onsdag, juli 13, 2005

Sommartorpet


Jag ser på Sommartorpet och upptäcker att programserien och genren fyller samma funktion som matlagningsprogrammen. Folk har inte tid att laga mat, så man äter sina nudlar framför TV:n istället och drömmer om prosciutto och hemlagat mos.

Mat har alltså blivit någonting man ser på TV, och det har också boendet blivit. Jag sitter i min miljonprogramstvåa på Klostergården i Lund och tittar på hur Ernst Kirchsteiger evigt mysande promenerar runt bland ekplankor och murbruk. Men denna projicerade nostalgi handlar inte bara om att uppleva husägande via televisionen.

I avsnittet jag ser håller den svenskfödde muraren Staffan på att mura en svensk brandvägg till den svenska kaminen. Han och Ernst åker sedan ut till den svenske gjutaren och muraren gläds åt att man fortfarande gjuter svenska kaminer i Sverige och hur viktigt det är att man bevarar gamla svenska traditioner. Ernst utbrister i ett Hipp Hurra för Sverige och sedan barkar det bara utför.

Några minuter senare står en rörd Ernst i det svenska torpet och utbrister hur han "älskar det här landet". Allt detta påminner om nationalromantiken för hundra år sedan. Programmet väcker känslor för ett tryggt, hederligt Allmogesverige med röda stugor, svenska flaggor och hantverkare som inte bryter på polska.

Jag kanske inte ska gnälla, för det handlar ju bara om ett TV-program som möjliggör även för de fattiga att få en inblick i hur mycket den övre medelklassen är beredd att betala för en nygjuten, hederlig, svensk Bergslagskamin (12 000, vilket låter helt rimligt och jag ser framför mig som i en dröm hur jag också åker ut till en gjutare för att köpa en hederlig järnkamin till min avstyckade gård. Klart jag också vill ha ett sommartorp.)

Men jag kan inte låta bli att tänka på vår nya röda nationaldag och de politiska partiernas försök, från höger till vänster, att spela på medborgarnas eventuella nationalkänsla. När Göran Persson i riksdagens sista partiledardebatt före sommaruppehållet säger så här:


"Vi kan säga mycket om vårt Sverige. Jag är stolt över det land som är vårt. Det
är klart att vi inte är nöjda med allting. Men kan alla de som uttrycker sig så
ohyggligt kritiskt om vårt land plocka fram en annan samhällsmodell någon
annanstans, gärna i vår del av världen, som har bättre resultat än vi? Vad är
det man ska likna? Vilket land är förebilden? Det blir ju ingen trovärdighet i
all den groteska beskrivning som riktas mot vårt land om ni inte också samtidigt
kan peka på något annat som ni tycker utgör ett bättre alternativ. Därmed är det
inte sagt att Sverige är perfekt, långt därifrån. Jag är den förste att erkänna
detta. Så är det verkligen inte. Men vi ska vara stolta över det vi har
åstadkommit, och vi har gjort det tillsammans, och vi lyckas bättre än andra."

då har han både rätt och fel för sig. Rätt är att Sverige har en fungerande välfärdsmodell. Fel är att den är så jävla bra för att den är svensk. Vad han försöker göra är naturligtvis att lura de borgerliga partiledarna att säga att Sverige INTE är världens bästa land, och det kan de ju inte göra. Men då fiskar han efter patriotiska röster, och det är fel röster.

För socialismen är en internationalistisk rörelse. Det är liksom hela idén med den. Varför ska jag inbilla mig att jag har mer gemensamt med Viktoria Ax:son Johnson än med Hannes Hilgenfeld (en ung läkarstudent i Berlin som röstar på SPD), eller att jag leker bättre med nån som heter Rausing i efternamn än med någon som heter Wong i efternamn? Det har annars alltid varit högerns strategi för att lura till sig arbetarröster.

Visst, jag älskar platsen där jag är född, men ingen ska slå i mig att min lojalitet bör ligga hos en administrativ enhet med mer eller mindre slumpvis utplacerade gränser och inte hos andra människor, oavsett om de bor hundratals mil norrut i Korpilombolo eller 3 min västerut i Köpenhamn. Och en sak till: jag vill inte ha nån röd stuga med vita knutar mitt i nån jävla granskog. Jag vill ha en korsvirkesgård med halmtak på slätten.




3 kommentarer:

Gabriel sa...

Såg detta program. Ernst försökte: "Är det [kaminprojektet] dyrt eller billigt? Jaa - avgör själv."

Har funderat över alla dessa klassmarkerande designprylar. Är det att man har råd, eller att man har kunskap om vilken smak som gäller man vill demonstrera? (Att själv ha en egen smak är en annan sak. Oavsett material och kostnad kreativt och roligt.)

Nils sa...

Det handlar främst om att folk har för mycket pengar. Få, om några, människor har en helt egen smak, och de som verkligen har det brukar stötas ut ur samhällsgemenskapen illa kvickt. Men de som har för mycket pengar kan konsumera i enlighet med sin klass. Då blir det bergslagskamin.

Gabriel sa...

Man kan kanske bara hoppas att de alternativa bohemerna på Möllan och annorstädes lever kvar i förvissningen om att man inte behöver så mycket pengar och bergslagskaminer för att bli lycklig. Hipsters kom ju till USA på femtiotalet, det borde vara här nu kanske...
Själv tror jag att det senmoderna samhället frammanar en ornamental kultur - Om lyxkonsumtion ändå är vår (västerlandets) roll i tillvaron, varför då inte göra det till en hobby? - tänker folk och konsumerar allt mer raffinerat.

/sitter av en händelse just nu i en röd stuga med kamin för 10 000. Första renoveringen på 20 år dock.