lördag, januari 28, 2006

Resor i människohavet

Idag är det enligt kinesiska månkalendern nyårsafton, vilket också innebär början på vårfestivalen. Till kvällen samlas släkten/storfamiljen och äter en "föreningsmiddag". I dessa rörlighetens tider ser många inte sin familj mer än just vid vårfestivalen. Är det någon tid på året studenter åker hem till sin hembygd så är det just vid det kinesiska nyåret och universiteten har stängt (motsvarar vårt julstängt). Under denna årets största resesäsong om 40 dagar reser runt 2 miljarder människor, varav de flesta med buss eller tåg. Den påfrestning på trafiken detta innebär och vilken planering som krävs av myndigheterna är inte lätt att föreställa sig.

http://en.chinabroadcast.cn/2238/2006-1-15/65@293490.htm

Min kinesiske vän här i Sverige berättade för mig att förr grät man alltid när man befann sig utanför sin hemsocken och stötte på någon hemifrån. Förr var nämligen drömmen alltid att få återvända hem en dag och det var endast nödvändighet som tvingade en bort från hembygden. Idag ser nog många istället inflyttningen till städerna som en chans att skapa sig ett bättre liv och även de som har väldigt lågavlönade yrken i städerna har det ändå bättre än ute på landsbygden. Min spontana tanke var att skulle jag på vägarna ute i Europa springa på någon från just Lund så skulle jag snarare sucka än gråta. Men vid närmare eftertanke förstod jag förstås mycket väl vad hon menade.

I Sverige eller EU är det ganska svårt att "försvinna i människohavet". Händer en något på en resa underrättas med största sannolikhet ens närmaste genom myndigheters försorg. Brev tenderar att komma fram och annars finns det eftersändning m.m.. Folk som flyttat kan man hitta igen, de är inte borta för alltid. Och det är oftast möjligt att till ett överkomligt pris åka hem om man skulle få för stor hemlängtan även om man inte har sparat alla sina extrapengar i flera år.

I somras när jag återvände till Beijing konstaterade jag att en av mina goda vänner flyttat, bytt telefonnummer och inte gick att få tag på. Hon har aldrig haft tillgång till datorer och därför inte gått att ha mailkontakt med heller. I en stad med 16 miljoner invånare är det svårt att veta var man ska börja leta. Även de mer ovanliga familjenamnen delas av oerhört många som inte är släkt och just hennes familjenamn tillhör ett av de allra vanligaste i kinesiskan just nu. Dessutom finns det ingen söktjänst på familjenamn så det kunde ändå göra detsamma. Alltså inte mycket att göra. Men en kväll gick jag för omväxlings skull till en park, där vi förr brukat sitta och prata på kvällarna medan myggorna åt på våra bara ben. Det satt en del människor på parkbänkarna och jag tänkte lite sorgset för mig själv att "sådär satt vi också tillsammans på kvällarna". Plötsligt ropade någon mitt namn från en av parkbänkarna. Och se! Det var ju min kära vän från förr. Hon såg mer sliten och trött ut än tidigare, men visst var det hon. Vi var båda övertygade om att det var MENINGEN att vi båda skulle få för oss att gå dit just den kvällen. I ett sådant människohav är det faktiskt svårt att inte tro att "special encounters" är MENINGEN. Och när vi återsågs så hade jag faktiskt svårt att hålla tillbaka tårarna...

1 kommentar:

Christian sa...

"...skulle jag på vägarna ute i Europa springa på någon från just Lund så skulle jag snarare sucka än gråta."

Träffade du på mig i Kina skulle du jubla! ;-)

Kul och intressant att läsa dina betraktelser!