söndag, augusti 13, 2006

Även de drömmer om en Astrakan

Efter den 11 september 2001 har det ofta ansetts att misslyckad integrationspolitik ligger bakom inblandning av västerländska medborgares engagemang i terroristverksamhet. Det har talats om av terroristorganisationer indoktrinerade "orphans of Islam", som kommer från fattiga förhållanden, arbetslöshet och växer upp i en gemenskap med lite kontakt med det omgivande västerländska samhället. Efter de senaste dagarnas gripanden i Storbritannien är det åter uppenbart att sanningen är mer komplicerad. Flera av de inblandade verkar nämligen komma från brittisk medelklass, vara välutbildade med lovande karriärer och god social samvaro med icke-muslimer.

Vad skulle hon ta sig till, om Gud inte fanns? Vem skulle hon förtrösta sig på? Vem skulle hjälpa henne? (...) Vem skulle hjälpa henne uthärda livet i inflyttningslandet, som alltid förblev borta för henne och aldrig hemma?

Jag vill börja med att säga att jag i och för sig tror att integrationspolitik ändå är en del av svaret vi söker - inte minst för första generationens invandrare/flyktingar. Alla behöver vi en identitet och en stor del av uppväxten och även vuxenlivet går till sökande efter en trygg identitet. När människor möts med misstänksamhet och fientlighet utan anledning uppstår alienation och annorlundaskapet blir en börda. När man inte känner sig accepterad trots stora uppoffringar och bemödanden om att anpassa sig så växer istället behovet av att söka en ny (eller gammal) identitet, en identitet i en gemenskap där man blir uppskattad. Det är när det inte bereds plats inom en samhällsgemenskap som människor söker ett svar någon annanstans. Och vi får inte glömma att många inte kommer hit av fri vilja, utan för att de inte har något annat val för överlevnad - inte olikt många av de fattiga svenska utvandrarna en gång i tiden.

Kristina hade tittat ett slag i medborgarpapperen, där hon knappt begrep ett enda ord. I henne hade Amerika fått en invandrare som aldrig tog landets mål på sin tunga. Hon höll sin föresats att icke försöka tala engelska.

Och många gånger blir det en gemenskap bestående av andra f.d. landsmän som upplevs som tryggast och minst farlig. Vi har i Sverige många motsvarigheter till Monica Alis Brick Lane i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på många mindre orter. Det intressanta är inte alltid gemenskapernas storlek som att det finns människor som aldrig behöver röra sig utanför gemenskapen i sitt dagliga liv och därför inte kommer i kontakt med samhället utanför.

För andra generationens invandrare är situationen minst lika komplicerad. Som barn försöker man att passa in genom att observera hur andra gör. När man står med benen i minst två olika kulturer kan det som är rätt hemma lätt vara helt fel i gemenskapen i skolan eller tvärtom. Här handlar det om att vuxna i skolan, idrottsföreningar och så vidare på ett övertygande sätt kan visa att mångfald är något positivt. Förståelse och uppskattning måste vinna över misstänksamhet och konservatism. Det måste t.ex. få vara okej med en Lucia som inte har blont hår!

Nu stod det tryckt på papper, att de var förvandlade från svenskar till amerikaner.
-Skulle vi int va svenska männskor nu länger? undrade Kristina.
-Där hemma ä vi utstråkena. Vi ä amerrikanska sittisens. Vi ä mäsittare i Amerrka. Vi har för evig tid avsvuret oss Sverje.
-Om dä blir kri emellan lännerna, ska du gå ut å slåss mot Sverje?
Han skrattade:
-Dä bleve jag tvongen te, om dä påfordrades.
-Allri har jag hört en sån fördärvad galenskap!


Jag kan inte låta bli att undra om hur Kristina och Karl Oskar verkligen hade reagerat om krig faktiskt brutit ut mellan det nya och det gamla hemlandet. Hade de verkligen reagerat så som det verkar förväntas av många att invandrade och flyktingar ska reagera: med ödmjukhet och fortsatt tacksamhet inför landet som tagit emot dem?

När det handlar om krig, död och förödelse ställs mycket på sin spets. Med handen på hjärtat - om du som svensk hade tvingats leva i ett annat land på nåder som flykting/invandrare, skulle du då kunna svälja all ilska och alla känslor när det land som tagit emot dig går i krig mot ditt gamla hemland? Eller skulle du lugnt kunna följa nyheter om att massor av oskyldiga människor från din gamla gemenskap dödats på grund av ditt nya lands utrikespolitik? Och skulle dina barn, som andra generationens invandrare, ha kunnat göra det?

Nej, svaret finns förutom i integrationspolitik troligtvis än mer i den utrikespolitik som bedrivs. Alla kan inte blunda för att oskyldiga dödas - framför allt inte när de oskyldiga tillhör samma gemenskap som en själv. Och så blir resultatet att inte alla väljer att försona sig med sitt öde som Kristina gjorde, utan väljer att kämpa för den Astrakan de minns eller drömmer om.

All den tid, som mitt hjärta kan slå finns den kvar, ska för alltid bestå (...) Bortom en vid ocean, där står min Astrakan.

Inga kommentarer: