torsdag, augusti 03, 2006

Avveckling med förnuft


På senare år har storindustrin tillsammans med deras polare (de borgerliga partierna) alltmer börjat tala om att behålla kärnkraften och till och med bygga ut den. Dessa uranliberaler, trygga i förvissningen om att minnena från Harrisburg, Tjernobyl och folkomröstningen 1980 med tiden förbleknar, har genom att försöka få kärnkraften att framstå som ett miljövänligt alternativ - ja, för annars måste vi ju importera kolkraft från Polen - och att framställa den svenska kärnkraften som så säker att det är YTTERST OSANNOLIKT att något tråkigt skulle kunna hända, försökt svänga debatten.

Just det senare argumentet har jag själv varit benägen att ställa upp på, faktiskt. Åtminstone i jämförelse med rysk kärnkraft tycks den svenska kärnkraften onekligen vara relativt fri från större säkerhetsproblem. Mina främsta argument mot kärnkraft handlar istället om att uranbrytningen är en smutsig affär och att vi faktiskt ännu inte, efter över 30 år med kärnkraft, har ett slutförvaringsställe för avfallet. Det radioaktiva avfall som vi som bekant måste lagra absolut säkert i 100 000 år för att våra efterlevande inte ska få cancer och dö.

Säkerhetsargumentet har fått sig några törnar på sistone. Forsmark tvingades tokstoppa förra veckan och i natt fick Oskarshamn stänga två reaktorer av samma anledning. För närvarande är endast fem av landets tio reaktorer i drift. Och det är inte något helt exceptionellt. 1992 stoppade SKI fem reaktorer efter säkerhetsbrister, och 1993 stod sju av dåvarande tolv reaktorer stilla på grund av olika fel. Nu sägs det att inga fler reaktorer behöver stängas, men problemen har redan lett till höjda elpriser .

Vårt land har inte råd med att vara beroende av en energikälla - hälften av elproduktionen i Sverige kommer från kärnkraft - som är så pass opålitlig och framför allt livsfarlig som kärnkraften. Även om det är YTTERST OSANNOLIKT att en härdsmälta inträffar i en svensk reaktor, har den senaste veckans händelser visat att det åtminstone inte är otänkbart. Sen kan Eva Flyborg gräva efter uran på Österlen så mycket hon vill.

Vi ska inte bara avveckla med förnuft. Det är också förnuftigt att avveckla.


PS: Vad är folkpartiets halveringstid egentligen?
ds

3 kommentarer:

Susanne sa...

Sant. Vi ska vara förnuftiga, men det räcker inte. Den omfattande utbyggnaden av kärnkraften i Ryssland och Ukraina påverkar även oss. Det är problematiskt att energiförsörjning är en så nationell fråga när energiförsörjningens eventuella konsekvenser i form av härdsmältor, miljökatastrofer och mänskliga tragedier inte vet av några av människor uppgjorda gränser. Intressantare att veta är vilken politik som föreslås för att skydda mot energiförsörjningens konsekvenser vare sig den är inom våra gränser eller ej.

Johan Folin sa...

SKI klassificerar de senaste problemen som tvåor på den sjugradiga INES-skalan, där fem är olycka med risk för omgivningen (SKI). Alla incidenter över nivå 1 måste rapporteras, så jag tycker snarare att det tyder på stor transparens i systemet att allmänheten får reda på så mycket om avvikelser så snabbt. Allting kan bli säkrare, men den här händelsen ska inte överdrivas.

Nils sa...

Susanne: du har helt rätt. Energimarknaden är global, vilket bland annat visas av att Sverige sedan många år tillbaka BÅDE exporterar miljövänlig vattenkraft OCH importerar växthuseffektsdrivande kolkraft. Ett argument för svensk kärnkraft brukar vara att "om vi bygger ut kan vi ju stänga Ignalina", vilket naturligtvis är befängt. Eftersom vi (Sverige, Skandinavien, EU) har de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att avveckla vår kärnkraft ska vi göra det först, SAMTIDIGT som vi samarbetar med andra länder för att skapa en hållbar energiförsörjning.

Johan: Nej eller hur. Den svenska kärnkraften är i ett globalt perspektiv oerhört säker och det är YTTERST OSANNOLIKT att en härdsmälta skulle inträffa. Men det räcker med en. Och vi måste hålla kärnkraften och kärnkraftsavfallet säkert över nästa istid.