onsdag, december 28, 2005

På ren svenska

Igår morse läste metereologen Anders Wettergren sin sista väderleksrapport i P1. Han meddelade därefter lyssnarna att radioledningen inte ansåg att hans röst var radiomässigm och att han därefter skulle sluta. Varför inte? Jo, Anders Wettergren har den fula ovanan att hans östgötska lyser igenom när han talar. Och så kan vi ju inte ha det.

Det påminner om det ramaskri som utbröt när Sveriges Radio för första gången hade en kvinna som läste upp nyhetstelegrammen. Det var 1938. Vi har inte kommit så förfärligt långt, uppenbarligen, vad gäller toleransen för hur olika människor talar svenska.

Maria Abrahamsson i SvD känner ingen sorg eller olust. "Gissar att rätt många hajade till inför Wettergrens kuppartade och för radioledningen känsliga utspel. Samtidigt som lyssnarna bör känna en viss lättnad. För det är förvånande, för att uttrycka det milt, att en för många så viktig sak som väderprognoserna numera läses upp av personer med minst sagt mystiska röster."

Bra sagt, Maria. Jag litar på att du kommer att hålla ställningarna för att hålla borta "mystiska röster" var helst de uppträder, i TV, radio eller när man ringer kundservice på Vodafone. Man kan bara ana vilket raseri som kommer att flöda från SvD:s ledarsida den dag en blatte med brytning läser väderraporten.

För som Sydsvenskans ledarsida (ej på nätet) skriver idag: om man inte ens kan tolerera östgötska i offentligheten, hur ska man kunna acceptera svenska med brytning?

lördag, december 24, 2005

Julefriden störd, i vanlig ordning


Mitt husorgan Spiegel online rapporterar om rykten om en nära förestående amerikanska attack mot Iran. Enligt en källa ska CIA-chefen Porter Goss ha bett den turkiske premiärministern Erdogan om att understödja ett amerikanskt luftangrepp på Iran med "ett förbehållslöst utbyte av information från underrättelsetjänsten". Attacken väntas i början av 2006.

Jag passar på att citera ur en äldre svensk bibelöversättning: "Ära åt Gud i höjdene och frid på jordene, och menniskomen en god wilje." (Luk. 2:14)

Bilden visar en grupp herdar strax utanför Betlehem.

torsdag, december 22, 2005

Lunds universitet är paradiset

Som Sydsvenskan också har noterat (ej på nätet) har Der Spiegels universitetsbilaga (jodå, det går utmärkt i ett sådant land, här låg Dagens Forskning i dödsryckningar från dag ett) gjort ett knäck på Lunds universitet. Jag drar mig till minnes att en reporter från just Unispiegel gjorde en kort intervju med mig i oktober 2004 när jag gjorde ett kort inhopp på fjärde våningen igen. Det kanske är samma.

Lunds universitet utmålas som ett paradis för studenter - Ein weiterer Tag im Paradies är rubriken - och såväl nationer som avslappnade umgängesformer med lärarna prisas, liksom det faktum att alla studenter har en olycksfallsförsäkring genom universitetet. Det där sista brukar universitetet dock tala tyst om. Inte minst är det ett stort plus att studier fortfarande är avgiftsfria i Sverige.

Artikeln slutar med ett råd från en tysk utbytesstudent: Den som inte har arbetat bakom baren på en nation, har inte upplevt Sverige. Vilket möjligen förklarar att det är så våldsamt många utbytesstudenter som just står bakom baren på nationerna i den här staden.

torsdag, december 15, 2005

Tysk humor

Der Spiegel har samlat de tjugo sämsta tyska vitsarna. Som vitsar brukar vara är de i regel oöversättliga, men här kommer en, mycket dålig:

Två gamla österrikare pratar fotboll: "Vilka spelar idag då?" "Österrike-Ungern." "Jaha, och vilka möter de?"

Tanke från roten

Svenska Ord ska få ett filmmuseum i Tomelilla. Hasse och Tage spelade in flera av sina filmer i trakterna kring Tomelilla (centrala scener i Äppelkriget är inspelade på mina saliga morföräldrars järnvägshotell i Äsperöd) och både kommunen och Sparbanksstiftelsen har gått in med pengar.

I den allmänna folkhemsnostalgin glöms det ibland bort att både Hasse och Tage var tydligt politiska i sin verksamhet. I en intervju hörde jag Hasse beskriva sig själv som anarkosyndikalist, vilket gjorde mig lite förvånad och en smula upprymd. Tage, däremot, var av födsel och ohejdad vana en ständigt maktkritisk socialdemokratisk gräsrot.

Apropå ingenting särskilt kommer här ett litet citat från Tages "Tankar från roten", 1974.

"Och ni socialdemokratiska makthavare, för att tala med er en stund, ni tror att man måste lura på folk reformer i smyg. Det måste man inte. Tror ni att ni skulle skrämma bort oss socialdemokratiska gräsrötter om ni så mycket som andades om någon liten socialisering av något slag? Det skulle ni inte.
Ni betraktar kanske era väljare som några i själ och hjärta borgerliga dumskallar som röstar på er bara för att ni är så vansinnigt smarta och tjusiga? Det är ni inte."

lördag, december 10, 2005

Tiina kommer till stan

Den 15 januari tillträder Tiina Rosenberg som professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Inför tillsättningen blir hon intervjuad i Sydsvenskan. Det blir en ganska trevlig, småputtrig intervju där Tiina får tala om drevet, politiken och beslutet att flytta till Lund.

Eftersom Tiina inte är en del av Feministiskt Initiativs ledning längre, utgör hon inte något hot mot de etablerade partierna, och kommer därför att slippa någon hårdare mediabevakning den kommande tiden.

Jag har hela tiden tyckt att det har varit lustigt hur "liberaler" under det gångna året hårdast har gett sig på de av FI:s förslag som för mig har verkat mest liberala. Ett exempel: FI vill inte att staten ska reglera hur folk ska leva tillsammans. Ett annat: FI vill inte att staten ska bestämma vad folk ska ha för namn. Jag har kommit fram till några tänkbara förklaringar:

1) De är inte liberaler egentligen, utan värdekonservativa.
2) De skulle inte känna igen en liberal tanke om den hoppade upp och bet dem i manchesterkavajen (alltså ren okunskap).
3) De är fega hycklare.

Jag lutar åt det sista alternativet.

fredag, december 09, 2005

Tsunamin och globaliseringen, del 3

Svenska statliga myndigheter fick alltså i uppgift att assistera svenska medborgare som befann sig utanför landets gränser (i den svenska krisinsatsen i Thailand deltog också andra myndigheter, som Räddningsverket och Socialstyrelsen). I Thailand förekom alltså en form av överlappande auktoriteter, där svenska medborgare simultant löd under svenska och thailändska myndigheter.

Staten har uppenbarligen tagit på sig nya uppgifter. I en globaliserad tid tynar den inte bort utan förändras istället. En av förändringarna är att den deterritorialiseras. Synen på medborgarskapet förändras i den globala eran. Från att ha omfattat politiska rättigheter och senare sociala rättigheter i hemlandet, utvidgas det nu till att också omfatta sociala rättigheter på den globala arenan.

Kommunikationsteknologin har gjort att medborgare, i alla fall i de rika länderna, känner en ny närhet till människor i fjärran länder som drabbas av politiskt förtryck och naturkatastrofer, vilket leder till en känsla av global solidaritet. Medborgarna kräver av sina ledare att de agerar politiskt för att hjälpa människor i andra länder, och agerar själva genom frivilligorganisationer eller individuellt för att ge pengar eller annan hjälp till drabbade (med-)människor. Veckorna efter tsunamin samlade människor, ideella organisationer och företag i bland annat Sverige in enorma summor till flodvågsoffren i Sydostasien, och flera privatpersoner har åkt dit som volontärer för att hjälpa till.

Samtidigt ser vi också hur medborgarna tyr sig till staten, till nationen om man så vill. Det är svenska myndigheter som uppfattas ha ett ansvar för att hämta hem sina medborgare. I ljuset av detta verkar det inte som om globaliseringen har ändrat uppfattningen att medborgare har färre förpliktelser gentemot varandra och till resten av mänskligheten. I själva verket har nationella symboler använts flitigt för Sveriges del. I en paneldebatt under Folk och Försvars rikskonferens den 17 januari 2005 sammanfattade Lars Hedström, överdirektör för krisberedskapsmyndigheten och operativt ansvarig för den svenska krisinsatsen i Thailand med att ”Den svenska flaggan har funnits där”. När de första svenska döda transporterades hem från Thailand var deras kistor svepta i den svenska flaggan. Nationalism är inte ett alternativ till globaliseringen, utan en del av den.

Tsunamikatastrofen 2004 visade hur världen i vissa avseenden har blivit en: nästan alla västländer och länderna i den drabbade regionen blev djupt påverkade av katastrofen, dels på grund av avancerad kommunikationsteknologi som i viss mån upphävde rumsskillnaden mellan de direkt drabbade och andra människor, dels på grund av att tiotusentals västerländska turister fanns på plats och själva drabbades. Inte bara stater har agerat, utan också ideella organisationer, företag och individer som genom ekonomiskt bistånd eller egna arbetsinsatser har försökt lindra effekterna av katastrofen.

De västerländska aktörerna har dock inte bara agerat som de hade gjort i en katastrof utan drabbade västerlänningar; de har tagit ett särskilt ansvar för sina egna medborgare. Utöver en sällan skådad känsla av global solidaritet har denna händelse också fört med sig en utvidgning av statens uppgifter till att omfatta skydd av medborgarna utomlands.

Övriga delar: 1, 2.

torsdag, december 08, 2005

Tsunamin och globaliseringen, del 2

Den 16 januari 2005 sa utrikesminister Laila Freivalds på Folk och Försvars rikskongress i Sälen att naturkatastrofer utomlands var ett större hot mot svenska medborgare än krig i Sverige och att detta fick konsekvenser för den förda utrikespolitiken. Ministern talade om att statens uppgift att skydda sina medborgare förändras i en globaliserad värld och menade att ”[o]m suveränitet traditionellt förknippats med nationell säkerhet, med staters säkerhet, handlar suveränitet idag i allt högre utsträckning om att värna människors säkerhet”. En ny uppgift för Sverige skulle således vara supraterritoriellt försvar av sina medborgare.

Detta skulle genomföras genom inrättandet av en konsulär beredskapsstyrka, men Freivalds föreslog även en utvidgning av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik till att också omfatta civila snabbinsatsgrupper utöver de militära för skydd av unionsmedborgare utomlands.

Freivalds tal ska naturligtvis ses i ljuset av den korta tid som hade gått sedan tsunamikatastrofen - tidigare har hon snarare lyft fram internationell terrorism och humanitära interventioner som fokusområden för svensk säkerhetspolitik (i ett tal om folkrätten i svensk utrikespolitik), men här ser vi förmodligen en mer eller mindre permanent utvidgning av Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Denna kursändring är i sin tur ett svar på ett väluttalat krav från medborgarna, vars preferenser, beroende på den relativa styrkan hos olika intressegrupper, bestämmer statens prioriteringar.

Samma dag var statsminister Göran Persson tillsammans med Finlands och Norges statsministrar på besök hos den thailändske premiärministern. Där uppmanade han den thailändska regeringen att installera ett varningssystem för flodvågor samt att utreda varför det inte hade utgått någon varning till turistområdena trots att det fanns kännedom om att en jordbävning hade inträffat. Dagen därpå lovade han också att svensk polis skulle sättas in i Thailand för att söka efter saknade svenskar.

Imorgon: Nationalismen är en del av globaliseringen.

onsdag, december 07, 2005

Att säga vad som behöver sägas

Efter att ha lyssnat några gånger på Harold Pinters Nobelföreläsning är jag sprickfärdig av upprymdhet. Sällan läser eller hör man USA-kritik, som är ens i närheten av den Pinter nu presterat. Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen var DET HÄR Svenska Akademins ledamöter hade väntat sig? Det gläder åtminstone mig oerhört att Pinter utnyttjar sin Nobelföreläsning till att just hålla ett enda långt och dräpande tal, där han kritiserar USA:s samvetslösa utrikespolitik genom tiderna. Smart sätt att få genomslag för den här vinklingen i de filtrerade medierna. Tänk vad nyttigt det hade varit med några SÅDANA artiklar på Sydsvenskans ledarsidor ibland..., men det kan jag ju titta i stjärnorna efter. Jag håller med honom om att vi måste sträva efter att söka sanningen, våga ifrågasätta och inte sitta tysta och acceptera en världsordning vi inte haft något att säga till om. Fler måste säga vad som behöver sägas - och oftare och högre! Det gäller inte minst mig själv.

Vilket pris är vi villiga att betala?

Idag låtsas jag vara tysk medborgare. Tyskland anses bl.a. genom sin Grundgesetz och "rule of law" vara en demokratisk rättsstat. Staten har bland annat som uppgift att skydda sina medborgare, men i en demokratisk stat får ändå medborgarna förmodas ha åsikter om hur de beskyddas. Alla metoder är säkerligen inte acceptabla, särskilt inte om de utgör ett led i vidaretransport av fångar för tortyr. Inte heller om de innebär att jag som tysk medborgare utan föregående prövning kan föras utomlands några månader för hårda förhör innan jag vid eventuell oskuld återbördas till Tyskland. (Jag som trodde grundlagen skyddade mig från sådana övergrepp?)

Rice har förmodligen rätt i att CIA:s handlingar kan ha bidragit till att rädda liv i Europa. Det är däremot viktigt att komma ihåg att det är en (bi-)effekt, men aldrig huvudsyftet. CIA:s handlingar utförs för att säkra USA:s intressen och den amerikanska säkerhets- och försvarsbudgeten är också lagd därefter. Terroristbekämpning är säkerligen ett av syftena, men vilka fler finns som jag inte känner till. Ställer jag verkligen upp på dem?

Som enkel medborgare måste jag förstås ibland lita på att staten handlar för mitt bästa även om en del uppgifter måste vara hemliga för att skydda just rikets säkerhet m.m., men ska jag verkligen lita på att en annan stat vill mitt bästa? Jag känner endast till ett av flera syften och en obehagskänsla biter sig fast trots att jag går med på att metoderna kan bidra till att rädda liv. Metoderna kan kanske rädda liv - men hade jag velat betala priset om jag haft ett val? Finns det andra metoder som skulle kunna ge goda resultat? Det jag inte vet i det här fallet gör att jag inte nöjer mig med att få höra att jag är skyddad och ska känna mig trygg. Genom historien har inte så få människor ansett just demokratiska värden vara mer värda än livet självt. Om vi för att åstadkomma trygghet för vissa grupper negligerar grundläggande värden, vad är då kvar?

När vi omger oss med för mycket hemlighetsmakeri kring vad som påstås upprätthålla och skydda demokratin så riskerar vi istället undergräva demokratin. Oförmärkt glider vi över från "rule of law" till "rule of men", där USA i det här fallet står över grundlagen, vilket ingen skulle kunna göra. Vem avgör att ett undantag är motiverat? Transparens och öppenhet hjälper onekligen fiender till staten, men hemligstämplingen är en underskattad och farlig fiende.

Vilket pris är vi villiga att betala för effektiv terroristbekämpning? Och när vi betalat priset - vilken förändring har vi då gjort av oss själva? Är vi beredda att betala även det priset?

Tsunamin och globaliseringen, del 1

Med hänvisning till den senaste tidens diskussion om regeringens agerande i samband med tsunamin i december 2004, kommer här en liten bloggartikelserie om tsunamin och globaliseringen. Texten är en lätt bearbetad version av en artikel som skrevs inom ramen för en kurs i statsvetenskap i januari 2005 och kommer att serveras i tre delar under resten av veckan.

För att underlätta läsningen har alla litteraturhänvisningar tagits bort. Om man vill ha den fullständiga texten går det bra att maila på Nils snabel-a radioaf punkt nu.

Efter tsunamikatastrofen i Sydostasien i december 2004 grep bland andra västerländska stater också den svenska in för att skydda sina medborgare utomlands på ett sätt som den inte hade gjort tidigare. Samtidigt kritiserades Utrikesdepartementet, utrikesministern och statsministern för att de hade gjort för lite och för sent. Det verkade som att det för många svenskar var fullkomligt självklart att statliga myndigheter skulle stå till tjänst för dem även utanför landets gränser utöver det konsulära bistånd som svenska ambassader och konsulat normalt lämnar.

Även om naturkatastrofen i övrigt visade på en oerhörd vilja från västerländska länder och länder i regionen att hjälpa till med ekonomiskt bistånd och konkreta arbetsinsatser och överhuvudtaget framstod som ett skolexempel på hur händelser av den här typen i en allt mer globaliserad värld betraktas som ett problem för hela världssamfundet, kan alltså samtidigt skönjas ett delvis nytt verksamhetsområde för (i alla fall de västerländska) staterna i deras förhållande till sina egna medborgare.

Jag har valt att inrikta mig på denna utvidgning av statens skyldighet att skydda sina medborgare och försöker samtidigt visa hur de nationella intressena och den nationella identiteten förblir även i den globala byn.

Globalisering förknippas ofta med ekonomiska trender, men den kan också sägas inkorporera sociala och politiska faktorer. Staterna i världen blir allt mer beroende av varandra på grund av dessa faktorer, vilket får konsekvenser bland annat för staternas utrikespolitik.

För att skydda sina medborgare har staterna vanligen en säkerhetspolitisk strategi. Med säkerhetspolitik har traditionellt avsetts militär nationell säkerhet, men i två etapper har säkerhetsbegreppet utvidgats, först till att omfatta (internationell) militär, ekonomisk, miljö- och social säkerhet och sedan till att även omfatta mänsklig, nationell, regional, global och identitetssäkerhet. En alltför bred definition av säkerhetspolitik kan utgöra ett problem i sig, men enligt en definition sägs att ”allt som motiveras med hänvisning till oerhörda hot” är säkerhetspolitik.

Det kalla krigets slut har minskat risken för militära invasioner i Sverige, varför säkerhetsdiskussionen har förskjutits till att mer handla om andra hot mot medborgarnas välbefinnande. Fokus hamnar då på andra problem i omvärlden, som hot mot miljön, men också ekonomisk misär och politiskt förtryck. Som ett mer direkt hot mot medborgarnas välbefinnande, som också kräver ett mer direkt ingripande av regeringen kan dock ses fysiska hot mot svenska medborgare utomlands, vilket kommer att visas under de kommande dagarna.

söndag, december 04, 2005

Och huvuden skall rulla

Kinesiska tidningar är fulla av fredagens stora nyhet: miljöministern Xie Zhenhuas avgång på grund av den kemiska utsläppen i Songhua-floden och följderna av dem. Jag börjar genast undra: Varför blev han tvungen att avgå? Vad åstadkoms genom att själva miljöministern blir petad? Jag testar flera teorier:

1. Reducera falangmotståndare: Xie Zhenhua blev vald till Kommunistpartiets Disciplinutskott 1997. Han borde därför inte tillhöra nuvarande presidenten (partisekreteraren m.fl. poster) Hu Jintaos falang, utan har antagligen tillsatts av exempelvis förre presidenten (m.fl. poster naturligtvis) Jiang Zemin innan han avgick. När Hu Jintao tillträdde för två år sedan hade han inte många anhängare inom partitoppen. De anses vara betydligt fler numera i takt med avgångar och nyutnämningar (särskilt efter att han fick kontrollen över militären efter att ha tagit över posten som ordförande för militärkommissionen). Kemikaliekatastrofen är dessutom en utmärkt anledning till att reducera andra falangers anhängare - något som är nödvändigt för överlevnad i den kinesiska politiken. Den som väl faller, faller dessutom långt, långt ner - alltså bättre att andra gör det. Och skulle Xie Zhenhua mot förmodan tillhöra Hu Jintaos falang är det givetvis på samma sätt ett guldläge för andra falanger att reducera Hu:s anhängare.

2. Visa på politisk beslutsamhet internationellt: Utsläppen kommer att rinna ut i gränsfloden Amur (Heilongjiang) mellan Ryssland och Kina inom kort. Detta gör utsläppen till högsta grad diplomatisk fråga. För att visa Ryssland att Kommunistpartiet tar utsläppen och inte minst fördröjningen med informationen på högsta allvar måste ansvariga ta sitt ansvar för försumlighet och avgå.

3. Trovärdighet inom landet: Korruption och lokala partiföreträdare/lokala myndigheter som inte följer centrala direktiv är ett stort problem för Kommunistpartiet. Målet om ökad ekonomisk tillväxt och ökat välstånd beror av investeringar och tillgång till arbetskraft, men beror även av landets allmänna renommé. Investerare tar inte vilka risker som helst. För vissa branscher väger rättsosäkerhet och dålig renommé (dvs medial uppmärksamhet vid explosioner och miljökatastrofer) emot etablering oavsett billig arbetskraft och fördelaktiga regleringar. Att låta ansvariga avgå är ett sätt att visa att partiet tar någon form av ansvar för försumlighet när katastrofer inträffat - försumliga medarbetare ska inte få behålla sina jobb. Om sedan även gemene man blir något mindre avogt inställd till myndigheter är också det en bra bieffekt (även om jag tvivlar starkt på att just ministerns avgång intresserar de miljontals som nu råkat ut för förgiftat dricksvatten...).

Av samtliga nämnda faktorer (där alla nog spelar en viss roll) gissar jag att nummer 1 är den i särklass viktigaste. Av falangstriderna inom partiet, som enligt många statsvetare är bra mycket hätskare än strider mellan partier i länder med flera partier, syns oftast endast just resultatet (t.ex. i form av utnämningar eller avgångar). Någon offentlig debatt förekommer givetvis inte i de här sammanhangen. Goodwill gentemot Ryssland är naturligtvis också viktigt och likaså att
komma åt olydiga lokala partister. Att lokala myndigheter i flera dagar inte vågade rapportera om explosionen, utan hoppades på mirakel (dvs att föroreningarna skulle försvinna nästan spårlöst), vittnar om svårigheterna i styrning. När nu ministern fått avgå sitter många under honom också löst. Med andra ord: många huvuden skall rulla, stora som små.

Någon undrar säkert om man kan dra paralleller mellan exempelvis falangstridsteorin och dagsaktuella svenska diskussioner hos oppositionspartierna om ministeravgångar. Tja... kanske det, men den analysen får ni göra själva. ;-)

Slutligen konstaterar jag från miljöministerns CV (publicerat på Chinadailys nätsida) att han var såväl motsvarande civilingenjör i Teknisk Fysik som Master of Laws. Intressant kombination, som får mig att tänka på någon i min absoluta närhet. Tur var beslöt hon sig för att inte avsluta sin civilingenjörsutbildning, utan satsa på juridiken. Allt kan ju annars tolkas som dåliga omen nuförtiden och sådant tas ju på stort allvar av kineserna...

fredag, december 02, 2005

Erlanderbrigaderna goes ytlig

Efter Susannes inlägg om kvinnovåldet i Kina känns det lite fånigt att köra en sån här grej, men så kan det bli. Guitarr och dragharmonika.

Hur som helst, en av stockholmstidningarnas fredagsbilagor uppmanar sina läsare att skicka in självdeklarationer enligt enkätmall och Marta Axner utmanar bloggvärlden med att strunta att skicka in sina egotrippar till DN och trycka upp dem på sin blogg istället. Vilket härmed görs. Jag bor däremot inte i Stockholm utan i Lund, vilket avspeglas i svaren.

Hej konsument

Namn: Caj Louis Nils Gustaf Gustafsson

Senaste impulsköp: En flaska Pater Lieven Tripel på Systemet.

Bästa promenad: Längs Höje å mellan S:t Larsparken och Värpinge.

Äter lyxmiddag på: Godset på Bangatan (men jag har hört att Carlssons trädgård ska vara bättre).

Favoritgata: Kungsgatan. Inget slår Kungsgatan i den här stan. Den är kort och böjd på ett insmickrande sätt med medeltida trappstegsgavlar, ett kafé med personlighet, en excentrisk judisk barnläkare med jätteskägg och hatt, en skivaffär och nästan inga bilar.

Bästa förfestmusiken: Jag fastnade för tysk cocktailmusik på 90-talet och det funkar fortfarande. Varför inte "James Last in Scandinavia"?

Reser helst till: Kalla blåsiga centraleuropeiska städer där man tänker på andra världskriget och öl.

En bra gå-bort-present: En dikt av mig själv. Det gör folk så smickrade.

Favoritlyxartikel: En kubansk cigarr en ljum sensommarkväll. Jag brukar tycka att jag har råd med en Romeo y Julieta av den billigare kvaliteten.

Älsklingsljud: Måsskrin kombinerat med en mistlur.

Senaste upptäckt i Lund: De gamla arbetarhusen på andra sidan järnvägen söder om Trollebergsvägen. Herregud så vackert. Det tog mig fem år att upptäcka dem.

Favoritgalleri: Stora pompösa statliga konstmuséer. I Lund finns det inga intressanta gallerier längre. Fast Pictura kunde vara kul tidigare. Och det har öppnat ett på Klostergården som jag aldrig har varit på.

Favvosajt: sr.se. Jag älskar sr.se. Eldorado sänds dessutom bara på webben.

Här bjuder jag mamma på middag: Grand Hotel. Min mor älskar Grand Hotel. Jag vet inte varför. Jag går bara dit för att dricka daquiris annars.

Fikar gärna på: Svea på Kyrkogatan. De har Finn och Fiffi-album tillhands om man skulle få tråkigt.

Favortfärg: Det har jag aldrig haft någon. Leve nyanserna!

Rockstjärna jag skulle vilja träffa: David Bowie. Han verkar så trevlig.

Favvoskor: Ett par svarta läderskor (Bianco) som liksom ser tidlösa och moderna ut samtidigt. Och så låter klackarna så mycket när man går.

Klädkonto per månad: Jag är urusel på att köpa kläder. Jag får ryck då och då, men det brukar gå månader emellan. Uppmärksamma betraktare ser det.

Mest överskattade affär:

Mode jag aldrig vill se igen: Brat-trash. Ta av den tråkig keps! Innan jag skickar dig till Gulag!

Bästa fyllekäket: En x-stor falafelrulle. Vitlök+stark blandat.

Dansar helst till: Jag minns fredagsnätterna på klubb Indigo på Blekingska. De spelade alltid "Nu är det väl revolution på gång" med bob hund och "Varför får jag inte på mig dina blåjeans" med Kent. Det funkade då. Nu är det mest stämningen som får mig att shake that booty.

Senast gnolade: "Street fighting man", Rolling Stones.

Bästa diktsamlingen: "Sommerfugledalen" av Inger Christensen. "Ögon, Läppar" av Hjalmar Gullberg ligger bra till också. För åtta år sedan skulle jag ha svarat "Det förlorade ordet" av Bruno K. Öijer. Men det var ju då.

torsdag, december 01, 2005

Världen borde gråta över sin förlust!!!

Han satt längst fram ganska långt till höger om mig i föreläsningssalen - en kinesisk student eller forskarstuderande i ungefär min egen ålder. Jag kallar honom för BuMingBai här. Föredraget hölls av en jurist från brittiska SOAS med ett mångårigt engagemang i kinesisk familjerätt. Fokus var kring hur mäns våld mot kvinnor i hemmet skulle stävjas. Mörkertalet anses vara stort, men antalet fall anses ändå ha ökat jämfört med tidigare år. Varför? Förklaringar som gavs handlade om att kvinnor än mer i en ökande industrialisering hamnar mellan statens intressen och traditionella familjeintressen (läs: den traditionelle mannens intressen), mellan behovet av kvinnor som arbetskraft i en växande ekonomi och kvinnors traditionella ansvar i hemmet. Kanske inte så olikt vissa outtalade förväntningar i Sverige, även om få män i dagens Sverige skulle uttala dem högt. Samtidigt väldigt olikt ändå. Det är inte lika ofta man hör om misshandlande män som kastar ut sina fruar från sjätte våningen och ändå ursäktas av sina grannar och sin familj. Det är inte heller lika ofta man hör om polis som vänder i dörren när det förstår att en anmälan om misshandel rör misshandel inom äktenskapet. Eller om domare och advokater som avråder kvinnor från att söka skilsmässa och hellre försöka lösa problemen inom familjen.

Länge undvek Kommunistpartiet att införa reformer på exempelvis äktenskapslagstiftningens område (bland annat gällande skilsmässor) för att sådana reformer inte skulle uppskattas av landets bönder, som upprätthåll den traditionella patriarkala socialismen. På senare år har dock en mängd straffrättsliga lagar antagits i Kina med syfte att skydda kvinnor mot mäns våld och trakasserier. Senast just idag trädde en lag om förbud mot sexuella trakasserier i kraft. Dessvärre är det få fall som ens kommer upp i domstolarna (där majoriteten av domarna är män). Istället sker många uppgörelser fortfarande ofta privat mellan familjerna.

Som alltid när jag under de senaste åren läst artiklar om det ökade våldet mot kvinnor i t.ex. Kina kommer jag att tänka på vilka möjligheter världen går miste om genom att dessa kvinnor inte får komma till sin rätt. För ett land som Kina formas den nuvarande snabba utvecklingens riktning i hög grad av dess medaktörer. Det är nödvändigt att kvinnorna får vara med på lika villkor och skapa det framtida samhället. Det är de långtifrån idag.

Samtidigt är jag ingen hyllare av den ensamma kärnfamiljen, som utgör större delen av vår familjebild i Sverige. Jag har själv som barn under kortare tid sett storsläktens möjlighet att ge stöd och kärlek samt den varma vänskap som därigenom kan uppstå mellan människor ur flera olika generationer. Samtidigt kan en daglig kontakt även ge begränsningar och moraliskt ansvar att hålla problem inom släkten på ett ytterst osunt sätt. Går det att skapa familjestrukturer som behåller en del av fördelarna från båda extremerna?

BuMingBai var den förste att ställa frågor efter föredraget. Han undrade skeptiskt hur det kom sig att föreläsaren hela tiden utgick från att kvinnor inte hade samma möjligheter i Kina. Det kunde han inte alls förstå även om han inte ifrågasatte faktauppgifterna. Det blev dödstyst i salen efter att han ställt sin fråga, folk som viskat till varandra tystnade, stelnade till. Jag kände plötsligt en oerhörd sorg över hur långt kampen har kvar. Det är så många som aldrig kommer kunna övertygas med ord utan måste övertygas i handling. Jag hoppas innerligt att den skolning jag fått i politiskt jämställdhetsarbete i Sverige ska räcka för min framtida gärning i Asien. Förändringar kommer att ta tid. Tyvärr ser jag inte annat än att världen kommer gå miste om ytterligare många miljarder kvinnors tankar, initiativ och handlingar innan förutsättningarna förhoppningsvis ser annorlunda ut.

Veckans bloggtips

Kjell Alinge har en. Han också.