roll i Norden, Östersjösamarbetet, EU och FN.

Han påminde om några tillfällen då Sverige spelat stor roll för att lösa konflikter, som när Anna Lindh, Javier Solana och Chris Patten 2001 lyckades förhindra att inbördeskrig bröt ut i Makedonien. Han nämnde att Sveriges blygsamma bidrag till FN-styrkan i Libanon beror på att man sparar trupp för att sätta in i Darfur. Han betonade vikten av att låta utrikespolitik handla om konkreta saker, som tillgången på rent vatten, kvinnors utbildning och problemet med trafficking.

Någonstans här sa Eliasson: "Men Herre Gud, jag har ju glömt valet!" Ett statsråd som är så pass engagerad i sina sakfrågor att han tre dagar före ett historiskt jämnt riksdagsval glömmer bort att klanka ner på sina politiska motståndare är ett ganska bra statsråd, tycker jag. När han ändå talade om oppositionen klargjorde han att skillnaden ligger i om man stavar solidaritet med stort eller litet s, som han uttryckte det. Därefter gick han till angrepp mot moderaternas förslag om att sänka biståndet. Han talade om en framtida borgerlig utrikesminister som skulle få åka till WHO i Geneve och säga: - Vi tycker inte att det är så viktigt med malariabekämpningen, så vi drar ner på det; eller till Palestinska Myndigheten och förklara att det där kraftverket som Israel bombade sönder, det fick de bygga upp utan vår hjälp, och så vidare. Han blev så upptänd av att tala om den svenska utvecklingshjälpen att det verkade som om han fick tårar i ögonen.

Han talade om Sveriges långa tradition av solidaritet med de fattiga länderna och avslutade med att det både behövs 'passion' och 'compassion' i det internationella engagemanget. Därefter fick Jan Eliasson en applåd som varade i ungefär en minut, vilket är väldigt länge för en politiker på studentafton. Efter en frågestund, som innehöll kritiska frågor om bland annat hanteringen av utvisningen av egyptierna, försöken att få hem Mehdi Gezali från Guantanamo, Sveriges relation till NATO och UD:s ställning i regeringen och som han naturligtvis klarade galant, avslutades arrangemanget med att Jan Eliasson passade på att citera ur Bertrand Russells självbiografi som en sorts sammanfattning av sitt eget liv, eftersom han inte visste hur många fler chanser han skulle få. Han påminde dock om att söndagen var hans födelsedag, och att han visste vad han önskade sig av publiken, och "ni behöver inte ens slå in presenten". Därefter ännu en minutapplåd.


Jag var grymt imponerad. Tagen. En borgerligt lagd student som satt bredvid mig undrade om det fanns någon chans att Eliasson skulle kunna sitta kvar som utrikesminister även vid ett regeringsskifte. Jan Eliasson är Göran Perssons mest geniala utnämning under hela regeringsinnehavet. Det är synd att han inte har synts mer i valrörelsen. Ett bättre ansikte utåt för socialdemokratisk utrikespolitik har jag svårt att tänka mig.

tisdag, september 12, 2006

Börjar tröttna...

...på (fp)-härvan. Jag trodde faktiskt att, som det heter, huvudbilden hade presenterats. Nu när Jodenius berättar att Johan Jakobsson bad honom lämna över inloggningsuppgifterna till Expressens Niklas Svensson i syfte att misskreditera socialdemokraterna känns valrörelsen lite, lite smutsigare än tidigare.

Som jag har sagt tidigare bör den här valrörelsen handla om helt andra saker, och inget parti tycks heller ha vunnit några extra röster. I värsta fall sjunker valdeltagandet.

Men det finns en del skit att rensa upp i Folkpartiet.

Thomas Frostberg, tillbaka från San Fransisco, har bloggat insiktsfullt och förutseende om detta här och här.

måndag, september 11, 2006

Succé för Persson!

Klart jag såg duellen igår. När sedan kommentatorsmaskineriet gick igång var det som det brukade: Reinfeldt var så inihelvetes jävla bra att nu måste han ju bara vinna. En "retorikexpert" i Expressen hävdade att Persson vara alldeles för hetsig och att Reinfeldt med sitt majestätiskt upphöjda lugn tar hem allas sympatier. "En sann retoriker behåller lugnet", menar hon. Jag undrar var hon har befunnit sig de senaste 3000 åren.

I kvällstidningarnas omröstningar vann Reinfeldt som vanligt, vilket ligger i linje med att moderaterna brukar få över 40 % av partisympatierna i andra av deras omröstningar. Faktum är att borgerliga röstare är så överrepresenterade att när Persson plötsligt ledde över Reinfeldt i Expressens omröstning, kände redaktionen sig tvungen att stoppa den eftersom det liknade manipulation.

Persson hade engagemang och kampvilja igår. Reinfeldt var en pappdocka. Persson gjorde sin starkaste debatt hittills i valrörelsen och till slut lyckades han pressa Reinfeldt så hårt att denne tappade humöret. Reinfeldts hela strategi går ut på att se ut som en bekymrad sfinx bredvid den animerade statsministern och därigenom framstå som mer statsmannalik. När han väl surnar till framstår han bara som en gnällspik. I bistånds- och miljöfrågorna var han helt hjälplös. Han blev så trängd att han faktiskt svarade på en av Perssons frågor (annars går ju taktiken ut på att varken Persson eller Reinfeldt någonsin svarar på varandras frågor): "Nej, vi har inte kommit överens om något klimatmål."

Det syntes på Persson att han trivdes, även om hans ideliga inbrytningar tidvis verkade göra både Reinfeldt och moderatorn ytterst frustrerade. Persson kände att han hade medvind igår, och det kände jag också. Och den 17 september är fem röstberättigade socialdemokrater fler än fyra moderata Expressenläsare.

Apropå ingenting: En del saknar de gamla moderaterna.

söndag, september 10, 2006

Hojotohoo!

Apropå ingenting denna vackra septembersöndag en vecka före valet: Eldorado i torsdags innehöll en underbar version av Valkyriornas ritt på dragspel. Lyssna här.

fredag, september 08, 2006

Erlanderbrigaderna - nu i Kina (fast inte)

Susanne, som i vanliga fall bloggar på erlanderbrigaderna, befinner sig nu som utbytesstudent i Kina för att göra sitt exjobb i juridik. Det är extremt oklart exakt hur frispråkig hon kan vara utan att bli utvisad, men man kan nu läsa hennes lägesrapporter från Mittens rike på hennes personliga blogg, vilken härmed rekommenderas varmt.

torsdag, september 07, 2006

Rapport från valarbetarfronten

Med bara en dryg vecka kvar till valet är det inte konstigt om valarbetare av olika kulörer börjar se lite trötta ut. Galet tidigt i morse stod jag tillsammans med S-studenters ordförande Magdalena Streijffert och ett myller av sköna LSSK-are på Lunds C och delade ut plastpåsar med frukt och flygblad. They love it. Vi har inga siffror på hur många som läser flygbladen, men folk uppskattar verkligen fri frukt på väg till jobbet.

I går deltog jag i en valdebatt tillsammans med företrädare för Liberala studenter, Vänsterns studieförbund och MUF. Rakel Chukri från Vår grundade mening var moderator.
Vi hade en ideologisk debatt fjärran från utspel och spionaffärer. Folkpartisten var en tvättäkta socialliberal, och moderaten var en lika tvättäkta nyliberal, så alternativen kom fram fantastiskt klart och tydligt. I flera frågor var det moderaten mot klabbet, vilket möjligen kan resa en del frågor om hur stor den politiska enigheten bland de borgerliga partierna är under ytan. Jag skulle säga att det röda laget vann på teknisk knock-out, men det är möjligt att de två ivrigt applåderande ungmoderaterna längst upp till höger i auditoriet inte höll med mig.

I slutet av debatten enades alla om vikten av att låta valrörelsen handla om just ideologi snarare än enskilda politikers personliga vandel.

Samtidigt, ute i den riktiga världen, utanför idealistiska studentpolitikers
skyddade verkstad: Lars Leijonborg förbereder sig på sitt livs match. Det är omöjligt att inte avgå. Det är omöjligt att avgå. Väljarna strömhoppar från partiet, folk som redan förtidsröstat på folkpartiet frågar hur man gör för att ändra sin röst. Skillnaden mellan blocken är jämn intill den statistiska felmarginalen. Ett förfluget ord från Leijonkungen ikväll kan kosta borgarna valsegern.

Men: Leijongate är en sak. Det är inte det som borde avgöra valet. Det är folkpartiets politik det är fel på.

tisdag, september 05, 2006

Vi har större problem än (fp)-spioner

Valrörelsen visar tydliga tecken på att gå överstyr. Det jämna opinionsläget (skillnaden mellan blocken i de senaste mätningarna ryms inom den statistiska felmarginalen) gör partiföreträdarna nervösa när de osäkra väljarna ska lockas över. Den senaste spionskandalen är ett tydligt tecken på det. Uppenbarligen räcker inte politiken till - det måste till taktiska utspel, tvära åsiktsvändningar och störningar av motståndarnas kampanjer. Det är inget nytt med det, men man blir ju trött.

Väljarna blir också trötta. Jag har svårt att se hur något parti ska kunna vinna över fler röster på folkpartisternas kreativa underrättelsemetoder. Reaktionerna i bloggosfären är plågsamt förutsägbara. Vänsterbloggare gör sig lustiga över det inträffade; högerbloggare försöker skjuta över skulden på socialdemokraterna på ett ibland direkt parodiskt sätt.

Under tiden: jag får hem valinformation från Sverigedemokraterna. Man har bytt ut den nazianstrukna blågula facklan mot en beskedlig blåsippa och man har en ny tagline: trygghet och tradition. I broschyren får man sd:s kärnfrågor sammanfattade: höjda bidrag och sänkta skatter, vilket ska finansieras med utkörda invandrare. Inte helt imponerande.

Men medan socialister och liberaler slåss om marginalväljare, plockar de radikalkonservativa hem poäng: i SIFO:s senaste mätning får partiet 2,9 %, vilket är rekord. Kanske vi får se en vågmästare från helvetet även på riksnivå?


I helgen läste jag det socialdemokratiska partiprogrammet i sin helhet för första gången, och kände mig upplyft och stärkt i min ideologiska övertygelse. Jag passar på att citera de allra sista orden i programmet:

Den demokratiska socialismens solidaritet omfattar alla länder. Dess mål är alla folks frihet, hela världens fred.