fredag, september 30, 2005

Dagens i-landsproblem: tidningar


Det är klart att det sitter en reklam nej tack-skylt på dörren. Men hjälper det? Nädå. När man kommer in i lägenheten är det högar av papper överallt. Det är tidningsdiarrén som flödar över golv och möbler.

Dagstidningarna är värst. Jag har fallit till föga igen och börjat prenumerera på Sydsvenska Dagbladet Gnällposten igen. Om de nu ändå har verklighetsmonopol på Malmö-Lund-området är det väl bara att suga i sig. Och så kan man ju alltid hånskratta åt Per T Ohlsson. Men tack vare det nya gratissamhället kommer DN också (ni vet, ge bort tre månader gratis) och Dagens Industri (nån vill att jag ska läsa den, det känns obehagligt). Tre dagstidningar alltså. Varje dag. Sju dagar i veckan.

Och mer då? Ordfront kommer punktligt en gång i månaden (jag försökte säga upp den, men det misslyckades tydligen, och i senaste numret skriver Ola Wong om det misslyckade biståndet till Sri Lanka efter tsunamin, så det kanske kan bli bra ändå). Lundagård naturligtvis, eftersom jag själv skriver i den är det ett måste. Libertas och Frihet kommer av bara farten.

Lön & Jobb är HTF:s medlemstidning, och eftersom jag pluggar får jag Studentliv också. Läser båda flyktigt. Vår bostad läser jag knappt sedan Jan Myrdal slutade skriva vinkrönikor. En mig närstående person är både med i HSB och Hyresgästföreningen, så det kommer två ex av den.

Samma närstående person får hem Social Politik, Socionomen, Kyrkans Tidning, Akademikern (SSR:s tidning), Bon, Hus & Hem och Barn, som ges ut av Rädda barnen.

Det ger ju sig självt. Det är ohållbart. Här har man sett fram emot det papperslösa samhället och så upptäcker man att man personligen står för en fotbollsplan urskog i veckan.

Men vet du vad jag gör när jag vill skämma bort mig? Då köper jag Der Spiegel.

tisdag, september 27, 2005

Reinfeldt och argumentationen

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg föreslår idag på DN debatt skärpt kontroll av arbetslösa och sjukskrivna som alternativ till att sänka ersättningsnivåerna. Enligt artikeln riktar sig förslagen främst till de andra partierna i alliansen, som inte vill sänka ersättningsnivåerna lika mycket som moderaterna.

Här ska bara lyftas fram några delar ur argumentationen.

1) I artikeln anges att

“kontrollen [i ersättningssystemen] är bristfällig. I Sverige är det få personer som får sanktioner på grund av att regelverket inte efterlevs.”

Här påstås det alltså att många människor bidragsfuskar, eftersom kontrollen inte fungerar. Argumentet för detta är att det är få som åker dit. Tanken är alltså att lagen inte tycks fungera eftersom alltför få döms för brott mot den. Det är inte ett giltigt argument.

2) Om Reinfeldt och Borg hade kunnat komma med empiriska belägg för att fusket är omfattande, hade det varit i sin ordning. Tyvärr existerar inga tillförlitliga undersökningar, som bland annat framhålls i Uppdrag Gransknings program om bidragsfusket. Istället jämförs i artikeln antalet som får beslut om sänkt arbetslöshetsersättning i Sverige med andelen i några andra länder:

“Internationella jämförelser är komplicerade, men forskningen ger vid handen att sanktioner används i betydligt högre grad i andra länder än Sverige.I Belgien, Kanada och Danmark är det cirka 5 procent av dem som erhåller arbetslöshetsersättning som drabbas av en nedsättning.I Finland, Norge, Storbritannien och Australien är det cirka 10-15 procent, medan motsvarande siffra för USA och Schweiz ligger på över 40 procent.”

Här tas ingen hänsyn till skillnader till utformningen av de olika ländernas socialförsäkringssystem, såsom ersättningsnivåer, ersättningens längd, vilka som är berättigade etc. Dessutom spänner siffrorna på hur många som får beslut om sänkt ersättning från en tjugondel till nära hälften. Vad man har bevisat med det är inte att bidragsfusket i det svenska systemet är av en viss omfattning; bara att världens länder skiljer sig åt på många punkter. Det är inte ett giltigt argument.

3) I slutet av artikeln hävdas att de skärpta kontrollerna

“återupprättar arbetslinjen och därmed kan både trygghet och välfärd säkras.”

Strax före detta skriver Reinfeldt och Borg dock att

“det måste vara möjligt att beräkna direkta budgeteffekter om kontroll ska kunna ersätta ökade självrisker som finansiering av reformer.”

Om man läser resten av artikeln framgår det att man med “ökade självrisker” menar sänkta ersättningsnivåer och med “reformer” menar skattesänkningar. I klartext menas alltså att en ökad kontroll måste innebära att man hittar fler bidragsfuskare och därmed kan sänka utbetalningarna av ersättning i socialförsäkringssystemen för att möjliggöra skattesänkningar.

Om det skulle visa sig att folk inte fuskade i den utsträckning som moderaterna beräknar, skulle kontrollen således vara meningslös, eftersom hela poängen med förslaget är att finansiera skattesänkningarna, inte att återupprätta förtroendet för det svenska socialförsäkringssystemet. Det hade Reinfeldt och Borg kunnat uttrycka något tydligare.

Detta inlägg publiceras även på Motallians.

fredag, september 23, 2005

Weissage uns, wer ist's der dich schlug?


De gångna månaderna har jag då och då siat om den tyska valutgången, här, här, här, här, här och här. Nu säger jag så här: det kommer att bli en stor koalition med Schröder som kansler. Sämsta tänkbara lösningen. Senast man hade koalition mellan socialdemokrater och kristdemokrater blev resultatet upprorsstämning och en gryende terrorism i Västtyskland.

Under veckan som gått har spekulationerna frodats. Alla partier har pratat med alla (utom Linkspartei), samtidigt som de respektive partiledarnas uttalanden har uteslutit samtliga möjliga koalitioner. Ett av de hetaste tipsen de senaste dagarna har varit en så kallad Jamaika-koalition med kristdemokrater (svarta), liberaler (gula) och de gröna.

Idag skriver spiegel.de, Tysklands största nyhetssite, att det inte blir något av med det. Avståndet mellan de konservativa och miljöpartisterna är för stort. Partiföreträdarna tycks vara nöjda med att de överhuvudtaget har lyckats sitt aner och samtala artigt med varandra.

SPD har inte heller lyckats locka in liberalerna i en så kallad trafikljuskoalition. Återstår så det svartröda skynket. Det kommer inte att bli bra. Det kommer att döda det politiska samtalet i Tyskland och splittra socialdemokratin. Horder kommer att fly till Oskar Lafontaines vänsterparti.

Föreställ er en svensk regering med Göran Persson som statsminister, Fredrik Reinfeldt som utrikesminister, Tobias Billström som utbildningsminister, Mikael Odenberg som finansminister, Laila Freivalds som utrikesminister, Kristina Axén Olin som socialminister och varför inte Gustaf Douglas som arbetsmarknadsminister? Sven-Otto Littorin och Marita Ulvskog framför brasan på Harpsund? Velour på batongen?

Ack ja. Den enda frågan som är kvar att lösa är vem som egentligen ska bli förbundskansler. Både Schröder och Merkel hävdar med självklar emfas att det är just han/hon som har rätt till uppdraget. Visserligen har kristdemokraterna tre mandat mer än socialdemokraterna, men CDU och CSU (det bayerska kristligt-sociala partiet) är två olika partier, och således är SPD fortfarande störst i förbundsdagen. Dessutom förlorade CDU/CSU ett "ointagligt" försprång, vilket visar att väljarna misstror Merkel. Och ställda inför frågan om vem de helst vill se som kansler svarar tyskarna i samtliga opinionsundersökningar: Schröder. Resonerar SPD.

Jag sätter två spänn på Schröder, dels för att han är den skickligare förhandlaren (han kan se runt tre hörn samtidigt, som någon sagt om Göran Persson), dels för att Merkel inte har någon utrikespolitisk erfarenhet, vilket krävs för att omvärldens förtroende för Tyskland ska höjas igen efter alla ekonomiska kriser och valkaos.

Så de goda nyheterna är att EU:s viktigaste land även framdeles ska ledas av en sosse, de dåliga att det kommer bli en regering som inte kommer att kunna föra en bra politik.

torsdag, september 22, 2005

Budgetproppen och jag

Hurra. Mitt slit i arbetsgruppen för slutrapporteringen av pilotprojektet om behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning har gett utdelning. En hel mening i utgiftsområde 16, sidan 163. Nu kan jag sova lugnt.

Utrikesministrar, stormar, teatrar

Jag vet att det är skåpmat, men ärligt talat, vad är det egentligen med utrikesministrar, stormar och teatrar? (För er som inte förstår, se här.)

onsdag, september 21, 2005

Stikkan går bärsärk i den norra universitetsorten

Stig-Björn Ljunggren, vårt lands ende statsvetenskaplige slugger, löper amok i en dröm (2005-09-20, han håller sig inte med permalänkar) där han har blivit diktator i nåt trist ställe med domkyrka och universitet. Bara ett citat:

"Många av förändringarna väckte förargelse. Jag tog därför det sk "Florida Index" som utgångspunkt. Florida Index säger att ju mer kreativt klimat en stad har, destå fler bohemer, konstnärer och homosexuella flyttar dit. Lite tillspetsat, det finns en positiv koppling mellan antalet bögar och tillväxt. Jag inrättade "Ljunggren Index", som mäter längden på en stads långbänkar, genom att räkna antalet disputerade rättshaverister som får styra debatten.Uppsala låg i ledningen vid mitt makttillträde, men i slutet av perioden hade gnällspikarna antingen tvingats börja sköta sitt arbete eller förmåddes ta anställning på
Riksantikvarieämbetet, som samtidigt utlokaliserades på nationell begäran till Vitryssland."

En viss universitetsort i söder skulle också behöva ett Ljunggrenindex. Ju.

måndag, september 19, 2005

Wahlchaos - Herbstordnung


Jag tillbringade helgen på Lillsjödal med tidningen Lundagård, som jag skriver för. Hösten var där, vattnet i sjön var kallt, trädens blad gulnade och den öppna spisen kom till heders. Jag ägnade mig åt vedhuggning och kände en oförklarlig glädje över att arbeta med sågen och yxan, vassa, enkla redskap.

Det var så enkelt att se poängen med arbetet och hur jag skulle utföra det. Såga upp stockarna i lagom stora bitar och klyv dem sedan med yxan. Resultat: vedklabbar som är bra att elda med. En våldsam kontrast från allting annat jag gör. Det enkla är skönt.

Senare på kvällen gjorde jag misstaget att sätta mig bland de intellektuella och diskutera konst och litteratur. Jag uttryckte min kärlek till trompe l'oeil-motiv från 1600-talet. Efteråt undrade jag över om den glädje jag kände över att prata med människor som vet vad ett trompe l'oeil-motiv är kom från min uppriktiga längtan att tala om dessa vackra konstverk eller från lättnaden över att kunna använda elitistiska kunskaper som sällan kommer till användning.

I Tyskland gick folket till val och Schröders taktik gick hem mot alla odds. Det oklara parlamentariska läget och det faktum att Angela Merkel och CDU nu ses som en minst lika stor förlorare som SPD (båda partier gör usla val, men CDU har dessutom förlorat ett nästan tjugoprocentigt försprång på bara några månader) gör att Schröder har hyfsat goda chanser att sitta kvar som kansler; kanske med CDU, kanske med liberalerna och de gröna, kanske med de gröna och vänstern.

Schröder är en omvittnat god förhandlare, och eftersom inget av blocken fick majoritet i förbundsdagen, är det nu förhandlingar som måste till. Der Spiegel skriver om hur Schröder lyckades förlora och vinna valet samtidigt.

onsdag, september 14, 2005

Klockren diagnos av PM

Alltså inte skriven av PM Nilsson, utan OM PM Nilsson. Diagnos lämnar eklekticismen för en stund och rullar in domedagskanonen i en kommentar om Expressenredaktörens söndagskrönika om katastrofen i New Orleans.

I krönikan sammanfattar PM New Orleans fattigdomsproblem med "Vi vet att fattigdomen i New Orleans är ungefär densamma som i ganska många europeiska storstäder, att vissa förortsområden i Sverige inte hamnar långt efter och att arbetslösheten i New Orleans ligger på en nivå som européer bara kan drömma om, 4,9 procent."

Han avslutar med att konstatera att det var "förvånansvärt få dödsoffer" i katastrofen.

Kommentaren på Diagnos utgår från det sista citatet och frågar sig var de liberala idéerna om att se värdet av varje individ finns i talet om de få dödsoffren. Fast rasande. Därefter följer en strålande analys av debattläget i Sverige just nu.

Go get 'em, Kleenis!

måndag, september 12, 2005

Norge - den sista sovjetstaten


Just nu ser det ut som om Norge har chans på rödgrön majoritet - på en hårsmån. Men man ska inte ropa hej...

Så medan vi väntar på Jens Stoltenbergs återkomst till makten slappnar vi av med en rapport från ett gäng engagerade valobservatörer från forna Sovjet. Och de är inte imponerade över tillförlitligheten i stortingsvalet. Se här!

lördag, september 10, 2005

Amnesti

Gick idag i demonstrationståget för flyktingamnesti. Arrangörerna i Malmö uppskattade antalet deltagare till ca tusen personer. Mikael Wiehe sålde signerade skivor för att samla in pengar och Kalle Larsson (v) höll (som han brukar) ett rungande brandtal som fick lastbilsflaket i gungning. Larsson uttryckte sin förvåning och glädje över att stå skuldra vid skuldra med miljöpartister, kristdemokrater, centerpartister och folkpartister i amnestifrågan.

Men förhandlingarna pågår. Miljöpartiet kan nu tänka sig en amnesti ”light”. Enligt Sydsvenskan menar Maria Wetterstrand att amnesti för barnfamiljer är det viktigaste.

Jag får en lätt obehagskänsla i kroppen. Det blir så påtagligt att budgetförhandlingarna handlar om människors liv och inte bara om siffror. Ett nej till amnesti får direkta konsekvenser som riskerar att ödelägga många människors liv. Det är dags för GP, Nuder och andra att tänka om.

fredag, september 09, 2005

Tuffa tider för bratsen

En ny rörelse har sett dagens ljus i Lund. På affischer runt om i stan uppmanar "Utblotta slyngelbratsen" till att på alla sätt motarbeta den tillresta överklassen. "Sno deras 3G-telefoner", "Ta deras gåsjackor och sälj på tradera" och andra tips ges för att göra stan osäker för stockholmarna. "Allt ni äger har ni tagit från oss, och ni ska få betala tillbaka med ränta."

Så får man naturligtvis inte göra - uppmana till stöld och andra trakasserier. Men samtidigt är kampanjen naturligtvis ett utslag av typisk lundensisk studenthumor, och några stöldräder på Ekonomicentrum eller i garderoben på &bar är väl heller inte att vänta.

Om bratifieringen av Lund har det skrivits en del på sistone. Min högst personliga teori är att det inte alls är så att det plötsligt har kommit en stor invasion av överklasslynglar från Öfre Östermalm, de har alltid varit här. Men de klär sig på ett, hur ska vi säga, lite mer iögonfallande sätt än tidigare. Och det är inte alla som gillar det.

onsdag, september 07, 2005

Quote from the crypt

Sprang på det här: "Det finns en anledning till att jag valt att läsa statsvetenskap och inte socialantropologi. Och den är just det att jag slipper åka ut i verkligheten och få smuts under fingrarna."

- Erik Thalin om sin ambassadpraktik i Vilnius. Erik har en ny blogg nu. Själv läser jag också statsvetenskap och vet vad han pratar om.

måndag, september 05, 2005

Urbana jänkare dissar Västra hamnen

Ja ja, jag vet att jag borde säga något om partiledardebatten. Alla andra gör ju det. Och högerbloggarna tycker att högerna var bäst och vänsterbloggarna tycker att vänstern var bäst. Quel surprise. Jag tyckte att vänstern var bäst. Även om jag har svårt för GP:s mest självgoda utgjutelser älskar jag när man kan se det gamla klasshatet väckas i hans ögon och det nästan känns som att det ska börja ryka ur öronen på honom.

Annars var det bästa ögonblicket när Göran Hägglund hade berömt regeringen i bra tag och just hämtade andan för att börja gnälla när Lars Adaktusson avbröt honom. Han såg jätteförvånad ut.

Men därutöver: en amerikansk blogg som uppehåller sig vid stadsplanering dömer ut Västra hamnen av det enkla faktum att det är så dyrt att bo där att de riktigt kreativa människorna inte har en chans att komma in där och befolkningen blir homogen och tråkig.

Jojo. Det är tur att det åtminstone inte är förbjudet (än) för vanliga dödliga att uppehålla sig i området.

lördag, september 03, 2005

Filofaxismen, mediegäng etc

Andreas Ekström gjorde mig uppmärksam på att en ny trend i mediebloggosfären har börjat spridas. Han hänvisar till en krönika i Aftonbladet av Åsa Petersen, som behandlar kändisbloggsåpan som fenomen och som underhållning:

"Kändisbloggarna är alla kompisar med varandra, de kände varandra redan i verkligheten eller så blev de bloggkompisar på nätet, edsvurna kring bloggeriets nödvändighet. Ibland känns kändis­bloggarna som det coola gänget på min högstadieskola i Luleå: man kände avståndet mellan dom och oss vanliga dödliga, såg hur de bekräftade varandra."

Efter detta har en hel del mediebloggare börjat göra listor över folk de känner, folk de inte känner och folk de bara känner lite grann, för att freda sig från anklagelserna om kotterikoketteri. Andreas hänvisar till dem i sitt inlägg, det rör sig bland annat om Linda Skugge, Sigge Eklund och Isobel Hadley-Kamptz .

Andreas menar att de förfaller till filofaxism och att det dels inte är konstigt att journalister umgås med varandra, dels att de "verkliga" bindningarna är långt mer subtila.

Jag tycker inte heller att det är konstigt att journalister umgås med varandra, lika lite som att politiker, författare eller storkapitalister gör det. Eller att politiker umgås med journalister, att storkapitalister umgås med författare etc.

Men det kan vara bra att påminna sig ibland om hur litet Sverige är som land och som kulturkrets. I den svenska bloggosfären och i de svenska medierna blir det ofta inrikesrundgång. Man hänvisar till sina polare, öppet eller förtäckt, och det gäller såväl för bloggarna som för det tryckta och det sagda.

När jag tänker på hur många medlemmar av den svenska eliten (den politiska, kultur-, näringslivs-, forskar-, medie-) en svensk nobody som jag känner eller i alla fall är ytligt bekant med blir jag nästan lite oroad.

Det behöver inte vara något fel, men det kan bli, hur ska vi säga, lite inkrökt om en hel nations offentliga liv lika gärna kunde vara ett enda stort högstadiedisco.

fredag, september 02, 2005

Avgrundsliberalernas glada skara

"Äganderätten står över allt annat, även demokrati. Demokratin måste alltså underordnas äganderätten."

- Alexander Eriksson visar var skåpet ska stå i en kommentarAli Esbatis blogg.