onsdag, april 26, 2006

Varför skatt och omfördelning är bra, del I

Jag hade en dröm inatt, som var så otäck att jag vaknade och kände mig rädd. Sådant händer annars sällan nuförtiden. Efteråt undrade jag varför jag drömt det jag drömt. Ingenting som hänt den senaste tiden har någon anknytning till det jag drömde, utom möjligtvis avgiftsfrågan för utländska Master-studenter. Nu förstår jag att jag drömde just det jag drömde för att det är meningen att jag ska börja blogga aktivt igen. Det är en tröst.

Jag går i drömmen på den asfalterade Tunavägen i Lund och ska just korsa vägen vid ett övergångsställe när en buss full med utländska turister kommer körande. Bussen stannar till vid vägkanten och dörren öppnas. Inifrån hörs gälla skrik och högljudd gråt från barn. Några upprörda turister hoppar av bussen och försöker tala med mig. De pekar inåt bussen och gestikulerar. Turisterna består mestadels av människor från Afrika och Asien. Jag förstår inte vad de säger. Plötsligt kommer ytterligare några människor ut från bussen bärande på en bår med en svårt blödande man. Båren var ursprungligen vit, men nu färgad röd av allt blod. Mannens ansikte är sönderslaget till oigenkännlighet och består endast av en grötig massa av rödfärgade hud- och köttslamsor. Till min förskräckelse slänger människorna mannen i några buskar vid sidan av vägen. Jag tar tag i en av männen och försöker prata med honom, men alla bara fortsätter att gestikulera och tala till mig på obegripliga språk. De motar bort mig från kroppen i buskarna.

Jag försöker hejda förbipasserande på gatan, men utan framgång. En svensk mamma med barnvagn ser på mig och bussen med avsmak och skyndar snabbt vidare. En man med portfölj tittar inte ens åt mitt håll, utan skyndar endast vidare. Jag stiger då istället på bussen för att försöka tala folk tillrätta. När jag klättrar uppför trappstegen in i bussen möts jag av en frånstötande lukt jag aldrig känt förut. Lukten får mig att känna mig kräkfärdig och jag tar tag i räcket för att kunna klättra vidare. Jag möts av busschauffören, som är en mager kines iklädd röd uniform och keps. Hans ögon är uppspärrade och han darrar.

Jag tar tag i hans axlar och säger: "Ni måste göra något. Ni måste ringa ambulans och sjukhuset. En man håller på att förblöda därute!" Till min förvåning skakar han bara på huvudet och svarar på ett för mig begripligt språk: "You don't understand. You don't understand." Han pekar inåt bussen. Jag tittar inåt bussen för att förstå vad han menar. Först ser jag bara ihopkurade människor i de främsta sätena, människor med uppspärrade, röda ögon. Jag går sakta inåt. Lukten jag tidigare känt blir starkare. Sedan ser jag vad han menar.

I den bakre delen av bussen ligger människor på golv och säten. Det är barn och vuxna, kvinnor och män. Vissa ligger staplade på varandra. Alla är rödfärgade och har sönderslagna ansikten. De är döda eller så gott som döda. Vissa måste ha legat där i flera dagar och ligger nu och ruttnar. Jag kan inte förstå att jag ser det jag ser, utan står och stirrar. En liten rörelse får mig att komma till sans igen. Jag ser en liten arm röra sig. Det är en liten flicka iklädd en vit (men numera rödfläckad klänning), som rör på sig och stirrar tillbaka på mig från ett av de bakre sätena. Genast börjar jag agera.

Jag rusar tillbaka till busschauffören och kräver att han ringer efter ambulans. När han skakar på huvudet tar jag tag i hans krage och skakar honom. Han lyfter då äntligen luren och ringer. Han pratar på sin brutna engelska med dem, men verkar inte komma någon vart. Jag sliter luren från honom och berättar snabbt för den kvinnliga telefonisten om den mardrömslika situationen: "Jag står i en buss vid XX. Här finns massor av skadade och blödande människor. Och barn! Ni måste skicka flera ambulanser hit! De håller på att dö!" Men telefonisten frågar bara med sin bestämda och uttråkade röst: "Först behöver jag veta vad det är för människor på bussen." Jag börjar känna panikkänsla. "De håller på att dö! Ni måste hjälpa dem!" Men telefonisten fortsätter med sin bestämda och blaserade röst: "Vi kan bara hjälpa svenska medborgare, sådana är våra regler." Hon lägger på. Jag kan inte få fram ett ord. Min starka förtvivlan måste ha synts på mig, eftersom busschauffören ler svagt mot mig och säger: "I tried to tell you. We are not Swedish citizens. We are only foreign tourists and foreign Master students...."

Jag vaknade upp från drömmen och tänkte: Vad är det för samhälle vi har byggt? Sedan förstod jag att allt inte var sant. Rättvis omfördelning genom skatter och byggande av gemensamma nyttigheter är en nödvändighet för att undvika den utveckling jag drömt om. Solidaritet måste bli en självklarhet. Och ingen ska behöva bli nekad sjukvård i detta land, oavsett härkomst och omständigheter. På sikt ska ingen bli nekad sjukvård någonstans i världen. Om alla fick samma dröm som jag hade inatt vore det omöjligt att vara emot skatter eller att skattefuska. Det vore helt enkelt omöjligt. Helt omöjligt. Helt omöjligt.

Inga kommentarer: