onsdag, april 12, 2006

Lättlurad antifeminist

Förre MUF-ledaren Thomas Idergard går i gårdagens Expressen till attack mot den ondskefulla, absurda, tillväxtfientliga men framförallt otrendiga feminismen (eller statsfeminismen, som de reaktionära brukar säga för att liksom ge extra tyngd åt sitt förakt). Intet nytt i argumentationen naturligtvis, det går i korthet ut på att eftersom samhället består av atomära, fritt handlande individer och saknar strukturer existerar naturligtvis inget kvinnoförtryck och därför måste alla sanna liberaler stå upp och bekämpa - eh - de strukturer som gör att feminismen tillåts förgifta hela samhället.

Det där har låtit likadant sen 1900 kallt, och det är inte mer övertygande nu. Möjligen är Idergard mer nervös över att vissa ledande moderater har börjat tala om könsmaktsordningar och patriarkala strukturer.

Nåväl. Det skojiga är att Idergard som exempel på "feminismens absurda konsekvenser" tar upp följande: "Och ofta tar det sig rent parodiska uttryck, som till exempel när JämO nu ska se till att "Fröken Ur" ersätts med en "Herr Ur"."

Att inslaget om Herr Ur (som sändes i Ekot den 1 april) var ett aprilskämt var så uppenbart att till och med Antifeministiska samfundet fattade det. Jag kan riktigt se framför mig hur Idergaard sitter vid köksbordet, lyssnar på Ekot och börjar tugga fradga när han hör Claes Borgströms röst: "Nej nu - de jävlarna! Jag ska sätta dit dem - jag skriver en debattartikel i Expressen!"

Mer sånt.

Uppdatering: Erik plockar isär Idergards artikel på ett mycket mer seriöst, dräpande och också läsvärt sätt. Läs det. Och det är Idergard med ett 'a', ändrat det nu.

4 kommentarer:

Anonym sa...

He he...

Veronica Svärd sa...

Kan inte annat än hålla med!

Gabriel sa...

Jag tror också att antifeminismen delvis just är en trend, en del av en allmän individualistisk megatrend, som är typisk för Västeuropas stagnation. Människor konsumerar sitt välstånd men kämpar inte för förändringar. Och den postindustriella förvirringen gör att många ropar på invanda könsroller. Men då måste man verka för att skingra förvirringen.

Jag tror också att det finns anledning till självkritik. Ledande feminister i olika läger har inte förvaltat sitt uppdrag på bästa sätt.

Apropå detta: Märta Myrstener skriver bra om nya Jösses flickor här.

Och när det gäller diskursen om "statsfeminism", tycker jag det finns ett korn av sanning i detta; jag skulle dock vilja rikta fokus mer mot "stats" än "feminism".

Man måste inse att lagstiftning inte är allena saliggörande; ett statsbärande parti riskerar att glömma att skapa idéer och opinion och låta folket (eller läs individerna om du vill) själva bära fram förändringar. Här anser jag naturligtvis att socialdemokraterna har mycket, mycket att lära - eller att återupptäcka.

Gabriel sa...

Om bloggen rent allmänt: Jag saknar Tomas och Susannes insikter och utblickar. Kom tillbaka!