tisdag, augusti 23, 2005

Dödsblogg

Den franske 1500-talsförfattaren Montaigne var besatt av döden. I en motsägelsefull essä (Essayer, första boken, tjugonde kapitlet) intalar han sig själv att han har lärt sig att inte frukta döden genom att tänka på den hela tiden.

En rad anekdoter från olika tider används för att belysa det fåfänga i att försöka undkomma döden, och att man aldrig kan veta när den kommer: "Aischylos hade varnats av spåmän att ett hus skulle falla över honom och höll sig utomhus, men förgäves - han dödades av ett sköldpaddsskal som föll ur klorna på en örn."

Är det så att vi förnekar döden mer idag hos oss än tidigare och på andra platser, eller är det ett almänmänskligt fenomen giltigt för alla tider? Kan vi förbereda oss på döden? Kan vi förbereda oss på att våra vänner och älskade kan slitas ifrån oss när som helst? Hjälper det att, som Jakob Hellman, "skratta högt där döden ser"?

Montaigne skriver: "Vi vet aldrig var döden väntar oss, låt oss därför vänta den överallt. Att tänka på döden i förväg är att tänka på friheten. Den som har lärt sig att dö har lärt sig av med att slava. Förmågan att dö befriar oss från all underkastelse, från allt tvång. För den som har insett att det inte är något ont att berövas livet finns det inget ont i livet."

(Montaignes Essayer i översättning av Jan Stolpe.)

Inga kommentarer: