lördag, januari 28, 2006

Resor i människohavet

Idag är det enligt kinesiska månkalendern nyårsafton, vilket också innebär början på vårfestivalen. Till kvällen samlas släkten/storfamiljen och äter en "föreningsmiddag". I dessa rörlighetens tider ser många inte sin familj mer än just vid vårfestivalen. Är det någon tid på året studenter åker hem till sin hembygd så är det just vid det kinesiska nyåret och universiteten har stängt (motsvarar vårt julstängt). Under denna årets största resesäsong om 40 dagar reser runt 2 miljarder människor, varav de flesta med buss eller tåg. Den påfrestning på trafiken detta innebär och vilken planering som krävs av myndigheterna är inte lätt att föreställa sig.

http://en.chinabroadcast.cn/2238/2006-1-15/65@293490.htm

Min kinesiske vän här i Sverige berättade för mig att förr grät man alltid när man befann sig utanför sin hemsocken och stötte på någon hemifrån. Förr var nämligen drömmen alltid att få återvända hem en dag och det var endast nödvändighet som tvingade en bort från hembygden. Idag ser nog många istället inflyttningen till städerna som en chans att skapa sig ett bättre liv och även de som har väldigt lågavlönade yrken i städerna har det ändå bättre än ute på landsbygden. Min spontana tanke var att skulle jag på vägarna ute i Europa springa på någon från just Lund så skulle jag snarare sucka än gråta. Men vid närmare eftertanke förstod jag förstås mycket väl vad hon menade.

I Sverige eller EU är det ganska svårt att "försvinna i människohavet". Händer en något på en resa underrättas med största sannolikhet ens närmaste genom myndigheters försorg. Brev tenderar att komma fram och annars finns det eftersändning m.m.. Folk som flyttat kan man hitta igen, de är inte borta för alltid. Och det är oftast möjligt att till ett överkomligt pris åka hem om man skulle få för stor hemlängtan även om man inte har sparat alla sina extrapengar i flera år.

I somras när jag återvände till Beijing konstaterade jag att en av mina goda vänner flyttat, bytt telefonnummer och inte gick att få tag på. Hon har aldrig haft tillgång till datorer och därför inte gått att ha mailkontakt med heller. I en stad med 16 miljoner invånare är det svårt att veta var man ska börja leta. Även de mer ovanliga familjenamnen delas av oerhört många som inte är släkt och just hennes familjenamn tillhör ett av de allra vanligaste i kinesiskan just nu. Dessutom finns det ingen söktjänst på familjenamn så det kunde ändå göra detsamma. Alltså inte mycket att göra. Men en kväll gick jag för omväxlings skull till en park, där vi förr brukat sitta och prata på kvällarna medan myggorna åt på våra bara ben. Det satt en del människor på parkbänkarna och jag tänkte lite sorgset för mig själv att "sådär satt vi också tillsammans på kvällarna". Plötsligt ropade någon mitt namn från en av parkbänkarna. Och se! Det var ju min kära vän från förr. Hon såg mer sliten och trött ut än tidigare, men visst var det hon. Vi var båda övertygade om att det var MENINGEN att vi båda skulle få för oss att gå dit just den kvällen. I ett sådant människohav är det faktiskt svårt att inte tro att "special encounters" är MENINGEN. Och när vi återsågs så hade jag faktiskt svårt att hålla tillbaka tårarna...

torsdag, januari 26, 2006

I skuggan av fågelbordet

Det var en vinter när snön låg djup och juriststudenten kunde från sitt skrivbord se småfåglar huttra utanför det rimfrostade fönstret. Näbbarna var för små för att gräva fram mat bland skräpet på gården och det som grävts fram av större fåglar vaktades även girigt av desamma.

Det kunde nu tyckas vara en strålande idé att äntligen hänga upp de där talgbollarna, som inköpts lagom till jul men som inte befunnits nödvändiga att hänga upp utomhus tidigare. Men ack, ack - de små fåglarna hann knappt skutta nära staketet med talgbollarna förrän de stora, svarta fåglarna kom kraxande och började slita sönder plastnätet för att sedan gulpa ner innehållet.

Det kunde då tyckas vara en bättre idé att placera födan inuti grannens fågelhus, dit endast små fåglar kunde komma in. Återigen kom de små fåglarna glatt skuttande och började nu även försiktigt knapra i sig godbitarna för att stärka sig i den stränga vinterkylan. Men ack, ack - som en ond ande dök snart en stor, svart fågel ner och skrämde åter bort de små fåglarna genom att hacka efter dem med sin stora näbb och elaka blick. Med hjälp av den långa näbben slet sedan den stora fågeln ut födan genom ingångshålet till fågelhuset och kastade girigt i sig alltihop.

Och vilka sätt som än användes för att distribuera födan så verkade de stora, svarta fåglarna ändå hitta något knep för att tillskansa sig födan för att därmed växa sig ännu större och starkare. Och de små, frusna fåglarna kunde inte annat än kura ihop sig på plommonträdets grenar och hoppas på snar tö.

Juriststudenten hade precis funderat över skattesystemets uppbyggnad och fördelningspolitiska syften när det lilla scenariot på gården utspelade sig. Oavsett hur skattesystem utformas i världen hittar alltid de resursstarka skattesubjekten kryphål. När kryphålen täppts till går det alltid att hitta nya kryphål. Och så blir skattelagstiftningen alltmer komplicerad och oförutsägbar för gemene man och småföretag, som inte har resurser att anlita skattejuristers tjänster. Hur kommer det sig att den stora, svarta fågeln envisades med att äta mer trots att den redan måste ha varit mätt? Och hur kommer det sig att människan så gärna strävar efter än mer pengar när man redan har mer än tillräckligt?

Juriststudenten återvände modfälld till sina böcker.

lördag, januari 21, 2006

Hundra procent fett


Liv Strömquist har kommit ut med sitt första seriealbum, "Hundra procent fett" på Galago. Serierna är socialistiska, feministiska och väldigt roliga. Om det inte hade varit för att Liv och jag är vänner sedan gymnasietiden i Simrishamn hade jag oförhindrat trumpetat ut att hon är en av Sveriges bästa, roligaste och mest engagerande tecknare, att hon är ett geni och att det är ett mysterium att hon just nu utbildar sig till serietecknare på Kvarnby för jag vet inte vad hon skulle kunna ha kvar att lära sig. Nu nöjer jag mig med att antyda det.

Här kommer en analys av skämten i "Vänner" (s. 113):

Ögonblicksbilder av ett patriarkat 5: TV-serien "Vänner"

Vänner är en vidrigt dålig TV-serie med sådana här skämt. (Teckning av de sex skådespelarna.)
(Chandler) I love porn.
(Joey) I see all women as sex-objects.
(Ross) Men who hug each other are gay and that's disgusting.
(Rachel) I love clothes and make up.
(Monica) I love to clean.
(Phoebe) My dream is to get married.

Ett av skämten är att karaktären Monica tidigare har varit tjock. När det är tillbakablickar i programmet har skådespelerskan Courtney Cox på sig en "fatsuit", något som alltid följs av pålagda skratt. (Bild av Monica i fatsuit omgiven av pålagda skratt)

Under seriens gång har de kvinnliga skådespelerskorna blivit smalare och smalare. (Bild av en smal Monica, som säger: I love to clean and cook! (But I hate to eat.))

Samtidigt har de manliga skådespelarna blivit tjockare och tjockare. (Bild av Chandler och Joey, som säger: Porn Sex Food Beer.)

Karaktären Chandler ser i slutet av serien mer och mer ut som Monicas fatsuit. Skillnaden är att hans kropp inte ger upphov till några pålagda skratt. (Bild av Chandler iförd en tröja med texten I love porn.)


Köp den, läs den, berätta för era vänner om den!

fredag, januari 20, 2006

Att komma hem ska vara ett cocktailparty

Att komma tillbaka till Lund är oftast trevligare än att vara i Lund; man upptäcker efter bara några timmar vad det är man tycker om med staden.

Jag kom tillbaka till Lund efter att ha varit utomlands i ett par veckor och skulle bara fixa några grejer (andrahandsbokhandeln, biblioteket, kontoret - det vanliga). Det tog naturligtvis flera timmar.

kontoret träffade jag chefen och två av mina kollegor. Det tog sin rundliga tid. Utanför biblioteket stötte jag på Chrille R och erlanderbrigaderna-Tomas. En halvtimme senare sprang jag in i Viktor på Kyrkogatan, som var på väg för att prata redaktörskap med Anders Mortensen på Bishop's Arms.

Det förtjusande med Lund är tätheten. Man springer på bekanta och vänner stup i kvarten. Ibland kan det ta mig tre kvart att gå genom Lundagård. Det är som om staden är ett enda stort cocktailparty där man rör sig mellan samtalen som i ett överstort vardagsrum.

Men vi backar bandet en vecka. Min fru och jag är på Gran Canaria för att försöka koppla av från arbete och studier. Det visar sig att våra grannar på hotellet också kommer från Klostergården. Han pensionerad plåtslagare; hon fd postkassörska. Vi kommer alldeles utmärkt överens och diskuterar nedlagda Lundarestauranger, problemet med danska chefer, arbetsstolthet och rostiga cykellås medan whiskygroggarna flödar i turisthelvetets flottstinkande skymning.

Jag är akademiker. Nästan alla jag umgås med är akademiker. Inte ens i Partiet träffar jag särskilt många icke-akademiker, för min s-förening är en studentklubb. Det krävs en resa till en ö utanför Afrikas kust för att jag ska träffa en arbetare från min egen stadsdel.

Min hemstad är en segregerad stad. Jag lever ett segregerat liv. Jag måste börja fundera över hur det ska kunna förändras.

måndag, januari 16, 2006

Projekt Sverige: elitprojekt eller solidaritetsprojekt?

Jag funderar för tillfället kring något jag kallar för "projekt Sverige"...

Sverige är ett land och vi är dess medborgare. Ska vilket pass man har påverka ens liv? Det borde inte vara så, men det är likväl så. Egentligen tycker jag det handlar en hel del om projektstyrning. Sverige är ett projekt med mål (för mig) om rättvisa och trygghet, om människors lika värde oavsett etnicitet, klassbakgrund, kön m.m.. Det ska kosta att vara med i projektet - men det ska inte kosta pengar. Det ska kosta engagemang efter förmåga och solidaritet med andra människor. Det ska kosta respekt. Det ska kosta kärlek.

Och precis som i ett sunt och fungerande projektarbete på universitetskursen så gör jag lite mer när du är sjuk och du skriver de bitar jag inte hinner för att jag ska ta hand om mina barn. Vi lyssnar på varandra och är öppna för nya perspektiv och infallsvinklar. Vi vet att mångfald av perspektiv ger bättre belysning och analys, vilket medför högre kvalitet. Ibland håller jag inte med dig, men jag respekterar din åsikt. När det väl är dags att redovisa har jag ibland lagt något mer tid än du har, men vi delar likväl på redovisningen och framstår som om vi tillsammans gjort allting. Vi har inget behov av att briljera var och en för sig, vi är stolta över vårt gemensamma projekt och inte den individuella insatsen.

Och utvidgar vi projektet lite så är vi plötsligt 35 personer och ska hjälpas åt att anordna en utställning. Någon utses till att leda arbetet och fördela arbetsuppgifter. Alla känner inte längre varandra i den stora gruppen och förståelsen finns inte alltid för att någon blir sjuk eller helt enkelt inte dyker upp på mötena. Vissa fullgör inte sina uppgifter i tid. Då måste projektledare rycka in och hålla ihop gruppen, motivera och engagera människorna att arbeta tillsammans, få alla att känna att de faktiskt jobbar mot samma mål. Missförstånd och arbetsmiljöproblem måste redas ut. Alla måste få ta plats och känna sig uppskattade.

I projektet Sverige slutligen är vi många, många medaktörer och deltagare. Vi väljer vissa av våra projektledare på olika nivåer, men det finns även icke-valda projektledare inom t.ex. den privata sektorn som formar vårt arbetsklimat i projektet. Genom t.ex. lagregler utformas ramar för bl.a. incitament, arbetsmiljö och utbildning/utveckling. Beroende på lagreglerna utformning ges vi olika förutsättningar att uppnå projektets mål: ett tryggt och rättvist samhälle för alla.

Vilka får vara med i projekt Sverige idag? Ja, vissa föds in i projektet medan andra får ansöka om att få delta. Vissa får delta endast på nåder och för att det anses vara tillräckligt synd om dem. Och alla som formellt sett anses delta får dessutom inte chansen att på allvar engagera sig i projekt Sverige på grund av fördomar och icke-formella hinder. Det ÄR onekligen svårt att vara bra projektledare för ett så stort projekt. Hur ska alla motiveras, engageras och få möjlighet att vara med och bidra efter förmåga? Det finns ju även de som kan men inte vill bidra, som en del skattefuskare. Och så finns det de som vill bidra, men inte får vara med i projektet.

Har man fel pass (utan Schengen-inresevisum) måste man på något sätt (ofta illegalt) ta sig in i landet för att sedan kunna bedömas enligt Utlänningslagens bestämmelser. Den nya Utlänningslagen träder i kraft i mars detta år. Definitionen av flykting ska vidgas till att omfatta även de som riskerar förföljelse p.g.a. kön eller sexuell läggning. Endast 3% av de som kommer till Sverige brukar uppfylla just den flyktingdefinitionen. Miljontals människor på flykt i världen. Alla riskerar inte nödvändigtvis förföljelse. Och på annat håll finns det människor som inte nödvändigtvis är på flykt, men som söker ett samhälle att få verka i (t.ex. i en del icke-demokratiska stater). Det borde alltså finnas många människor utan rätt pass och utan rätt visum, som ärligt och solidariskt skulle vilja bidra och engagera sig i projektet Sverige. Kan vi inte låta fler av dem få göra det? Och kan vi inte samtidigt låta de som redan finns här men inte får engagera sig på lika villkor att få göra det? Jag tror projekt Sverige skulle lyckas så mycket bättre då.

torsdag, januari 12, 2006

Vem bygger landet?

Vem bygger landet?

För ett tag sen var jag på middag hos några kinesiska vänner. De frågade mig om vad jag tyckte om att det föddes så få barn i Sverige. Jag svarade att det kanske kommer medföra demografiska problem inom en del områden, men att jag var positiv till lösningar med frivilligt rörliga människor. Jag fick genast frågan:"Men det blir ju färre riktiga svenskar då?". Jag försökte förklara att jag tycker huvudsaken är att skapa ett tryggt och rättvist samhälle i Sverige. De som sedan deltar och medverkar i samhället Sverige ÄR svenskar, oavsett hur de ser ut o.s.v.

De hade svårt att förstå min ståndpunkt och jag kan förstå det. Det har pågått en spirande våg av nationalism i Kina, som uppmuntras av Kommunistpartiet. Ursprung ska vara viktigt. Även om man inte gillar partiets politik påverkas man självklart av dessa strömningar. Strömningarna tar sig uttryck på många sätt: starka reaktioner när japanske premiärministern besöker Yasukuni-minnesplatsen, gatuslagsmål efter fotbollsmatcher mellan Kina-Japan, undertoner i litteratur om Han-kinesers skönhet, betoning av flertusenårig historia m.m.

Jag brukar normalt reagera kraftigt mot nationalistiska drag. Jag vill så gärna se en internationell värld, där det inte spelar någon roll hur folk ser ut, vilken stat de kommer ifrån o.s.v.. Samtidigt förstår jag att kineserna nog behöver en viss nationalism för att orka bygga upp sitt land. Jag ska förklara varför genom att belysa en del av samhällsstrukturen: rättsväsendet i Kina.

"Vi är de tusenden som bygger landet"
Oerhört många domare och advokater är korrupta. Det är inte ovanligt med domare som tar ut höga "konsultarvoden" för att besvara frågor om hur de kommer att döma (eller ombeds döma). Betydelsen av goda sociala kontaktnät är långt större än vad vi ens kan föreställa oss. Att vinna ett mål innebär ofta att "leka politik". De flesta advokater tar endast mål som ger goda inkomster. De som verkligen behöver bra försvar hänvisas till nyutexaminerade juriststudenter. Ett litet fåtal jurister kämpar emellertid vidare och driver mål för att det är rätt och riktigt. Och ett fåtal jurister försöker upprätthålla och sprida medvetande om beteendekoder.

"vi bar det fram i nöd och strid"
Att försöka verka för det man tror på krävs dock oerhört mod, viss försiktighet och mycket hårt arbete. Det krävs även en resursbas, annars kan du inte överleva. Och jag kan inte annat än beundra de människor som orkar att jobba dag och natt för att skapa ett mindre korrupt rättssystem. Det är människor som aldrig sett demokrati, men som brinner för att skapa ett framtida samhälle där alla ska ha en rättvis chans i livet. Och de vågar ta strid där andra väljer att vara tysta.

"i trots och längtan, i svält och armod"
Och jag undrar då vad som är drivkraften i dessa fåtal människor, som tar på sig bördan som majoriteten inte vill bära. Vilka är de som väljer att år efter år, dag efter dag, utan att någonsin ta semester eller någonsin vara lediga, arbeta för en gemensam rättvisare framtid? Ja, jag har inget enkelt svar på det, men det är människor som har en ideal bild och vågar stå för den. De har en tro på rättvisa starkare än de flesta jag någonsin mött i Sverige eller någon annanstans. En tro så stark att de är beredda att oförtrutet arbeta för den tron och den längtan och försaka sin egen personliga lycka.

"nu bygger vi den nya tid"
Men någonstans finns alltså nationalism med i bilden. Dessa fantastiska människor behöver tänka: "Jag vill bygga upp Kina som land." Nej, de hade inte gjort det för vilket land som helst. Det är genom känslor för det egna landet, som de lyckas skapa denna starka drivkraft. Dessa fantastiska människor behöver också tänka "Vi ska bygga upp vårt land så att vi kan stå fria från USA en dag.". Det är stoltheten över att få bygga upp just SITT land, som är så viktig.

Och hur mycket jag än älskar tanken om att värden som innebär rättvisa och demokrati m.fl. är något alla SKA vilja kämpa för oavsett var i världen så inser jag att det inte är så enkelt. Och om resultatet blir bättre och rättvisare än det är idag kan de nog behöva lite nationalism på vägen.

lördag, januari 07, 2006

Tid för Grand tour?

Känner du som jag då och då en lockelse att genomföra den stora resan och längs vägen finna kunskap och kanske dig själv. Drömmer du om att ge dig ut på den klassiska bildningsfärden, din egen Grand tour? Eller har du kanske redan försökt och det slutade allt som oftast med platt fall i Temple Bar eller alldeles för genant många flaskor på die Weinerei?

Inspiration, kontemplation eller möjligen nostalgi. Nu på söndag kl 14.00 sänder P4 ett inslag av Gabriel Stille om författaren till romanen Grand tour, Ulf Peter Hallberg. Lyssna på Kulturriket då eller i efterhand.

fredag, januari 06, 2006

Urbana trender: .tk-band

Vikten av ett engagera lokala kulturrörelser i marknadsföringen av städer har konstaterats av många urbanforskare. Det gäller även populärkultur och musik. Malmö och Möllan har ett starkt kort i falafelpoparna 50 Hertz. Om du inte redan har hört den så ladda hem hiten ”Intergrill”.

Lyssna och känn samhörighet alla som bitit i Intergrills fantastiska nattmat. Malmö stad borde bocka och buga.