torsdag, juli 28, 2005

America's Cup och verkligheten

Men för Guds skull varför? Hur kan man tycka att 55 miljoner kronor av surt uttaxerade skattemedel på bästa sätt används genom att sponsra en segeltävling? Och det är inte ens en riktig tävling, utan åtta båtar som vill visa upp sig inför den riktiga tävlingen, som äger rum utanför Valencia.

Malmö är en stad som ständigt jobbar på sin image och man lyckas ganska hyfsat. Förutom storslagna byggnader brandar man också staden med hjälp av olika events, som både ska roa dem som redan bor där och folk som kan tänka sig att flytta sig och sin verksamhet dit. För invånarnas fromma håller man sig exempelvis med en riktigt sympatisk stadsfestival.

Malmö stad och Region Skåne pytsar in stålarna. Malmö stad tog pengar från ett konto som skulle användas för Malmös ambitiösa välfärdsprogram. Det beslutet upphävdes av länsrätten. Region Skåne och kommunerna i Skåne har ett marknadsföringsbolag som heter Position Skåne som skyfflar in hela sin marknadsföringsbudget i tävlingen. Och vad får Malmö ut av det?

"Lika kortfattat kan man beskriva Skånes/Malmös vinst med tävlingarna som ett ögonblick i rampljuset från de tv-sända tävlingarna. - Fyra till fem minuters exponering i en film om seglingarna motsvarar ett värde för Malmö och Skåne på 80 miljoner kronor, alltså dubbelt så mycket som de har satsat, sade informationschefen Cecilia Gyllenkrok." SDS 040511

Det framgår inte exakt hur friherrinnan Gyllenkrok har gjort den beräkningen. Just det, som citatet ovan antyder var den ursprungliga satsningen 40 miljoner, men oj då, budgeten sprack. Fast det räcker inte med att man bränner motsvarande 281 årslöner för en undersköterska på en veckas överklassnöjen. Nej då, man måste offra mer för att göra seglarna glada.

De kapar Stadsbiblioteket för en fest. De kapar högskolan och tvingar ut studenterna i tält. De vill faktiskt kapa hela luftrummet ovanför tävlingarna.

Det är obegripligt. "The concept of the duel, of two boats on the race course fighting for supremacy, one winner, one loser, is hard to beat as a governing idea." står det på tävlingens hemsida. Det finns en förlorare i den här tävlingen och det är folket, medborgarna, skattebetalarna, stadsborna, kalla det vad ni vill.

måndag, juli 25, 2005

Arbetslöshet etc

i ETC 3/05 presenterar Johan Ehrenberg en konspirationsteori om den svenska arbetslösheten. Han menar i korthet att den är myclet större än den officiella statistiken låter antyda (vilket kan vara sant eller falskt beroende på hur man ser det; vem som är arbetslös och vem som är student, invalidiserad eller gammal är ju en definitionsfråga).

Ehrenberg har också en orsak till den höga arbetslösheten: 250 000 jobb i offentlig sektor som rationaliserades bort under 90-talet. Anledningen till att den höga arbetslösheten tolereras är att den driver ner lönerna (om tusen personer söker ett jobb blir den som får jobbet mer benägen att nöja sig med en modest lön).

Jo, så är det väl, antar jag. En helt motsatt teori som jag fick lära mig när jag läste nationalekonomi är att fackföreningarnas lönekamp stänger ute folk från arbetsmarknaden eftersom de höga lönerna gör att företagen inte kan anställa fler. Populär idé på Timbro, antar jag.

Ehrenbergs lösning på arbetslösheten är hur som helst att nyanställa i offentlig sektor. Detta leder till att folk får mer pengar vilket i sin tur leder till ökad konsumtion, ökad efterfrågan och nyanställningar i provat sektor. Klassisk keynesiansk politik, med andra ord.

Ehrenberg menar att ingen högt vågar säga att det är offentlig investeringspolitik som skulle krävas för att driva ner arbetslösheten, men han (och mina läroböcker i nationalekonomi) tycks ha fel: i en artikel i DN igår menar både ekonomgurun Assar Lindbeck och SEB:s Robert Bergqvist att det är dags för lite expansiv finanspolitik. Nästa valrörelse kanske inte bara kommer att handla om arbetslösheten, utan också vem som är beredd att satsa mest för att få ner den.

För övrigt kan det pigga upp att läsa Liv Strömquists socialistiska serier, som tyvärr inte går hitta nån jävla stans på nätet, men som till exempel finns då och då i Ordfront, DN och Galago. Kolla exempelvis in det näst senaste numret av Galago och få kapitalismen förklarad genom en TV-gala för världens barn med Bengt Magnusson och Agneta Sjödin.

Fotboll för fred

Allt är inte bara skit. Idag spelar ett fotbollslag sammansatt av unga israeliska och palestinska spelare en vänskapsmatch mot FC Bayerns U17-lag.

söndag, juli 24, 2005

Det nya nu: nyanser!

Jag skriver det här från en något ålderstigen dator men måste ändå bara få säga det här:

För några dagar sedan skrev jag om bristen på nyanser i den svenska debatten om terrorismen och exemplifierade med hur islamologen Jan Hjärpe nästan per automatik beskrevs som nazimedlöpare för att han menade att Västerlandet borde reflektera över hur man för kriget mot terrorismen.

Ur ett hav av bombliberaler stiger idag Niklas Ekdal fram på DN:s ledarsida och säger att det som behövs nu är just en nyanserad debatt. Som han skriver:

"I spåren av New York, Madrid och London har det uppstått en hätsk debatt mellan höger och vänster om jihadismens bakgrund. Ondskefulla ideer, säger högern och pekar åt öst. Sociala och politiska förklaringar, säger vänstern och pekar åt väst. [...] Enkla förklaringar är också en djävul. [...] Här måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt, vilket paradoxalt nog har blivit en dödssynd även i det liberala mediesamhället där bara entydiga budskap hörs. Det går inte att kompromissa med al-Qaida, men det går att sätta in fenomenet i ett begripligt sammanhang."

Jag tror jag får dåndimpen. Har de börjat plocka in liberaler på DN:s ledarsida som omväxling till batongpopulisterna? Det värmer i hjärtat.

För övrigt fick PM Nilsson storstryk av Helle Klein och en snubbe som heter Gert i panelen i dagens Gommoron, Världen! i P1. Lyssna på reprisen eller på nätet och förstå vad det är som är fel med PM:s obegriplig-slumpmässig-ondska-från-helvetet-argument.

fredag, juli 22, 2005

50%-målet och glesbygden

Jag besökte min födelse- och uppväxtstad Simrishamn igår. När jag var liten var Simrishamn extremt osexigt, men de senaste 15 åren har trakten blivit populär. Först kom konstnärerna, sen följde de rika efter. Som ett resultat har allt liksom fräschats upp, utbudet är större och fastighetspriserna har blivit löjliga. En liten fiskarstuga på 30 kvadrat går lätt för tre mille.

Men det räcker inte, för det är fortfarande en stad med stora problem. Rika sommargäster har den lilla ovanan att de inte betalar skatt samtidigt som de kräver full kommunal service när de väl hälsar på. Och turistindustrin räcker inte till för att sysselsätta alla. Fisket är som bekant inte längre något att satsa på och det är tunt med större företag. Pendlingsmöjligheterna har blivit bättre de senaste åren med pågatåget, men det riktigt stora problemet är ungdomarna.

När jag fick en inbjudan från det där företaget som anordnar klassåterträffar såg jag att alla arbetarkids i min högstadieklass bodde kvar i kommunen, medan samtliga akademikerungar hade flyttat till Malmö, Stockholm eller utomlands. Och det är ju inte konstigt. Man måste resa iväg för att studera, och man vill inte bo i riktig stad, i alla fall de närmaste tio åren.

Men för Simrishamn är det ett problem, eftersom ett helt segment av arbetsmarknaden plötsligt försvinner. När Simrishamn fick en egen gymnasieskola var man glad över att slippa släppa iväg folk till Ystad, men det är ju fortfarande så att man satsar skattemedel på att utbilda människor som sedan bara sticker iväg. I bästa fall skaffar akademikerna sommarställe i sin gamla hembygd eller kommer hit dit för att dö, men det befordrar ju inte tillväxten direkt.

När jag började skriva det här hade jag en tanke om att säga något om regeringens och samarbetspartiernas planer på att bygga ut högskolan ytterligare och varför det är bra och nödvändigt att ställa om arbetskraften i Sverige till en mer kunskapsbaserad ekonomi. Jag hade också tänkt koppla det till Simrishamns och andra glesbygdshålors möjligheter att överleva som något annat än Deutschneylands, men jag börjar tveka. Vi (akademikerna) flyttar ju ändå därifrån. Att uppmuntra befolkningen att läsa vidare skulle vara som att sätta upp en stor reklamskylt för AF bostäder (flyttkedjan: Vildanden-Möllevången-Vasastan).

Simrishamns socialdemokratiska opposition (stan styrs för närvarande av moderata frimurare) vill satsa på att förlägga eftergymnasial utbildning till kommunen. Kan funka. Det finns hur som helst ingen annan väg att gå, oavsett om det innebär ökad utflyttning eller inte.

onsdag, juli 20, 2005

Stor koalition och Kiviks marknad

Ledaren för det nya tyska vänsterpartiet utesluter en koalition med SPD och de gröna. I så fall, och med nuvarande opinionssiffror, skulle det betyda att en stor koalition mellan SPD och CDU/CSU skulle vara det enda regeringsalternativet.

Senaste gången Tyskland (dåvarande Västtyskland) hade en sådan regering var mellan 1966 och 1969, och kom då till stånd eftersom FDP, det lilla liberala partiet, lämnade en regeringskoalition med CDU/CSU. Den nya regeringen hade ingen opposition i förbundsdagen förutom FDP, vilket ledde till stor frustration i det tyska samhället och bildandet av en stark utomparlamentarisk opposition. Delar av denna utomparlamentariska rörelse radikaliserades senare och ledde bland annat till bildandet av RAF.

Stora koalitioner präglas av kompromissande mellan de stora partierna, vilket leder till en i bästa fall otydlig ideologisk kurs i politiken med en ofta rent förvaltande hållning, och av en nästan helt frånvarande opposition.

För några dagar sedan var jag glad över att högern såg ut att förlora i Tyskland, nu är jag ledsen över att en koalition mellan socialdemokrater och kristdemokrater i Tyskland bara hade spätt på den frustration och ilska som många tyskar känner över den höga arbetslösheten i landet.

Men igår var jag på Kiviks marknad och hade, trots allt, hur kul som helst. Jag kunde inte hitta den gamla SFS-ordföranden Sofia Karlsson i Feministiskt Initiativs stånd (vi hade kunnat återuppliva gamla minnen från jämställdhetsaktioner i Lund annars), men Gudrun var där i regnkappa. Hos Socialdemokraterna ett stånd bort stod Bosse Bernhardsson och klagade över att hans avlösning inte hade kommit (förmodligen pga det värsta skyfall jag varit med om i hela mitt liv).

Annars kunde jag faktiskt inte hitta några politiska stånd (utöver några sverigedemokrater som inte ens vågade skylta med sin partibeteckning). Lite lustigt så här ett år före riksdagsvalet. Jag fick hålla till godo med William Arnes motorcirkus, älgkebab hos Kristet Center Syds vildmarkscenter och det vanliga lurendrejeriet från scientologmassage till mirakelsalva. Lite som marknadsekonomi.

måndag, juli 18, 2005

Det nya tyska vänsterpartiet

De tyska vänstersossarna har mullrat länge nu. Sedan Oskar Lafontaine blev utmanövrerad och Schröder drev igenom sin Agenda 2010-politik med Harz IV och allt vad det innebar har s k "traditionalister" stått i stark opposition till partiledningens "tredje väg"-socialism. Splittring är alltid en fara som hotar breda socialistpartier. Som PM Nilsson har sagt:


"En av orsakerna till att socialdemokraterna har varit och är ett så stort parti är att det är ett koalitionsparti med många och ofta motsatta intressen. Här finns marknadstroende gråsossar och utopiska socialister, liberaler och moralister, ateistiska förnuftshökar och kristna, storstadsfeminister och fackgubbar. Allt i en salig röra med ett ungefärligt gemensamt mål, men framför allt med många starka politiker som sätter koalitionen före fraktionen."

Partiordföranden Franz Müntefering försökte under våren locka tillbaka missnöjda vänsterväljare med (en visserligen ihåligt klingande) klasskampsretorik, vilket ändå slutande i ett stort valnederlag i Nordrhein-Westfalen. Och nu är alltså splittringen fullbordad: missnöjda vänstersossar, däribland den förre ordföranden Lafontaine bildade för några månader sedan ett förbund med namnet "Die Wahlalternative - Arbeit und soziala Gerechtigkeit".

Valförbundet och PDS, det reformerade östtyska kommunistpartiet, ställer nu upp i det tyska förbundsdagsvalet under namnet Die Linkspartei (Vänsterpartiet). PDS slutgiltiga namnbyte beslutades på en extra partidag igår.

Frågan är nu vad detta kommer att betyda för utgången av det tyska valet i höst. Länge har det borgerliga blocket haft ett klart försprång i opinionsmätningarna, men tack vare det nya vänsterförbundet minskar försprånget, särskilt i östra Tyskland. Det som först såg ut som ännu ett hot mot en sargad socialdemokrati kan alltså paradoxalt nog hjälpa Schröders rödgröna regering att behålla makten - med eller utan det nya vänsterpartiet i koalition.

Och det är en konstellation som för några år sedan hade varit otänkbar, men på senare år har exempelvis Berlin haft en röd-röd regering. Tidsavståndet till DDR har bidragit till att öka PDS legitimitet.

Det ser alltså ut som om den tyska valrörelsen i höst blir långt smer spännande än vad man hade kunnat ana från början.

Att sen det "nya" vänsterpartiet varken har nya lösningar för Tyskland eller nya ansikten i politiken är en annan femma.

Gud Hjärpe oss eller Att vägra nyansera

Jan Hjärpe skrev den 14 juli en understreckare i SvD som har retat gallfeber på landets trigger-happy borgerliga ledarskribenter. I artikeln analyserar Hjärpe de islamistiska terroristernas världsbild och lyfter bland annat fram dualismen som en bärande tanke: antingen är du med oss och måste ge ditt liv i kampen eller så tillhör du fiendesidan och då ska du förintas. Det är en världsbild som delas av en mycket liten minoritet av världens muslimer. Det är få människor som önskar sig världsbrand.

Den dualistiska tanken är emellertid något som ibland lyfts fram även i kriget mot terrorismen. Politiska ledare och skribenter använder sig av en vedergällningsretorik som syftar till att försvara de liberala värdena i väst med ord som kan hamna farligt nära terroristernas retorik. På den andra sidan står ofta vänstermänniskor som betonar vikten av att motverka islamofobi och uttrycker skepsis för värdet av militära insatser. Så har debatten sett ut de senaste åren.

Jag ska inte försöka rätta in mig i ledet och antingen skrika på kärnvapeninsatser mot beduintält eller låtsas som om vi kan tala Usama till rätta genom gruppterapi. Vad jag är irriterad på är frånvaron av nyanser. Per Nilsson testar med guilt by association och gör Hjärpe till inte bara "islamisternas advokat" utan kopplar också ihop honom med nazimedlöpare och antisemiter. Per Ohlsson nämner inte Jan Hjärpe, men kör på med det vanliga snacket om att terroristattentaten mot Europa och USA inte har något som helst att göra med vissa västländers eventuella uppträdande i Mellanöstern utan bara är slumpmässiga uttryck för ren, oförfalskad ondska och irrationellt hat.

Det är inte intellektuellt hederligt. Vad jag verkligen hade önskat mig var en debatt om den islamistiska terrorn, som ju uppenbarligen är ett hot mot oskyldiga civila i såväl Mellanöstern som västvärlden som inte väjer för försök till förklaringar av terrorns rötter. För om man gör ondskan obegriplig avsäger man sig möjligheten att bekämpa den.

torsdag, juli 14, 2005

Ilmar X

Lund har mindervärdeskomplex gentemot Malmö. Men kan man tänka sig. Lund har mindervärdeskomplex gentemot Ilmar Reepalu. Alla jag pratat med den senaste månaden om varför Lund är så tråkigt nämner Ilmar som den viktigaste anledningen till att Malmö är så trevligt. VD:n. Professorn. Visionskonsulten. Min bror. Alla.

När jag pratar med dem låter det som om Ilmar personligen lyfte Malmö ur depressionen med sina starka arkitektarmar och visade vägen till en nyare, hippare stad med Torso, upplevelsecenter på Värnhem, högskola och citytunnel. Malmö med art directors-träsket på Davidshall, de inte längre så fattiga bohemerna på Möllevången, The Ark på Tempo och en mycket, mycket bitter Kristian Lundberg på Broderstugan.

Saken är klar. Karl Gustav ska bort från Stortorget. Bums. Låt KKK-studenterna lura ut hur mean gör en ryttarstaty av ett finanskommunalråd på 2000-talet. Ny vind i seglen!

Men de har ju rätt när de säger vad Ilmar har betytt för Malmö. Och dit ska jag snart flytta.

onsdag, juli 13, 2005

Sommartorpet


Jag ser på Sommartorpet och upptäcker att programserien och genren fyller samma funktion som matlagningsprogrammen. Folk har inte tid att laga mat, så man äter sina nudlar framför TV:n istället och drömmer om prosciutto och hemlagat mos.

Mat har alltså blivit någonting man ser på TV, och det har också boendet blivit. Jag sitter i min miljonprogramstvåa på Klostergården i Lund och tittar på hur Ernst Kirchsteiger evigt mysande promenerar runt bland ekplankor och murbruk. Men denna projicerade nostalgi handlar inte bara om att uppleva husägande via televisionen.

I avsnittet jag ser håller den svenskfödde muraren Staffan på att mura en svensk brandvägg till den svenska kaminen. Han och Ernst åker sedan ut till den svenske gjutaren och muraren gläds åt att man fortfarande gjuter svenska kaminer i Sverige och hur viktigt det är att man bevarar gamla svenska traditioner. Ernst utbrister i ett Hipp Hurra för Sverige och sedan barkar det bara utför.

Några minuter senare står en rörd Ernst i det svenska torpet och utbrister hur han "älskar det här landet". Allt detta påminner om nationalromantiken för hundra år sedan. Programmet väcker känslor för ett tryggt, hederligt Allmogesverige med röda stugor, svenska flaggor och hantverkare som inte bryter på polska.

Jag kanske inte ska gnälla, för det handlar ju bara om ett TV-program som möjliggör även för de fattiga att få en inblick i hur mycket den övre medelklassen är beredd att betala för en nygjuten, hederlig, svensk Bergslagskamin (12 000, vilket låter helt rimligt och jag ser framför mig som i en dröm hur jag också åker ut till en gjutare för att köpa en hederlig järnkamin till min avstyckade gård. Klart jag också vill ha ett sommartorp.)

Men jag kan inte låta bli att tänka på vår nya röda nationaldag och de politiska partiernas försök, från höger till vänster, att spela på medborgarnas eventuella nationalkänsla. När Göran Persson i riksdagens sista partiledardebatt före sommaruppehållet säger så här:


"Vi kan säga mycket om vårt Sverige. Jag är stolt över det land som är vårt. Det
är klart att vi inte är nöjda med allting. Men kan alla de som uttrycker sig så
ohyggligt kritiskt om vårt land plocka fram en annan samhällsmodell någon
annanstans, gärna i vår del av världen, som har bättre resultat än vi? Vad är
det man ska likna? Vilket land är förebilden? Det blir ju ingen trovärdighet i
all den groteska beskrivning som riktas mot vårt land om ni inte också samtidigt
kan peka på något annat som ni tycker utgör ett bättre alternativ. Därmed är det
inte sagt att Sverige är perfekt, långt därifrån. Jag är den förste att erkänna
detta. Så är det verkligen inte. Men vi ska vara stolta över det vi har
åstadkommit, och vi har gjort det tillsammans, och vi lyckas bättre än andra."

då har han både rätt och fel för sig. Rätt är att Sverige har en fungerande välfärdsmodell. Fel är att den är så jävla bra för att den är svensk. Vad han försöker göra är naturligtvis att lura de borgerliga partiledarna att säga att Sverige INTE är världens bästa land, och det kan de ju inte göra. Men då fiskar han efter patriotiska röster, och det är fel röster.

För socialismen är en internationalistisk rörelse. Det är liksom hela idén med den. Varför ska jag inbilla mig att jag har mer gemensamt med Viktoria Ax:son Johnson än med Hannes Hilgenfeld (en ung läkarstudent i Berlin som röstar på SPD), eller att jag leker bättre med nån som heter Rausing i efternamn än med någon som heter Wong i efternamn? Det har annars alltid varit högerns strategi för att lura till sig arbetarröster.

Visst, jag älskar platsen där jag är född, men ingen ska slå i mig att min lojalitet bör ligga hos en administrativ enhet med mer eller mindre slumpvis utplacerade gränser och inte hos andra människor, oavsett om de bor hundratals mil norrut i Korpilombolo eller 3 min västerut i Köpenhamn. Och en sak till: jag vill inte ha nån röd stuga med vita knutar mitt i nån jävla granskog. Jag vill ha en korsvirkesgård med halmtak på slätten.




torsdag, juli 07, 2005

De jävlarna

Såna här dagar går det inte att vara rationell och tänka på alla fel som begåtts vid ockupationerna av Irak och Afghanistan. Det går inte att tänka på det ständiga sveket mot de fattiga ländernas befolkningar. Det går inte att ironisera över korsfararmentaliteten. Såna här dagar finns det bara en sak att säga: de jävlarna. De satans förbannade jävlarna.

måndag, juli 04, 2005

Uniformer

Kd kräver skoluniform. Skönt att veta att vi i alla fall har ett konservativt parti som inte skäms för det, utan vågar stå för att man önskar en återgång till 1800-talet.Läs här om lite argument för och emot ur ett amerikanskt perspektiv.

Och om Göran Hägglund tror att skoluniformer skulle avsexualisera skolorna, kan han ju testa med att googla "school uniform + sex" och se vad som händer.

söndag, juli 03, 2005

De stora elefanterna

First they ignore you.
Then they laugh at you.
Then they fight you.
Then you win.

Mahatma Gandhi

Och så är det ju. Jag pratade idag med två studenter som deltog i en tävling om entreprenörskap bland studenterna på landets högskolor och universitet. Städerna tävlade mot varandra och Lund hade som vanligt bra idéer. Eftersom Investor och Wallenbergarna är djupt insyltade i tävlingen vann naturligtvis killarna från Handels, där en och annan industripamp har "pluggat".

Det tjatas mycket just nu om att socialdemokraterna har regerat för länge. Det pratas mer sällan om hur de stora industrifamiljerna har haft ett alltför långvarigt maktinnehav.
Jag ser live 8 och blir glad. Det är väldigt enkelt att skjuta ner arrangemang i gigantoformat, men den här gången är de smartare. Istället för att samla in stålar till en oerhörd administrativ kostnad och sedan pytsa ut lite här och där satsar man på nåt som kan få genomslag: 8 män i ett rum. Det som både nyliberaler och
"antiglobalister" inte verkar ha insett fullt ut är att globaliseringen inte bara är ekonomisk. De progressiva krafterna i världen kan samlas och utöva påtryckningar som inte var möjliga för hundra, femtio eller bara tjugo år sedan. Och hipp hurra för det.