måndag, januari 16, 2006

Projekt Sverige: elitprojekt eller solidaritetsprojekt?

Jag funderar för tillfället kring något jag kallar för "projekt Sverige"...

Sverige är ett land och vi är dess medborgare. Ska vilket pass man har påverka ens liv? Det borde inte vara så, men det är likväl så. Egentligen tycker jag det handlar en hel del om projektstyrning. Sverige är ett projekt med mål (för mig) om rättvisa och trygghet, om människors lika värde oavsett etnicitet, klassbakgrund, kön m.m.. Det ska kosta att vara med i projektet - men det ska inte kosta pengar. Det ska kosta engagemang efter förmåga och solidaritet med andra människor. Det ska kosta respekt. Det ska kosta kärlek.

Och precis som i ett sunt och fungerande projektarbete på universitetskursen så gör jag lite mer när du är sjuk och du skriver de bitar jag inte hinner för att jag ska ta hand om mina barn. Vi lyssnar på varandra och är öppna för nya perspektiv och infallsvinklar. Vi vet att mångfald av perspektiv ger bättre belysning och analys, vilket medför högre kvalitet. Ibland håller jag inte med dig, men jag respekterar din åsikt. När det väl är dags att redovisa har jag ibland lagt något mer tid än du har, men vi delar likväl på redovisningen och framstår som om vi tillsammans gjort allting. Vi har inget behov av att briljera var och en för sig, vi är stolta över vårt gemensamma projekt och inte den individuella insatsen.

Och utvidgar vi projektet lite så är vi plötsligt 35 personer och ska hjälpas åt att anordna en utställning. Någon utses till att leda arbetet och fördela arbetsuppgifter. Alla känner inte längre varandra i den stora gruppen och förståelsen finns inte alltid för att någon blir sjuk eller helt enkelt inte dyker upp på mötena. Vissa fullgör inte sina uppgifter i tid. Då måste projektledare rycka in och hålla ihop gruppen, motivera och engagera människorna att arbeta tillsammans, få alla att känna att de faktiskt jobbar mot samma mål. Missförstånd och arbetsmiljöproblem måste redas ut. Alla måste få ta plats och känna sig uppskattade.

I projektet Sverige slutligen är vi många, många medaktörer och deltagare. Vi väljer vissa av våra projektledare på olika nivåer, men det finns även icke-valda projektledare inom t.ex. den privata sektorn som formar vårt arbetsklimat i projektet. Genom t.ex. lagregler utformas ramar för bl.a. incitament, arbetsmiljö och utbildning/utveckling. Beroende på lagreglerna utformning ges vi olika förutsättningar att uppnå projektets mål: ett tryggt och rättvist samhälle för alla.

Vilka får vara med i projekt Sverige idag? Ja, vissa föds in i projektet medan andra får ansöka om att få delta. Vissa får delta endast på nåder och för att det anses vara tillräckligt synd om dem. Och alla som formellt sett anses delta får dessutom inte chansen att på allvar engagera sig i projekt Sverige på grund av fördomar och icke-formella hinder. Det ÄR onekligen svårt att vara bra projektledare för ett så stort projekt. Hur ska alla motiveras, engageras och få möjlighet att vara med och bidra efter förmåga? Det finns ju även de som kan men inte vill bidra, som en del skattefuskare. Och så finns det de som vill bidra, men inte får vara med i projektet.

Har man fel pass (utan Schengen-inresevisum) måste man på något sätt (ofta illegalt) ta sig in i landet för att sedan kunna bedömas enligt Utlänningslagens bestämmelser. Den nya Utlänningslagen träder i kraft i mars detta år. Definitionen av flykting ska vidgas till att omfatta även de som riskerar förföljelse p.g.a. kön eller sexuell läggning. Endast 3% av de som kommer till Sverige brukar uppfylla just den flyktingdefinitionen. Miljontals människor på flykt i världen. Alla riskerar inte nödvändigtvis förföljelse. Och på annat håll finns det människor som inte nödvändigtvis är på flykt, men som söker ett samhälle att få verka i (t.ex. i en del icke-demokratiska stater). Det borde alltså finnas många människor utan rätt pass och utan rätt visum, som ärligt och solidariskt skulle vilja bidra och engagera sig i projektet Sverige. Kan vi inte låta fler av dem få göra det? Och kan vi inte samtidigt låta de som redan finns här men inte får engagera sig på lika villkor att få göra det? Jag tror projekt Sverige skulle lyckas så mycket bättre då.

5 kommentarer:

Nils sa...

Jag är författningspatriot. Medborgarskapet är viktigt. Så viktigt att det inte får gömmas undan och reserveras för dem som har råkat födas inom några godtyckliga administrativa gränser.

Ulf Bjereld sa...

Håller med Nils. Vi kan skapa känsla för "vårt land" genom att satsa på medborgarskapet och genom vårt eget arbete med att konstruera (i positiv mening) en nationell identitet som är öppen. Nationalism har f ö alltid varit öppen och sluten (inkluderande och exkluderande). Tyvärr har vi hittills sett mest av det sistnämnda.

Pelle Rödin sa...

En mycket vacker text.

Susanne sa...

Det jag säger är med andra ord att en svensk borde kunna vara den som vill vara med och bygga landet efter förmåga, den som vill engagera sig i projekt Sverige med dess mål och ideal. Sen är verkligheten något annorlunda - alla är ju t.ex. inte överens med mig om målen och idealen. Därmed blir betydelsen av svensk just den mer exkluderande och snäva identiteten, en långt fattigare betydelse enligt mig.

Olof sa...

Problemet är att Sverige är exkluderande även gentemot sina egna medborgare, genom att (välfärds-)systemet är byggt efter en viss mall som absolut inte applicerar på alla utan bara på en grupp av människor under någon gammal märklig klassstämpel som sedan länge förlorat sin mening och som idag faktiskt bara fungerar exkluderande. Det patetiska pratet om "projekt Sverige" påminner mest om socialdemokratiskt valfläsk. Och det är enligt min mening ställt bortom allt tvivel att sådant inte speglar verkligheten.