lördag, september 03, 2005

Filofaxismen, mediegäng etc

Andreas Ekström gjorde mig uppmärksam på att en ny trend i mediebloggosfären har börjat spridas. Han hänvisar till en krönika i Aftonbladet av Åsa Petersen, som behandlar kändisbloggsåpan som fenomen och som underhållning:

"Kändisbloggarna är alla kompisar med varandra, de kände varandra redan i verkligheten eller så blev de bloggkompisar på nätet, edsvurna kring bloggeriets nödvändighet. Ibland känns kändis­bloggarna som det coola gänget på min högstadieskola i Luleå: man kände avståndet mellan dom och oss vanliga dödliga, såg hur de bekräftade varandra."

Efter detta har en hel del mediebloggare börjat göra listor över folk de känner, folk de inte känner och folk de bara känner lite grann, för att freda sig från anklagelserna om kotterikoketteri. Andreas hänvisar till dem i sitt inlägg, det rör sig bland annat om Linda Skugge, Sigge Eklund och Isobel Hadley-Kamptz .

Andreas menar att de förfaller till filofaxism och att det dels inte är konstigt att journalister umgås med varandra, dels att de "verkliga" bindningarna är långt mer subtila.

Jag tycker inte heller att det är konstigt att journalister umgås med varandra, lika lite som att politiker, författare eller storkapitalister gör det. Eller att politiker umgås med journalister, att storkapitalister umgås med författare etc.

Men det kan vara bra att påminna sig ibland om hur litet Sverige är som land och som kulturkrets. I den svenska bloggosfären och i de svenska medierna blir det ofta inrikesrundgång. Man hänvisar till sina polare, öppet eller förtäckt, och det gäller såväl för bloggarna som för det tryckta och det sagda.

När jag tänker på hur många medlemmar av den svenska eliten (den politiska, kultur-, näringslivs-, forskar-, medie-) en svensk nobody som jag känner eller i alla fall är ytligt bekant med blir jag nästan lite oroad.

Det behöver inte vara något fel, men det kan bli, hur ska vi säga, lite inkrökt om en hel nations offentliga liv lika gärna kunde vara ett enda stort högstadiedisco.

1 kommentar:

Gabriel sa...

Kan vara en fascinerande del av vuxenblivandet, att se människor man träffat som privatpersoner bli män och kvinnor i staten, kapitalet eller i detta fallet medieetablissemanget. Ger inblick i vad "personlig lämplighet" kan innebära.

Vissa blir arga vid läsning av gamla högstadie- och universitetsfiender och tänker "Varför publicerar de sådan skit?", medan en mer jagstärkande reaktion är "Om de kan så kan jag (så mycket bättre)."
Hela spelet ter sig hur som helst mer öppet för beskådan.