onsdag, november 29, 2006

Kunglig kolsänka i Mexiko

I en TT-intervju publicerad bland annat i Sydsvenskan idag (ej på nätet) berättar kungen att han har en egen kolsänka:

TT: Kungen äger ju själv sportbilar och båtar som inte är miljövänliga?

CG: Ja, men man kan vända på det. Jag har redan tillgång till fem hektar skog i Mexiko vilket motsvarar 15 bilar i återtagna utsläpp. Och nu funderar jag på att låta plantera ett hektar skog till barnen varje år på deras födelsedagar.

tisdag, november 28, 2006

Reinfeldt: mannen på bänken

Fredrik Wikingsson och Filip Hammar intervjuade Fredrik Reinfeldt i Ett Herrans Liv. Programmet sändes i Kanal 5 igår. Eftersom vi inte snackar public service finns inte programmet på hemsidan, utan man får nöja sig med ett litet klipp: här kan man se hur statsministern vallas runt på Drottninggatan.

Programmet är inspelat på tre locations: 1) i Öppna Kanalen Stockholms studio (komplett med deras rekvisita, inspelningsutrustning och personal); 2) på en skola i Södertälje som Reinfeldt besökte för någon vecka sedan för att få förortscredd; 3) på Drottninggatan i Stockholm.

Det är svårt att förklara vad det är som egentligen gör intervjun så vansinnigt skojig, men det kanske är att de inte drar sig för att stoppa in statsminister Fredrik Reinfeldt i en absurd miljö (om ni har sett någonting från en av vårt avlånga lands många öppna kanaler vet ni) och sedan driva med honom i en timme.

Rolig detalj: när alla tre promenerar på Drottninggatan börjar de prata fotboll. Fredrik W frågar Fredrik R om han inte tyckte att Kim Källström borde ha fått spela mer i VM. Fredrik R säger att det brukar vara så att alla snackar om att man måste plocka in nån som sitter på bänken, och att det ska lösa alla problem. Filip: "Ja, precis som med dig då!"

Annars är det full fart för moderaterna. Ett av inslagen i deras eftervalskampanj är att utse "landets bästa arbetare". Den lycklige vinnaren får äta lunch med arbetsmarknadsminister Sven-Otto "Toto" Littorin. Ett tecken så gott som något på att regeringens mål är att McDonaldisera hela landet: du har ingen anställningstrygghet, du har taskig lön, du har en fånig uniform, men om du är riktigt duktig kan du bli employee of the month.

fredag, november 24, 2006

Persson får en fråga han aldrig fått förr

En lång arbetsvecka framför datorn avslutas med en fantastisk intervju med Göran Persson i Flamman. Det bästa med intervjun, som görs av Aron Etzler, är att den är helt oredigerad och består av en utskrift från bandet. Vilket innebär att en massa skojigt kringsnack kommer med, som

"Jag måste säga att det var första gången jag sprang på, jag har varit i Norrbotten några gånger för länge sen då, men jag tycker att det här var jävligt roligt med Flamman!

– * Ett spöke från historien…

– Ja ni lever! Vart ska jag stå?

– Cathrine, fotograf* Vad vill du, ska vi först ta ett handslag kanske.

– Nej inte ett handslag, det ser ut som ni kryper för kapitalet."

Dessutom levererar Persson hyfsat insiktsfulla eftervalsanalyser (vänstern lyckades inte gå i tillräckligt tydlig konfrontation med högern och man underskattade arbetslöshetsfrågan).

Och så får han en fråga han faktiskt aldrig fått förr: "-Kommer det något ekonomiskt system efter detta?"

Via gudmundson. Och Ali.

onsdag, november 22, 2006

Bloggutmaning om politiska metoder

Clausewitz skickar vidare en bloggutmaning om politisk metod från Syrran. Tja, varför inte?

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?
Både och, naturligtvis. Men eftersom man måste välja, går jag på inomparlamentariskt arbete. Det klankas ofta ner på den parlamentariska demokratins alla fel och brister: den är trög, den hamnar i händerna på en elit, den legitimerar rådande orättvisor, och så vidare. Det är inte en helt orättvis kritik, men jag menar att det ändå måste vara den huvudsakliga strategin. Det parlamentariska arbetet har en ordnad, förutsägbar, relativt genomskinlig och demokratisk struktur. Det har lett till fantastiska och inte minst stabila förbättringar av samhället. Det är klart att det är lättare att stå utanför gnälla, men det leder bara till att motståndarna får mer makt. Strategin bör snarare vara att inkludera så många människor som möjligt i det parlamentariska arbetet.

Form vs innehåll?
Form, tror jag. Det är klart att det är frestande att låta ändamålen helga medlen när man har chans att kuppa igenom en skitsmart reform över partimedlemmarnas eller folkets huvuden, men jag tror inte att det håller i längden. Demokratiska principer, en öppen och fri debatt, inkludering, etc är viktigt både när ett parti och när ett land ska fungeras. Eller vilka andra organisationsformer som helst: se Syrrans kommentar om "elitfeminister".

Civil olydnad vs laglydighet?
Laglydighet, i alla fall i en demokrati. Det är klart att man kan föra diskussioner kring om dogmatisk laglydighet verkligen fungerar när det kommer till att gömma flyktingar osv men grundregeln måste rimligen vara att lagar ska följas eller ändras.

Icke-våld vs politiskt våld?
Icke-våld, naturligtvis, åtminstone i en demokrati. Det bör också vara grundstrategin i politisk kamp mot en förtryckarstat.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?
Urvattnad massrörelse. Vassa politiska sekter brukar ställa till med en massa skit. Heja sosseriet! Bu för Lenin!

Separatistisk organisering eller inte?
Jag försökte hitta en skolboksdefinition på vad det innebär, men såvitt jag förstår används det huvudsakligen om könsseparatistism, dvs att (oftast) kvinnor organiserar sitt feministiska arbete utan någon inblandning av män. Målet bör vara att separatism ska göras obsolet, men som ett komplement till andra organisationsformer kan det vara värdefullt.

Är din blogg en politisk metod?
Ja. Men inte den viktigaste.


Jag skickar vidare utmaningen till Kommando Wigforss, Vänstra Stranden, och, återigen, Johanna Nylander.


Svaren på den förra bloggutmaningen om politisk identitet finns här.

onsdag, november 08, 2006

Avpolitisering av högskolorna: nja

Jag har tidigare spekulerat om hur regeringen egentligen tänker gå tillväga för att utse nya ledamöter i högskolestyrelserna. Man har ju tidigare från alliansens sida sagt att de ska "avpolitiseras", vilket torde innebära att politikerna skulle försvinna. Det är i alla fall så det har tolkats. Samtidigt sades att högskolorna själva skulle få bestämma över vilka som sitter i styrelserna. Frågan gällde hur regeringen skulle göra i det fall en högskola själv ville ha någon politiker i sin styrelse. Jag skickade en fråga om detta till Utbildningsdepartementet, som naturligtvis inte har besvarats. De har väl annat att göra.

Efter ett klargörande i Sydsvenskan av utbildningsministern - förlåt - statssekreteraren Peter Honeth är det nu klart att regeringen inte har några som helst problem med att politikerna sitter kvar i högskolestyrelserna, om lärosätena skulle tycka att det var en bra idé. "Avpolitiseringen" bör alltså tolkas som att regeringen inte ska tvinga på högskolor politiker som de inte vill ha. Bra att vi fick det utrett. Sydsvenskans vinkling på artikeln (regeringen "säger upp" Allan Larsson osv) blir därmed obegriplig.

Det framgår dock också att regeringen fortfarande ska utse majoriteten av ledamöterna i högskolestyre, vilket är raka motsatsen till vad man talade om i valrörelsen. Pikant. Ledamöter ska dock utses "på förslag" av högskolorna, vilket låter som någon sorts pragmatisk kompromiss.

Fast det hade varit ganska konstigt om regeringen helt hade låtit nära 40 gigantiska myndigheter styra sig själva utan inblandning utifrån. Vad sägs om att låta Försvarsmakten bestämma över sig själv, exempelvis? Bara militärer i styrelserna, det måste ju bli kalasbra!

Nåväl. Även med det urvattnade förslaget finns det risk att högskolestyrelserna förlorar i handlingskraft, vilket också Dagens Nyheters ledarsida uttrycker farhågor för:

Därmed avlövas styrelserna på makt och förvandlas till rundningsmärken för handlingskraftiga ledningsgrupper. I praktiken blir de meningslösa papperskonstruktioner.

DN. kommenterar också det faktum att de borgerliga partierna, när de väl hamnade i regeringsställning, överhuvudtaget har svårt för konceptet "avpolitisering" - inte minst i ljuset av den politiska utnämningen av Per Unckel (m) till landshövding i Stockholm.

Regeringen kommenterar också, i Ekot:

Det har varit en tradition att det har växlat. Det har varit en socialdemokratisk eller socialistisk landshövding en period, nästa gång har det varit en borgerlig. Det har växlat så. Nu har det varit Mats Hellström, som är socialdemokrat, och nu var det dags för en borgerlig, säger Mats Odell.

Jaha. Så kan det gå.

måndag, november 06, 2006

It´s the facklig-politisk samverkan, stupid!

Som Marta skriver firas Tage-dagen idag i Uppsala. Erlanderbrigaderna hejar på och bjuckar på ännu ett Erlandercitat:

"Våra motståndare vet vilken kraft den samlade arbetarrörelsen kan utveckla. I den mån fackföreningsrörelsen kan påverka avtalsrörelserna sätts marknadsekonomin ur spel på detta område. Detsamma gäller partiets ansträngningar att bygga ut socialpolitiken och den allmänna sektorn.

Den som tror att [den otyglade] marknadsekonomin skapar den bästa av alla världar känner detta som ett hot och försöker avvärja hotet genom att försvaga arbetarrörelsen. Kunde man skilja facket och socialdemokratin åt, skulle man ha chansen att lyckas."

Ju.

Citatet är hämtat från Erlander, Tage, 1982. 1960-talet. Samtal med Arvid Lagercrantz.

lördag, november 04, 2006

Veckans Erlandercitat #1

Arvid Lagercrantz: Urho Kekkonen har du förstås träffat. Hade du något personligt förhållande till honom?

Tage Erlander: Nej, jag badar inte bastu till följd av mina hjärtbesvär.

(Erlander, Tage, 1982. 1960-talet. Samtal med Arvid Lagercrantz. Stockholm: Tidens förlag.)

fredag, november 03, 2006

Terror, bloggblogg

1. I Foreign Affairs för september/oktober skriver statsvetaren John Mueller under rubriken "Is there really a terrorist threat?" om frånvaron av terroristattacker i USA:

"But if it is so easy to pull off an attack and if terrorists are so demonically competent, why have they not done it? Why have they not been sniping at people in shopping centers, collapsing tunnels, poisoning the food supply, cutting electrical lines, derailing trains, blowing up oil pipelines, causing massive traffic jams, or exploiting the countless other vulnerabilities that, according to security experts, could so easily be exploited?"

Ja, varför? Muellers svar är att det helt enkelt inte finns några terrorister i USA, och att det inte har så mycket att göra med Homeland Security som med att intresset inte är överdrivet stort. De terrorister som finns, verkar i Mellanöstern, menar Mueller, som anser att den amerikanska regeringen har överdrivit faran från terrorhotet. Jag är osäker på om det är så enkelt (och amerikanska akademiker gillar ju att förenkla för större pedagogisk tydlighet), men han ställer en intressant fråga. Läs själva.

2. Jag har ändrat lite i bloggrullen. Bland annat har några Arena-bloggar (Karolina Ramqvist, Magnus Linton och Per Wirtén) letat sig in. Läs dem. Läs gärna också min gamle radiokollega och Timbrocentermannen Johan Folins blogg. På tal om bloggar förresten. Kolla in tidningsannonsen för Borat-filmen. Största citatet är från en bloggpost. Visserligen från en blogg som skrivs av Andrea Reuter som recenserar film i SVT:s Filmkrönikan, men ändå.

onsdag, november 01, 2006

Skandiliberalismen

Bostadspolitiken läggs om under den nya regeringen. Allmännyttans stora hyresbestånd ska säljas ut och omvandlas till bostadsrätter. Investeringsbidragen till hyresrätter och studentbostäder dras in för att förhindra nyproduktion. Fastighetsskatten tas bort och ersätts med "en låg kommunal avgift" och höjd reavinstbeskattning. I framtiden ska allmännyttan främst syssla med att erbjuda boende åt "socialt svaga" i samhället, de som inte har råd att äga sin lägenhet; en typ av "social housing" som är vanlig i andra länder.

Så vad är tricket då? Borde inte alla vilja äga sin bostad? Borde inte alla ges möjlighet att köpa sin lägenhet?

Naturligtvis är detta en inriktning i politiken som gynnar de allra flesta. I dagsläget är det mycket mer gynnsamt att äga sitt boende: boendekostnaderna blir låga på sikt eftersom man slipper profitintresset från värden och med ständigt stigande bostadspriser kan man se det hela som en säker investering. Man kan till och med se bostadsrättsföreningen som en socialistisk konstruktion - i själva verket äger man inte sin bostadsrätt, kollektivet äger hela huset.

Men det som är bra med att ha en bred allmännytta är att det motverkar social segregering och underlättar arbetskraftens mobilitet. Om högern hinner genomföra sin bostadspolitik fullt ut innebär det att vi skapar kommunalt ägda slumområden för alla dem som inte har råd att köpa sin lägenhet - eller för den delen att köpa någon annans lägenhet. Unga, studenter och andra låginkomsttagare kommer att ha det besvärligt att snabbt flytta dit utbildningen eller jobben finns, eftersom de inte kommer att ha råd att köpa och sälja bostadsrätter till höger och vänster och alternativet med hyresrätt har försvunnit. Incitamenten för bostadsägarna att sälja sina bostäder minskar med höjd reavinstbeskattning.

Kort sagt: majoriteten gynnas, tough luck för de fattiga.


Det liberala regeringspartiet Venstre i Danmark (ni vet, med bombliberalism, kravretorik och samarbete med de främlingsfientliga - alltså den stora förebilden för fp i Sverige) ska anta ett nytt partiprogram på sitt landsmöte den 18-19 november. Utvecklingen i förslaget påminner starkt om den svenska borgerliga regeringens strategi: försvara välfärden för medelklassen, tough luck för de fattiga. Programmet heter "Framtid i frihet och gemenskap". Redan i titeln kan man se en skillnad mot 1995 års gällande partiprogram. Det hette "Människan framför systemet". I en intervju i det danska radioprogrammet "Politisk debat" (061028) utvecklar inrikesministern och partiets vice ordförande Lars Lykke Rasmussen tankegångarna bakom de nya idéerna.

I Venstres nya, mer mittenorienterade värld har staten, välfärden och solidariteten fått ta mer plats från tidigare mer nyliberala idéer om den autonoma individen. Den offentliga sektorn ska inte avvecklas eller skäras ner, utan växa i takt med att samhället blir rikare. Venstre står "helt bakom välfärdsstaten".

Till saken hör att det går dåligt för Venstre i opinionsmätningarna. Socialdemokraterna har gått fram med stormsteg efter att den danska regeringen har föreslagit omfattande nedskärningar i välfärden. Detta gör att man vill söka sig en ny ideologisk position. Lykke Rasmussen talar om "skandiliberalism", och menar med det en sorts välfärdskramande socialliberalism med bra service och en stor offentlig sektor. Samtidigt ska valfriheten ökas för medborgarna: mer friskolor, mer privat sjukvård. Och så vidare.

Och någonstans här ser jag socialdemokratins nya ideologiska fiende: nyliberalerna är helt marginaliserade, istället är det en högern light som vi möter. Bra välfärd för medelklassen.

Så vad är tricket då? Ska vi inte glädjas över en ny politisk konsensus kring det starka samhället?


Tricket med skandiliberalismen är att den inte ser till de fattigastes behov: den nöjer sig med att majoriteten i samhället har det bra. För precis som med den nya bostadspolitiken i Sverige är det de "socialt svaga" som får sota i den danska skandiliberala staten.

I samma avsnitt av "Politisk Debat" kan man höra en sammanfattning av en debatt i Folketinget mellan företrädare för Venstre och Socialdemokratiet. Det handlar om "taket" för kontanthjälpen, alltså ungefär den danska motsvarigheten till socialbidraget. Efter sex månader finns ett tak på hur mycket ekonomiskt stöd man kan få från det allmänna. Ett exempel: om du är under 25 år och ensamstående och inte bor hemma, så får du högst 5527 kronor i månaden. Före skatt. Tanken är att det ska skapa starkare incitament att hitta ett jobb. "Skillnaden mellan att arbeta och att gå på bidrag måste öka" som moderaterna brukar säga. Samtidigt sänks skatten för de som har jobb.

Funkar det? Naturligtvis inte. Tricket (återigen) är att det inte spelar någon roll om du helt saknar möjligheter att ta ett arbete - du kan vara långtidssjukskriven, hemma med småbarn eller narkotikamissbrukare - du straffas ändå. De som har drabbats värst i Danmark är fattiga barnfamiljer.

Kort sagt: majoriteten gynnas, tough luck för de fattiga.

En "skandisocialism" får aldrig acceptera att den ekonomiska ojämlikheten i samhället ökar som ett resultat av en medvetet genomförd politik. För den socialdemokratiska oppositionen i Danmark såväl som i Sverige är kampen mot den här typen av underklasskapande förslag oerhört viktig.


Godmorgon, Världen! i P1 hade i söndags (061029) ett belysande reportage om den nya svenska bostadspolitiken. Man kan lyssna här. Även som poddradio.

Politisk debat finns också som poddradio.

fredag, oktober 27, 2006

Avpolitisering med förnuft?

Landets universitets- och högskolestyrelser ska som bekant avpolitiseras och lärosätena ska själva få bestämma vilka näringslivsrepresentanter de utser till att tycka allmänt bra saker om nanoteknik.

Ett problem för regeringen är att mandatperioden för många styrelseledamöter går ut vid årsskiftet, och man kommer inte att hinna ändra de lagar och förordningar som styr utseendeprocessen. Det är alltså regeringen som kommer att utse de nya ledamöterna även den här gången.

Med tanke på alliansens stora irritation över antalet socialdemokratiska politiker i högskolestyrelserna kan man misstänka att just de kommer att rensas ut tämligen mangrant.

Fast här kommer regeringen att hamna i ett intressant dilemma. Å ena sidan vill man ha bort politikerna från högskolestyrelserna. Å andra sidan vill man att högskolorna själva ska bestämma. Men om ett universitet eller en högskola faktiskt vill ha en politiker i styrelsen - kanske till och med en socialdemokrat? Hur ska man göra då?

Detta är ett reellt problem för mitt kära alma mater Lunds universitet. Här är den före detta socialdemokratiske finansministern Allan Larsson ordförande i universitetsstyrelsen sedan tre år. Och kan man tänka sig, han har gjort ett hyfsat bra jobb och många inom universitetsledningen vill ha honom kvar. Han är faktiskt så pass populär att till och med studenterna vill ha honom kvar som styrelseordförande.

Så hur ska regeringen göra? Ska de förlänga Allan Larssons förordnande med tre år och riskera att få skäll för inkonsekvens, eller ska de utse någon slumpmässigt utvald näringslivsnisse och riskera att få skäll från universitetet?

Jag har därför skickat en fråga till Lars Leijonborgs presschef Johan Britz, för att se om han har något bra svar. Fortsättning följer.

torsdag, oktober 19, 2006

(s) i Trelleborg spelade under täcket med (sd)

Nej men för in i helvete! Efter kommunvalet i Trelleborg fick sd vågmästarroll. Nu styrs Trelleborg av en moderatledd sexpartikoalition bestående av de borgerliga partierna, mp och spi. Före valet styrdes kommunen av en "stor koalition" mellan s och m.

Idag rapporterar Sydsvenskan att två ledande socialdemokrater, kommunalrådet Egil Ahl (Trelleborgs "starke man", som det brukar heta) och byggnadsnämndens ordförande Kjell Nilsson försökte förhandla med sd för att behålla makten.

"– Man har rätt att föra samtal kring sådana här frågor, även om vi och sd ibland ser olika på saker och ting, säger Kjell Nilsson. Vårt parti må ha vilken uppfattning det vill på central nivå, eller andra plan. Men som lokalpolitiker har jag lov att prata med vem jag vill. – Vad är skillnaden om vi pratar med Sverigedemokraterna eller med centern eller moderaterna? Det här handlar också om människor."

Skämtar ni med mig? Det är en inihelvete stor skillnad på att samarbeta med centern och att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det är en evig tur att både Ahl och Nilsson nu har lämnat politiken, för det här tangerar grund för uteslutning.

onsdag, oktober 18, 2006

Ett barn är fött

Från USA rapporteras det att medborgare nummer 300 000 000 just har fötts. Själv sitter jag och skriver på en hemtenta om befolkningsgeografi. Befolkningstillväxt i korthet: med ekonomisk och social utveckling följer sjunkande mortalitet (folk dör inte längre av lättbotade sjukdomar eller undernäring) och, ungefär ett århundrade senare, sjunkande fertilitet (folk föder färre barn eftersom man inte behöver vara orolig för att de ska dö i späd ålder och för att de slutar att bidra ekonomiskt till familjen och istället börjar utgöra en kostnad).

Detta innebär en mycket stor befolkningstillväxt som sedan stabiliseras på en betydligt högre nivå. Sverige är ett bra exempel, som ökade sin befolkning från 2 miljoner i slutet av 1700-talet till 9 miljoner idag - trots att en miljon utvandrade till Amerika. Och idag har vi en extremt låg fertilitet - vår befolkning hade minskat utan invandringen.

Stora delar av the region formerly known as Tredje världen har sjunkande mortalitet men fortsatt hög fertilitet. Det leder till problem eftersom det är svårt att föda, utbilda, och sysselsätta så enormt många människor. Européerna, som hade samma problem under 1800-talet, kunde utvandra till Amerika och Australien. Afrikanerna har inte samma möjlighet. Vi dränker dem i Atlanten eller Medelhavet istället.

"Befolkningsexplosionen" är inget hot på lång sikt mot mänskligheten, som man trodde på 1960-talet. Om vi bara ser till att det ökade välståndet fördelas solidariskt över världen kommer den ekonomiska utvecklingen att komma alla till del, och med förbättrade jordbruksmetoder och bättre resursanvändning kommer vi att kunna bli fler på jorden utan att det behöver innebära en katastrof.

Men i det övergångsstadium som vi befinner oss i nu, bör den rika delen av världen ta ett betydligt större ansvar för att utjämna skillnaderna. Regeringen sänker inte biståndet. Det är bra. Regeringen ska, liksom den förra, öka arbetskraftsinvandringen. Det är också bra.

Den diskussion som behöver föras är inte om hur vi ska kunna stänga gränserna så effektivt som möjligt, utan om hur vi ska kunna öppna dem på vid gavel.

tisdag, oktober 17, 2006

Popova: darra, bloggare!

Jag var övertygad om att regeringen Reinfeldt skulle få en lång smekmånad fylld med rubriker om "politisk rivstart", trivselreportage från Rosenbad och glada mannen-på-gatan-intervjuer. Det var liksom upplagt för det.

Nu har jag istället kunna gotta mig åt den ena obegripliga manövern efter den andra, ministrar som avgår typ varannan dag och kvällstidningsläsare som sågar den nya budgeten. Samt en Pär Nuder förvandlad till klasskampsagitator. Vad kommer härnäst? Ska Tobias Billström också avgå? Anders Borg?

Reinfeldt gjorde ju allt rätt. Han genomgick en personlig total make over, fick ödmjukhetsträning (kanske lite för mycket, om man har sett honom i intervjuer den senaste veckan - lyssna här på ett inslag i Public Service där Carl Bildt har stängt in honom i en låda på Rosenbad), och gjorde verkligen sitt bästa för att framstå som en snäll Svensson med Pippi-plåster som bara ville alla väl.

Enter the gamla moderaterna med buller och bång: arrogant överklass, skattesmitare, "inga kommentarer".

Jag är inte så mycket upprörd som jag är förvånad. Det är ju ingen hemlighet att stora delar av moderaternas kadrar består av just arrogant skattesmitande överklass - men varför, Reinfeldt, varför tog du in dem i regeringen? Har moderaternas partikansli sagt upp kontrakten med sina mediekonsulter? Kunde ingen se det här komma? Det är ungefär som om Persson skulle satt en maoist som näringsminister.

Nåväl, om regeringen inte lyckas få lite positiv spinn snart blir det en fyra år lång golgatavandring mot valförlusten 2010. Det skulle förvåna mig oerhört om inte det rödgröna blocket kommer att leda stort i nästa opinionsundersökning.

Borgerliga bloggare och yrkeskommenterare verkar vara genuint förvånade över att deras regering granskas på samma sätt som den gamla "genomkorrupta" socialdemokratiska. Tips: vänj er.

Men den senaste veckans händelser påminner oss också om att man aldrig kan komma undan sitt förflutna, åtminstone inte om man vill sitta i regeringen. Susanna Popova levererade i ett ovanligt angeläget P1 Morgon en skarp varning till alla oss ordbajsande bloggare. Popova skulle egentligen tala om den nya regeringens kulturpolitik, men hon ägnade istället tiden åt att påminna om att allt det vi politiska bloggare skriver; skrivet i hastigt mod, överdrivet, fullt av förolämpningar och förtal, finns kvar på Internet i evigheters evighet.

Den dag statsråden Kielos, Ljungkvist, Esbati och Hadley-Kamptz radar upp sig för photo-op kommer någon nitisk medborgarjournalist redan att ha dammsugit varenda decenniegammal bloggpost på oövertänkta tillmälen.

P1 länkar dessvärre inte till Popovas krönika, men den var tänkvärd. Och rådet till oss bloggare med riktiga namn är att räkna till tio innan vi klickar på "publicera".

Uppdatering:
Magnus Ljungkvist (en av våra första medborgarjournalister) stavar sitt namn just så. Och om det inte framgår tillräckligt tydligt anser jag fortfarande att regeringens politik är ett större problem än att enskilda statsråds personliga vandel lämnar åtskilligt att önska.

måndag, oktober 09, 2006

Habsburg (m) + Holmberg (okritisk)

Hej Domstol kan vara ganska ojämnt. Ibland är det malmöitiska humorprogrammet genialt. Som idag, när man i den andra timmen granskade en mer än lovligt devot intervju som Bo Holmberg gjorde i TV4:s Nyheterna med den moderata riksdagskvinnan Walburga Habsburg Douglas, medlem av en av Europas mäktigaste familjer genom 1000 lyckliga år, prinsessa av Ungern och bosatt på ett slott, men ändå "en helt vanlig människa".

Kan inte förklaras, måste höras. Hej Domstol, 9 oktober, andra timmen, cirka 20 minuter in. Ligger kvar i en vecka, skulle jag tro.

söndag, oktober 08, 2006

Märklig föraning

Igår blev 25000 utan ström i Malmö (däribland jag). Ikväll blev 22000 utan ström i Göteborg. I Malmö rörde det sig om sabotage, det finns inga uppgifter från Göteborg än. Men om runt 20000 stockholmare drabbas av ett strömavbrott mellan 21 och 22 imorgon blir jag lite fundersam.

fredag, september 29, 2006

Yes, it's another bloggenkätkedjebrev

Marta har utmanat mig på en enkät om politisk identitet. Jag försöker så gott jag kan:

1) Politisk ideologi du förespråkar?
Demokratisk socialism. Verklig frihet för alla människor kan inte uppnås i ett samhälle med stora ekonomiska skillnader, och jag anser därför att ett klasslöst samhälle ska eftersträvas byggt på solidaritet och respekt för människans vilja till självförverkligande. Notera det sistnämnda. Det demokratiska i kråksången är naturligtvis att detta inte ska ske med någon väpnad revolution eller något upplyst parti som leder de omedvetna massornas kamp eller nåt annat dumt. Den demokratiska socialismen arbetar långsamt men effektivt, med parlamentarisk demokrati och folkrörelsearbete.

2) Politisk ideologi du föraktar mest?
Det skulle vara frestande att svara "klassisk liberalism", dvs avgrundsliberalism, men den farligaste fienden är naturligtvis fascismen.

3) Materialist eller idealist?
Det är ganska tråkigt att svara både-och, men jag blir nog tvungen. Jag är djupt övertygad om att människans samhällsutveckling är ett resultat av ett samspel mellan aktörer och strukturer och mellan idéer och materiella villkor (och varför inte arv och miljö). Det är också så att aktörer, strukturer, idéer och materiella villkor påverkar varandra i ett komplicerat växelspel.

Till naturen är jag nog ohjälplig idealist.

4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
På det personliga planet håller jag på pliktetik, men jag svävar lite på målet vad gäller politiken.

5) Politiskt uppvaknande?
Valrörelsen 1991. Jag var tolv år och lyckades ge vänsterpartiet 90 % av rösterna i min klass i skolvalet. Jag var verkligen förbannad på Bildt. Nu kan jag inte minnas vad det var som gjorde mig till socialist - jag kommer från ett borgerligt hem med klassresande föräldrar och mina syskon har gått skilda politiska vägar, men vi kan väl skylla det på kristendom och idealism i brist på bättre.

Ett annat uppvaknande var en kväll på Kalmar Nation i början av 2004 då jag pratade ideologi med en annan vänsterpartist. Diskussionen slutade med att jag blev aktiv socialdemokrat och han aktiv folkpartist.

6) Politisk detour?
Ja, jag kallade mig ju faktiskt kommunist i flera år, även om det rörde sig om en utopisk kommunism - närmast en apostolisk kommunism - snarare än en praktisk-revolutionär variant. Jag gillar kollektiva lösningar fortfarande, även om jag har gett upp hoppet om fullt utbyggd egendomsgemenskap. Jag har dock alltid varit en svuren motståndare mot revolutionsromantik.

7) Enskild person som påverkat dig politiskt?
Nu kommer det att låta som ett tacktal på en TV-gala, men jag kör ändå:

Mor och far för att de aldrig stod i vägen för mitt politiska engagemang även om de inte höll med mig; min gamle klasskompis från högstadiet Joakim Sjöberg för att han hetsade mig till att gå med i ett politiskt ungdomsförbund 1994; Christian Resebo som är en av landets mest radikala socialliberaler; och alla ideologiska djupingar i LSSK som tvingar mig att skärpa mig när jag pratar med dem. Och ja, de har alla påverkat mig politiskt.

8) Bok som påverkat dig mest politiskt?
Tråkigt att svara Bibeln, men det får jag nog ändå göra. Jag har ett sönderläst exemplar av Leo Hubermans "Människans rikedomar" från min vänstersocialistiska tonårstid.

9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Som Marta också skriver handlar det dels om svårigheten att integrera fler perspektiv i maktanalysen, som exempelvis könsmaktsordningen, men också en viss handfallenhet inför en ny klasstruktur med en stor och välmående medelklass som börjar snegla åt högern och en minskande, men allt mer marginaliserad, underklass, vars medlemmar verkar söka sin politiska hemvist i den radikala islamismen och Sverigedemokraterna snarare än i socialdemokratin.

10) Viktigaste enskilda politiska frågan?
Internationell solidaritet. Internationalen bär lycka åt alla.


Uppdatering: Just det, man ska ju skicka vidare. Det får bli några på fel sida gärdsgården: Andreas Bergh, Johan Folin och Johanna Nylander.

onsdag, september 27, 2006

Nya moderaterna anno 1922

Min far gav mig för en tid sen Ernst Wigforss' memoarer i tre band. Det är lite oklart om han verkligen har haft någon redaktör, för stort och litet blandas med varandra och han berättar hellre lite för mycket än tvärtom. Han kan ägna tio sidor åt en bok han läste när han var 20.

Något som verkligen imponerar mig är att mitt exemplar kommer från ABF:s lånebibliotek i Hammenhög. Jag har nummer 21 av 51. Kan ni tänka er? 51 exemplar av förre statsrådet Erns Wigforss' memoarer i en by som idag har 830 invånare.

Nåväl, ibland lyser det till. Som här, då Wigforss talar om sin tid i Brantings och Sandlers socialdemokratiska minoritetsregeringar i början av 1920-talet:

Det var en mycket sammanhängande teori, som från borgerligt håll fördes fram till försvar för den arbetslöshetspolitik, som av socialdemokraterna ansågs hård och moraliskt stötande. Krisarbetslösheten - liksom kanske det mesta av annan arbetslöshet - sades vara beroende på lönernas höjd. Då priserna föll under en kris, måste produktionskostnaderna följa med, om företagsamheten överhuvudtaget skulle kunna hållas igång eller åter tagas upp.

Fackföreningarna motsatte sej helt naturligt lönesänkningarna, och om samhället beredde de arbetslösa arbete till förut gällande löner eller överhuvudtaget på villkor som föreföll den arbetslöse någorlunda fördelaktiga, fanns ingen press på fackföreningarna att godta de nödvändiga lönereduktionerna.

Skulle samhället ge de arbetslösa stöd, borde det därför ske på så torftiga villkor, att den vid nödhjälpsarbeten sysselsatte måste sträva efter att komma tillbaka i normalt arbete. Härav de ständiga striderna om "nödhjälpslönernas" höjd, vanligen satt lika med lägsta grovarbetarlönen i orten.

Men hur var det vid konflikt, strejk eller lockout, i ett fack? Målet för den ekonomiska politiken var ju att få ner lönerna till en nivå, vid vilken arbetsgivarna ansåg det lönande att hålla arbetet i gång, och om samhället grep in för att hjälpa arbetslösa, skulle detta betyda att fackföreningarnas motståndskraft mot lönesänkningar stärktes.

Då utbildades en teori, som formulerades så, att samhället inte fick ge stöd vare sej åt den ena eller den andra parten på arbetsmarknaden. Samhället skulle vid striderna iakttaga neutralitet, och reglerna för arbetslöshetshjälp måste utformas så, att det inte rimligen kunde antagas, att de stärkte arbetarnas ställning i striden.

(Wigforss, Ernst, 1951. Minnen 2. 1914-1932. Stockholm: Tidens förlag. s. 238)

måndag, september 25, 2006

Vadå jag dyster?

Folk omkring mig verkar vara förvånade över att jag har tagit den socialdemokratiska valförlusten så bra. Tja, kampen vinns inte genom att gå omkring och vara bitter. Och den nya regeringen har inte ens tillträtt än, så varför sörja? Var dag har nog av sin egen plåga.

Naturligtvis är valet ett misslyckande för socialdemokratin, även om det inte gick fullt så illa som jag trodde för ett år sedan. Då trodde jag på jordskredsseger för högern; nu blev det ett hyfsat jämnt val.

Anledningarna till valutgången kan analyseras i det oändliga: fokuseringen på Göran Persson, den svaga sysselsättningspolitiken, att s-spurten började för sent, att så många hade slutit upp bakom alliansen vilket fick dem att framstå som eniga och ansvarstagande politiker som minsann inte tänkte genomdriva något liberalt systemskifte, nej då.

Å ena sidan är det naturligtvis dåligt för Sverige och svenskarna att vi nu får en regering som tror att välstånd uppnås genom lönesänkningar, som inte har någon miljöpolitik, som tror att skolans problem löses med betyg i ordning och uppförande och som föreslår skattesänkningar som innebär att de rika blir lite rikare och de fattiga får det sämre.

Det är dåligt för Europas folk att Sverige inte längre har en progressiv regering som vill leda utvecklingen snarare än att följa den.

Det är dåligt för världens fattiga att Sverige har en regering som inte skulle känna igen internationell solidaritet om den så slog ner på Rosenbad som en svärm malariamyggor.

Å andra sidan kan inte statsvetaren i mig låta bli att tycka att det ska bli fyra spännande år. Kommer de att hålla sams när åskan går? Vad kommer medelklassen tycka när lågkonjunkturen sätter in om två-tre år och det visar sig att de inte kan klara sig på sin a-kassa? Hur kommer en allt fattigare underklass bete sig när företagsvinsterna fortsätter att öka och det enda som märks i förorterna är att poliserna blir fler? Och kommer Reinfeldt att kunna hålla gammelmoderaterna i partiet stångna när de vill utnyttja tillfället och montera ner välfärdsstaten en gång för alla?

Vi får se.

Ett är säkert: den borgerliga regeringen kommer att möta en stark och vitaliserad opposition. Och det kan inte hjälpas, men jag ser fram emot att få tillfälle till att klaga på regeringen var och varannan vecka.

söndag, september 17, 2006

Gör Per T. arg - gå och rösta!

I dagens Sydsvenskan skriver Per T. Ohlsson att det nog inte är så viktigt, det där med högt valdeltagande. Titta på USA, där har de ju lågt valdeltagande och där är det minsann fler som själva engagerar sig i valrörelsen och ett ökat valdeltagande kan ju faktiskt ses som en kritik mot en dåligt fungerande demokrati.

Nej, då är det viktigare med "ansvarsutkrävande", det vill säga att se till att den nuvarande regeringen försvinner. Som Per T. avslutar: Ett högt valdeltagande är viktigt. Men inte viktigast. Det viktigaste i en demokrati – och för en demokrati – är fredliga och ordnade maktskiften.

Det är lite oklart, särskilt om man läser citatet i sitt sammanhang, om det viktigaste är att maktskiftena är fredliga eller att det sker maktskiften.

Högern och deras polare har i valrörelsen försökt propagera för att maktskifte är något gott i sig och att de minsann skulle säga samma sak om det var en borgerlig regering. Det tror jag inte alls på. Om det verkligen blir regeringsskifte nu kommer Linda Skugge och Andreas Ekström att tycka att det är ganska bra som det är 2010. För att inte tala om Fredrik Reinfeldt.

De borgerliga partierna har allt att vinna på ett lågt valdeltagande. Och de har allt att vinna på att det inte är politik utan förändring som något gott i sig som diskuteras.

Men det är utlandsfödda, arbetslösa, låginkomsttagare och lågutbildade som kommer att ligga på soffan i dag - de som brukar rösta till vänster och som har mest att förlora med en borgerlig regering. Därför har framförallt SSU varit oerhört aktivt i socialt utsatta områden i den här valrörelsen. Som Anna Sjödin lär ska ha uttryckt det: Medan ni liberaler läser varandras bloggar är vi ute i förorten och knackar dörr.

Rösta idag, om du inte redan har gjort det. Ett högt valdeltagande är en garant för att så många som möjligt i vårt land får en möjlighet att påverka inriktningen på samhället.

lördag, september 16, 2006

Med stolthet och orubblig övertygelse

Alla ska med - vem du än är, var du än bor. Låt synen på idealsamhället styra allas val imorgon - många bäckar små är avgörande för att ån ska bli just en sådan å, där alla kan vara med!

Det är tydligen inte bara jag som finner ett nöje i att försöka gissa mig till andra människors politiska åskådning. Baserat på enbart mitt svar om att jag ännu inte saknade Sverige (jag har ju nyss kommit till Beijing!) blev jag dock i fredags kväll initialt helt felplacerad på den politiska skalan av en dansk utbytesstudent. Jag misstänker att jag reparerade missförståndet mer än rejält när vi strax efter kom in på vår immigrationsdiskussion. I grund och botten grundar sig nämligen min uppfattning på tanken att vår välstånd i väst bygger på orättvis historia och orättvisa nuvarande regler, som därmed medför att välståndet distribueras på ett orättvist sätt. (Vilket förövrigt även gäller nationellt.) Ömsesidigt utbyte måste främjas på bästa sätt mellan världens länder. Regler om immigration måste sättas in i ett större sammanhang och kombineras med utrikespolitik rörande utbildning, handel, bistånd m.m. som har samma övergripande ideal och syften. Invandring är viktigt och mångfald innebär kvalitet och vänskapsband!

De sista dagarna har jag flera gånger diskuterat Sveriges välfärdssystem med både kinesiska och andra utländska studenter. Jag har berättat om vår (s) syn på sjukvård, utbildning, äldreomsorg, arbete och anställningstrygghet. Jag har talat om bistånd och utrikespolitik. Och sällan har jag känt mig så stolt som nu över få förklara vår socialdemokratiska modell - alla ska med! Och för människor som aldrig sett närheten av vårt samhälle framstår valet som väldigt enkelt - för vem vill inte leva i en rättvis värld, där dina möjligheter INTE avgörs genom i vilken familj du föds i till exempel?

Och när jag nu diskuterar med människor från Kina, Spanien, Tyskland, USA, Kazachstan, Sydkorea och Japan så inser jag verkligen att vi har all anledning att vara stolta. Stolta över att vi röstat fram socialdemokratiska regeringar i så många år, stolta över att vi velat ge alla möjligheter och trygghet.

Så låt oss få bygga vidare på vårt idealsamhälle, där alla ska vara med! Imorgon gäller det - låt alla få vara med!

Ok, jag ger mig: alla ska med!

Vid partikongressen 2005 i Malmö möttes ombuden av korgar med päron, rosa backdrops och en fånig tagline. Päronen hade att göra med att Mäster Palm höll det första socialdemokratiska agitationstalet i Sverige från ett päronträd som stod ungefär där Stadshuset i Malmö ligger idag. Den rosa färgen för så här i efterhand tankarna till Nya Moderaternas ljusblåa färg (nejdå, vi är inga RIKTIGA högerspöken, vi är liksom rovkapitalism light med snälla ögon och Pippi Långstrump-plåster).

Men igår kväll stod jag med klubben i valcontainern i Lund och snackade politik med folk, mest förstagångsväljare på utgång. Och när jag gång på gång fick förklara varför man egentligen ska rösta på socialdemokraterna; att vi har en politik för att få fler i arbete och inte en politik mot de arbetslösa, att vi vill öka invandringen istället för att slänga ut de som redan har kommit, att vi tror på att bekämpa orsakerna till brott lika mycket som brotten själva, att vi vill leda ett Sverige som går i täten för internationell solidaritet, en rättvis handelspolitik och en snabb omställning till hållbara energikällor, att vi tror på högre utbildning som en möjlighet snarare än ett problem, att vi vill utöka jämställdheten snarare än att säga att det är bra som det är, att vi tror på en väl utbyggd barnomsorg och inte på hemmafrubidrag; kort sagt, att vi har en sammanhållen politik som leder till ökad frihet för alla människor - då återkommer jag hela tiden till vår fåniga tagline. Alla ska med. Ingen ska lämnas efter.

Och när jag efter 45 minuter med en 18-åring som ville bli byggnadsarbetare och hade kritiska frågor på nästan samtliga politikområden fick höra att han bättre hade förstått vad vi ville göra och att det lutade åt vårt håll, då gav jag upp. Jag köper det.

Alla ska med. Så enkelt är det.

fredag, september 15, 2006

Eliasson äger


Valrörelsen närmar sig sitt slut. Igår stod LSSK med kommunalrådet Dovsjö och utbildningspolitikern Almgren i Lundagård och förklarade för alla som ville veta att vi kommer att införa en studentrabatt på Skånetrafiken på 30 % om vi vinner i regionvalet, och imorse var det repris på fruktutdelningen på centralen.

Det är trappstudsningar och flygbladsutdelningar och affischering och valstugor och debatter och torgmöten. Ikväll håller LSSK kvällsöppet i den socialdemokratiska valstugan på Stortorget i Lund från 20 och framåt. Vi spurtar, och varje väljarkontakt är viktig. Det är svårt att känna av valvinden i en verserad stad som Lund, men det kan gå vägen. Förutom en medelålders man som undrade om vi "vågade" berätta om de "verkliga orsakerna" till brottsligheten (underförstått: invandringen) är folk sympatiska och önskar oss ofta lycka till. Särskilt medelålders kvinnor och män i blåställ.


Jan Eliasson var på studentafton i Lund igår. Café Athen i AF-borgen var tokfullt och hundra personer fick vända i dörren. Från ögonblicket han steg upp i talarstolen hade han publiken helt i sin makt. Han inledde med att smickra publiken (naturligtvis), att tala om sina besök på Lundakarnevaler, sitt hedersmedlemskap i Göteborgs nation, och mindes hur nervös Palme hade varit när han skulle på studentafton. Från ett resonemang om att utlandsstudier borde vara obligatoriska, eftersom det skapar fler internationalister, kom han över till kvällens egentliga ämne: Spelar svensk utrikespolitik någon roll i världen och i valet?"

Eliassons tal var fullt av äkta engagemang för utrikespolitiken och det internationella samarbetet. Dessutom är han en lysande retoriker, som vet precis var han ska sätta in de korta pauserna som gör att det blir dödstyst och alla spetsar öronen. Eftersom han är en nästan oförskämt rutinerad diplomat, med uppdrag som undergeneralsekreterare i FN, ambassadör i Washington och kabinettssekreterare på UD bakom sig (för att nu inte tala om att han är nyss avgången ordförande i FN:s generalförsamling), kan han uttala sig med auktoritet om det mesta som rör den svenska hållningen och det internationella spelet. Publiken satt, kort sagt, som storögda, tända ljus och bara lapade i sig hans ord om multilateralism, internationell solidaritet, vikten av fredliga lösningar och Sveriges roll i Norden, Östersjösamarbetet, EU och FN.

Han påminde om några tillfällen då Sverige spelat stor roll för att lösa konflikter, som när Anna Lindh, Javier Solana och Chris Patten 2001 lyckades förhindra att inbördeskrig bröt ut i Makedonien. Han nämnde att Sveriges blygsamma bidrag till FN-styrkan i Libanon beror på att man sparar trupp för att sätta in i Darfur. Han betonade vikten av att låta utrikespolitik handla om konkreta saker, som tillgången på rent vatten, kvinnors utbildning och problemet med trafficking.

Någonstans här sa Eliasson: "Men Herre Gud, jag har ju glömt valet!" Ett statsråd som är så pass engagerad i sina sakfrågor att han tre dagar före ett historiskt jämnt riksdagsval glömmer bort att klanka ner på sina politiska motståndare är ett ganska bra statsråd, tycker jag. När han ändå talade om oppositionen klargjorde han att skillnaden ligger i om man stavar solidaritet med stort eller litet s, som han uttryckte det. Därefter gick han till angrepp mot moderaternas förslag om att sänka biståndet. Han talade om en framtida borgerlig utrikesminister som skulle få åka till WHO i Geneve och säga: - Vi tycker inte att det är så viktigt med malariabekämpningen, så vi drar ner på det; eller till Palestinska Myndigheten och förklara att det där kraftverket som Israel bombade sönder, det fick de bygga upp utan vår hjälp, och så vidare. Han blev så upptänd av att tala om den svenska utvecklingshjälpen att det verkade som om han fick tårar i ögonen.

Han talade om Sveriges långa tradition av solidaritet med de fattiga länderna och avslutade med att det både behövs 'passion' och 'compassion' i det internationella engagemanget. Därefter fick Jan Eliasson en applåd som varade i ungefär en minut, vilket är väldigt länge för en politiker på studentafton. Efter en frågestund, som innehöll kritiska frågor om bland annat hanteringen av utvisningen av egyptierna, försöken att få hem Mehdi Gezali från Guantanamo, Sveriges relation till NATO och UD:s ställning i regeringen och som han naturligtvis klarade galant, avslutades arrangemanget med att Jan Eliasson passade på att citera ur Bertrand Russells självbiografi som en sorts sammanfattning av sitt eget liv, eftersom han inte visste hur många fler chanser han skulle få. Han påminde dock om att söndagen var hans födelsedag, och att han visste vad han önskade sig av publiken, och "ni behöver inte ens slå in presenten". Därefter ännu en minutapplåd.


Jag var grymt imponerad. Tagen. En borgerligt lagd student som satt bredvid mig undrade om det fanns någon chans att Eliasson skulle kunna sitta kvar som utrikesminister även vid ett regeringsskifte. Jan Eliasson är Göran Perssons mest geniala utnämning under hela regeringsinnehavet. Det är synd att han inte har synts mer i valrörelsen. Ett bättre ansikte utåt för socialdemokratisk utrikespolitik har jag svårt att tänka mig.

tisdag, september 12, 2006

Börjar tröttna...

...på (fp)-härvan. Jag trodde faktiskt att, som det heter, huvudbilden hade presenterats. Nu när Jodenius berättar att Johan Jakobsson bad honom lämna över inloggningsuppgifterna till Expressens Niklas Svensson i syfte att misskreditera socialdemokraterna känns valrörelsen lite, lite smutsigare än tidigare.

Som jag har sagt tidigare bör den här valrörelsen handla om helt andra saker, och inget parti tycks heller ha vunnit några extra röster. I värsta fall sjunker valdeltagandet.

Men det finns en del skit att rensa upp i Folkpartiet.

Thomas Frostberg, tillbaka från San Fransisco, har bloggat insiktsfullt och förutseende om detta här och här.

måndag, september 11, 2006

Succé för Persson!

Klart jag såg duellen igår. När sedan kommentatorsmaskineriet gick igång var det som det brukade: Reinfeldt var så inihelvetes jävla bra att nu måste han ju bara vinna. En "retorikexpert" i Expressen hävdade att Persson vara alldeles för hetsig och att Reinfeldt med sitt majestätiskt upphöjda lugn tar hem allas sympatier. "En sann retoriker behåller lugnet", menar hon. Jag undrar var hon har befunnit sig de senaste 3000 åren.

I kvällstidningarnas omröstningar vann Reinfeldt som vanligt, vilket ligger i linje med att moderaterna brukar få över 40 % av partisympatierna i andra av deras omröstningar. Faktum är att borgerliga röstare är så överrepresenterade att när Persson plötsligt ledde över Reinfeldt i Expressens omröstning, kände redaktionen sig tvungen att stoppa den eftersom det liknade manipulation.

Persson hade engagemang och kampvilja igår. Reinfeldt var en pappdocka. Persson gjorde sin starkaste debatt hittills i valrörelsen och till slut lyckades han pressa Reinfeldt så hårt att denne tappade humöret. Reinfeldts hela strategi går ut på att se ut som en bekymrad sfinx bredvid den animerade statsministern och därigenom framstå som mer statsmannalik. När han väl surnar till framstår han bara som en gnällspik. I bistånds- och miljöfrågorna var han helt hjälplös. Han blev så trängd att han faktiskt svarade på en av Perssons frågor (annars går ju taktiken ut på att varken Persson eller Reinfeldt någonsin svarar på varandras frågor): "Nej, vi har inte kommit överens om något klimatmål."

Det syntes på Persson att han trivdes, även om hans ideliga inbrytningar tidvis verkade göra både Reinfeldt och moderatorn ytterst frustrerade. Persson kände att han hade medvind igår, och det kände jag också. Och den 17 september är fem röstberättigade socialdemokrater fler än fyra moderata Expressenläsare.

Apropå ingenting: En del saknar de gamla moderaterna.

söndag, september 10, 2006

Hojotohoo!

Apropå ingenting denna vackra septembersöndag en vecka före valet: Eldorado i torsdags innehöll en underbar version av Valkyriornas ritt på dragspel. Lyssna här.

fredag, september 08, 2006

Erlanderbrigaderna - nu i Kina (fast inte)

Susanne, som i vanliga fall bloggar på erlanderbrigaderna, befinner sig nu som utbytesstudent i Kina för att göra sitt exjobb i juridik. Det är extremt oklart exakt hur frispråkig hon kan vara utan att bli utvisad, men man kan nu läsa hennes lägesrapporter från Mittens rike på hennes personliga blogg, vilken härmed rekommenderas varmt.

torsdag, september 07, 2006

Rapport från valarbetarfronten

Med bara en dryg vecka kvar till valet är det inte konstigt om valarbetare av olika kulörer börjar se lite trötta ut. Galet tidigt i morse stod jag tillsammans med S-studenters ordförande Magdalena Streijffert och ett myller av sköna LSSK-are på Lunds C och delade ut plastpåsar med frukt och flygblad. They love it. Vi har inga siffror på hur många som läser flygbladen, men folk uppskattar verkligen fri frukt på väg till jobbet.

I går deltog jag i en valdebatt tillsammans med företrädare för Liberala studenter, Vänsterns studieförbund och MUF. Rakel Chukri från Vår grundade mening var moderator.
Vi hade en ideologisk debatt fjärran från utspel och spionaffärer. Folkpartisten var en tvättäkta socialliberal, och moderaten var en lika tvättäkta nyliberal, så alternativen kom fram fantastiskt klart och tydligt. I flera frågor var det moderaten mot klabbet, vilket möjligen kan resa en del frågor om hur stor den politiska enigheten bland de borgerliga partierna är under ytan. Jag skulle säga att det röda laget vann på teknisk knock-out, men det är möjligt att de två ivrigt applåderande ungmoderaterna längst upp till höger i auditoriet inte höll med mig.

I slutet av debatten enades alla om vikten av att låta valrörelsen handla om just ideologi snarare än enskilda politikers personliga vandel.

Samtidigt, ute i den riktiga världen, utanför idealistiska studentpolitikers
skyddade verkstad: Lars Leijonborg förbereder sig på sitt livs match. Det är omöjligt att inte avgå. Det är omöjligt att avgå. Väljarna strömhoppar från partiet, folk som redan förtidsröstat på folkpartiet frågar hur man gör för att ändra sin röst. Skillnaden mellan blocken är jämn intill den statistiska felmarginalen. Ett förfluget ord från Leijonkungen ikväll kan kosta borgarna valsegern.

Men: Leijongate är en sak. Det är inte det som borde avgöra valet. Det är folkpartiets politik det är fel på.

tisdag, september 05, 2006

Vi har större problem än (fp)-spioner

Valrörelsen visar tydliga tecken på att gå överstyr. Det jämna opinionsläget (skillnaden mellan blocken i de senaste mätningarna ryms inom den statistiska felmarginalen) gör partiföreträdarna nervösa när de osäkra väljarna ska lockas över. Den senaste spionskandalen är ett tydligt tecken på det. Uppenbarligen räcker inte politiken till - det måste till taktiska utspel, tvära åsiktsvändningar och störningar av motståndarnas kampanjer. Det är inget nytt med det, men man blir ju trött.

Väljarna blir också trötta. Jag har svårt att se hur något parti ska kunna vinna över fler röster på folkpartisternas kreativa underrättelsemetoder. Reaktionerna i bloggosfären är plågsamt förutsägbara. Vänsterbloggare gör sig lustiga över det inträffade; högerbloggare försöker skjuta över skulden på socialdemokraterna på ett ibland direkt parodiskt sätt.

Under tiden: jag får hem valinformation från Sverigedemokraterna. Man har bytt ut den nazianstrukna blågula facklan mot en beskedlig blåsippa och man har en ny tagline: trygghet och tradition. I broschyren får man sd:s kärnfrågor sammanfattade: höjda bidrag och sänkta skatter, vilket ska finansieras med utkörda invandrare. Inte helt imponerande.

Men medan socialister och liberaler slåss om marginalväljare, plockar de radikalkonservativa hem poäng: i SIFO:s senaste mätning får partiet 2,9 %, vilket är rekord. Kanske vi får se en vågmästare från helvetet även på riksnivå?


I helgen läste jag det socialdemokratiska partiprogrammet i sin helhet för första gången, och kände mig upplyft och stärkt i min ideologiska övertygelse. Jag passar på att citera de allra sista orden i programmet:

Den demokratiska socialismens solidaritet omfattar alla länder. Dess mål är alla folks frihet, hela världens fred.

tisdag, augusti 29, 2006

Vågmästarna från helvetet?

Lokala och regionala val är ofta mer spännande i det avseendet att även udda partier har möjlighet att ta sig fram. I valet till regionfullmäktige i Skåne har man således i höst möjlighet att rösta på Skånes självständighetsparti, en avläggare till det pilsnerpopulistiska Skånepartiet.

Partiets främsta frågor är att utropa Skåne som självständig stat samt att återstarta Barsebäck. I övrigt är det det gamla vanliga: höjda pensioner, sänkta skatter, avskaffad arbetsrätt, billigare sjukvård, möjlighet att köpa alkoholhaltiga drycker i kandidaten Harry Franzéns ICA-butik i Röstånga, avskaffande av moms på dansband, kepsförbud i skolorna, allt kryddat med islamofobi:

"SSP vill helt avlägsna islam från Skåne. Den som inte vill avlägga trosbekännelsen 'Jag tror på Skåne och inte på islam, skål' och då skåla i lättöl, får flytta härifrån."

Det är oklart vad lättöl har med främlingsfientlighet att göra, men avskaffandet av dansbandsmomsen är förmodligen en fråga som ligger kandidaten Jan-Erik Brogren varmt om hjärtat, sångare i Trivs med Brogrens, som igår kunde avnjutas i kanal 5:s 100 höjdare.

Det skulle inte alls förvåna mig om de kom in i regionfullmäktige. Att sen i princip inte en enda av deras programpunkter kan avgöras där är förmodligen ett mindre bekymmer för dem. Oroande är också att partiets föregångare, Skånes väl, i valet 1998 fick en vågmästarposition och samarbetade med de borgerliga partierna. Om samma situation uppstår efter valet den 17:e september bör vi alla hoppas på en blocköverskridande överenskommelse.

måndag, augusti 28, 2006

Högern att lita på

Ibland saknar man de gamla moderaterna. Det var liksom enklare att skälla på dem när de inte låtsades vara sossar. Ute i landet har dock inte alla företrädare gått Reinfeldt-kursen. Här är ett fint exempel från Lund.

Christer Wallin, som är förstanamn på den moderata kommunfullmäktigelistan, lägger ut texten i en intervju i Sydsvenskan idag. Några citat:

"SDS: Du är egenföretagare, medlem i Rotary, gillar att segla och spela golf.
CW: Typisk moderat... Men egentligen tror jag att om man tänker efter, så bor där en liten moderat i alla invånare."

"SDS: Hur tycker du att arbetsklimatet bör se ut?
CW: Jag ser det som ett problem att vi i Sverige saknar en låglönesektor som ett första insteg i arbetslivet. [...] den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal-Mart."

"Lönesättningen måste bli fri i det fallet. För säg då att det finns någon som erbjuder mig 10 000 för detta arbetet i stället. Är det så en kommunal sak att säga: 'nej, det klarar inte våra medlemmar att leva på', eller är det så att den som erbjuds jobbet kan säga: 'ja, då får jag något meningsfullt att göra'."

"SDS: Hur försvarar du din lön, 65 000 i månaden, jämfört med en som tjänar 10 000 för samma arbetsvecka?
CW: Hmm. Ja, det är ju en jädra orättvisa det är det ju. Men med en lön kan man få människor att välja andra vägar. Finns det ett överskott av en specifik kunskap så kan man ju inte automatiskt ge dem lön för att de har de kunskaperna - om det inte finns arbete till dem. "

Läs hela intervjun. Den är extremt underhållande. Varför kan inte moderaterna på riksplanet låta mer så här? Då hade valrörelsen varit betydligt enklare.


I andra delar av Skåne försöker moderaterna hårdare att framstå som "nya". Moderaterna i Landskrona gjorde ett valmaterial med en text om hemlösa och illustrerade det med en bild på en moderat kommunfullmäktigeledamot som hade klätt ut sig till hemlös. Helsingborgs dagblad uppmärksammade händelsen. Ett citat:

"Tycker du att du ger en bra bild av en hemlös person?
- Ja, jag tycker att jag ser ut att ha förlorat allt hopp. Men det var inte helt lätt att ta bilden, jag fick verkligen koncentrera mig och försöka sätta mig in i hur det är att vara på gatan och inte ha någon som bryr sig om mig. Och jag har träffat många som är i den här situationen, så jag vet hur jobbigt de har det."

torsdag, augusti 24, 2006

Ingenting förändras av sig själv

Högern släppte sitt valmanifest igår. Exakt hur långt vi har kommit från 90-talets nyliberala retorik kan sammanfattas i den här meningen: "Den solidaritet som uttrycks genom de offentliga välfärdssystemen behöver kompletteras med ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet." Vad hände med "satsa på dig själv" och egennyttomaximerande atomära individer? Landets 15 libertarianer (alla har egna bloggar) lär sätta lightcolan i halsen.

Hur märkligt det än kan tyckas är de borgerliga partiernas valmanifest en seger för socialdemokratiskt samhällsbyggande: vi lyckades så bra att till och med våra politiska motståndare erkänner det - om inte i handling, så åtminstone i ord.

Och efter uppsatsseminariets obligatoriska beröm, över till kritiken.

Man kan inte stjäla socialdemokratiska slagord utan att komplettera dem med konkret politik. När man på sid 7 säger "Vi ska inte konkurrera med låga löner, utan
genom att producera varor och tjänster med ett allt högre värde." följer man upp det med att sänka nivån i a-kassan - vilket naturligtvis innebär att man tvingar ut folk i jobb med just lägre löner.

Man kan stjäla socialdemokratiska konkreta politiska lösningar och kalla dem för nånting annat, men det är ganska lätt att genomskåda. Jobbgarantin för ungdomar finns idag,men kallas för aktivitetsgaranti. Men visst låter det bättre med jobb än med aktiviteter?

Ett avskaffande av fastighetsskatten innebär att de rika vinner och de fattiga förlorar. Så enkelt är det. Eftersom reformen ska finansieras med höjd reavinstbeskattning minskar man incitamenten för äldre med utflugna barn som sitter i stora hus och skulle kunna tänka sig att sälja flytta till en lägenhet. Tough luck, barnfamiljer. Men jag antar att det är nödvändigt för att blidka skattekverulanterna i Täby.

Inga politiska partier står fria från "särskild satsnings"-tänkandet. Utan att man exakt uttrycker vad det är man egentligen menar, utlovar man en "särskild satsning" som ska ta hand om alla tänkbara problem. Det finns ett par sådana i högerns manifest. Min favorit är en "läsa-räkna-skriva-satsning" som ska genomföras under de första skolåren. Kanske vi kan vänta oss en springa fort-satsning på idrottslektionerna?

I högskolan ska resurstilldelningssystemet premiera kvalitet framför kvantitet. Idag får högskolorna som bekant ersättning efter studenternas prestationer, vilket ger incitament för att godkänna så många studenter som möjligt. Vad högern inte berättar i manifestet är hur tilldelningssystemet ska konstrueras för att undvika att högskolorna struntar i att få igenom några studenter över huvud taget. Under 1940-talet hade de humanistiska ämnena vid Stockholms universitet en genomströmning (andelen poäng som studenterna verkligen tar) på 11 %.

Man kan stjäla en socialdemokratisk reform, men det är oklart varför man i så fall ska göra den marginellt sämre än originalet. Högerns förslag till tandvårdsreform utökar inte fri tandvård till 24 års ålder, "självrisken" är högre, och subventionerna av tandvård på högre nivåer är något lägre.

Om man inte kommer överens om en fråga, kan man försöka dölja det, men det funkar inte alltid. Som bekant vill moderaterna sänka biståndet. Det har de inte velat ge med sig på, och i valmaifestet står det därför att man ska verka för att biståndsnivån höjs i hela världen. Vad det nu betyder för svenskt bistånd.

Slutligen kan man helt utelämna en fråga som man för sitt liv inte kan komma överens om, men man riskerar då at tvingas svara på frågor om den ända fram till valdagen. Hur det blir med familjepolitiken, hemmafrubidragen och föräldraförsäkringen får vi se sen, uppenbarligen.


Nåväl. I kväll står kamrat Wiehe på scenen på Stortorget i Malmö tillsammans med bland annat Stefan Sundström, Timbuktu, Joakim Thåström, Lars Winnerbäck, Lisa Ekdahl, Idde Schultz och Dregen och visar hur vänsteryttern kan dribbla bort högerbacken med bara musik som vapen.

Här kan du lyssna på moderaternas musikaliska motattack.

söndag, augusti 20, 2006

Valstämningen infann sig

Skånes valupptakt var i Lund för första gången sedan 1966. Från partidistriktets informationstält (där jag var volontär) hade jag uppsikt över scenen, havet av röda fanor och var även nära högtalarna.

Jag är vanligtvis nästan raka motsatsen till att vara ett fan av "kända namn", men Perssons tal hade en god ideologisk koppling, som gladde mig. Det kändes skönt att han tryckte på att solidaritet inte betyder något om den inte är internationell och alla människors lika värde och lika rätt till möjligheter inkluderar just alla. När Persson skulle berätta om influenserna till vår internationella solidaritetstanke höll jag kort andan, men kunde snart andas ut. Han talade nämligen bland annat om "motsvarande tankar i världsreligionerna" och inte alls "från kristendomen", som en hel del inom s tröttsamt nog envisas med ibland. Nu var jag glad, nöjd och entusiastisk. (Tyvärr förtogs Perssons internationella solidaritetsvision aningen av att talaren efter honom mest verkade fokusera på "våra högre löner" och att försvara "vår välfärd i Sverige"...men, men...).

Sammantaget kändes det som min bästa dag på länge. De många röda fanorna hängde något ledset i regnet, men stämningen var definitivt på topp! Det var roligt att dela ut valmanifest åt höger och vänster, prata med människor. Och det var helt omöjligt att inte känna nödvändigheten av och till och med begäret efter att bidra till och kämpa för internationell solidaritet och socialdemokratin! Jag hoppas intensivt: låt orden få bli verklighet!

Att se sig själv i andra

Skånsk valupptakt i Lund idag: demonstration, tal, underhållning. Jag var där som volontär, om än inte som rockslusk den här gången.

Göran Persson höll tal i Stadsparken, och jag kan inte låta bli att bli imponerad av en svensk politisk ledare som har byggt upp hela sin retorik i en brinnande valrörelse på en dikt av Gunnar Ekelöf.

fredag, augusti 18, 2006

Höjt studiemedel efter s-seger!

Breaking news: studiemedlet ska höjas igen!

Presskonferensen om det socialdemokratiska valmanifestet pågår för fullt. Bland de reformer som utlovas finns den innerligt efterlängtade tandvårdsförsäkringen, höjt tak i a-kassan och fri förskola.

För oss studenter och universitetsfolk i allmänhet är särskilt följande av intresse: 1 % av BNP går till forskning och - håll i er nu - studiemedlet höjs!

Som s-studenter skriver på sin hemsida har studentförbundet fått igenom sina krav på höjt studiemedel. S-studenter krävde en höjning på 1000 kronor i bidragsdelen. Eftersom en höjning på 300 kronor redan genomförts, torde det innebära att en ytterligare höjning på 700 kronor nu kommer. Även en höjning av fribeloppet utlovas.

Den 6 september ska jag debattera bland annat just studiemedel med företrädare för andra politiska studentförbund i Lund (Edens hörsal, kl 17). Det kommer att kännas avsevärt lättare efter idag.

Uppdatering: Höjningen blir tydligen bara 300 kronor, enligt s-studenter. Det är fortfarande 600 upp sen i våras. Men kraven står fast.

Don't mention the war

SVT:s valsajt bjuder bland annat på ett gottebord av TV-klipp från tidigare års valrörelser, däribland denna påminnelse om kristdemokraternas ideologiska rötter. Ulf Ekman går till attack mot den homosexuella perversionen, som han menar understöds av socialdemokraterna.

Ondskans hantlangare

Det brukar alltid finnas de som retar sig på Jan Guillous kolumner i Aftonbladet. (Det har visst hänt att jag också gjort det, men då brukar det inte alls handla om utrikespolitik.) Hans senaste artikel handlade förstås om kriget i Mellanöstern.

Men om man nu verkligen skulle känna sig provocerad av Guillou så tycker jag man ska ta och läsa vad vissa av grabbarna på andra sidan Atlanten skriver. Ingen alltför ovanlig argumentation görs av Wall Street Journal-skribenten John Derbyshire, som vid närmare granskning uppriktigt förespråkar massmord och massförstörelse som det säkraste sättet att långsiktigt lösa konflikter av bland annat det slag vi har i Mellanöstern.

Onekligen har han en poäng - om man utplånar så många som möjligt och dessutom förstör all infrastruktur så kan ju mycket riktigt ingen fortsätta hata eller planera hämndaktioner. Om du råkar födas i fel kultur och leva på fel ställe - ja, synd för dig i så fall och se upp för bomberna! Och den underliggande premissen är givetvis att han ser sig själv tillhöra en världsmakt av Dante's "warriors of faith", som med alla medel har lov att försvara det ytterst goda.

Ur Josua 6:20-21 om Jerichos fall: Ja, när folket hörde basunljudet, hävde det upp ett stort stridsrop. Då föll murarna på stället, och folket drog över dem in i staden, var och en rakt fram. Så intog de staden. Och de gav till spillo allt vad som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, likaså oxar, får och åsnor, och slog dem med svärd.

Jag borde läsa såna uppriktiga artiklar varje dag och inte bara ibland. Såna artiklar hjälper mig att tydligare se var ondskan verkligen finns och jag inser att det inte bara behövs en som Guillou för att skapa balans - det behövs massor, massor!

torsdag, augusti 17, 2006

Bloggkaravan, val-06

Kulturbloggen utmanar typ alla som vill på bloggkaravan och vi hänger på så klart. Ämnet är "Vilken eller vilka frågor tycker du är viktigast i valet och varför?"

Det är ju tämligen uppenbart att den viktigaste valfrågan i höst för partierna är arbetslösheten, och de två blockens respektive metoder för att utrota den. Socialdemokraterna är tydliga med att eftersträva full sysselsättning och att vägen går via utbildning, satsningar på praktik- och lärlingsplatser etc. Högern är mer inne på att urholka arbetsrätten och sänka bidragen.

Så jag tänkte istället ta upp några frågor som borde få mer uppmärksamhet i valrörelsen (därmed inte sagt att de nödvändigtvis är viktigare än full sysselsättning). Jag säger inte heller att inget av partierna talar om frågorna, men de blir liksom inte löpsedelsnyheter, om ni förstår vad jag menar.


  • EU. Eftersom EU fortfarande är en känslig fråga i Sverige och det inte finns någon europeisk debattarena brukar ingen prata om EU i valtider. Det är synd, eftersom EU är en politisk gemenskap som påverkar oss alltmer i takt med att integrationen fortskrider. Och EU-parlamentet i all ära, Sveriges inflytande i EU kommer fortfarande i form av regeringen, när den i ministerrådet och Europeiska rådet bankar in den svenska linjen. Det finns tonvis av frågor att ta ställning till: höger-vänsterdimensionen i EU, utvidgningen, det konstitutionella fördraget.

  • Jämställdhet. Vad hände med FI, Feministas, Anders Borgs omvändelse? Varför pratar alla om vårdnadsbidrag utan att tala om vad det egentligen gäller: hemmafruarnas återkomst i medelklassen? Varför pratar vi inte mer om kvinnors löner, den manliga dominansen i näringsliv och akademi? Varför har det blivit fult att prata om patriarkatet?

  • Kriget mot terrorn. Trots att Timbro talar om Bodströmsamhället råder inga motsättningar mellan högern och vänstern i fråga om avvägningen mellan individens rättigheter och kollektivets säkerhet. Vi hade lika gärna kunnat tala om Pehrsonsamhället. Det är liksom inte så lätt att mucka när tusentals människor löper risk att dö till följd av terrorattentat. Men frågan borde in i valrörelsen, också hos socialdemokrater och folkpartister.

  • Miljön. Borgarna har ingen miljöpolitik, så varför skulle de vilja prata om det? När det rödgröna blocket pratar om grön skatteväxling, satsningar på alternativa energikällor och slopat oljeberoende är alliansen mer intresserad av att sänka bensinskatten, bygga nya kärnkraftverk och göra sig av med alla jobbiga miljöregleringar för företagen. Det duger inte.

  • Globaliseringen. Alla pratar om globaliseringen, men inget gör något åt den. Eller rättare sagt: alla pratar om att globaliseringen innebär att svenska industrijobb försvinner till Asien, men ingen pratar om vad som händer i utvecklingsländerna. Hur bör vi arbeta med internationellt utvecklingssamarbete? Hur kan vi påverka resten av EU så att vi kan få bort de orättfärdiga jordbrukstullarna? Afrika, liksom. Vad hände med internationell solidaritet? Den svenska valrörelsen 2006 är, med tanke på att världen är mindre än någonsin, plågsamt provinsiell.

Det måste vara radion

De senaste dagarna har jag haft väldigt roligt med Ekots partiledarintervjuer. Upplägget är gediget: partiledaren intervjuas av två journalister, Monica Saarinen och Tomas Ramberg; intervjun följs av en kort debatt mellan två mediamänniskor, en "för" och en "mot" partiledaren, därefter kommer en kort kommentar av en inrikespolitisk kommentator på Sveriges Radio, och som om det inte var nog, tvingas partiledaren jiddra med Ring P1:s mångfacetterade lyssnarkrets.

Hittills har Ohly, Reinfeldt, Leijonborg och Hägglund manglats, och på måndag är det Perssons tur.

Intervjuerna får automatiskt ganska mycket uppmärksamhet: varje partiledare känner sig tvingad att göra någon typ av utspel, som sedan kan gå som förstanyhet i Ekot klockan 9 och sen manglas under dagen med kommentarer från andra partiledare för att sen dyka upp på diverse ledarsidor morgonen efter.

Reinfeldt gjorde i sin intervju en dygd av att göra sina allianspartners så förvånade som möjligt med talet om försämrade ränteavdrag som finansiering för avskaffad fastighetsskatt. Göran Hägglund sa i sin intervju idag att "vi har bundit oss vid masten" vad gäller avskaffandet och ville inte höra talas om någon finansiering. Å andra sidan sa Leijonborg igår att villkoret för att avskaffa fastighetsskatten är just att man kan hitta en ansvarsfull finansiering. Reinfeldt fick backa.

Leijonborg fick för övrigt mest gå på defensiven när han fick kommentera Reinfeldts diverse utspel den senaste tiden. Moderatledarens stjärnstoppdoktrin om att syna och höja alla socialdemokraternas satsningar på vård, skola och omsorg kommenterade Leijonborg med att "han kan inte ha menat det på det sättet". (Kolla f ö in Andreas Berghs domedagsteori om stjärnstoppet - jfr Nuders maning om återhållsamhet i vallöftena.) Det framkom också att folkpartiet har släppt sitt motstånd mot vårdnadsbidrag (om det kan visas att ingen ökad ojämställdhet uppstår, vill säga - vilket det naturligtvis gör, så det är oklart vad medgivandet egentligen betyder). Roligast blev det när han konfronterades med ett förslag om könsneutral namnlag (man ska få heta vad man vill), och Leijonborg var så ovisst vacklande att han inte ens ville gå med på att förslaget hade presenterats i en folkpartistisk partimotion. Ett tecken så gott som något att liberalismen vacklar i sina ideologiska ståndpunkter.

På slutet fick Leijonborg genomgå ett litterärt kanon-test och fick försöka placera några blandade texter. Testa dig själv! Vem är författaren? Svar längst ner, så scrolla försiktigt. Leijonborg hade inte ett rätt.

a) "Väl formar den starke med svärdet sin värld, väl flyga som örnar hans rykten."

b) "Idag på svenskan vi skulle ha fri läsning och jag hade ingen bok så därför Björkman sa jag fick välja ur hans hylla. Först jag tänkte protestera när jag såg det fanns ingen arabisk författare men sen jag såg dom med bok fick sticka från lektionen så jag tog den som Björkman höll fram."

c) "När det bränner till finns skillnaderna där, då kommer gamla klassbildningar i dagen, då sticker bockfoten fram genom den prydligt fernissade liberala ytan."

d) "Att se sig själv i andra, sina villkor, sin brist, sina svagheter, sitt mänskliga, att vara social i hjärtat med andra som är sociala i huvudet."


Hägglunds sista fråga handlade om vilket som var det sämsta beslutet han hade varit med om att fatta. Den frågan kunde han inte (eller ville inte) svara på; frågan om han trodde att Jesus gick på vattnet vägrade han svara på. Mer intressant var beskedet att kd vidhåller sina antiliberala uppfattningar i familjepolitiken: homosexuella ska inte få adoptera eller gifta sig.

Kd:s försök att koncentrera sig på ett antal konservativa/opportunistiska hjärtefrågor verkar alltså lyckas: hemmafrubidrag, avskaffad fastighetsskatt, sänkt bensinpris, bort med bögarna. Ingen kan säga att de har svikit sina kärnväljare i Jönköpings läns pingstförsamlingar i alla fall. Fast religionen talar han tyst om.




Rätt svar:


a- Esaias Tegnér
b- Jonas Hassen Khemiri
c- Lars Leijonborg
d- Gunnar Ekelöf

tisdag, augusti 15, 2006

Muppar är ett starkt ord

Tomas Bodström kallar Alliansens partiledare för muppar, och Johan Pehrson blir ledsen. På Expressens hemsida tycker just nu 45 % att det är OK att kalla sina politiska motståndare för muppar, medan 55 % tycker att det är alldeles för elakt.

I andra länder lönnmördar man sina politiska motståndare, i Sverige hyschar man om någon liknar de politiska motståndarna i fråga vid en färgglad docka i ett barnprogram. Jag antar att Sverige är ett rätt OK land att leva i.

MUF har ju för övrigt klätt ut sig till muppar tidigare i sommar, så helt fel är nog inte liknelsen. (Tack BetaAlfa för den kopplingen!)

Bloggdöd 2.0

Lustigt att politiska bloggare slutar så här nära valet. Eller så är det just därför. Eller så är det en slump. Hur som helst: hejdå, Katrine Kielos, och hejdå, Isobel Hadley-Kamptz.

PS: Om du själv är bloggare och känner för att sluta i panik, "döda" inte bloggen. Då kan någon kapa den.

söndag, augusti 13, 2006

Även de drömmer om en Astrakan

Efter den 11 september 2001 har det ofta ansetts att misslyckad integrationspolitik ligger bakom inblandning av västerländska medborgares engagemang i terroristverksamhet. Det har talats om av terroristorganisationer indoktrinerade "orphans of Islam", som kommer från fattiga förhållanden, arbetslöshet och växer upp i en gemenskap med lite kontakt med det omgivande västerländska samhället. Efter de senaste dagarnas gripanden i Storbritannien är det åter uppenbart att sanningen är mer komplicerad. Flera av de inblandade verkar nämligen komma från brittisk medelklass, vara välutbildade med lovande karriärer och god social samvaro med icke-muslimer.

Vad skulle hon ta sig till, om Gud inte fanns? Vem skulle hon förtrösta sig på? Vem skulle hjälpa henne? (...) Vem skulle hjälpa henne uthärda livet i inflyttningslandet, som alltid förblev borta för henne och aldrig hemma?

Jag vill börja med att säga att jag i och för sig tror att integrationspolitik ändå är en del av svaret vi söker - inte minst för första generationens invandrare/flyktingar. Alla behöver vi en identitet och en stor del av uppväxten och även vuxenlivet går till sökande efter en trygg identitet. När människor möts med misstänksamhet och fientlighet utan anledning uppstår alienation och annorlundaskapet blir en börda. När man inte känner sig accepterad trots stora uppoffringar och bemödanden om att anpassa sig så växer istället behovet av att söka en ny (eller gammal) identitet, en identitet i en gemenskap där man blir uppskattad. Det är när det inte bereds plats inom en samhällsgemenskap som människor söker ett svar någon annanstans. Och vi får inte glömma att många inte kommer hit av fri vilja, utan för att de inte har något annat val för överlevnad - inte olikt många av de fattiga svenska utvandrarna en gång i tiden.

Kristina hade tittat ett slag i medborgarpapperen, där hon knappt begrep ett enda ord. I henne hade Amerika fått en invandrare som aldrig tog landets mål på sin tunga. Hon höll sin föresats att icke försöka tala engelska.

Och många gånger blir det en gemenskap bestående av andra f.d. landsmän som upplevs som tryggast och minst farlig. Vi har i Sverige många motsvarigheter till Monica Alis Brick Lane i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på många mindre orter. Det intressanta är inte alltid gemenskapernas storlek som att det finns människor som aldrig behöver röra sig utanför gemenskapen i sitt dagliga liv och därför inte kommer i kontakt med samhället utanför.

För andra generationens invandrare är situationen minst lika komplicerad. Som barn försöker man att passa in genom att observera hur andra gör. När man står med benen i minst två olika kulturer kan det som är rätt hemma lätt vara helt fel i gemenskapen i skolan eller tvärtom. Här handlar det om att vuxna i skolan, idrottsföreningar och så vidare på ett övertygande sätt kan visa att mångfald är något positivt. Förståelse och uppskattning måste vinna över misstänksamhet och konservatism. Det måste t.ex. få vara okej med en Lucia som inte har blont hår!

Nu stod det tryckt på papper, att de var förvandlade från svenskar till amerikaner.
-Skulle vi int va svenska männskor nu länger? undrade Kristina.
-Där hemma ä vi utstråkena. Vi ä amerrikanska sittisens. Vi ä mäsittare i Amerrka. Vi har för evig tid avsvuret oss Sverje.
-Om dä blir kri emellan lännerna, ska du gå ut å slåss mot Sverje?
Han skrattade:
-Dä bleve jag tvongen te, om dä påfordrades.
-Allri har jag hört en sån fördärvad galenskap!


Jag kan inte låta bli att undra om hur Kristina och Karl Oskar verkligen hade reagerat om krig faktiskt brutit ut mellan det nya och det gamla hemlandet. Hade de verkligen reagerat så som det verkar förväntas av många att invandrade och flyktingar ska reagera: med ödmjukhet och fortsatt tacksamhet inför landet som tagit emot dem?

När det handlar om krig, död och förödelse ställs mycket på sin spets. Med handen på hjärtat - om du som svensk hade tvingats leva i ett annat land på nåder som flykting/invandrare, skulle du då kunna svälja all ilska och alla känslor när det land som tagit emot dig går i krig mot ditt gamla hemland? Eller skulle du lugnt kunna följa nyheter om att massor av oskyldiga människor från din gamla gemenskap dödats på grund av ditt nya lands utrikespolitik? Och skulle dina barn, som andra generationens invandrare, ha kunnat göra det?

Nej, svaret finns förutom i integrationspolitik troligtvis än mer i den utrikespolitik som bedrivs. Alla kan inte blunda för att oskyldiga dödas - framför allt inte när de oskyldiga tillhör samma gemenskap som en själv. Och så blir resultatet att inte alla väljer att försona sig med sitt öde som Kristina gjorde, utan väljer att kämpa för den Astrakan de minns eller drömmer om.

All den tid, som mitt hjärta kan slå finns den kvar, ska för alltid bestå (...) Bortom en vid ocean, där står min Astrakan.

Borgerligt sken: stjärnstopp!

Det börjar dra ihop sig till Malmöfestival - en plåga och en njutning samtidigt - och den 24:e fyller Mikael Wiehe 60 år och firar med en show som han kallar - eh - "En hyllning till Mikael Wiehe" på Stortorget. Det är inte så många andra artister som skulle vara så öppna med sin egenkärlek, men man får som vanligt se bortom personen för att hitta budskapet.

I Vaxholm firade Fredrik Reinfeldt de senaste, oklara opinionssiffrorna med att, i en desperat attack på sina motståndare i bästa sandlådestil lova att lägga mer på vårdskolaomsorg än socialdemokraterna, hur mycket det än är!

Va? Stjärnstopp!

Nåja, jag kom iallafall på att tänka på en Wiehelåt från förra gången det begav sig, "Teaterlåten":

"Och jag är bara en vanlig grabb,
ja, jag är också en sorts barn av min tid.
Så jag slogs ju av tanken på världen som scen
och på livet som en komedi.
Där så'na som Bohman och Ahlmark och Fälldin
kommer in, som på en kabaré
och visar upp sina knep och se'n gör jättesuccé
genom att vara som dom inte är."

fredag, augusti 11, 2006

Tillväxten är vår, på gott och ont

Andreas Bergh driver en tes om att Sveriges starka ekonomi är ett resultat av socialdemokratins ekonomiska reformer under 80- och 90-talen, samt att socialdemokratin inte riktigt vill erkänna det (eftersom reformerna känns lite för liberala för 2000-talet).

Borgarna vill definitivt inte erkänna det. Bergh refererar ett ytterst pinsamt ögonblick för Svenskt Näringsliv, då man 2005 hade publicerat en rapport som genom att räkna BNP-tillväxt i löpande priser kom fram till att Sverige hade haft en sämre tillväxt än vad den gängse bilden berättar.

Olyckligtvis var Finansdepartementets statssekreterare Jens Henriksson med på presskonferensen.

"- Svenskt Näringsliv presenterar en rapport om att det inte går så bra för Sverige och lyfter fram ett diagram som innebär att ju högre inflation, desto bättre. Det är inte seriöst.

För närvarande journalister på pressmötet kändes det som när opponenten på en trebetygs- uppsats skjuter grundtesen i sank. Man kunde höra en knappnål falla."

Berghs tes är intressant oavsett om man håller med eller inte. Från s-håll brukar man säga att reformerna var nödvändiga för att rädda välfärdsstaten och att det nu, i bättre tider, är dags att låta (den fattiga delen av) folket ta del av rikedomarna. Bergh är, som den obotlige liberale nationalekonom han är, mer inne på ytterligare liberaliseringar. Marknadshyror vore mumma.

Men, som GP sa i Björkvik, är socialdemokrater rastlösa reformister. Vi får se vilken typ av reformer det blir i framtiden.

torsdag, augusti 10, 2006

Reinfeldtutrensningarna

1) Välgrundad forskning visar att om ekonomin är god, tillväxten ökar och arbetslösheten sjunker under ett valår, då vinner den sittande regeringen.

2) Sveriges ekonomi är god, tillväxten ökar och arbetslösheten sjunker.

3) Reaktion från oppositionen: desperation.

Problemet är naturligtvis att AMS kontinuerligt levererar arbetslöshetssiffror veckovis, inte bara i valtider, vilket Maud Olofsson verkar ha fått för sig. Dessutom har man använt samma sätt att beräkna arbetslösheten sedan 1980-talet, vilket slår hål på argumentet om AMS som propagandacentral. Beräkningssättet var detsamma under den borgerliga regeringen på 90-talet, och borgarna verkade inte ha några problem med statistiken då.

Men Göran Hägglund har förklarat att svenska generaldirektörer som levererar positiva siffror för Sverige ska sparkas vid ett borgerligt regeringstillträde. De är ju nämligen socialdemokratiska valarbetare.

Erlanderbrigaderna skådar in i framtiden:

Det är den 7 november 2006. Fredrik Reinfeldt, ny statsminister, talar från en tribun på Stortorget i Gamla stan i Stockholm. Det är nya tider nu. En nödvändig utrensning väntar. Statsministern läser upp listan på socialdemokratiska valarbetare:

Bo Lundgren, generaldirektör på Riksgäldskontoret, har publicerat flera rapporter som hävdar att Sverige har ökande sysselsättning och sunda statsfinanser. Anatema sit!

Sture Öberg, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet och generaldirektör vid ITPS, har haft mage att påstå att nyföretagandet i Sverige är det högsta sedan man började mäta. Anatema sit!

Håkan Sörman, VD för Sveriges kommuner och landsting och fd kommunchef i Täby (bara det är misstänkt!), som i sin lögnaktiga sossepropaganda har ljugit ihop en amsaga om att kommunernas ekonomi har förbättrats kraftigt under de senaste åren. Anatema sit!

Jan Plovsing, riksstatistiker på Danmarks statistik, som i egenskap av den patologiske dansk han är vågade öppna sin grötiga flabb för att kräkas ut en obegriplig svada om att Sverige skulle ha ett budgetöverskott på 2 % av BNP och därmed vara näst bäst i EU. Anatema sit!

Donald J. Johnston, fd generalsekreterare på OECD, detta socialdemokratiska maffiakonglomerat, som tillät publiceringen av en rapport i vilken det framgår att Sverige är på väg uppåt i OECD:s "välfärdsliga". Lögn och åter lögn! Alla tänkande människor vet mycket väl att Sverige har en BNP lägre än Somalias och att folk lever i hyddor tillverkade av koskit. Om OECD:s nye generalsekreterare Angel Gurria så mycket som andas ett ord om att Sverige har en välfungerande ekonomi kommer han också att kallas hit. Anatema sint!

Därefter utdelas straffen. De anklagade valarbetarna leds fram till en scen, där några stora högtalare har satts upp. Mikael "1.5 miljoner arbetslösa" Odenberg vrider upp volymen. Valarbetarna vrider sig i plågor. Ut över Gamla stan dånar moderaternas kampanjlåt "Tillsammans".

Därefter lanserar finansminister Mikael Odenberg ett nytt mått på arbetslöshet: jättebred arbetslöshet, som för Sveriges del beräknas uppgå till 100 %, eftersom alla skulle kunna jobba lite mer om de bara ville.

Major Björklund, minister för det nybildade Friskole- och kolonialkrigsdepartementet, avslutar: "Det finns inga amerikanska soldater i Bagdad."

Uppdatering: SVT:s "Nätkoll" har uppmärksammat detta inlägg.