lördag, augusti 06, 2005

Hiroshima, 60-årsjubileum


Då det idag är 60 år sedan den där bomben fälldes över Hiroshima, väljer jag att citera ur den svenske poeten Harry Martinsons diktverk Aniara.

Sång 26

Den stenstumt döve började att skildra
det värsta ljud han hört. Det hördes inte.
Jo, just när örats hinnor sprängdes sönder
kom som ett sus av sorgsen säv, det sista -
när fototurben sprängde sönder Dorisburg.
Det hördes inte, slutade den döve.
Mitt öra hann ej vara med
när själen söndersprängdes,
när kroppen sönderslängdes
när en kvadratmil stads mark vrängde
sig ut och in
då fototurben sprängde
den stora stad som hetat Dorisburg.

Så talade den döve som var död.
Men då det sagts att stenar skola ropa
så talade den döve i en sten.
Han ropade ur stenen: kan ni höra.
Han ropade ur stenen: hör ni inte.
Jag kommer ifrån staden Dorisburg.

Sen började den blinde att berätta
om det ohyggligt starka skenet
som bländat honom.
Han kunde inte skildra det.
Han nämnde bara en detalj: han såg med nacken.
Hela huvudskålen blev ett öga
som bländades utöver sprängningsgränsen
lyftes och for bort i blind förtröstan
på dödens sömn. Men den blev ingen sömn.

Och just i detta liknar han den döve.
Och då det sagts att stenar skola ropa
så ropar han ur stenar med den döve.
Så ropar de ur stenar med varandra.
Så ropar de ur stenar med Kassandra.

3 kommentarer:

Patrick sa...

Är inte jubileum lite fel ord i sammanhanget?

Nils sa...

Tja, det kan man ju tycka. Kolla gärna in http://mymarkup.net/blog/archives/007446.html#007446, som använder rubriken "Det ska vi fira!"

Gabriel sa...

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.


Freddie Wadling har spelat in "Den blindes recitativ" byggd på bl.a. sång 26. Värt att leta efter.