torsdag, maj 11, 2006

Ack, mångfaldens Sverige

Jag går och oroar mig, kanske i onödan. På söndag ska jag för första gången gå på ett litet barns dop. Barnet är son till två av mina goda vänner. Jag har varit kluven till inbjudan ända sedan jag fick den, trots att vännerna sagt att de gärna vill att jag kommer dit (trots att jag inte är medlem i Svenska kyrkan etc etc). Jag är givetvis väldigt glad att de bjöd mig och delar på alla sätt deras glädje över barnet. Varför då denna ängslan?

Ja, kanske beror det på att jag är halvsvensk och dessutom har föräldrar som inte är kristna. Många vänner brukar utan vidare ta för givet att jag förstår alla "svenska" vanor, men faktum är att jag känner mig ganska främmande inför många sedvanor. Att jag talar flytande svenska är en sak - jag förstår inte alla sedvanor för det. Min släkt i Sverige umgås jag praktiskt taget aldrig med sedan min farmor dog och många av mina närmaste vänner är dessutom inte svenska, utan har precis som jag blandad eller utländsk bakgrund och uppväxt.

Och så åter till min ängslan: Den kommer främst av att jag inte vet varför ett barn ska döpas! Om skälet är för att föräldrarna är oerhört religiösa så kan jag förstå - men då har jag å andra sidan absolut inget där att göra! Om skälet är för att fira att barnet finns och mår bra så kan jag också förstå - men då kan jag inte låta bli att undra varför tillställningen till barnets ära måste äga rum just i kyrkan. Om det slutligen istället är för att göra något som alla andra också gör så kan jag nog allra bäst förstå mig på tillställningen - då är det ju just en kulturyttring mer än en religiös ritual, även om den av gammal tradition genomförs i kyrkan.

Utmärkt, jag ser det alltså som en kulturyttring och gammal tradition. Nästa problem - ska jag skänka någon present till barnet? Jag har ett svagt minne av att min f.d. sambo ("vit" man uppväxt med "svenska" sedvanor i Sverige) hade en sked till vår sockerskål som han benämnde "min dopsked". Ska man alltså ge skedar till barnen? Vad symboliserar skedar för något? Å andra sidan hade vi bara EN sked till sockerskålen så alla kan ju omöjligt ha gett honom en sked. Kan man skänka en bok istället? Måste det vara en religiös bok i så fall (det hoppas jag inte)? Och vad ska man göra väl inne i kyrkan? Finns det någon särskild dress code, alternativt vad är olämpligt?

Ja, jag förmodar att jag kan fråga kamrat Nils eller kamrat Tomas eller använda Google för att få svar på dessa frågor (och jag får ju lov att göra det innan söndag framför allt). Poängen är mest att jag faktiskt inte vet. Jag är född och uppväxt framför allt i Sverige, men jag vet faktiskt inte särskilt mycket om sådana här tillställningar och sedvanor i praktiken utan mest i teorin. Och ärligt talat så är det ganska många människor i Sverige nuförtiden som inte vet. Många svenskar (både med och utan utländsk bakgrund) har nämligen inte längre en uppväxt med dessa "svenska" inslag. Och egentligen är det ju precis på samma sätt som svenskar ibland kan ha märkliga uppfattningar om utövande av andra religioner (om buddhism och hinduism till exempel) när i själva verket dessa religioner i praktiken till vardags snarare är ett kulturellt inslag mer än exotiska religiösa riter.

Ändå tycker folk att jag är konstig när jag säger att jag inte förstår mig på barnadop i kyrkan. Jag berättar då att jag vet hur det är att gå till ett buddhistiskt tempel med hela släkten vid det kinesiska nyåret och hur det var att gå till templet till vardags med min mormor när jag var liten och bodde med henne i Hongkong. Då tycker folk att jag är ännu konstigare och kanske också lite knäpp. Detta är mångfaldens Sverige år 2006.

5 kommentarer:

Nils sa...

Du behöver inte vara orolig över att du inte har stenkoll på lutheranska barndopritualer. Det räcker med att du håller dig lugn och uppvisar allmänt hyfs. Ungefär som man brukar göra när man besöker en religiös eller annan rit man inte är van vid, som gäst eller för att man är nyfiken.

Det fanns en tid (jag erkänner det med tvekan) när jag som regelbunden kyrkobesökare kände en viss irritation över horderna av ovana kyrkobesökare som flockas kring första advent och jul. Det har jag lämnat bakom mig, liksom den lätt raljanta tonen jag kunde ha gentemot "vanliga" ljumtrogna svenskkyrkliga svenskar som endast söker sig till kyrkan vid dop, bröllop, begravning och när de grips av förlamande ångest.

Även en hedning som du är varmt välkommen till kyrkan, Susanne, och jag hoppas att jag någon gång får tillfälle att följa med dig till ett buddhistiskt tempel.

Tomas sa...

Ett varningens finger dock: akta dig för vigvattnet, det bränns så otäckt.

Susanne sa...

Haha.. kära Nils, du tror inte att definitionen av allmänt hyfs kan skilja sig från kultur till kultur kanske? Nåväl, jag ska med intresse följa era urgamla riter på söndag. Och jag välkomnar likaså dig att någon gång besöka daoistiska och buddhistiska tempel. Skillnaden där är dock (i normalfallet) att ingen jordisk präst dikterar tolkningar eller utövar förmanande makt över mina handlingar. Tvärtom utgår all tolkning och tro endast från individen i form av direktkontakt med det överjordiska. Därför är det heller ingen som tycker det är konstigt med horder av turister eller andra människor som står och gapar inne i templen. Ingen anses nämligen vara hedning i de sammanhangen. Alla som inte vandaliserar och liknande är välkomna!

Gabriel sa...

Well, jag har nyligen insett att den verkliga skillnaden mellan (svensk) lutheranism och (polsk) katolicism av idag inte ligger i synen på sakramenten eller något sådant utan i auktoritetsfrågan. Påven skojar man inte bort, bokstavligt talat. Även om han nu eventellt börjar tveka om kondomer och aids. Hos protestanterna är jedermann sein eigner Papst, var och en sin egen påve, nu när kungen (staten) låter kyrkan ta hand om sig själv. Protestantiska präster kallas ju inte heller for "priests" utan bara "ministers"...

Blir nog tillfälle för mig att återkomma till ämnet när Bengt XVI gör sin pilgrimsresa till sin företrädares hemland.

Marta Axner sa...

Kan såklart inte låte bli att lägga mig i, förutom att det här är mina hemstrakter så har jag ganska nyligen ägnat en månad i skolan aåt dopet, allt från hur man rent praktiskt håller i barnet till just frågorna kring varför man döper och skillnader i kyrkans syn på dopet jämfört med dopföräldrar och gäster.

På svenska kyrkans webbplats kan man läsa mer om dopet, både teologiskt och historiskt och praktiskt om du är itnresserad, http://www.svenskakyrkan.se/om_verksamhet_dop.asp. Och vill du ha mitt (präst)perspektiv så får du hemskt gärna maila mig, maax0710@student.uu.se.