söndag, april 30, 2006

Samtidigt i Lund


Valborg. Eller Sista april som det heter i Lund. Erlanderbrigaderna minglar på AF-borgens tak med andra kåraktiva. Nere på marken samlas nationsaktiva för att avtåga till Idrottsplatsen för Sista april-lekarna. Plötsligt faller en person ihop där på marken. Polisen som slött bevakat de salongsberusade studenterna lägger mannen i framstupa sidoläge, studenterna kalasar på. Virveltrummor, trumpeter och nationsbanderoller. En ambulans anländer. Mannen läggs på en bår och lyfts in i ambulansen. Studenternas högtid fortgår. Runt ambulansen ljuder trummorna, trumpeterna och banderollerna faller in i ledet, in i tåget som marschera mot festligheterna. Lundastudenterna tågar på. Traditionerna tågar på. Det var ett väldigt litet tåg.

lördag, april 29, 2006

Det förstockade sinnet

I förrgår insåg jag att jag i mitt värv glömt bort ett viktigt perspektiv och skämdes. Inom ramen för mitt jobb för Lunds universitet med framtagande av ny strategisk plan organiserar jag en idéverkstad för studenter vid universitetet, där studenterna ska få delge sina idéer och åsikter om framtidens universitet. Till detta evenemang behöver jag minst tio gruppledare och jag har bemödat mig om att finna en sammansättning av studenter, doktorander och lärare/forskare med hyfsat jämn könsfördelning och med inslag av lite olika bakgrunder. Och jag var nöjd med att ha funnit åtminstone en person, som inte var svenskfödd. Fantastiskt. Ändå tills jag, efter en vag men vänlig antydan från samma person, insåg att jag missat att inbjudan till studenterna faktiskt endast gått ut via "traditionella svenska kanaler" och att inbjudan aldrig skulle nå de utländska studenterna. Plötsligt kände jag mig ganska usel. Det är så lätt att säga att man tänker på olika perspektiv, men det är också så lätt att sedan ändå missa perspektiven i sitt handlande. Och ärligt talat - vilka kan bättre än de utländska studenterna och doktoranderna upplysa oss om vad som krävs för att öka rekryteringen av utländska studenter till universitetet eller om bilden av universitetet bland utländska studenter?

Jag har naturligtvis genast inför mig själv lovat bättring. En viktig sak har jag påmints om genom detta - och det är att det är farligt att stanna i samma miljö för länge. Jag blir trångsynt och ser inte så klart som jag borde, även om jag gärna vill göra det. Jag vill vara öppen för idéer och annorlunda infallsvinklar, men ibland känner jag mig bara alltför "försvenskad", trots att merparten av mina vänner faktiskt har utländsk bakgrund (vilket egentligen gör den refererade händelsen än mer pinsam). Det är snart dags, det är snart dags - det är snart dags att lyfta mina vingar och flyga vidare mot ett öppnare sinne och mer fördomsfrihet. Ibland önskar jag innerligt, av just detta skäl, att imorgon var september månad.

fredag, april 28, 2006

Städning inför valet

Vi har städat upp lite i bloggrollen. Den kommer att iallafall under de närmaste fem månaderna att vara lite konfrontatoriskt uppdelad i "vi", "våra polare", "de och deras polare", "andra läsvärda bloggar" och "tokbloggar".

Fler bloggar kommer att stoppas in på lämplig plats så småningom, så Berghs Betraktelser ska inte behöva stå där som Sveriges enda läsvärda blogg med högerprofil så länge till.

Kolla också in Katrine Kielos och hennes häpnadsväckande reportage om moderaternas hemliga kampanjledning.

OBS: Kårinternt


Bilden visar Maria Noleryd, SFS vice ordförande och tillträdande som studentrepresentant i Lunds universitets styrelse, och Martin Lundqvist, ordförande för Lunds Universitets Studentkårer från 1 juli i sommar. Båda valdes på LUS valting igår kväll.

Jag hade inte tänkt blogga om det, men när jag hade tagit bilden frågade Maria: "Jaha, vad har du tänkt göra med den här bilden? Lägga upp den på bloggen kanske?" Och sen höll hon en lång utläggning om hur Federley borde moderera sina kommentarer bättre, för alla handlar bara om hans kropp.

Så vad annat kunde jag göra?

erlanderbrigaderna gratulerar.

onsdag, april 26, 2006

Varför skatt och omfördelning är bra, del II

Det finns de som menar att omfördelning efter principer om rättvis fördelning aldrig kan genomdrivas utan medel som ger människor delägarskap i andra människor, i deras handlingar samt i deras arbete. Som exempel brukar nämnas övertidsarbete eller extraknäck i ett system, där beskattning sker på inkomster överstigande den inkomst som krävs för ens grundläggande behov. De människor som föredrar en fritid, som är gratis, utgör inga problem. De människor, som för sina fritidssysselsättningar kräver en viss summa extra pengar, måste däremot arbeta extra för att ha råd med sin fritid. Om det inte är förbjudet att arbeta övertid eller ha extraknäck skulle många göra detta och således beskattas för att de har en annorlunda smak när det gäller fritidsaktiviteter. Den som inte har materiella eller konsumtionsinriktade önskningar skulle alltså obehindrat få tillfredställa dessa, medan den vars njutningar eller önskemål omfattar materiella ting och måste arbeta extra för att ha råd med dessa, begränsas i vad den kan förverkliga. Beskattning anses vidare i sig medföra delägarskap i dessa människor och deras arbete på så vis att det är att jämställa med tvångsarbete, då man tvingas arbeta ett visst antal timmar för någon annan syfte.

Jag håller med om att människor skulle vilja arbeta övertid eller ha extraknäck i ett system, där alla garanteras en inkomst som täcker ens grundläggande behov. Detta har ju mycket riktigt hänt i flera gamla kommunistländer, där förbud mot extraarbete först förbjudits utan framgång och till slut fått avskaffas.

Satsen om att omfördelningen ger människor delägarskap i andra människor och deras arbete förutsätter emellertid att det arbete jag utför är helt och hållet mitt eget. Men är det verkligen så? Ägande kan alltid på något sätt föras tillbaka på de resurser som finns på vår jord och den solenergi som skapar eller skapat vissa av resurserna. Resurserna har sedan genom historien fördelats på olika sätt genom förtryck, slaveri, krig, kolonisering och handel m.m. Att människor i västländer har mer tillgångar i genomsnitt än människor i många u-länder är ett resultat av historien - en ofta inte alltför smickrande historia om vi ska vara ärliga. Att vissa individer i ett valfritt land har mer resurser än andra individer är också ett resultat av historien.

Vissa menar då att om det gick (i teorin) att "nollställa" allting så att alla har lika yttre förutsättningar från och med nu så skulle det vara mest rättvist att lämna allting fritt. Vi skulle få en "fri" marknad där alla byter och handlar med varandra efter önskemål. Och om allting var nollställt från början så skulle alla fortsatta handlingar (så länge de inte kränker vissa grundläggande rättigheter, t.ex. genom stöld eller mord) vara rättvisa. Men detta kan jag inte heller gå med på! Om man placerade ett antal människor utan relation till varandra i en "nollställd" försöksstat och sedan lät dem klara sig bäst de ville (återigen förutsatt att inga grundläggande rättigheter kränks) skulle ändå maktstrukturer växa fram som skulle medföra att hierarkier bildades. Att förutsättningar en gång varit lika för alla medför inte att de alltid kommer att vara det eller att all utveckling därifrån är godtagbar. Människor är nämligen inte identiska - och det ska vi vara väldigt glada för! Människor har genom sina olikheter olika möjligheter att ta tillvara på möjligheter, få tag på information, utföra olika handlingar etc. Och sist men inte minst: människor har vissa genomgående svagheter och en av dessa svagheter är maktmissbruk, gynnande av människor man har en närmare relation till samt principen om "lika väljer lika".

De flesta system kräver något slags ledare. Huruvida ledare kan vara ledare utan maktmissbruk har diskuterats av alla möjliga tänkare som exempelvis Platon, Rousseau och Wollstonecraft. Min åsikt är att det inte är möjligt att undkomma att människor ägnar sig åt maktmissbruk, nepotism och "lika väljer lika". Därmed inte sagt att det finns människor som kan vara hyfsat oförvitliga, men majoriteten kommer inte att kunna vara det. Och den "fria" marknaden där människor hellre delar med sig till sina närmaste än de mest behövande är inte acceptabel. Varför tycker jag det?

Det övergripande målet måste vara att hela mänskligheten ska få leva under godtagbara villkor och tillerkännas lika yttre förutsättningar.

Jag kan inte se att det någonsin är möjligt att isolera min framgång och mina inkomster från någon annans nöd. Inte om vi tar hänsyn till historik, vilket är en nödvändighet för att diskutera en rättvis fördelningsmodell. Även i en hypotetisk "nollställd" stat skulle det alltså behövas ständiga korrigeringsmekanismer för att komma tillrätta med maktmissbruk och nepotism. Vi skulle nämligen inte komma ifrån vissa maktstrukturer, som till exempel bygger på att män lättare kan ägna sig åt produktion och handel och därmed tillskansa sig mer makt och egendomar än kvinnor. Hur skulle det då kunna vara acceptabelt att männen väljer andra män vid maktskiften och beslut även om vi började experimentet i en hypotetisk "nollställd" stat? Och hur skulle det kunna vara acceptabelt att vissa människor slås ut och för en tillvaro med inkomster som inte räcker till grundläggande behov medan andra har framgångar och massor av ägodelar?

Nej, det är förstås inte acceptabelt. För att uppfylla det övergripande målet krävs ständiga korrigeringar, det vill säga omfördelningar. Omfördelningar görs med stor fördel genom skatter.

Någonstans handlar ovanstående resonemang givetvis också om hur de s.k. grundläggande rättigheterna utformas. Är det möjligt att utvidga rättighetslistan mer än vad som är gängse idag så att de strukturella problem som jag beskrivit skulle kunna täckas in? Jag vet inte. Det måste jag fundera mer över, men jag tvivlar på det. Jag skulle hursomhelst inte acceptera ett resultat, oavsett rättighetslistans utseende, som medförde olika yttre förutsättningar. Det övergripande målet är just ett övergripande mål och jag är inte beredd att jämka det målet. Om ständiga korrigeringar behövs (vilket det alltså gör) som innebär inkräktande på människors liv så må det vara så. Jag kan nämligen inte se att det är möjligt att inte människor utsätts för ännu större delägarskap från andra människor i sitt arbete och sina handlingar och sina liv när man låter bli att korrigera. Jag ser det alltså snarare som att korrigeringarna (omfördelning genom skatter) behövs för att minska tvångsarbete/slaveri och minska delägarskap i andra människors liv.

Slutsatsen är som följer: Vi kan inte skapa en "nollställd" stat, men även om det gick skulle ständiga korrigeringar (omfördelning genom skatter) behövas. Nu när vi inte har en "nollställd" stat är korrigeringar självklart behövliga både på grund av kränkningar av s.k. grundläggande rättigheter genom historien samt på grund av framväxande maktstrukturer som leder till oacceptabla resultat. Jag bygger min slutsats på två grundläggande värderingar: 1. Det övergripande målet är att hela mänskligheten ska få leva under godtagbara villkor och tillerkännas lika yttre förutsättningar. 2. Alla människor är olika och det är något positivt, som vi ska ta vara på.

Fortsättning följer på temat Varför skatt och omfördelning är bra.

Varför skatt och omfördelning är bra, del I

Jag hade en dröm inatt, som var så otäck att jag vaknade och kände mig rädd. Sådant händer annars sällan nuförtiden. Efteråt undrade jag varför jag drömt det jag drömt. Ingenting som hänt den senaste tiden har någon anknytning till det jag drömde, utom möjligtvis avgiftsfrågan för utländska Master-studenter. Nu förstår jag att jag drömde just det jag drömde för att det är meningen att jag ska börja blogga aktivt igen. Det är en tröst.

Jag går i drömmen på den asfalterade Tunavägen i Lund och ska just korsa vägen vid ett övergångsställe när en buss full med utländska turister kommer körande. Bussen stannar till vid vägkanten och dörren öppnas. Inifrån hörs gälla skrik och högljudd gråt från barn. Några upprörda turister hoppar av bussen och försöker tala med mig. De pekar inåt bussen och gestikulerar. Turisterna består mestadels av människor från Afrika och Asien. Jag förstår inte vad de säger. Plötsligt kommer ytterligare några människor ut från bussen bärande på en bår med en svårt blödande man. Båren var ursprungligen vit, men nu färgad röd av allt blod. Mannens ansikte är sönderslaget till oigenkännlighet och består endast av en grötig massa av rödfärgade hud- och köttslamsor. Till min förskräckelse slänger människorna mannen i några buskar vid sidan av vägen. Jag tar tag i en av männen och försöker prata med honom, men alla bara fortsätter att gestikulera och tala till mig på obegripliga språk. De motar bort mig från kroppen i buskarna.

Jag försöker hejda förbipasserande på gatan, men utan framgång. En svensk mamma med barnvagn ser på mig och bussen med avsmak och skyndar snabbt vidare. En man med portfölj tittar inte ens åt mitt håll, utan skyndar endast vidare. Jag stiger då istället på bussen för att försöka tala folk tillrätta. När jag klättrar uppför trappstegen in i bussen möts jag av en frånstötande lukt jag aldrig känt förut. Lukten får mig att känna mig kräkfärdig och jag tar tag i räcket för att kunna klättra vidare. Jag möts av busschauffören, som är en mager kines iklädd röd uniform och keps. Hans ögon är uppspärrade och han darrar.

Jag tar tag i hans axlar och säger: "Ni måste göra något. Ni måste ringa ambulans och sjukhuset. En man håller på att förblöda därute!" Till min förvåning skakar han bara på huvudet och svarar på ett för mig begripligt språk: "You don't understand. You don't understand." Han pekar inåt bussen. Jag tittar inåt bussen för att förstå vad han menar. Först ser jag bara ihopkurade människor i de främsta sätena, människor med uppspärrade, röda ögon. Jag går sakta inåt. Lukten jag tidigare känt blir starkare. Sedan ser jag vad han menar.

I den bakre delen av bussen ligger människor på golv och säten. Det är barn och vuxna, kvinnor och män. Vissa ligger staplade på varandra. Alla är rödfärgade och har sönderslagna ansikten. De är döda eller så gott som döda. Vissa måste ha legat där i flera dagar och ligger nu och ruttnar. Jag kan inte förstå att jag ser det jag ser, utan står och stirrar. En liten rörelse får mig att komma till sans igen. Jag ser en liten arm röra sig. Det är en liten flicka iklädd en vit (men numera rödfläckad klänning), som rör på sig och stirrar tillbaka på mig från ett av de bakre sätena. Genast börjar jag agera.

Jag rusar tillbaka till busschauffören och kräver att han ringer efter ambulans. När han skakar på huvudet tar jag tag i hans krage och skakar honom. Han lyfter då äntligen luren och ringer. Han pratar på sin brutna engelska med dem, men verkar inte komma någon vart. Jag sliter luren från honom och berättar snabbt för den kvinnliga telefonisten om den mardrömslika situationen: "Jag står i en buss vid XX. Här finns massor av skadade och blödande människor. Och barn! Ni måste skicka flera ambulanser hit! De håller på att dö!" Men telefonisten frågar bara med sin bestämda och uttråkade röst: "Först behöver jag veta vad det är för människor på bussen." Jag börjar känna panikkänsla. "De håller på att dö! Ni måste hjälpa dem!" Men telefonisten fortsätter med sin bestämda och blaserade röst: "Vi kan bara hjälpa svenska medborgare, sådana är våra regler." Hon lägger på. Jag kan inte få fram ett ord. Min starka förtvivlan måste ha synts på mig, eftersom busschauffören ler svagt mot mig och säger: "I tried to tell you. We are not Swedish citizens. We are only foreign tourists and foreign Master students...."

Jag vaknade upp från drömmen och tänkte: Vad är det för samhälle vi har byggt? Sedan förstod jag att allt inte var sant. Rättvis omfördelning genom skatter och byggande av gemensamma nyttigheter är en nödvändighet för att undvika den utveckling jag drömt om. Solidaritet måste bli en självklarhet. Och ingen ska behöva bli nekad sjukvård i detta land, oavsett härkomst och omständigheter. På sikt ska ingen bli nekad sjukvård någonstans i världen. Om alla fick samma dröm som jag hade inatt vore det omöjligt att vara emot skatter eller att skattefuska. Det vore helt enkelt omöjligt. Helt omöjligt. Helt omöjligt.

onsdag, april 19, 2006

Guldkorn från debatten #1

Kalla mig gärna nördig, men jag tycker politiska debatter är roliga. Här har jag samlat några repliker från riksdagsdebatten om regeringens ekonomiska vårproposition i tisdags. Hela debatten kan avnjutas här.

"Vi har redan i höstas presenterat en mer ambitiös gemensam grund för den ekonomiska politiken än vad någon politisk opposition i detta land någonsin har gjort - och någonsin kommer att göra."

- Moderaternas ekonomiska talesman Mikael Odenberg är synsk.


"Det nya är inte alltid farligt. Det nya är tvärtom det lockande. Det nya är det som kan föra oss på de nya vägarna."

- Folkpartiets ekonomiska talesman Karin Pilsäter gillar nya grejer.


"Jag är också väldigt förvånad över att tidsmätaren i talarstolen nu går åt andra hållet och jag får mer och mer tid kvar. Det kanske är som det ska: Andras röster tystnar, och jag får mer tid. Jag känner mig väldigt glad för det. Stämmer det?

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Nej, det är så att tiden går nedifrån och uppåt här. Vi kan inte ställa in den på annat sätt. Det är tio sekunder kvar.)

Vi tvistar alltså om statistik, och här har vi ett helt nytt exempel på detta."

-Kristdemokraternas ekonomiske talesman Mats Odell försöker vrida klockan tillbaka.

Det går bra nu.

Dryg, drygare, Nuder.

Och det med all rätt. Fredrik Renfäll hade inte mycket att komma med i Aktuelltstudion på tisdagskvällen. Nuder dominerade och demaskerade moderaten som inte ens fick vara med och chatta efter programmet. Varför? Nuder hade nya reformer att komma med och var därmed intressant. Moderatledaren tuggade bara runt om samma gamla vanliga, ansvarslösa skattesänkningar. Det finns redan på nätet till leda.

- Cashen rullar in som de ska nu. Stärkt välfärd på våra fat nu. Tandvårdsreformer i våra glas nu (fluorsköljning). Vårbudgeten den ser bra ut. Kamrater det ser bra ut!

Och förlåt Fredrik. Du är ingen renfäll utan en människa av kött och blod och päls. Precis som jag.

måndag, april 17, 2006

Borgarna älskar högskoleutbyggnaden

De senaste 15 åren har antalet studenter på högskoleutbildningar i Sverige ökat med 86 %. Målet från regeringens sida är att minst 50 % av en årskull ska ha påbörjat högre utbildning före 25 års ålder.

Sverige är naturligtvis inte unikt i det här avseendet. Den senaste rapporten om utbildningsläget i OECD-länderna, Education at a Glance 2005 , visar att Sverige ingalunda ligger i topp vad gäller utbildningsnivån i befolkningen. Den kraftiga expansionen under 90-talet har dock lett till att det för åldersgruppen 25-34-åringar bara är tre länder som slår Sverige på fingrarna vad gäller andelen med högskoleutbildning: Kanada, Japan och Sydkorea. OECD-rapporten slår också fast att investering i högre utbildning leder till högre tillväxt och välstånd för såväl samhället i sin helhet som för individen.

Jag har tidigare bloggat om högskoleutbyggnaden och menade då som nu att, för att använda ett slitet uttryck från min hemmaplan, globaliseringen ska mötas med utbildning och kunskap och inte med lägre löner (eller protektionism, för den delen). Det är inte alla som håller med. Några som misstror utbildning i bloggosfären: Subjektiv, Erik, Sjöberg.

Argumenten mot kan vara av rent merkantilistiska slag, som att ett land måste ha en stor tillverkningsindustri för att bygga välstånd. Mer vanligt är att hänvisa till akademikerarbetslöshet (som om arbetslösheten bland lågutbildade skulle vara lägre) och att kvaliteten sjunker om bösset tas in på akademien.

Det konstanta gnället från högerhåll (och visst, även från vänster ibland) i Sverige om högskoleutbyggnaden kan ge intrycket att antalet högskoleplatser kommer att minska kraftigt efter en eventuell borgerlig valseger i höst. I en artikel i SvD varnar Pagrotsky för att det är just jämt vad högeralliansen har kommit överens om. Jag tillåter mig faktiskt att tvivla på det.

Kan någon föreställa sig en svensk utbildningsminister som kallar till presskonferens och säger "Regeringen kommer inom kort att föreslå kraftiga indragningar av antalet högskoleplatserna. Vi kommer att göra vårt yttersta för att föra Sverige till den absoluta botten av OECD-länderna vad gäller befolkningens utbildningsnivå. Vår målsättning är att högst 10 procent av en årskull ska ha genomgått högskoleutbildning före 25 års ålder. Vi kommer istället att göra kraftinsatser för att omskola civilingenjörer till bethackare."

Nej, naturligtvis håller de borgerliga partierna med regeringen om att högskoleutbyggnaden har varit nödvändig. Det är inget som de brukar skylta med, men det framgår klart och tydligt av deras riksdagsmotioner:

"Det övergripande målet för den högskolepolitik som Allians för Sverige vill föra är att förbättra kvaliteten i den högre utbildningen. Antalet studenter vid universitet och högskolor har ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden, vilket är positivt. I dag finns minst ett lärosäte för högre utbildning i varje län. Allians för Sverige slår vakt om den ökade bredd som utbyggnaden har inneburit i fråga om grundutbildning och forskning över hela landet." - Motion 2005/06: Ub347

Det råder i själva verket en kompakt politisk enighet i Sverige om det nödvändiga i högskoleutbyggnaden. Oenigheterna ligger i hur mycket MER pengar man vill tillföra högskolan och i vilken takt den fortsatta utbyggnaden ska ske. Det känns tryggt.

onsdag, april 12, 2006

Lättlurad antifeminist

Förre MUF-ledaren Thomas Idergard går i gårdagens Expressen till attack mot den ondskefulla, absurda, tillväxtfientliga men framförallt otrendiga feminismen (eller statsfeminismen, som de reaktionära brukar säga för att liksom ge extra tyngd åt sitt förakt). Intet nytt i argumentationen naturligtvis, det går i korthet ut på att eftersom samhället består av atomära, fritt handlande individer och saknar strukturer existerar naturligtvis inget kvinnoförtryck och därför måste alla sanna liberaler stå upp och bekämpa - eh - de strukturer som gör att feminismen tillåts förgifta hela samhället.

Det där har låtit likadant sen 1900 kallt, och det är inte mer övertygande nu. Möjligen är Idergard mer nervös över att vissa ledande moderater har börjat tala om könsmaktsordningar och patriarkala strukturer.

Nåväl. Det skojiga är att Idergard som exempel på "feminismens absurda konsekvenser" tar upp följande: "Och ofta tar det sig rent parodiska uttryck, som till exempel när JämO nu ska se till att "Fröken Ur" ersätts med en "Herr Ur"."

Att inslaget om Herr Ur (som sändes i Ekot den 1 april) var ett aprilskämt var så uppenbart att till och med Antifeministiska samfundet fattade det. Jag kan riktigt se framför mig hur Idergaard sitter vid köksbordet, lyssnar på Ekot och börjar tugga fradga när han hör Claes Borgströms röst: "Nej nu - de jävlarna! Jag ska sätta dit dem - jag skriver en debattartikel i Expressen!"

Mer sånt.

Uppdatering: Erik plockar isär Idergards artikel på ett mycket mer seriöst, dräpande och också läsvärt sätt. Läs det. Och det är Idergard med ett 'a', ändrat det nu.

tisdag, april 11, 2006

Yet another bloggtjänst

Mjaha, eftersom alla andra verkar placera sina bloggar på bloggkartan ska vi väl inte vara sämre. Lite svårt att välja mellan Malmö och Lund, vi har ju trots allt två hemstäder.

Det får bli Lund tills vidare.

måndag, april 10, 2006

E-governance bonanza

Av skäl som vi inte behöver gå närmre in på håller jag på och surfar runt på EU-ländernas hälsoministeriers hemsidor. Jag utlyser härmed en tävling: vilken europeisk regering (eller varför inte i hela världen?) har den bästa hemsidan? Är det OK att inte ha all information på engelska? Vilken information bör finnas tillgänglig? Varför tror så många ministrar att man vill se en massa bilder på dem och veta var de har jobbat innan? Vem har den snyggaste grafiken?

Jag har mina egna favoriter, men jag säger bara det: Luxemburg har en bit kvar.

Här hittar man adresser till de europeiska regeringarna.

onsdag, april 05, 2006

Forza Prodi, bu för moderaterna

På lördag är det val i Italien. Berlusconi mot Prodi. Och när vi nu, förhoppningvis, ser Berlusconi försvinna ut ur bilden tillsammans med fascisterna, kan det vara läge att dra sig till minnas hur moderaterna när det sist begav sig försökte krama ihjäl Berlusconi och hans spexregering. Som Gunilla Carlsson så vist sade: "Gianfranco Fini leder ändå ett reformerat fascistparti." Men jag har hört att hon har annat att tänka på den här gången.

Spionpoesi

Husorganet Spiegel (12/06) skriver - ej på nätet - om Stasi-thrillern Das Leben der Anderen och framförallt om Stasis poesicirkel. Jodå, Stasis poesicirkel. Anställda i den östtyska statssäkerhetstjänsten med anlag och tycke för lyrik samlades en gång i månaden för att diskutera sina texter. Tanken var tydligen att "utveckla medarbetarnas politiskt-operativa egenskaper, så att de blir mer uppmärksamma i kampen mot fienden och överlägsna genom hög allmänbildning".

1985 utgavs en antologi med texter under titeln "Vi om oss" för att fira Stasis 35-årsjubileum. Jag återger en av dikterna i översättning:

Partiets svärd,
du sliter av masken från
den lömske fienden,
du blottlägger hans stryparhänder,
kommer den hycklande förrädaren
på spåren.

Men det slutar inte där. Man spionerade på deltagarna i spionpoesicirkeln. Man hade nämligen märkt att man tidigare kunde upptäcka tendenser till systemkritik hos Stasimedarbetarna genom att studera deras dikter. Exempel från Stasis arkiv:

"25 oktober 1984: Gerd Knauer läser en egen dikt, i vilken han i drömmen med hjälp av en pappersdrake vill 'övervinna instängdheten och flyga till friheten'".

Verksamheten upphörde inte förrän 1989.

måndag, april 03, 2006

Höga tankar, låga tankar

På väg förbi Bergsgatan ser jag en kille som står på en tvärgata och kastar småsten mot ett fönster några våningar. Plötsligt kastas jag tio, elva år tillbaka till en tid när man gjorde sånt för man hade ingen mobiltelefon. Madeleineeffekten drar upp minnen av komplicerade tonårsförälskelser.

På kvällen ser jag Rapports inslag om att Moderaterna sorgfälligt har undvikit att placera invandrare på valbar plats och att de har en låg andel kvinnor på sina riksdagslistor. Förmodligen i likhet med 140 000 andra socialdemokrater känner jag en blandning av ilska och skadeglädje.

Men det jag vill ta med mig från igår är killen som kastade småsten mot ett fönster vid Bergsgatan.