fredag, december 09, 2005

Tsunamin och globaliseringen, del 3

Svenska statliga myndigheter fick alltså i uppgift att assistera svenska medborgare som befann sig utanför landets gränser (i den svenska krisinsatsen i Thailand deltog också andra myndigheter, som Räddningsverket och Socialstyrelsen). I Thailand förekom alltså en form av överlappande auktoriteter, där svenska medborgare simultant löd under svenska och thailändska myndigheter.

Staten har uppenbarligen tagit på sig nya uppgifter. I en globaliserad tid tynar den inte bort utan förändras istället. En av förändringarna är att den deterritorialiseras. Synen på medborgarskapet förändras i den globala eran. Från att ha omfattat politiska rättigheter och senare sociala rättigheter i hemlandet, utvidgas det nu till att också omfatta sociala rättigheter på den globala arenan.

Kommunikationsteknologin har gjort att medborgare, i alla fall i de rika länderna, känner en ny närhet till människor i fjärran länder som drabbas av politiskt förtryck och naturkatastrofer, vilket leder till en känsla av global solidaritet. Medborgarna kräver av sina ledare att de agerar politiskt för att hjälpa människor i andra länder, och agerar själva genom frivilligorganisationer eller individuellt för att ge pengar eller annan hjälp till drabbade (med-)människor. Veckorna efter tsunamin samlade människor, ideella organisationer och företag i bland annat Sverige in enorma summor till flodvågsoffren i Sydostasien, och flera privatpersoner har åkt dit som volontärer för att hjälpa till.

Samtidigt ser vi också hur medborgarna tyr sig till staten, till nationen om man så vill. Det är svenska myndigheter som uppfattas ha ett ansvar för att hämta hem sina medborgare. I ljuset av detta verkar det inte som om globaliseringen har ändrat uppfattningen att medborgare har färre förpliktelser gentemot varandra och till resten av mänskligheten. I själva verket har nationella symboler använts flitigt för Sveriges del. I en paneldebatt under Folk och Försvars rikskonferens den 17 januari 2005 sammanfattade Lars Hedström, överdirektör för krisberedskapsmyndigheten och operativt ansvarig för den svenska krisinsatsen i Thailand med att ”Den svenska flaggan har funnits där”. När de första svenska döda transporterades hem från Thailand var deras kistor svepta i den svenska flaggan. Nationalism är inte ett alternativ till globaliseringen, utan en del av den.

Tsunamikatastrofen 2004 visade hur världen i vissa avseenden har blivit en: nästan alla västländer och länderna i den drabbade regionen blev djupt påverkade av katastrofen, dels på grund av avancerad kommunikationsteknologi som i viss mån upphävde rumsskillnaden mellan de direkt drabbade och andra människor, dels på grund av att tiotusentals västerländska turister fanns på plats och själva drabbades. Inte bara stater har agerat, utan också ideella organisationer, företag och individer som genom ekonomiskt bistånd eller egna arbetsinsatser har försökt lindra effekterna av katastrofen.

De västerländska aktörerna har dock inte bara agerat som de hade gjort i en katastrof utan drabbade västerlänningar; de har tagit ett särskilt ansvar för sina egna medborgare. Utöver en sällan skådad känsla av global solidaritet har denna händelse också fört med sig en utvidgning av statens uppgifter till att omfatta skydd av medborgarna utomlands.

Övriga delar: 1, 2.

1 kommentar:

Ulf Bjereld sa...

...vilket väl infikerar att den moderna nationalstaten inte i första hans är en territoriell entitet utan en ideologisk. Något som torde göra etnicitet till den överflödiga kategori jag gärna vill se den som...