fredag, augusti 19, 2005

Elljud

Just hemkommen från några dagars vandring längs småländska Ostkustleden. En överdos av frisk luft och rivsår på benen stärker kropp och själ inför höstens arbete. Leden passerar Bussvik som tidigare var utskeppningshamn för sten. I början av 1940-talet skeppades stora mängder sten till Tyskland, avsedd för Hitlers segermonument. Här ligger fortfarande sten kvar som aldrig kom iväg. Speer har alltså även pyntat en svensk vandringsled.

Ostkustleden bjuder dock på åtminstone ett färdigställt monument: Simpevarps kärnkraftsverk. Jag och min vandringsfrände varseblir energimaskinen när vi upptäcker inte bara de resliga skorstenarna utan även varningssirener monterade på de röda ladornas tak. Ett tydligt brummande påminner oss om att det produceras också annat än svensk mjölk i trakten. Läser senare en insändare i Smålands-sosse-blaskan Östran. Insändarskribenten motsätter sig en planerad utbyggnad av vindkraft, bl a på grundval av det oväsen de för.
Själv föredrar jag nog en vindsnurras surrande framför en uranmaskins brummande. Dessutom borde alla som kan fly sommartablåer och kräftskalstinkande stadsfestivaler och leva skogsliv åtminstone ett par dagar varje sommar. Det gör en gott.

3 kommentarer:

Nils sa...

Välkommen in i spelet! Tack vare vår antiliberala allemansrätt går det utmärkt att vandra mil efter mil i skogens djupa, stilla ro. Jag har själv tagit chansen i sommar. Men jag avstår inte från stadsfestivalerna.

Tomas sa...

Länge leve allemansrätten! Under vandringsfärden fick vi vatten av en snäll farbror med avancerad dialekt. Han ville gärna prata med oss. Han gav oss vatten, tände en cigarett och satte igång. Han talade bl a om hur det var en hel del "hornblåsare" (läs Tyskar) och Holländare som förtjusade vandrade leden. Det kan man förstå. Motorvägar och kanaler är visserligen olika grejer men ingetdera bjuder på särskilt spännande vandringsfärder.

Stadsfestivaler är bra, ofta. Men inte i Kalmar. Där arrangerar 40-talistgubbar festival för andra 40-talistgubbar. Som avslutning på "Stadsfesten" bjuds kalmarborna på möjligheten att betala hundralappar för att få beskåda en dollargrinande R Wells. De flesta avstod och kikade över avspärrningsplanket istället.

Så mycket händer inte i provinsen, i alla fall inte i Kalmar. Och det som händer är ofta lite knepigt. Som när den lokala socialdemokratiska tidningen är med och arrangerar den öländska hyllningshögtiden "Victoriadagen". Samma gubbe som basar över den dagen var förresten ansvarig för stadsfestivalen. Dessutom har han hand om Robban med flygel när det nu bär av till staterna. Så går det till uti Kalmar stad.

Malmöfestivalen luktar kanske också kräftor men den underhåller fler.

Gabriel sa...

För den som blir inspirerad, men är för stel i lederna för att konka tält, gå leden ändå och bo på torpen, restaurerade till 50-talsnivå och därefter pietetsfullt underhållna. Andra överraskningar innefattar Pensionatet i Mörtfors med våfflor på punchverandan, och bronsålderns flaggskeppsprojekt i form av talrika skeppsättningar och gravrösen.

Kalmar är Sverige i aggregerad form. Konsumtion, trött medelklass i olika schatteringar. Här bowlar man ensam. Det finns inte ens någon fristående sparbank.

Men varför denna slöhet? Because we can, som Dr. Phil sa.