onsdag, december 28, 2005

På ren svenska

Igår morse läste metereologen Anders Wettergren sin sista väderleksrapport i P1. Han meddelade därefter lyssnarna att radioledningen inte ansåg att hans röst var radiomässigm och att han därefter skulle sluta. Varför inte? Jo, Anders Wettergren har den fula ovanan att hans östgötska lyser igenom när han talar. Och så kan vi ju inte ha det.

Det påminner om det ramaskri som utbröt när Sveriges Radio för första gången hade en kvinna som läste upp nyhetstelegrammen. Det var 1938. Vi har inte kommit så förfärligt långt, uppenbarligen, vad gäller toleransen för hur olika människor talar svenska.

Maria Abrahamsson i SvD känner ingen sorg eller olust. "Gissar att rätt många hajade till inför Wettergrens kuppartade och för radioledningen känsliga utspel. Samtidigt som lyssnarna bör känna en viss lättnad. För det är förvånande, för att uttrycka det milt, att en för många så viktig sak som väderprognoserna numera läses upp av personer med minst sagt mystiska röster."

Bra sagt, Maria. Jag litar på att du kommer att hålla ställningarna för att hålla borta "mystiska röster" var helst de uppträder, i TV, radio eller när man ringer kundservice på Vodafone. Man kan bara ana vilket raseri som kommer att flöda från SvD:s ledarsida den dag en blatte med brytning läser väderraporten.

För som Sydsvenskans ledarsida (ej på nätet) skriver idag: om man inte ens kan tolerera östgötska i offentligheten, hur ska man kunna acceptera svenska med brytning?

lördag, december 24, 2005

Julefriden störd, i vanlig ordning


Mitt husorgan Spiegel online rapporterar om rykten om en nära förestående amerikanska attack mot Iran. Enligt en källa ska CIA-chefen Porter Goss ha bett den turkiske premiärministern Erdogan om att understödja ett amerikanskt luftangrepp på Iran med "ett förbehållslöst utbyte av information från underrättelsetjänsten". Attacken väntas i början av 2006.

Jag passar på att citera ur en äldre svensk bibelöversättning: "Ära åt Gud i höjdene och frid på jordene, och menniskomen en god wilje." (Luk. 2:14)

Bilden visar en grupp herdar strax utanför Betlehem.

torsdag, december 22, 2005

Lunds universitet är paradiset

Som Sydsvenskan också har noterat (ej på nätet) har Der Spiegels universitetsbilaga (jodå, det går utmärkt i ett sådant land, här låg Dagens Forskning i dödsryckningar från dag ett) gjort ett knäck på Lunds universitet. Jag drar mig till minnes att en reporter från just Unispiegel gjorde en kort intervju med mig i oktober 2004 när jag gjorde ett kort inhopp på fjärde våningen igen. Det kanske är samma.

Lunds universitet utmålas som ett paradis för studenter - Ein weiterer Tag im Paradies är rubriken - och såväl nationer som avslappnade umgängesformer med lärarna prisas, liksom det faktum att alla studenter har en olycksfallsförsäkring genom universitetet. Det där sista brukar universitetet dock tala tyst om. Inte minst är det ett stort plus att studier fortfarande är avgiftsfria i Sverige.

Artikeln slutar med ett råd från en tysk utbytesstudent: Den som inte har arbetat bakom baren på en nation, har inte upplevt Sverige. Vilket möjligen förklarar att det är så våldsamt många utbytesstudenter som just står bakom baren på nationerna i den här staden.

torsdag, december 15, 2005

Tysk humor

Der Spiegel har samlat de tjugo sämsta tyska vitsarna. Som vitsar brukar vara är de i regel oöversättliga, men här kommer en, mycket dålig:

Två gamla österrikare pratar fotboll: "Vilka spelar idag då?" "Österrike-Ungern." "Jaha, och vilka möter de?"

Tanke från roten

Svenska Ord ska få ett filmmuseum i Tomelilla. Hasse och Tage spelade in flera av sina filmer i trakterna kring Tomelilla (centrala scener i Äppelkriget är inspelade på mina saliga morföräldrars järnvägshotell i Äsperöd) och både kommunen och Sparbanksstiftelsen har gått in med pengar.

I den allmänna folkhemsnostalgin glöms det ibland bort att både Hasse och Tage var tydligt politiska i sin verksamhet. I en intervju hörde jag Hasse beskriva sig själv som anarkosyndikalist, vilket gjorde mig lite förvånad och en smula upprymd. Tage, däremot, var av födsel och ohejdad vana en ständigt maktkritisk socialdemokratisk gräsrot.

Apropå ingenting särskilt kommer här ett litet citat från Tages "Tankar från roten", 1974.

"Och ni socialdemokratiska makthavare, för att tala med er en stund, ni tror att man måste lura på folk reformer i smyg. Det måste man inte. Tror ni att ni skulle skrämma bort oss socialdemokratiska gräsrötter om ni så mycket som andades om någon liten socialisering av något slag? Det skulle ni inte.
Ni betraktar kanske era väljare som några i själ och hjärta borgerliga dumskallar som röstar på er bara för att ni är så vansinnigt smarta och tjusiga? Det är ni inte."

lördag, december 10, 2005

Tiina kommer till stan

Den 15 januari tillträder Tiina Rosenberg som professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Inför tillsättningen blir hon intervjuad i Sydsvenskan. Det blir en ganska trevlig, småputtrig intervju där Tiina får tala om drevet, politiken och beslutet att flytta till Lund.

Eftersom Tiina inte är en del av Feministiskt Initiativs ledning längre, utgör hon inte något hot mot de etablerade partierna, och kommer därför att slippa någon hårdare mediabevakning den kommande tiden.

Jag har hela tiden tyckt att det har varit lustigt hur "liberaler" under det gångna året hårdast har gett sig på de av FI:s förslag som för mig har verkat mest liberala. Ett exempel: FI vill inte att staten ska reglera hur folk ska leva tillsammans. Ett annat: FI vill inte att staten ska bestämma vad folk ska ha för namn. Jag har kommit fram till några tänkbara förklaringar:

1) De är inte liberaler egentligen, utan värdekonservativa.
2) De skulle inte känna igen en liberal tanke om den hoppade upp och bet dem i manchesterkavajen (alltså ren okunskap).
3) De är fega hycklare.

Jag lutar åt det sista alternativet.

fredag, december 09, 2005

Tsunamin och globaliseringen, del 3

Svenska statliga myndigheter fick alltså i uppgift att assistera svenska medborgare som befann sig utanför landets gränser (i den svenska krisinsatsen i Thailand deltog också andra myndigheter, som Räddningsverket och Socialstyrelsen). I Thailand förekom alltså en form av överlappande auktoriteter, där svenska medborgare simultant löd under svenska och thailändska myndigheter.

Staten har uppenbarligen tagit på sig nya uppgifter. I en globaliserad tid tynar den inte bort utan förändras istället. En av förändringarna är att den deterritorialiseras. Synen på medborgarskapet förändras i den globala eran. Från att ha omfattat politiska rättigheter och senare sociala rättigheter i hemlandet, utvidgas det nu till att också omfatta sociala rättigheter på den globala arenan.

Kommunikationsteknologin har gjort att medborgare, i alla fall i de rika länderna, känner en ny närhet till människor i fjärran länder som drabbas av politiskt förtryck och naturkatastrofer, vilket leder till en känsla av global solidaritet. Medborgarna kräver av sina ledare att de agerar politiskt för att hjälpa människor i andra länder, och agerar själva genom frivilligorganisationer eller individuellt för att ge pengar eller annan hjälp till drabbade (med-)människor. Veckorna efter tsunamin samlade människor, ideella organisationer och företag i bland annat Sverige in enorma summor till flodvågsoffren i Sydostasien, och flera privatpersoner har åkt dit som volontärer för att hjälpa till.

Samtidigt ser vi också hur medborgarna tyr sig till staten, till nationen om man så vill. Det är svenska myndigheter som uppfattas ha ett ansvar för att hämta hem sina medborgare. I ljuset av detta verkar det inte som om globaliseringen har ändrat uppfattningen att medborgare har färre förpliktelser gentemot varandra och till resten av mänskligheten. I själva verket har nationella symboler använts flitigt för Sveriges del. I en paneldebatt under Folk och Försvars rikskonferens den 17 januari 2005 sammanfattade Lars Hedström, överdirektör för krisberedskapsmyndigheten och operativt ansvarig för den svenska krisinsatsen i Thailand med att ”Den svenska flaggan har funnits där”. När de första svenska döda transporterades hem från Thailand var deras kistor svepta i den svenska flaggan. Nationalism är inte ett alternativ till globaliseringen, utan en del av den.

Tsunamikatastrofen 2004 visade hur världen i vissa avseenden har blivit en: nästan alla västländer och länderna i den drabbade regionen blev djupt påverkade av katastrofen, dels på grund av avancerad kommunikationsteknologi som i viss mån upphävde rumsskillnaden mellan de direkt drabbade och andra människor, dels på grund av att tiotusentals västerländska turister fanns på plats och själva drabbades. Inte bara stater har agerat, utan också ideella organisationer, företag och individer som genom ekonomiskt bistånd eller egna arbetsinsatser har försökt lindra effekterna av katastrofen.

De västerländska aktörerna har dock inte bara agerat som de hade gjort i en katastrof utan drabbade västerlänningar; de har tagit ett särskilt ansvar för sina egna medborgare. Utöver en sällan skådad känsla av global solidaritet har denna händelse också fört med sig en utvidgning av statens uppgifter till att omfatta skydd av medborgarna utomlands.

Övriga delar: 1, 2.

torsdag, december 08, 2005

Tsunamin och globaliseringen, del 2

Den 16 januari 2005 sa utrikesminister Laila Freivalds på Folk och Försvars rikskongress i Sälen att naturkatastrofer utomlands var ett större hot mot svenska medborgare än krig i Sverige och att detta fick konsekvenser för den förda utrikespolitiken. Ministern talade om att statens uppgift att skydda sina medborgare förändras i en globaliserad värld och menade att ”[o]m suveränitet traditionellt förknippats med nationell säkerhet, med staters säkerhet, handlar suveränitet idag i allt högre utsträckning om att värna människors säkerhet”. En ny uppgift för Sverige skulle således vara supraterritoriellt försvar av sina medborgare.

Detta skulle genomföras genom inrättandet av en konsulär beredskapsstyrka, men Freivalds föreslog även en utvidgning av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik till att också omfatta civila snabbinsatsgrupper utöver de militära för skydd av unionsmedborgare utomlands.

Freivalds tal ska naturligtvis ses i ljuset av den korta tid som hade gått sedan tsunamikatastrofen - tidigare har hon snarare lyft fram internationell terrorism och humanitära interventioner som fokusområden för svensk säkerhetspolitik (i ett tal om folkrätten i svensk utrikespolitik), men här ser vi förmodligen en mer eller mindre permanent utvidgning av Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Denna kursändring är i sin tur ett svar på ett väluttalat krav från medborgarna, vars preferenser, beroende på den relativa styrkan hos olika intressegrupper, bestämmer statens prioriteringar.

Samma dag var statsminister Göran Persson tillsammans med Finlands och Norges statsministrar på besök hos den thailändske premiärministern. Där uppmanade han den thailändska regeringen att installera ett varningssystem för flodvågor samt att utreda varför det inte hade utgått någon varning till turistområdena trots att det fanns kännedom om att en jordbävning hade inträffat. Dagen därpå lovade han också att svensk polis skulle sättas in i Thailand för att söka efter saknade svenskar.

Imorgon: Nationalismen är en del av globaliseringen.

onsdag, december 07, 2005

Att säga vad som behöver sägas

Efter att ha lyssnat några gånger på Harold Pinters Nobelföreläsning är jag sprickfärdig av upprymdhet. Sällan läser eller hör man USA-kritik, som är ens i närheten av den Pinter nu presterat. Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen var DET HÄR Svenska Akademins ledamöter hade väntat sig? Det gläder åtminstone mig oerhört att Pinter utnyttjar sin Nobelföreläsning till att just hålla ett enda långt och dräpande tal, där han kritiserar USA:s samvetslösa utrikespolitik genom tiderna. Smart sätt att få genomslag för den här vinklingen i de filtrerade medierna. Tänk vad nyttigt det hade varit med några SÅDANA artiklar på Sydsvenskans ledarsidor ibland..., men det kan jag ju titta i stjärnorna efter. Jag håller med honom om att vi måste sträva efter att söka sanningen, våga ifrågasätta och inte sitta tysta och acceptera en världsordning vi inte haft något att säga till om. Fler måste säga vad som behöver sägas - och oftare och högre! Det gäller inte minst mig själv.

Vilket pris är vi villiga att betala?

Idag låtsas jag vara tysk medborgare. Tyskland anses bl.a. genom sin Grundgesetz och "rule of law" vara en demokratisk rättsstat. Staten har bland annat som uppgift att skydda sina medborgare, men i en demokratisk stat får ändå medborgarna förmodas ha åsikter om hur de beskyddas. Alla metoder är säkerligen inte acceptabla, särskilt inte om de utgör ett led i vidaretransport av fångar för tortyr. Inte heller om de innebär att jag som tysk medborgare utan föregående prövning kan föras utomlands några månader för hårda förhör innan jag vid eventuell oskuld återbördas till Tyskland. (Jag som trodde grundlagen skyddade mig från sådana övergrepp?)

Rice har förmodligen rätt i att CIA:s handlingar kan ha bidragit till att rädda liv i Europa. Det är däremot viktigt att komma ihåg att det är en (bi-)effekt, men aldrig huvudsyftet. CIA:s handlingar utförs för att säkra USA:s intressen och den amerikanska säkerhets- och försvarsbudgeten är också lagd därefter. Terroristbekämpning är säkerligen ett av syftena, men vilka fler finns som jag inte känner till. Ställer jag verkligen upp på dem?

Som enkel medborgare måste jag förstås ibland lita på att staten handlar för mitt bästa även om en del uppgifter måste vara hemliga för att skydda just rikets säkerhet m.m., men ska jag verkligen lita på att en annan stat vill mitt bästa? Jag känner endast till ett av flera syften och en obehagskänsla biter sig fast trots att jag går med på att metoderna kan bidra till att rädda liv. Metoderna kan kanske rädda liv - men hade jag velat betala priset om jag haft ett val? Finns det andra metoder som skulle kunna ge goda resultat? Det jag inte vet i det här fallet gör att jag inte nöjer mig med att få höra att jag är skyddad och ska känna mig trygg. Genom historien har inte så få människor ansett just demokratiska värden vara mer värda än livet självt. Om vi för att åstadkomma trygghet för vissa grupper negligerar grundläggande värden, vad är då kvar?

När vi omger oss med för mycket hemlighetsmakeri kring vad som påstås upprätthålla och skydda demokratin så riskerar vi istället undergräva demokratin. Oförmärkt glider vi över från "rule of law" till "rule of men", där USA i det här fallet står över grundlagen, vilket ingen skulle kunna göra. Vem avgör att ett undantag är motiverat? Transparens och öppenhet hjälper onekligen fiender till staten, men hemligstämplingen är en underskattad och farlig fiende.

Vilket pris är vi villiga att betala för effektiv terroristbekämpning? Och när vi betalat priset - vilken förändring har vi då gjort av oss själva? Är vi beredda att betala även det priset?

Tsunamin och globaliseringen, del 1

Med hänvisning till den senaste tidens diskussion om regeringens agerande i samband med tsunamin i december 2004, kommer här en liten bloggartikelserie om tsunamin och globaliseringen. Texten är en lätt bearbetad version av en artikel som skrevs inom ramen för en kurs i statsvetenskap i januari 2005 och kommer att serveras i tre delar under resten av veckan.

För att underlätta läsningen har alla litteraturhänvisningar tagits bort. Om man vill ha den fullständiga texten går det bra att maila på Nils snabel-a radioaf punkt nu.

Efter tsunamikatastrofen i Sydostasien i december 2004 grep bland andra västerländska stater också den svenska in för att skydda sina medborgare utomlands på ett sätt som den inte hade gjort tidigare. Samtidigt kritiserades Utrikesdepartementet, utrikesministern och statsministern för att de hade gjort för lite och för sent. Det verkade som att det för många svenskar var fullkomligt självklart att statliga myndigheter skulle stå till tjänst för dem även utanför landets gränser utöver det konsulära bistånd som svenska ambassader och konsulat normalt lämnar.

Även om naturkatastrofen i övrigt visade på en oerhörd vilja från västerländska länder och länder i regionen att hjälpa till med ekonomiskt bistånd och konkreta arbetsinsatser och överhuvudtaget framstod som ett skolexempel på hur händelser av den här typen i en allt mer globaliserad värld betraktas som ett problem för hela världssamfundet, kan alltså samtidigt skönjas ett delvis nytt verksamhetsområde för (i alla fall de västerländska) staterna i deras förhållande till sina egna medborgare.

Jag har valt att inrikta mig på denna utvidgning av statens skyldighet att skydda sina medborgare och försöker samtidigt visa hur de nationella intressena och den nationella identiteten förblir även i den globala byn.

Globalisering förknippas ofta med ekonomiska trender, men den kan också sägas inkorporera sociala och politiska faktorer. Staterna i världen blir allt mer beroende av varandra på grund av dessa faktorer, vilket får konsekvenser bland annat för staternas utrikespolitik.

För att skydda sina medborgare har staterna vanligen en säkerhetspolitisk strategi. Med säkerhetspolitik har traditionellt avsetts militär nationell säkerhet, men i två etapper har säkerhetsbegreppet utvidgats, först till att omfatta (internationell) militär, ekonomisk, miljö- och social säkerhet och sedan till att även omfatta mänsklig, nationell, regional, global och identitetssäkerhet. En alltför bred definition av säkerhetspolitik kan utgöra ett problem i sig, men enligt en definition sägs att ”allt som motiveras med hänvisning till oerhörda hot” är säkerhetspolitik.

Det kalla krigets slut har minskat risken för militära invasioner i Sverige, varför säkerhetsdiskussionen har förskjutits till att mer handla om andra hot mot medborgarnas välbefinnande. Fokus hamnar då på andra problem i omvärlden, som hot mot miljön, men också ekonomisk misär och politiskt förtryck. Som ett mer direkt hot mot medborgarnas välbefinnande, som också kräver ett mer direkt ingripande av regeringen kan dock ses fysiska hot mot svenska medborgare utomlands, vilket kommer att visas under de kommande dagarna.

söndag, december 04, 2005

Och huvuden skall rulla

Kinesiska tidningar är fulla av fredagens stora nyhet: miljöministern Xie Zhenhuas avgång på grund av den kemiska utsläppen i Songhua-floden och följderna av dem. Jag börjar genast undra: Varför blev han tvungen att avgå? Vad åstadkoms genom att själva miljöministern blir petad? Jag testar flera teorier:

1. Reducera falangmotståndare: Xie Zhenhua blev vald till Kommunistpartiets Disciplinutskott 1997. Han borde därför inte tillhöra nuvarande presidenten (partisekreteraren m.fl. poster) Hu Jintaos falang, utan har antagligen tillsatts av exempelvis förre presidenten (m.fl. poster naturligtvis) Jiang Zemin innan han avgick. När Hu Jintao tillträdde för två år sedan hade han inte många anhängare inom partitoppen. De anses vara betydligt fler numera i takt med avgångar och nyutnämningar (särskilt efter att han fick kontrollen över militären efter att ha tagit över posten som ordförande för militärkommissionen). Kemikaliekatastrofen är dessutom en utmärkt anledning till att reducera andra falangers anhängare - något som är nödvändigt för överlevnad i den kinesiska politiken. Den som väl faller, faller dessutom långt, långt ner - alltså bättre att andra gör det. Och skulle Xie Zhenhua mot förmodan tillhöra Hu Jintaos falang är det givetvis på samma sätt ett guldläge för andra falanger att reducera Hu:s anhängare.

2. Visa på politisk beslutsamhet internationellt: Utsläppen kommer att rinna ut i gränsfloden Amur (Heilongjiang) mellan Ryssland och Kina inom kort. Detta gör utsläppen till högsta grad diplomatisk fråga. För att visa Ryssland att Kommunistpartiet tar utsläppen och inte minst fördröjningen med informationen på högsta allvar måste ansvariga ta sitt ansvar för försumlighet och avgå.

3. Trovärdighet inom landet: Korruption och lokala partiföreträdare/lokala myndigheter som inte följer centrala direktiv är ett stort problem för Kommunistpartiet. Målet om ökad ekonomisk tillväxt och ökat välstånd beror av investeringar och tillgång till arbetskraft, men beror även av landets allmänna renommé. Investerare tar inte vilka risker som helst. För vissa branscher väger rättsosäkerhet och dålig renommé (dvs medial uppmärksamhet vid explosioner och miljökatastrofer) emot etablering oavsett billig arbetskraft och fördelaktiga regleringar. Att låta ansvariga avgå är ett sätt att visa att partiet tar någon form av ansvar för försumlighet när katastrofer inträffat - försumliga medarbetare ska inte få behålla sina jobb. Om sedan även gemene man blir något mindre avogt inställd till myndigheter är också det en bra bieffekt (även om jag tvivlar starkt på att just ministerns avgång intresserar de miljontals som nu råkat ut för förgiftat dricksvatten...).

Av samtliga nämnda faktorer (där alla nog spelar en viss roll) gissar jag att nummer 1 är den i särklass viktigaste. Av falangstriderna inom partiet, som enligt många statsvetare är bra mycket hätskare än strider mellan partier i länder med flera partier, syns oftast endast just resultatet (t.ex. i form av utnämningar eller avgångar). Någon offentlig debatt förekommer givetvis inte i de här sammanhangen. Goodwill gentemot Ryssland är naturligtvis också viktigt och likaså att
komma åt olydiga lokala partister. Att lokala myndigheter i flera dagar inte vågade rapportera om explosionen, utan hoppades på mirakel (dvs att föroreningarna skulle försvinna nästan spårlöst), vittnar om svårigheterna i styrning. När nu ministern fått avgå sitter många under honom också löst. Med andra ord: många huvuden skall rulla, stora som små.

Någon undrar säkert om man kan dra paralleller mellan exempelvis falangstridsteorin och dagsaktuella svenska diskussioner hos oppositionspartierna om ministeravgångar. Tja... kanske det, men den analysen får ni göra själva. ;-)

Slutligen konstaterar jag från miljöministerns CV (publicerat på Chinadailys nätsida) att han var såväl motsvarande civilingenjör i Teknisk Fysik som Master of Laws. Intressant kombination, som får mig att tänka på någon i min absoluta närhet. Tur var beslöt hon sig för att inte avsluta sin civilingenjörsutbildning, utan satsa på juridiken. Allt kan ju annars tolkas som dåliga omen nuförtiden och sådant tas ju på stort allvar av kineserna...

fredag, december 02, 2005

Erlanderbrigaderna goes ytlig

Efter Susannes inlägg om kvinnovåldet i Kina känns det lite fånigt att köra en sån här grej, men så kan det bli. Guitarr och dragharmonika.

Hur som helst, en av stockholmstidningarnas fredagsbilagor uppmanar sina läsare att skicka in självdeklarationer enligt enkätmall och Marta Axner utmanar bloggvärlden med att strunta att skicka in sina egotrippar till DN och trycka upp dem på sin blogg istället. Vilket härmed görs. Jag bor däremot inte i Stockholm utan i Lund, vilket avspeglas i svaren.

Hej konsument

Namn: Caj Louis Nils Gustaf Gustafsson

Senaste impulsköp: En flaska Pater Lieven Tripel på Systemet.

Bästa promenad: Längs Höje å mellan S:t Larsparken och Värpinge.

Äter lyxmiddag på: Godset på Bangatan (men jag har hört att Carlssons trädgård ska vara bättre).

Favoritgata: Kungsgatan. Inget slår Kungsgatan i den här stan. Den är kort och böjd på ett insmickrande sätt med medeltida trappstegsgavlar, ett kafé med personlighet, en excentrisk judisk barnläkare med jätteskägg och hatt, en skivaffär och nästan inga bilar.

Bästa förfestmusiken: Jag fastnade för tysk cocktailmusik på 90-talet och det funkar fortfarande. Varför inte "James Last in Scandinavia"?

Reser helst till: Kalla blåsiga centraleuropeiska städer där man tänker på andra världskriget och öl.

En bra gå-bort-present: En dikt av mig själv. Det gör folk så smickrade.

Favoritlyxartikel: En kubansk cigarr en ljum sensommarkväll. Jag brukar tycka att jag har råd med en Romeo y Julieta av den billigare kvaliteten.

Älsklingsljud: Måsskrin kombinerat med en mistlur.

Senaste upptäckt i Lund: De gamla arbetarhusen på andra sidan järnvägen söder om Trollebergsvägen. Herregud så vackert. Det tog mig fem år att upptäcka dem.

Favoritgalleri: Stora pompösa statliga konstmuséer. I Lund finns det inga intressanta gallerier längre. Fast Pictura kunde vara kul tidigare. Och det har öppnat ett på Klostergården som jag aldrig har varit på.

Favvosajt: sr.se. Jag älskar sr.se. Eldorado sänds dessutom bara på webben.

Här bjuder jag mamma på middag: Grand Hotel. Min mor älskar Grand Hotel. Jag vet inte varför. Jag går bara dit för att dricka daquiris annars.

Fikar gärna på: Svea på Kyrkogatan. De har Finn och Fiffi-album tillhands om man skulle få tråkigt.

Favortfärg: Det har jag aldrig haft någon. Leve nyanserna!

Rockstjärna jag skulle vilja träffa: David Bowie. Han verkar så trevlig.

Favvoskor: Ett par svarta läderskor (Bianco) som liksom ser tidlösa och moderna ut samtidigt. Och så låter klackarna så mycket när man går.

Klädkonto per månad: Jag är urusel på att köpa kläder. Jag får ryck då och då, men det brukar gå månader emellan. Uppmärksamma betraktare ser det.

Mest överskattade affär:

Mode jag aldrig vill se igen: Brat-trash. Ta av den tråkig keps! Innan jag skickar dig till Gulag!

Bästa fyllekäket: En x-stor falafelrulle. Vitlök+stark blandat.

Dansar helst till: Jag minns fredagsnätterna på klubb Indigo på Blekingska. De spelade alltid "Nu är det väl revolution på gång" med bob hund och "Varför får jag inte på mig dina blåjeans" med Kent. Det funkade då. Nu är det mest stämningen som får mig att shake that booty.

Senast gnolade: "Street fighting man", Rolling Stones.

Bästa diktsamlingen: "Sommerfugledalen" av Inger Christensen. "Ögon, Läppar" av Hjalmar Gullberg ligger bra till också. För åtta år sedan skulle jag ha svarat "Det förlorade ordet" av Bruno K. Öijer. Men det var ju då.

torsdag, december 01, 2005

Världen borde gråta över sin förlust!!!

Han satt längst fram ganska långt till höger om mig i föreläsningssalen - en kinesisk student eller forskarstuderande i ungefär min egen ålder. Jag kallar honom för BuMingBai här. Föredraget hölls av en jurist från brittiska SOAS med ett mångårigt engagemang i kinesisk familjerätt. Fokus var kring hur mäns våld mot kvinnor i hemmet skulle stävjas. Mörkertalet anses vara stort, men antalet fall anses ändå ha ökat jämfört med tidigare år. Varför? Förklaringar som gavs handlade om att kvinnor än mer i en ökande industrialisering hamnar mellan statens intressen och traditionella familjeintressen (läs: den traditionelle mannens intressen), mellan behovet av kvinnor som arbetskraft i en växande ekonomi och kvinnors traditionella ansvar i hemmet. Kanske inte så olikt vissa outtalade förväntningar i Sverige, även om få män i dagens Sverige skulle uttala dem högt. Samtidigt väldigt olikt ändå. Det är inte lika ofta man hör om misshandlande män som kastar ut sina fruar från sjätte våningen och ändå ursäktas av sina grannar och sin familj. Det är inte heller lika ofta man hör om polis som vänder i dörren när det förstår att en anmälan om misshandel rör misshandel inom äktenskapet. Eller om domare och advokater som avråder kvinnor från att söka skilsmässa och hellre försöka lösa problemen inom familjen.

Länge undvek Kommunistpartiet att införa reformer på exempelvis äktenskapslagstiftningens område (bland annat gällande skilsmässor) för att sådana reformer inte skulle uppskattas av landets bönder, som upprätthåll den traditionella patriarkala socialismen. På senare år har dock en mängd straffrättsliga lagar antagits i Kina med syfte att skydda kvinnor mot mäns våld och trakasserier. Senast just idag trädde en lag om förbud mot sexuella trakasserier i kraft. Dessvärre är det få fall som ens kommer upp i domstolarna (där majoriteten av domarna är män). Istället sker många uppgörelser fortfarande ofta privat mellan familjerna.

Som alltid när jag under de senaste åren läst artiklar om det ökade våldet mot kvinnor i t.ex. Kina kommer jag att tänka på vilka möjligheter världen går miste om genom att dessa kvinnor inte får komma till sin rätt. För ett land som Kina formas den nuvarande snabba utvecklingens riktning i hög grad av dess medaktörer. Det är nödvändigt att kvinnorna får vara med på lika villkor och skapa det framtida samhället. Det är de långtifrån idag.

Samtidigt är jag ingen hyllare av den ensamma kärnfamiljen, som utgör större delen av vår familjebild i Sverige. Jag har själv som barn under kortare tid sett storsläktens möjlighet att ge stöd och kärlek samt den varma vänskap som därigenom kan uppstå mellan människor ur flera olika generationer. Samtidigt kan en daglig kontakt även ge begränsningar och moraliskt ansvar att hålla problem inom släkten på ett ytterst osunt sätt. Går det att skapa familjestrukturer som behåller en del av fördelarna från båda extremerna?

BuMingBai var den förste att ställa frågor efter föredraget. Han undrade skeptiskt hur det kom sig att föreläsaren hela tiden utgick från att kvinnor inte hade samma möjligheter i Kina. Det kunde han inte alls förstå även om han inte ifrågasatte faktauppgifterna. Det blev dödstyst i salen efter att han ställt sin fråga, folk som viskat till varandra tystnade, stelnade till. Jag kände plötsligt en oerhörd sorg över hur långt kampen har kvar. Det är så många som aldrig kommer kunna övertygas med ord utan måste övertygas i handling. Jag hoppas innerligt att den skolning jag fått i politiskt jämställdhetsarbete i Sverige ska räcka för min framtida gärning i Asien. Förändringar kommer att ta tid. Tyvärr ser jag inte annat än att världen kommer gå miste om ytterligare många miljarder kvinnors tankar, initiativ och handlingar innan förutsättningarna förhoppningsvis ser annorlunda ut.

Veckans bloggtips

Kjell Alinge har en. Han också.

fredag, november 25, 2005

En dansk neger

Efter att serien tydligen har gått hela hösten har jag först nu upptäckt att dansk TV (DR1) har köpt in "High Chaparall"-konceptet. Jag får alltid en lite konstig känsla när jag ser samma programkoncept på en ny kanal. Allt är likadant, men ändå inte. Som Hit med sangen, som är den danska versionen av Så ska det låta. Till och med programledaren ser ut som Peter Harryson (och klär sig likadant). Fast han sjunger bättre.

Danmarks svar på High Chaparall har en lite annan inriktning. Programmet heter Negermagasinet och görs av två svarta danskar: Vincent Byakika som har rötter i Uganda och studerar journalistik, och John Zulu, som är född i Mocambique och läser historia på Köpenhamns universitet.

Programidén är följande: "Negermagsinet har brugt sommeren i USA på at opstøve gamle negerstjerner i Hollywood og besøge dem i deres egen verden." Sålunda får man träffa på Bubba Smith från Polisskolan, Coolio och Richard Roundtree, aka Shaft.

I programmet igår besöktes Spliff Star, som är en rapartist som har samarbetat med Busta Rhymes. Vincent och John bjöd på traditionell dansk julmiddag i hans hus i Los Angeles, komplett med glögg, dans kring granen (Nu er det jul igen) och mandelgave. Spliff Star rökte mycket, mycket hasch och gjorde ett sorgligt intryck. Och det hela påminde mycket om High Chaparall.

För den intresserade finns de hittills sända programmen på hemsidan. God fornøjelse!

För övrigt 1: Cirkeln är sluten. Idag gör DN:s På Stan ett fyrsidigt knäckABF.

För övrigt 2: På måndag frågar Filip Hammar och Fredrik Wikingsson ut fd lundastudenten, statsministern mm Ingvar Carlsson på Studentafton. Biljettvarning.

torsdag, november 24, 2005

En rökefri jul?

Namn och nytts Swanberg listar i dagens DN årets hetaste jultrender. Apropå rökförbudet spår Swanberg:

”Tomtebloss är en produkt som kommer starkt i år och det hänger samman med rökförbudet på krogar och kaféer. Många uppskattar att tända ett tomtebloss efter en god middag och för dem som försöker bli kvitt ovanan finns numera magnesiumtuggummin att tugga på som alternativ.”

Det spelar måhända ingen roll vad staten släcker. Folket hittar alltid nya saker att tända på.

onsdag, november 23, 2005

Hot spot Kalmar

Många kalmariter slutar vara kalmariter när de tar studenten. Då flyr de till Lund, Stockholm eller London för att få andas och utvecklas. Kalmars enda indieklubb hette länge klubb ’Bored’.

Varför? Jo, för att innovation i Kalmar är att köpa in 5000 bjällror á 1,20 riksdaler för att de kommunanställda ska pingla på varandra när kollegan gjort något bra. Därför.

Någon som känner sig manad att styra upp den stan?

Personer är det politiska

Jag och mina glada kamrater S och P skriver en uppsats om stadsbyggnadsprocesser och av naturliga skäl hämtar vi våra case på nära håll. Forskarbyn Ideon är ett av fallen och idag fick vi brådstörtat bege oss ut till en viss före detta rektor på Lunds universitet eftersom han skulle slänga sitt bakgrundsmaterial till en bok om Ideon som han skrev för några år sedan, hopsamlat under några decennier.

Det är tacksamt att prata om händelser som ligger långt bak i tiden. Pensionärer kan vara så mycket mer uppriktiga än folk som står upp till halsen i nuet. Professor W. överlämnade glatt hundratals dokument; intervjuer, minnes- och dagboksanteckningar, protokoll, brev.

Jag bläddrade hastigt igenom en bunt och hittade ett brev från dåvarande rektor Nils Stjernqvist till Olof Palme hösten 1982. Det började "Broder! Välkommen tillbaka som regeringschef!" och fortsatte med en önskan om att den dåvarande landshövdingen i Malmöhus län borde få sitt förordnande förlängt med ett år, eftersom man var mitt uppe i ett viktigt samarbetsprojekt (som skulle leda fram till Ideons grundande).

Svaret kom snabbt. "Broder! Hörjel har fått sin förlängning. Jag kommer gärna ner vid tillfälle."

En annan rolig grej, från minnesanteckningar efter en intervju: "NN går inte att prata med, den vägen är stängd. Han är med i samma jaktlag som Peter Honeth." Hihi.

PS: Pelle Rödin är tillbaka med Utbildning med klass. Missa inte det.

måndag, november 21, 2005

Globaliseringen, inte den förda politiken

DN (och andra) skriver om General Motor's varsel av 30 000 amerikanska industriarbetare.

Jag har ofta diskussioner med kompisar och släktingar om arbetsmarknaden i Sverige och globaliseringen. Vissa av dem fördömer regeringens (om man ska vara ärlig, alla västregeringars) satsning på utbyggnad av högskolan som ett medel att bekämpa arbetslösheten när miljontals jobb för okvalificerad arbetskraft flyttar eller försvinner. De tycks tro att det finns sätt att behålla industrijobben i Sverige. Tullar, lägre löner, flexibel arbetsrättslagstiftning, satsning på lärlingssystem, you name it.

Men jag tror inte på det. Spöket som går genom Europa (och USA) heter globalisering, och det innebär att industrijobben försvinner och ersätts med jobb i servicesektorn. Sverige och resten av Europa har inget att vinna på att adaptera en USA-amerikansk arbetsrättslagstiftning med lägre löner, svagare socialförsäkringar och maktlösa fackförsäkringar. Vi ska (för att vara lite partilojalt klyschig) möta förändringen med kunskap, inte med lägre löner.

Weiter so.

Uppdatering: Erik Thalin replikerar på detta inlägg och menar att framtiden kommer att präglas av arbetslöshet, desperation och välutbildade äldrevårdare. Han har fel, vilket jag upplyser honom om.

onsdag, november 16, 2005

Men vem kan säga vad som kommer sen?

Mikael Wiehe kom till kafé Athén igår, inbjuden av LSSK, ABF och AF, för att prata om politiken bakom musiken. Politiken i Wiehes fall är ganska bekant; en klassisk marxistisk analys av världen som formades under 70-talet och som inte har genomgått några större förändringar. Wiehe var på gott humör och fördömde glatt borgare, såssar och till och med vänsterpartister för deras målmedvetna nedmontering av välfärdsstaten de senaste tjugo åren.

Det satt förmodligen inte så många liberaler i lokalen; de borde åtminstone ha opponerat sig när Wiehe började skämta om att efter majoritetsbeslut hänga vissa borgare i närmaste lyktstolpe, eller när han berättade att Per T Ohlsson är så kolerisk att han en dag kommer att bli så arg att han (förhoppningsvis) får hjärtslag.

Riktigt hett om öronen fick Wiehe det först när han förklarat att han tycker att den svenska vänstern har 'sexualiserats' och snöat in på fel saker. Genusvetenskap och queerteori är trams och flum, menade Wiehe, vilket fick en rad upprörda genusvetare i lokalen att gå till attack.

Till slut kvarstår: min beundran för Mikael Wiehe har inte så våldsamt mycket att göra med hans gubbvänsteråsikter. Jag håller inte med honom om att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är viktiga. Jag håller inte med honom om att Sverige är ett land i ständig kris och misär som behärskas av ett gäng samvetslösa rövarkapitalister under de hycklande såssarnas ondskefulla överinsyn.

Min beundran för Mikael Wiehe grundar sig i att jag tycker att han är en av det svenska språkets största poeter genom historien. Och det är inte alltid lätt att behöva upptäcka att ens favoritförfattare, konstnärer, fotbollsspelare eller, visst, politiker, har åsikter eller personlighetsdrag man inte alls delar eller ens kan acceptera. Men det får gå ändå.

torsdag, november 10, 2005

Och ännu en till listan...

Zibbo hörde av sig och ville vara med i bloggrollen. Det går bra, dels för att det är en Lundablogg, dels för att jag aldrig stött på en blogg som koncentrerar sig på klistermärken ute på stan. Kul!

onsdag, november 09, 2005

Embryo gör comeback

...och ger den bästa svenska kommentaren till kravallerna i Frankrike.

Sån är han men sån är inte vi

Medan jag väntar på tillfälle att kunna lägga vantarna på Göran Sonnevis nya diktsamling Ocean bläddrar jag lite i hans förra, Mozarts tredje hjärna. Sonnevi är en av mina absoluta favoriter. Även om det låter banalt kanske jag kan säga att det har att göra med att han kan vara personlig och tala om de stora sammanhangen samtidigt. Plus att jag gillar hans sätt att koppla ihop teoretisk fysik och matematik med lyriken. Sonnevi är också gammal lundensare (rubriken är hämtad från hans q-vers i Lundagård). Jag fastnar för en dikt som kan kännas lite otypisk för Sonnevi; här finns inga grekiska uttryck, inga ord om krig och folkmord, ingen musik, inga matematiska facktermer, ingen kabbala.

Jag vet inte heller
var jag är
sa jag, när du sagt
att du inte visste
Då började du gråta
Som om sorgen och ångesten var
det enda verkliga
den enda platsen
för livet

Sedan sa du
att jag i alla fall inte var
så ledsen
Jag sa
inte emot

För vi vet
ingenting
om varandras natt
om varandras mörker
om varandras stjärnor
mörkt gnistrande

tisdag, november 08, 2005

Nya länkar

Det har blivit lite tid över och jag har passat på att redigera i bloggrollen.

Vi säger adjö till Pelle Rödin och Diagnos i väntan på deras eventuella återuppståndelse. Ni är alltid välkomna tillbaka!

Vi säger tjenixen till Vänstra stranden som har den goda smaken att stå till vänster politiskt och gilla spårvagnar. Ett hejsan också till Olof Hallonsten, Petter Duvander, Lundabloggare, och Jens Petersen och Johan, Lundabor i japansk exil.

måndag, november 07, 2005

L A får spårvagn

Jajamensan, N Y Times skriver om den senaste trenden i bilsamhällets huvudstad - kollektivtrafik. Om jänkarna har börjat starta upp nya spårvagnslinjer så är det bara att luta sig tillbaka. Då är det en global järnlag.

Om tre år vill jag kunna ta trikken från Konserthuset till Södervärn.

söndag, november 06, 2005

Eldorado på FM-bandet!


Hurra! Kjell Alinges underbara Eldorado, som har fått nöja sig med webbsändningar den senaste tiden, kommer tillbaka i den "riktiga" radion. Enligt programmets hemsida kommer Eldorado from 16 januari att sändas torsdagar i P2.

För övrigt: eder ödmjuke tjänare bloggar med ojämna mellanrum på Motallians, där jag de senaste dagarna utan framgång försökt övertyga mina meningsmotståndare om att det faktiskt finns kristdemokrater som anser att homosexualitet är onaturligt. Ibland undrar man varför man håller på.

Till sist: studentsossarna i Uppsala, Laboremus, har utnämnt 6 november till Tage Erlander-dagen i viss konkurrens med Gustav Adolf-firandet samma dag. Alltså: hipp hurra för Tage. Han krigade inte så förbannat.

fredag, november 04, 2005

Bloggdöden revisited

Jag har skrivit tidigare om bloggdöden (som så många andra). I en artikel i Dagens Media utmålas höstens bokmässa som den största anledningen till i alla fall Diagnos' död. Björn af Kleen får en hård och möjligen orättvis behandling.

Tach chadie för tipset.

torsdag, november 03, 2005

Paggan, tentan

Sitter i tentakoma; har fått en uppgift som går ut på att beskriva grunddragen i den svenska förvaltningen, några utvecklingslinjer och dess utmaningar för framtiden - deadline är midnatt ikväll, totalt 24 h skrivtid. När jag går för att handla Hustler (Red Bull-kopian, inte tidningen) och choklad på Netto ser jag Metros löpsedel: Vittnen såg Pagrotsky planka in på KB. Det är nåt med den mannen. Skägget han har skaffat sig på sistone. Hans förmåga att sprida pikanta rykten omkring sig (otryckbara till och med på en blogg dessvärre). Det är nåt med den mannen.

Jag återgår hastigt till mina formuleringar om utvecklingen av tjänstemannarollen i statsförvaltningen.

onsdag, november 02, 2005

we are family

En kongressvakts betraktelser

Att befinna sig på en S-kongress är en varm upplevelse, i alla fall för en partimedlem. Och det trots att Stig Malm gnäller över den kyliga hangarplenisalen. Det är ju så många bekanta här. Gamla vänner återses och nya bekantskaper görs. Lägg till den politiska glöden hos ombud och volontärer. Mässan har förvadlats till en reaktor, driven av sosseuran.

En och annan som man inte har sett på länge har lite mer bråttom nu, en annan uppsyn. Ett annat skägg. En ny dräkt. De har blivit lite viktigare, kommit lite längre upp i hierarkin. En nickning istället för en kram. Men de är undantag och det är mänskligt att elitista sig lite ibland. Att jobba på departement är för ju för många som att få ett skivkontrakt. Coolt.

De flesta har tid, tar sig tid. Även statsråden. Jag byter några ord med Bosse Ringholm om senast i Lund när han talade på kafé Athen. Bosse gillade eftersitsen på O'Vesuvio bäst.

Klockan 16.30 på tisdagen föreslås att talartiden ska utökas från två till tre minuter. Det blir ett jäkla liv i salen. Talartiden får ligga kvar på två minuter. Jubel. Talmannen förvånas: ”aldrig har jag varit på en kongress där ombuden jublar när deras talartid kortas, men ok…”
Ombuden visar sig dock nog så debattvilliga när föräldraförsäkringen kommer upp. Och natten innan när de aldrig ville tystna.

Trehundra volontärer arbetar för att kongressen ska vara möjlig. Fantastiska människor, fantastiska gräsrötter. Det viktigaste är kanske inte alltid själva arbetsinsatsen, utan att alla är med. Att vi alla är här, är tillsammans. Är en del av rörelsen. Ombuden gör vågen inne i kongresshangaren.

Möjligen en mer märklig upplevelse för en utomstående. Aron från Flamman känner sig utanför. Klagar över att ingen vill prata med honom. Istället försöker han pumpa Lisa från Avantgarde på skvaller. Och för den som vill ha riktigt skvaller hjälper det ju knappast att läsa bloggarna. Kanske för att det hemliga skvallret förs på de hemliga bloggarna?

Avslutningsvis: när man på kongressen upplever den samlade mängd politiska övertygelser och den samlade mängd energi och vilja som finns bland ombud och aktiva att förändra Sverige och världen till något bättre, då förstår man att SAP är ett kraftpaket som kan och vill vinna valet.

Rockslusk i Partiets tjänst, del 6

Så var då kongressen över för min del. Tentor ska skrivas, rapporter ska lämnas in. Gårdagen avslutades med redaktionsmöte för erlanderbrigaderna i Savoys bar bland ombudsmän, en förvirrad affärsresenär och Stig Malm.

I volontärstyrkan har jag varit ganska ensam om att vara ung. Nästan alla andra volontärer är över 55. Det är stadiga gräsrötter, gamla trygga malmöitiska arbetare som ställer upp när partiet kallar. Skillnaden mellan dem och de unga politiskt sakkunniga på departementen, pressfolket etc är enorm. Det gamla folkrörelsepartiet och det nya valrörelsepartiet finns här sida vid sida.

För övrigt: efter skvallret om Bosse Bernhardssons hållning i föräldraförsäkringsfrågan framgår det att Bosse ingalunda är särskilt patriarkal, att han faktiskt hade tänkt rösta för s-kvinnors förslag och att SMS-et från Yvonne bara var för säkerhets skull.

Och "kompromissen"? Tja, kampen börjar nu.

tisdag, november 01, 2005

Rockslusk i Partiets tjänst, del 5

"Redaktionsutskottsbluffen" i föräldraförsäkringsfrågan upprör många. För att avväpna frågan har texten hänskjutits till redaktionsutskottet, som ska skriva om texten. Efter att partistyrelsen vägrat gå med på ens den urvattnade kompromiss som erbjöds. Det sägs väga extremt jämnt i frågan, och tanken från partistyrelsens sida lär vara att slänga in frågan sent i kväll eller tidigt imorgon, när ombuden inte kommer att vara tillräckligt vakna för att sätta hårt mot hårt.

Fast det kanske inte hjälper. Efter att Göran Persson gick ut och förklarade att han tänker IGNORERA partikongressens beslut om den föreslår en tredelad föräldraförsäkring kan han faktiskt få vågskålen att väga över till kvoteringsförespråkarnas fördel. Ilska är en viktig politisk drivkraft.

Annars har regnet fallit hela dagen över Malmö.

Rockslusk i partiets tjänst del 4

Föräldraförsäkringen. Ryktena går. Folk springer in och ut ur mötesrum. En bekant väser "Skåne tänker rösta mot en förändring". "Va! Är det Bosse [Bernhardsson, ombud från Lund]? "Ja, det skulle inte förvåna mig. Han är så patriarkal!" Den bekante springer iväg.

Två minuter senare kommer den bekante tillbaka: "Jag har pratat med Yvonne [Bernhardsson, Bosses hustru]. Hon vill att Bosse ringer henne omedelbart."

Rockslusk i Partiets tjänst, del 3

Kom hem strax före fyra i morse, fick lift med Yvonne Bernhardsson. Några korta förmiddagsrapporter:

En snubbe från Preem har ett mindre välbesökt föredrag. Birgitta Dahl vänder ryggen till.

K G Bergström ser ut att må illa. Han skvalpar runt med sitt pappmuggskaffe.

Pär Nuder har ingen power tie idag.

Dagens stora spänningsmoment är föräldraförsäkringen. Det går lösa rykten om att det har förhandlats hela natten. Vi får väl se.

Rockslusk i Partiets tjänst, del 2

Kongressförhandlingarna sjunger på sista tampen. Tillväxt och infrastruktur avhandlas. Stig Malm är så trött att han måste gå omkring hela tiden för att inte falla i sömn. Ett ständigt tvärdrag i kongresshallen har gjort att merparten av kongressombuden redan hämtat ut sina ytterkläder (samt hattar; jag har misstänkt länge att herrhatten är på väg tillbaka).

Tidigare i kväll gick studentförbundets kampanj för förbättrade ekonomiska villkor för studenterna (höjt totalbelopp, 50% bidrag, ni vet) totalt på röven. Det sitter lite för många 40-talister där inne för att det ska bli nåt av såna frågor. Av samma anledning misstänker jag att det inte kommer bli några fler pappamånader imorgon. Utökad äldreomsorg till köttberget går däremot an, det förstår man ju.

Och slutligen lämnade folkhälsominister Morgan Johansson kongressen för några timmar sedan och bekräftade ryktet att han inte skulle ha sovit i på sitt hotellrum i går natt. Morgan hade tillbringat natten hemma i Lund istället.

måndag, oktober 31, 2005

En rockslusk i Partiets tjänst

Eders ödmjuke har för närvarande paus från sitt värv som volontär på partikongresen i Malmö. Medan Eric Sundström pratar med Inger Segelström om EU-frågor (Eric verkar väldigt trött - hans one-liners kommer slentrianmässigt) kommer här några snabba intryck från dagen. Utan eftertanke, utan analys. Som en bra kongressblogg ska vra.

Kleider machen Leute, heter det på tyska, men jag kan inte säga så mycket om kändisarnas karaktär på kapporna och rockarna som jag artigt hänger in i garderoben. 13.15 hämtar Ola Rask ut en svart täckjacka. Det tar ganska lång tid för honom att hitta sin bricka, eftersom samtliga hans kavajfickor flödar över av skrynkliga små papperslappar.

14.30 demonstrerar MUF Malmö utanför Mässans entré. De är ungefär tjugo stycken och har stora banderoller med texter som "Revolution - Sverige är ett socialistiskt land", "Fler poliser, färre sossar" etc. Tidpunkten är illa vald, eftersom alla är inne i kongresshallen för att se Göran Persson väljas om som partiledare. Det är bara jag och ett halvdussin andra som står ute och röker, som får se begivenheten.

Om MUF:arna hade vetat hur man gör när man demonstrerar, hade de sett till att göra hål i sina banderoller för vinden. Nu tycks de från där jag står sakta blåsa åt vänster.

När kongressen säger nej till pigavdraget sitter jag tillsammans med Lotta Ljungquist, vice på SFS, och Martin Wahlén från SFS styrelse och applåderar. Lotta kommer omedelbart på sig och ber om ursäkt för att hon applåderat en fråga där SFS inte har en åsikt.

När Thomas Östros håller sitt inledningsanförande om vikten av att satsa på utbildning och forskning ser jag hur Helle Klein först mycket noggrant granskar expressen.se och därefter skriver ett blogginlägg.

Vid 17-klippet smiter jag in för att äta middag (innan jag återgår till rocksluskeriet - sent pass idag) hör jag Stikkan Ljunggren med emfas säga till Barbro Holmberg: "Fortsätt kämpa!". Jag får aldrig reda på vad kampen gäller.

FÖR ÖVRIGT säger ryktet (i form av Erlanderbrigadernas egen Tomas) att Björn von Sydow är en jävel på riverdance (tydligen manifesterat under studentförbundets 15-årsjubileumsfest i lördags).

Och ni kan vara lugna, Pär Nuder HAR sin röda power tie på sig.

torsdag, oktober 27, 2005

Tyskland: Skattehöjningsfest

Nu när uppmärksamheten kring Tyskland har försvunnit efter valet, kan det vara på sin plats att påminna om att det fortfarande är Gerhard Schröder som är kansler i en röd-grön regering.

SPD och CDU/CSU befinner sig nämligen fortfarande i koalitionsförhandlingarna och kommer så göra i några veckor till. Det är mycket som står på spel. Parterna är i det närmaste exakt jämbördiga styrkemässigt - det skiljer bara fyra mandat mellan SPD och unionen i förbundsdagen.

Det jag har förutspått är att den nya regeringen kommer att föra en politik som när den inte kommer att vara handlingsförlamad istället kommer att vara impopulär. Frånvaron av en riktig opposition kommer vidare att ta sig uttryck i kraftigt ökade väljarsympatier för liberalerna, de gröna och vänsterpartiet. I värsta fall kommer den utomparlamentariska oppositionen att radikaliseras, precis som på 70-talet med rena terroristgrupper.

En sak är partierna i den stora koalitionen överens om, och det är att de av Schröder initierade reformerna av välfärdssystemen och statens dåliga ekonomi kommer att fortgå och intensifieras. Den plågsamma vandring som Sverige fick utstå under ett 90-tal av massiva nedskärningar inom hela den offentliga sektorn har Tyskland fortfarande framför sig.

Före valet talade CDU/CSU om att höja momsen, vilket SPD kraftigt motsatte sig. En momshöjning slår ju nämligen hårdast mot de fattiga. Socialdemokraterna förespråkade istället skattehöjningar (främst för de rika) som ett medel att få ordning på statsfinanserna.

Gissa vad de har kommit fram till i sina samtal? Enligt en artikel i Financial Times Deutschland ska de BÅDE höja momsen OCH införa en värnskatt (Solidaritätsausgabe). Mycket smidigt. Jag väntar med spänning på hur ett helt regeringsprogram baserat på både och-principen kommer att se ut.

re:designkluster davidshall

Mailade för att beställa en ny, svart torsotröja (ja, jag är torsonörd) häromnatten. Klockan 00.58 svarade en nattarbetande Anna på Lollopard: ”vi öppnar en ny butik vid Davidshallstorg i dagarna. Lägger undan en tröja till dig. Det blir ju billigare…”

Sagt och gjort. Efter en snabb vända på Konsthallen (Ölandsallvarminimalism möter nära-döden-upplevelse) kom jag och en vän till Davidshallstorg. Utanför Lollopard stod en massa dyra barnvagnar parkerade. Inne i den spackeldoftande lokalen drack gästerna, mest designmammor i 35-årsåldern, premiärdrinkar medan deras polarn o pyret-randiga barn knaprade chips. I hörnen stod multi-kulti -pappor som sig bör.

Tröjan blev bra men det intressanta är Lollopardbutikens placering: Davidshallstorg verkar återta sin roll som en plats för design-/andrahand-/retrobutiker. Det tillsammans med att torgmiljön ska uppgraderas (bl a ska parkeringsplatserna lokaliseras under markytan- äntligen!) gör att Davidshallstorg är en stark bubblare på min lista över intressanta Malmöplatser.

måndag, oktober 24, 2005

Bo01 to the people

Höstvindar kring Turning Torso och jag minns förra söndagen i Västra hamnen. Drack billigt och gott ta-med-kaffe från trevlig pizzeria på Bo01-området. Satt på designat stenblock och såg vacker solnedgång över Öresundsbron. En hel del människor i omlopp. Ett gäng dröjde sig kvar på en uteservering, en pappa lekte med sin dotter, några kärlekspar, flera människor som fotograferade med sina digitalkameror.

Släntrade så småningom hemåt. Kom bort till den öppna platsen mellan Espresso House och trappan med en massa vattenkranar. Här var det folktomt. Dock: fem stora, offentliga skräptunnor i vackert gjutjärn står utplacerade symmetriskt. Det var som en installation. Alla fem tunnor var överfulla av slängda pappmuggar och små påsar, alla med Espresso House-loggan på. Det måste ha varit kompakt med folk på platsen tidigare på dagen. Espresso House har en stor uteservering, den räckte inte. Tunnorna vittnade om platsens popularitet. Jag önskade att jag också hade en kamera med mig.

Det är glädjande. Trenden att stadens människor erövrar det offentliga rummet kring Bo01 fortsätter. När får vi se loppmarknad och boklådor?

Fler bilder från Västra hamnen här.

torsdag, oktober 20, 2005

Svensk i England dissar Sverige, dissas av engelsmän

I en ytlig och därför trevlig och lättläst artikel i Guardian (eller ja, egentligen är det en blogg, men det är ju en artikel)talar Kjell Nordström från Handelshögskolan i Stockholm om den eviga dikotomin gamla Europa, nya USA, och menar att USA:s framgång i huvudsak bygger på förmågan att ta tillvara kompetens från immigranter. De nordiska ländernas ekonomiska framgångar förklarar han med att dessa tar tillvara den kvinnliga kompetensen på arbetsmarknaden.

Allra intressantast är kommentarerna till artikeln, som lustigt nog till stor utsträckning går ut på att hylla den svenska modellen.

måndag, oktober 17, 2005

Apologi för NEK:en

En av mina gamla lärare i nationalekonomi, Andreas Bergh, tar tjuren vid hornen och försöker faktiskt ta kritiken mot ämnet på allvar. I en kort och allmänt lättfattlig artikel försöker han bemöta några av de vanligaste irritationsmomenten i nationalekonomisk teoribildning (som att nationalekonomer ägnar sig åt nyliberal propaganda, ignorerar det faktum att grundantagandena i modellerna är absurda, och tror att det blir mer vetenskapligt för att man ritar en graf).

En av de saker som jag irriterade mig mest på under mina tjugo poäng var den totala frånvaron av konkurrerande perspektiv. En delkurs hette "Mikroekonomi". Vi hade en kursbok. Den hette "Microeconomics". I den var allt frid och fröjd och inget gnäll om att ingen någonsin sett en perfekt fungerande marknad i verkligheten.

Denna irritation förenar mig med många samhällsvetare och humanister (men inte med människor som går civilekonomprogrammet, vilket Bergh också konstaterar). En bekant till mig som hade varit mentor på Nationalekonomi A på Ekonomihögskolan i Lund var övertygad om att det i Statsvetenskap A ingick fem poäng "Hata nationalekonomi". Han fick det intrycket när han träffade studenter på Pol. Mag-programmet, som i Lund vanligen läser just statsvetenskap första terminen och nationalekonomi den andra.

Jag får känslan av att insocialiseringen i ett vetenskapligt paradigm går väldigt fort. Jag antar att detta kan visas i en graf som förklarar att nyttan av att tro att världen är beskaffad på ett visst sätt ökar med andelen potentiella arbetsgivare som tror samma sak.

För övrigt: Bergh gör ett bra jobb. Artikeln borde delas ut till studenter på A-bivån i Nationalekonomi (även blivande civilekonomer) och byggas ut till en fullskalig debattbok. Fast jag köper fortfarande inte hela paketet.

onsdag, oktober 12, 2005

Bloggdöd i radio

Idag mellan kl 15.30 och 16.00 på Radio AF, Lunds studentradio, kommer jag och Gabriel Stille att diskutera bloggdöden och vad man kan göra istället för att läsa bloggar.

99.1 MHz om ni bor i Lund, annars på http://www.radioaf.com.

Uppdatering: Här kan man lyssna på diskussionen. 30 minuter in i klippet.

måndag, oktober 10, 2005

2005 går mot sitt slut

Våren och sommaren 2005 var en tid när antalet bloggar i Sverige växte från något tiotal till obegripliga tio tusen (som jag läst någonstans). En sådan vansinnig expansion måste naturligtvis leda till utmattning. Nu droppar de av, en efter en. Några av mina favoriter som lämnat in: fruktstund, embryo och nu (igår) diagnos.

Bloggandet kommer under återstoden av året att minska drastiskt. Både i etablerade media och bland privatpersonerna. Det är som när personliga hemsidor blev det nya nu i mitten av nittiotalet och alla plötsligt kunde visa upp sin bil, sin hund och sina två söta barn för en miljard människor. KB:s Internetarkiv kommer att säga våra efterkommande mycket om det svenska sekelskiftet.

Jag hade tänkt skriva om "Sånt händer", pjäsen om Irakkriget som jag såg på Intiman i lördags. Om att vi kan få veta vem som ska bli förbundskansler i eftermiddag. Om att den första svenska boken om Sprawl just har kommit ut på Symposion. Om att jag hittade Verner von Heidenstams Nya dikter i förstaupplaga från 1915 för 12 spänn på Erikshjälpen. Men jag hinner inte. Det säjer jag nu, yo.

onsdag, oktober 05, 2005

Florida hyllar sosseriet

"The creative economy left to its own devices is an incredibly unequal economy. It is far more unequal than the industrial economy.

A hundred years ago when the industrial economy emerged, it created great wealth and great productive potential, but all of that money went to the robber barons and their immediate managerial elite. But what we did over the course of the 1930s and 1940s is we oiled that industrial engine with Labour parties and social democratic parties and Franklin Delano Roosevelt here. We said that workers too could participate in that and gain income and have better jobs and see their working conditions improve and their work days shorten.

We need the same kind of thing with the creative economy. Look at London, look at San Francisco. There is a creative elite alongside an increasingly impoverished population of people toiling to conduct service work. Left to its own devices and market mechanisms, the creative economy will not solve this problem. That’s why we need political leadership. But, you know what, we don’t have it."


Den amerikanske inne-ekonomen Richard Florida, författare till "The rise of the creative class" talar i brittisk radio och, tja, diggar välfärdsstaten.

Från: ”Current affairs” 040429, BBC Radio 4 (transcript)

no Coke

Blå linjen en sen kväll på väg hem från Dovas, Kungsholmen. Hade sällskap av en stor tuff vänsterkille, vi kan kalla honom Paul. Vi var nog ganska fulla båda två. Han höll en lång, arg föreläsning för mig om hur överklassen omedelbart måste krossas. Jag hade råkat säga att somliga faktiskt föds in i den övre klassen, kanske vi borde ge åtminstone dem en chans? – Nej, tyckte Paul. Ingen pardon. Överklassen måste krossas och det nu. Paul spärrade ögonen i mig och hytte med fingret. ”Och vem är du, egentligen?” Frågade han mig argt. Tja.

Den kvällen är flera år sedan nu. Nu åker jag sällan blå linjen. Nu cyklar jag hem från Brogatan i Malmö istället. En öldimmig kväll för ett tag sedan träffade jag på Paul på Brogatan. Samma stora, tuffa vänsterkille. Nu i Malmö. Paul stod och talade om hur fantastisk hans nya iPod var. iPod? Vänster-Paul? Jag kunde inte låta bli. Nu var det min tur att hålla en berusad föreläsning. Ibland måste man välja sida. Jag vägrar skaffa en iPod. Det är ren konsumtionshets förpackad i ett glättigt, slipprigt skal. De vita sladdarna lyser som strypsnaror kring identitetsshopparna.

Ok, jag gillar snygga sneakers även om min shoppingfantasi sällan sträcker sig bortom Converse. Men iPod, där drar jag min gräns för hur lurad jag kan tänka mig att bli. Så mycket betalar jag inte för en logga.

Jag och en vän, Gabriel, har ingått en pakt: aldrig mera konsumera Coca Cola-produkter. Den som bryter pakten får ett rapp. Jag tror inget är sagt om hur länge pakten ska gälla men jag antar att det är för evigt (Gud, vad jag saknar Coca Cola ibland).

Ingen iPod. Ingen Coca Cola. Löjligt? Naivt? Kanske. Men det känns rätt. Dessutom finns ju iRiver och Cuba Cola. Och Paul: vem är jag? jag är ingen iPod-snubbe i alla fall.

måndag, oktober 03, 2005

Ny sosselänk

Just det, en ny sossebloggare har också kommit upp. Tony Johansson är en gammal klubbkamrat från LSSK. Vänstersosse, kompromisslös och inspirerande även när jag inte själv håller med.

Nya, lokalpatriotiska, länkar

På prov kommer jag att samla några länkar under rubriken Lundabloggar här till höger. Om det känns meningslöst kommer de att tas bort efter ett tag. Jag menar, varför skulle någon få för sig att samla Stockholmsbloggar? De har på ytan ingenting gemensamt mer än att de skrivs av personer bosatta i samma stad som jag. Eller? Nästan alla har koppling till universitetet som studenter eller lärare och nästan alla är, öh, mer eller mindre socialliberala. Och hemstaden dyker då och då upp i betraktelserna.

Kort genomgång: Karim Andersson är teknolog och studievägledare (och gammal kompis/kollega) som skriver om utbildningsfrågor. Jonas Bergenudd är snart färdig arkitekt som bland annat startade upp FramFab en gång i tiden. Han skriver om urbanitet och nätverkssamhället. Andreas Bergh har undervisat mig i nationalekonomi och är välfärdsforskare. Diagnos är en före detta spalt i tidningen Lundagård som skrivs av tre journalister. Mycket kulturelitsskvaller. Andreas Ekström är kulturreporter (och fd studentreporter) på Sydsvenskan och skriver mest pressrelaterade saker.

Johan Folin är en bekant från studentradion. Gustav Holmberg arbetar på Forskningspolitiska institutet och är veteran i bloggosfären. Thomas Lennartsson är nästan civilingenjör och skriver mycket om insnöade tekniska saker jag inte förstår. Stefanie Müllers blogg heter Nästa Bandhagen, fast hon bor numera i Lund. Bloggen utgörs till största delen av länkar. Schmut görs av Lisa, vars efternamn jag inte känner, och har ett blandat innehåll. Erik Thalin studerar statsvetenskap (i likhet med mig själv) och skriver mycket om politik. Tropic of E, slutligen görs av Elin (efternamn okänt för mig) som är litteratur- och genusvetarstudent.

Många killar. Få tjejer. Som det brukar vara. Lund är litet och jag har träffat alla utom fyra av bloggarna.

lördag, oktober 01, 2005

Rösta på Caesar


Tyskar har så roliga namn. Erwin Teufel är till exempel regeringschef i delstaten Baden-Württemberg. Teufel betyder djävul. Om man tycker det ligger lite åt det satanistiska finns också en läkare med namnet Armin Hassdenteufel (hata djävulen). Här kan man hitta en lista över skojiga saker som tyskar heter.

Men vilken förälder kan komma på att döpa sitt barn till Caius Julius Caesar? Caius J. Caesar sitter i förbundsdagen för CDU och är just nu i hetluften eftersom han tack vare Tysklands oerhört komplicerade valsystem kan komma att mista sin plats på grund av att CDU kan komma att vinna i en helt annan valkrets, i Dresden, där valet fick skjutas upp på grund av att en kandidat råkade dö kort före den ordinarie valdagen.

Låter det snurrigt? Det enda du behöver komma ihåg: Rösta på Caesar! Det gick ju så bra förra gången.

fredag, september 30, 2005

Dagens i-landsproblem: tidningar


Det är klart att det sitter en reklam nej tack-skylt på dörren. Men hjälper det? Nädå. När man kommer in i lägenheten är det högar av papper överallt. Det är tidningsdiarrén som flödar över golv och möbler.

Dagstidningarna är värst. Jag har fallit till föga igen och börjat prenumerera på Sydsvenska Dagbladet Gnällposten igen. Om de nu ändå har verklighetsmonopol på Malmö-Lund-området är det väl bara att suga i sig. Och så kan man ju alltid hånskratta åt Per T Ohlsson. Men tack vare det nya gratissamhället kommer DN också (ni vet, ge bort tre månader gratis) och Dagens Industri (nån vill att jag ska läsa den, det känns obehagligt). Tre dagstidningar alltså. Varje dag. Sju dagar i veckan.

Och mer då? Ordfront kommer punktligt en gång i månaden (jag försökte säga upp den, men det misslyckades tydligen, och i senaste numret skriver Ola Wong om det misslyckade biståndet till Sri Lanka efter tsunamin, så det kanske kan bli bra ändå). Lundagård naturligtvis, eftersom jag själv skriver i den är det ett måste. Libertas och Frihet kommer av bara farten.

Lön & Jobb är HTF:s medlemstidning, och eftersom jag pluggar får jag Studentliv också. Läser båda flyktigt. Vår bostad läser jag knappt sedan Jan Myrdal slutade skriva vinkrönikor. En mig närstående person är både med i HSB och Hyresgästföreningen, så det kommer två ex av den.

Samma närstående person får hem Social Politik, Socionomen, Kyrkans Tidning, Akademikern (SSR:s tidning), Bon, Hus & Hem och Barn, som ges ut av Rädda barnen.

Det ger ju sig självt. Det är ohållbart. Här har man sett fram emot det papperslösa samhället och så upptäcker man att man personligen står för en fotbollsplan urskog i veckan.

Men vet du vad jag gör när jag vill skämma bort mig? Då köper jag Der Spiegel.

tisdag, september 27, 2005

Reinfeldt och argumentationen

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg föreslår idag på DN debatt skärpt kontroll av arbetslösa och sjukskrivna som alternativ till att sänka ersättningsnivåerna. Enligt artikeln riktar sig förslagen främst till de andra partierna i alliansen, som inte vill sänka ersättningsnivåerna lika mycket som moderaterna.

Här ska bara lyftas fram några delar ur argumentationen.

1) I artikeln anges att

“kontrollen [i ersättningssystemen] är bristfällig. I Sverige är det få personer som får sanktioner på grund av att regelverket inte efterlevs.”

Här påstås det alltså att många människor bidragsfuskar, eftersom kontrollen inte fungerar. Argumentet för detta är att det är få som åker dit. Tanken är alltså att lagen inte tycks fungera eftersom alltför få döms för brott mot den. Det är inte ett giltigt argument.

2) Om Reinfeldt och Borg hade kunnat komma med empiriska belägg för att fusket är omfattande, hade det varit i sin ordning. Tyvärr existerar inga tillförlitliga undersökningar, som bland annat framhålls i Uppdrag Gransknings program om bidragsfusket. Istället jämförs i artikeln antalet som får beslut om sänkt arbetslöshetsersättning i Sverige med andelen i några andra länder:

“Internationella jämförelser är komplicerade, men forskningen ger vid handen att sanktioner används i betydligt högre grad i andra länder än Sverige.I Belgien, Kanada och Danmark är det cirka 5 procent av dem som erhåller arbetslöshetsersättning som drabbas av en nedsättning.I Finland, Norge, Storbritannien och Australien är det cirka 10-15 procent, medan motsvarande siffra för USA och Schweiz ligger på över 40 procent.”

Här tas ingen hänsyn till skillnader till utformningen av de olika ländernas socialförsäkringssystem, såsom ersättningsnivåer, ersättningens längd, vilka som är berättigade etc. Dessutom spänner siffrorna på hur många som får beslut om sänkt ersättning från en tjugondel till nära hälften. Vad man har bevisat med det är inte att bidragsfusket i det svenska systemet är av en viss omfattning; bara att världens länder skiljer sig åt på många punkter. Det är inte ett giltigt argument.

3) I slutet av artikeln hävdas att de skärpta kontrollerna

“återupprättar arbetslinjen och därmed kan både trygghet och välfärd säkras.”

Strax före detta skriver Reinfeldt och Borg dock att

“det måste vara möjligt att beräkna direkta budgeteffekter om kontroll ska kunna ersätta ökade självrisker som finansiering av reformer.”

Om man läser resten av artikeln framgår det att man med “ökade självrisker” menar sänkta ersättningsnivåer och med “reformer” menar skattesänkningar. I klartext menas alltså att en ökad kontroll måste innebära att man hittar fler bidragsfuskare och därmed kan sänka utbetalningarna av ersättning i socialförsäkringssystemen för att möjliggöra skattesänkningar.

Om det skulle visa sig att folk inte fuskade i den utsträckning som moderaterna beräknar, skulle kontrollen således vara meningslös, eftersom hela poängen med förslaget är att finansiera skattesänkningarna, inte att återupprätta förtroendet för det svenska socialförsäkringssystemet. Det hade Reinfeldt och Borg kunnat uttrycka något tydligare.

Detta inlägg publiceras även på Motallians.

fredag, september 23, 2005

Weissage uns, wer ist's der dich schlug?


De gångna månaderna har jag då och då siat om den tyska valutgången, här, här, här, här, här och här. Nu säger jag så här: det kommer att bli en stor koalition med Schröder som kansler. Sämsta tänkbara lösningen. Senast man hade koalition mellan socialdemokrater och kristdemokrater blev resultatet upprorsstämning och en gryende terrorism i Västtyskland.

Under veckan som gått har spekulationerna frodats. Alla partier har pratat med alla (utom Linkspartei), samtidigt som de respektive partiledarnas uttalanden har uteslutit samtliga möjliga koalitioner. Ett av de hetaste tipsen de senaste dagarna har varit en så kallad Jamaika-koalition med kristdemokrater (svarta), liberaler (gula) och de gröna.

Idag skriver spiegel.de, Tysklands största nyhetssite, att det inte blir något av med det. Avståndet mellan de konservativa och miljöpartisterna är för stort. Partiföreträdarna tycks vara nöjda med att de överhuvudtaget har lyckats sitt aner och samtala artigt med varandra.

SPD har inte heller lyckats locka in liberalerna i en så kallad trafikljuskoalition. Återstår så det svartröda skynket. Det kommer inte att bli bra. Det kommer att döda det politiska samtalet i Tyskland och splittra socialdemokratin. Horder kommer att fly till Oskar Lafontaines vänsterparti.

Föreställ er en svensk regering med Göran Persson som statsminister, Fredrik Reinfeldt som utrikesminister, Tobias Billström som utbildningsminister, Mikael Odenberg som finansminister, Laila Freivalds som utrikesminister, Kristina Axén Olin som socialminister och varför inte Gustaf Douglas som arbetsmarknadsminister? Sven-Otto Littorin och Marita Ulvskog framför brasan på Harpsund? Velour på batongen?

Ack ja. Den enda frågan som är kvar att lösa är vem som egentligen ska bli förbundskansler. Både Schröder och Merkel hävdar med självklar emfas att det är just han/hon som har rätt till uppdraget. Visserligen har kristdemokraterna tre mandat mer än socialdemokraterna, men CDU och CSU (det bayerska kristligt-sociala partiet) är två olika partier, och således är SPD fortfarande störst i förbundsdagen. Dessutom förlorade CDU/CSU ett "ointagligt" försprång, vilket visar att väljarna misstror Merkel. Och ställda inför frågan om vem de helst vill se som kansler svarar tyskarna i samtliga opinionsundersökningar: Schröder. Resonerar SPD.

Jag sätter två spänn på Schröder, dels för att han är den skickligare förhandlaren (han kan se runt tre hörn samtidigt, som någon sagt om Göran Persson), dels för att Merkel inte har någon utrikespolitisk erfarenhet, vilket krävs för att omvärldens förtroende för Tyskland ska höjas igen efter alla ekonomiska kriser och valkaos.

Så de goda nyheterna är att EU:s viktigaste land även framdeles ska ledas av en sosse, de dåliga att det kommer bli en regering som inte kommer att kunna föra en bra politik.

torsdag, september 22, 2005

Budgetproppen och jag

Hurra. Mitt slit i arbetsgruppen för slutrapporteringen av pilotprojektet om behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning har gett utdelning. En hel mening i utgiftsområde 16, sidan 163. Nu kan jag sova lugnt.

Utrikesministrar, stormar, teatrar

Jag vet att det är skåpmat, men ärligt talat, vad är det egentligen med utrikesministrar, stormar och teatrar? (För er som inte förstår, se här.)

onsdag, september 21, 2005

Stikkan går bärsärk i den norra universitetsorten

Stig-Björn Ljunggren, vårt lands ende statsvetenskaplige slugger, löper amok i en dröm (2005-09-20, han håller sig inte med permalänkar) där han har blivit diktator i nåt trist ställe med domkyrka och universitet. Bara ett citat:

"Många av förändringarna väckte förargelse. Jag tog därför det sk "Florida Index" som utgångspunkt. Florida Index säger att ju mer kreativt klimat en stad har, destå fler bohemer, konstnärer och homosexuella flyttar dit. Lite tillspetsat, det finns en positiv koppling mellan antalet bögar och tillväxt. Jag inrättade "Ljunggren Index", som mäter längden på en stads långbänkar, genom att räkna antalet disputerade rättshaverister som får styra debatten.Uppsala låg i ledningen vid mitt makttillträde, men i slutet av perioden hade gnällspikarna antingen tvingats börja sköta sitt arbete eller förmåddes ta anställning på
Riksantikvarieämbetet, som samtidigt utlokaliserades på nationell begäran till Vitryssland."

En viss universitetsort i söder skulle också behöva ett Ljunggrenindex. Ju.

måndag, september 19, 2005

Wahlchaos - Herbstordnung


Jag tillbringade helgen på Lillsjödal med tidningen Lundagård, som jag skriver för. Hösten var där, vattnet i sjön var kallt, trädens blad gulnade och den öppna spisen kom till heders. Jag ägnade mig åt vedhuggning och kände en oförklarlig glädje över att arbeta med sågen och yxan, vassa, enkla redskap.

Det var så enkelt att se poängen med arbetet och hur jag skulle utföra det. Såga upp stockarna i lagom stora bitar och klyv dem sedan med yxan. Resultat: vedklabbar som är bra att elda med. En våldsam kontrast från allting annat jag gör. Det enkla är skönt.

Senare på kvällen gjorde jag misstaget att sätta mig bland de intellektuella och diskutera konst och litteratur. Jag uttryckte min kärlek till trompe l'oeil-motiv från 1600-talet. Efteråt undrade jag över om den glädje jag kände över att prata med människor som vet vad ett trompe l'oeil-motiv är kom från min uppriktiga längtan att tala om dessa vackra konstverk eller från lättnaden över att kunna använda elitistiska kunskaper som sällan kommer till användning.

I Tyskland gick folket till val och Schröders taktik gick hem mot alla odds. Det oklara parlamentariska läget och det faktum att Angela Merkel och CDU nu ses som en minst lika stor förlorare som SPD (båda partier gör usla val, men CDU har dessutom förlorat ett nästan tjugoprocentigt försprång på bara några månader) gör att Schröder har hyfsat goda chanser att sitta kvar som kansler; kanske med CDU, kanske med liberalerna och de gröna, kanske med de gröna och vänstern.

Schröder är en omvittnat god förhandlare, och eftersom inget av blocken fick majoritet i förbundsdagen, är det nu förhandlingar som måste till. Der Spiegel skriver om hur Schröder lyckades förlora och vinna valet samtidigt.

onsdag, september 14, 2005

Klockren diagnos av PM

Alltså inte skriven av PM Nilsson, utan OM PM Nilsson. Diagnos lämnar eklekticismen för en stund och rullar in domedagskanonen i en kommentar om Expressenredaktörens söndagskrönika om katastrofen i New Orleans.

I krönikan sammanfattar PM New Orleans fattigdomsproblem med "Vi vet att fattigdomen i New Orleans är ungefär densamma som i ganska många europeiska storstäder, att vissa förortsområden i Sverige inte hamnar långt efter och att arbetslösheten i New Orleans ligger på en nivå som européer bara kan drömma om, 4,9 procent."

Han avslutar med att konstatera att det var "förvånansvärt få dödsoffer" i katastrofen.

Kommentaren på Diagnos utgår från det sista citatet och frågar sig var de liberala idéerna om att se värdet av varje individ finns i talet om de få dödsoffren. Fast rasande. Därefter följer en strålande analys av debattläget i Sverige just nu.

Go get 'em, Kleenis!

måndag, september 12, 2005

Norge - den sista sovjetstaten


Just nu ser det ut som om Norge har chans på rödgrön majoritet - på en hårsmån. Men man ska inte ropa hej...

Så medan vi väntar på Jens Stoltenbergs återkomst till makten slappnar vi av med en rapport från ett gäng engagerade valobservatörer från forna Sovjet. Och de är inte imponerade över tillförlitligheten i stortingsvalet. Se här!

lördag, september 10, 2005

Amnesti

Gick idag i demonstrationståget för flyktingamnesti. Arrangörerna i Malmö uppskattade antalet deltagare till ca tusen personer. Mikael Wiehe sålde signerade skivor för att samla in pengar och Kalle Larsson (v) höll (som han brukar) ett rungande brandtal som fick lastbilsflaket i gungning. Larsson uttryckte sin förvåning och glädje över att stå skuldra vid skuldra med miljöpartister, kristdemokrater, centerpartister och folkpartister i amnestifrågan.

Men förhandlingarna pågår. Miljöpartiet kan nu tänka sig en amnesti ”light”. Enligt Sydsvenskan menar Maria Wetterstrand att amnesti för barnfamiljer är det viktigaste.

Jag får en lätt obehagskänsla i kroppen. Det blir så påtagligt att budgetförhandlingarna handlar om människors liv och inte bara om siffror. Ett nej till amnesti får direkta konsekvenser som riskerar att ödelägga många människors liv. Det är dags för GP, Nuder och andra att tänka om.

fredag, september 09, 2005

Tuffa tider för bratsen

En ny rörelse har sett dagens ljus i Lund. På affischer runt om i stan uppmanar "Utblotta slyngelbratsen" till att på alla sätt motarbeta den tillresta överklassen. "Sno deras 3G-telefoner", "Ta deras gåsjackor och sälj på tradera" och andra tips ges för att göra stan osäker för stockholmarna. "Allt ni äger har ni tagit från oss, och ni ska få betala tillbaka med ränta."

Så får man naturligtvis inte göra - uppmana till stöld och andra trakasserier. Men samtidigt är kampanjen naturligtvis ett utslag av typisk lundensisk studenthumor, och några stöldräder på Ekonomicentrum eller i garderoben på &bar är väl heller inte att vänta.

Om bratifieringen av Lund har det skrivits en del på sistone. Min högst personliga teori är att det inte alls är så att det plötsligt har kommit en stor invasion av överklasslynglar från Öfre Östermalm, de har alltid varit här. Men de klär sig på ett, hur ska vi säga, lite mer iögonfallande sätt än tidigare. Och det är inte alla som gillar det.

onsdag, september 07, 2005

Quote from the crypt

Sprang på det här: "Det finns en anledning till att jag valt att läsa statsvetenskap och inte socialantropologi. Och den är just det att jag slipper åka ut i verkligheten och få smuts under fingrarna."

- Erik Thalin om sin ambassadpraktik i Vilnius. Erik har en ny blogg nu. Själv läser jag också statsvetenskap och vet vad han pratar om.

måndag, september 05, 2005

Urbana jänkare dissar Västra hamnen

Ja ja, jag vet att jag borde säga något om partiledardebatten. Alla andra gör ju det. Och högerbloggarna tycker att högerna var bäst och vänsterbloggarna tycker att vänstern var bäst. Quel surprise. Jag tyckte att vänstern var bäst. Även om jag har svårt för GP:s mest självgoda utgjutelser älskar jag när man kan se det gamla klasshatet väckas i hans ögon och det nästan känns som att det ska börja ryka ur öronen på honom.

Annars var det bästa ögonblicket när Göran Hägglund hade berömt regeringen i bra tag och just hämtade andan för att börja gnälla när Lars Adaktusson avbröt honom. Han såg jätteförvånad ut.

Men därutöver: en amerikansk blogg som uppehåller sig vid stadsplanering dömer ut Västra hamnen av det enkla faktum att det är så dyrt att bo där att de riktigt kreativa människorna inte har en chans att komma in där och befolkningen blir homogen och tråkig.

Jojo. Det är tur att det åtminstone inte är förbjudet (än) för vanliga dödliga att uppehålla sig i området.

lördag, september 03, 2005

Filofaxismen, mediegäng etc

Andreas Ekström gjorde mig uppmärksam på att en ny trend i mediebloggosfären har börjat spridas. Han hänvisar till en krönika i Aftonbladet av Åsa Petersen, som behandlar kändisbloggsåpan som fenomen och som underhållning:

"Kändisbloggarna är alla kompisar med varandra, de kände varandra redan i verkligheten eller så blev de bloggkompisar på nätet, edsvurna kring bloggeriets nödvändighet. Ibland känns kändis­bloggarna som det coola gänget på min högstadieskola i Luleå: man kände avståndet mellan dom och oss vanliga dödliga, såg hur de bekräftade varandra."

Efter detta har en hel del mediebloggare börjat göra listor över folk de känner, folk de inte känner och folk de bara känner lite grann, för att freda sig från anklagelserna om kotterikoketteri. Andreas hänvisar till dem i sitt inlägg, det rör sig bland annat om Linda Skugge, Sigge Eklund och Isobel Hadley-Kamptz .

Andreas menar att de förfaller till filofaxism och att det dels inte är konstigt att journalister umgås med varandra, dels att de "verkliga" bindningarna är långt mer subtila.

Jag tycker inte heller att det är konstigt att journalister umgås med varandra, lika lite som att politiker, författare eller storkapitalister gör det. Eller att politiker umgås med journalister, att storkapitalister umgås med författare etc.

Men det kan vara bra att påminna sig ibland om hur litet Sverige är som land och som kulturkrets. I den svenska bloggosfären och i de svenska medierna blir det ofta inrikesrundgång. Man hänvisar till sina polare, öppet eller förtäckt, och det gäller såväl för bloggarna som för det tryckta och det sagda.

När jag tänker på hur många medlemmar av den svenska eliten (den politiska, kultur-, näringslivs-, forskar-, medie-) en svensk nobody som jag känner eller i alla fall är ytligt bekant med blir jag nästan lite oroad.

Det behöver inte vara något fel, men det kan bli, hur ska vi säga, lite inkrökt om en hel nations offentliga liv lika gärna kunde vara ett enda stort högstadiedisco.

fredag, september 02, 2005

Avgrundsliberalernas glada skara

"Äganderätten står över allt annat, även demokrati. Demokratin måste alltså underordnas äganderätten."

- Alexander Eriksson visar var skåpet ska stå i en kommentarAli Esbatis blogg.

onsdag, augusti 31, 2005

Ett köttben till kårmupparna

Idag kommer det nya numret av Lundagård från tryckeriet (i Lundastudenternas brevlådor på fredag), och självcentrerad som jag är skulle jag vilja tipsa om Kårspelet, konstruerat av mig och tecknat av Björn Wallin. Kårspelet är ett sällskapsspel som medföljer tidningen och handlar om studentkårsverksamhet. Spelet går ut på att lämna studentlivet genom att göra sig av med sina förtroendeuppdrag. 1-42 000 spelare, företrädesvis från akademiska hem. Nördigt och internt. Om man inte är Lundastudent kan man stjäla ett ex från närmaste studentkår.

tisdag, augusti 30, 2005

Borgarbrottning i Bankeryd

Göran Hägglund skriver i en debattartikel i Sydsvenskan idag att han hoppas på kompromisser från de andra borgerliga partiledarna när de träffas i Bankeryd. “Nu tycker jag nog att de tankar kring ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen, som både Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg marknadsfört som kompromissförslag, mest är kamouflerade kopior av deras ursprungliga förslag.” Och det har han ju rätt i.

Men utifall man inte skulle kunna komma överens i ersättningsfrågan, garderar Hägglund sig med att säga att ersättningsnivåerna ändå inte är så viktiga. Huvudsaken är ju att folk arbetar.

Det är ett enkelt sätt att trivialisera en av de viktigaste stridsfrågorna inom alliansen och mellan högern och vänstern inför valet. Det är ju nämligen sänkningen av ersättningsnivåerna som ska finansiera skattesänkningarna. Och som en artikel på Sydsvenskans ledarsida (ej på nätet) sammanfattar: “Det enda de borgerliga kan enas om är ökade utgifter.”

Publiceras även på motallians.se.

torsdag, augusti 25, 2005

Fler röster om Reinfeldts tal

Eric Sundström (AiP) tipsar om detta inslag från SVT 24 där Eric själv, Ali Esbati (Flamman), Karin Olsson (Expressen) och Mattias Svensson (Smedjan) kommenterar Reinfeldts tal. Alla får prata någorlunda till punkt, Lundagårds-Karin får plötsligt försvara moderaterna från moderate Mattias sarkasmer, och Ali Esbati talar om den skogstokiga grotthögern. Varför får inte de vara med i Godmorgon Världens panel? Det hade förgyllt mina söndagsmorgnar i alla fall.

Reinfeldt är en värdig motståndare

Fredrik Reinfeldt har just hållit sitt inledningsanförande på moderaternas partistämma. Hans budskap är att det är slut med allt tal om systemskifte, i alla fall just nu, för systemet fungerar bra. "Moderaterna tror på att en skattefinansierad välfärd har stora fördelar, för det utjämnar människors livschanser." Det är nästan så att man tror att det är Erlander själv som står i talarstolen, och jag kommer att tänka på Olof Palmes ord i en TV-sänd partiledardebatt inför valet 1982:

"...för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism, men sen slåss ni om att ta äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet om vad de betyder."

Reinfeldt dömer också ut den ensidiga marknadsliberalismen: "Den som tror att det bara handlar om utbud och efterfrågan missar partiets utgångspunkt: börja hos människan."

Han hyllar det svenska arbetsmarknadssystemet och förklarar att "man kan inte gå till val på en stor konflikt om den svenska arbetsmarknadspolitiken." Han säger att det inte är moderaternas uppgift att alltid ställa sig på arbetsgivarnas sida i konflikter.

Men lite av de gamla takterna sitter ändå i: Reinfeldt förklarar att moderaterna är "garanten för att en alliansregering sänker skatterna" och undslipper sig, som av misstag, en kommentar om att rättsväsendet är "den enda ovälkomna privatisering moderater överhuvud kan tänka sig".

I slutändan blir dock Reinfeldts styrka denna: han nämner inte Göran Persson en enda gång. Där Bo "världens högsta skatter" Lundgren var besatt av Persson och socialdemokratin, talar Reinfeldt om sina egna förslag (som visserligen har något djupt socialkonservativt, om inte rent socialdemokratiskt över sig).

Att sen ombuden på stämman av TV-bilderna att döma inte ler särdkilt mycket, och applåderar ganska lamt, för att efter talet tveksamt och långsamt resa sig upp för de obligatoriska stående ovationerna är ett annat, och internt problem. För oss i det goda laget gäller: vi har fått en värdig motståndare.

Det här inlägget publiceras också på motallians.se.

Tyska valet inte författningsvidrigt

Den tyska författningsdomstolen har just kommit med sitt utslag i frågan om president Horst Köhlers beslut att utlysa nyval. Som väntat förklarades beslutet vara i enlighet med författningen och det blir därför val till förbundsdagen den 18 september.

Det är fortfarande jämnt skägg mellan blocken. Den stora koalitionen hotar i bakgrunden.

Se här för en nyhetsartikel på engelska.

onsdag, augusti 24, 2005

Malmö-Skåne Louis Vuitton Cocktail Party

I dag invigs America’s Cup-deltävlingen i Malmö. Mycket finns att säga om spektaklet som ska marknadsföra Malmö och Skåne som en seglande region (Se t ex Erlanderbrigaderna 28/7). En diskussion som är intressant är vem som har rätt att definiera vilken slags stad/region som vi lever i. Malmö – en seglande stad? Hur många av malmöborna tycker det? Platsmarknadsföringseliten i Malmö fick en chans att glänsa och tog den. Synd att marknadsförarna inte tog fasta på någon av de styrkor Malmö redan har idag, ett levande kulturliv t ex.

Men vad händer när glappet mellan den marknadsförda bilden av staden och staden såsom medborgarna upplever den blir stort? Går det att reparera i efterhand? Blir nästa drag från Malmö stad att låta skoleleverna få optimistjollesegling på schemat? (Kanske blir det problem att få tillräckligt med behöriga instruktörer).

America´s Cup-deltävlingen är först och främst ett cocktailparty för näringslivet och de c:a 400 journalister som finns på plats. Det är heller inget som projektledningen förnekar. Informationsansvarig Cecilia Gyllenkrok menar själv att stadens medborgare kommer i tredje hand som målgrupp. Lite trist kan tyckas då det är vi som betalar. Men som en Hubert Pettersson påpekar på Debatt i dagens Sydsvenskan: på Regementsgatan finns det kopior av Louis Vuitton-väskor att handla för en billig peng.

Medborgare som eventuellt känner sig undanskuffade kan således konsumera sig till lite tröst. Louis Vuitton åt folket!