tisdag, oktober 04, 2011

Gapa efter mycket

(Foto: Peter Menzel)

Jag läser just nu en bok som huvudsakligen består av familjer runt om i världen som poserar med den mat de brukar köpa under en veckas tid (Menzel, P och D'Aluisio, F, 2007: Hungry Planet. What the World Eats.). Här finns ett reportage i Time med bilder från boken.

Det är vidunderligt. På ett plan är det naturligtvis en "hyllning till livet"*, ett firande av den fantastiska mångfald som det mänskliga livet uppvisar. På ett annat plan är det deprimerande.

För oavsett i vilken del av världen som upphovsmännen till boken befinner sig dyker samma tendenser upp: ökande diabetes och fetma i spåren av halvfabrikat och (amerikansk) snabbmat. De länder som inte är drabbade av galopperande övervikt och välfärdssjukdomar är länder med undernärd och svältande befolkning. Samt Japan.

Låt mig bara säga att jag faktiskt tycker att det är bättre att folk är övernärda än att de är undernärda, även om det leder in på en annan och fasansfull paradox: vi kan föda hela världens befolkning, men vi gör det inte. Ett av fotoreportagen är från ett flyktingläger i Kenya, dit hundratusentals har flytt från svält och terror i främst Somalia. Det finns folk som har bott i detta läger i decennier, som har vuxit upp där och som inte känner till något annat liv. Befolkningen lever på matransoner från hjälporganisationer. Det blir gröt tre gånger om dagen och några gram getkött till Eid. Det är inget man blir fet på, milt sagt.

Och deras liv är ändå oerhört mycket bättre än det de har flytt ifrån: terror, barbari och svält i anarkins och inbördeskrigets Somalia. Sydsvenskan har publicerat en serie artiklar av Niklas Orrenius och fotografen Åsa Sjöström från ett sådant flyktingläger, som den här, som berörde mig djupt. Den namnlösa fasan i att inte kunna föda sina barn, vanmakten i att se dem tyna bort.

Svälten är, sina fasor till trots, en fiende som vi börjar få bukt med, till viss del tack vare globalisering, frihandel och kapitalism. Uppfödnings- och odlingsmetoder har blivit bättre tack vare tekniska framsteg och konkurrens, och läs för Guds skull följande texter på SLU:s forskningsblogg som behandlar myter om livsmedelsproduktion. Det moderna jordbruket är på alla plan fullkomligt överlägset det traditionella och det är den gröna revolutionen som vi har att tacka för att inte fler svälter idag.

Men inte det där med fetman. Familjerna i Hungry Planet många gånger oroade för att deras barn verkar vara mer intresserade av snabbmat än av traditionell husmanskost. En mycket gammal dam på Okinawa tycks ha mycket svårt att förstå vad västerländsk snabbmat egentligen är för något. Och kan inte för sitt liv begripa att det inte bara finns folk som inte odlar sina grönsaker själva, utan som inte ens vet något om jordbruk. "Berätta för folk att man ska sätta potatisar efter att det har regnat", säger hon i hopp om att folk ändå ska börja förstå.

Och det är klart att folk förstår. I min generation - världen över - finns många som sätter stort värde på att själva odla grönsaker och är ytterst intresserade av matlagning, både nya och traditionella metoder. Intresset för att äta rätt och motionera är större än någonsin.

Sen är det ju sin sak att eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle måste marknaden förse oss med komplicerade och dyra lösningar på ganska enkla och billiga problem. Att leva hälsosamt är inte svårare än att äta mindre och röra sig mer, men för att höja profiten i alla produktionskedjans led måste det kläs i komplicerade dieter och träningsprogram. Zumba och GI. Funktionskläder och algsmoothies.

Och jag kanske är naiv, men jag har svårt att tro att de flesta inte inser att om man äter snabbmat sju dagar i veckan och sitter framför en datorskärm hela dygnet, kommer man med nödvändighet att bli tjock, sjuk och trött.

Det finns inte heller någon anledning att ryckas med i den fullkomligt sinnessjuka kroppshets som har följt i tjocksmocksexplosionens spår. Det är inte ett par kilos övervikt som är problemet. Det är hjärtattack och diabetes som är problemet.

Men nu har vi inrättat våra liv sålunda. Mindre och mindre tid läggs på matlagning och inköp eftersom vi måste hinna med att arbeta. Snabbmat är enkelt och tillgängligt. Istället för vardagsmotion som att gå i trappor, cykla till jobbet och gå skogspromenader finns intensivpass och maskiner på dygnetruntöppna gym.

Klassaspekten i ekvationen är solklar: det är de fattiga obildbara lantisarna och förortsborna som lever ohälsosamt, medan de rika, välutbildade, urbana är smala, vältränade, och har näsa för wakamealgernas alla nyanser.

Men folkhälsoproblemet flyttar inte på sig. Sjukdom kostar pengar och därför blir det föremål för politisk reglering. I Danmark har man nyligen infört en fettskatt för att få bukt med problemet.

Man kan bli upprörd och kalla det för klasspolitik (som när Anders Borg sänkte skatten på skidliftar och höjde skatten på snus), eller så kan man avmätt konstatera att det nog inte kommer att hjälpa, eftersom problemet inte är att folk äter för mycket fett, utan att de äter för mycket överhuvudtaget (och kanske framförallt för mycket socker).

Man kan också kalla det för huvudlöst förmynderi, vilket är populärt särskilt från den höger som ändå aldrig har trott på folkhälsopolitik, som Mattias Svensson i Glädjedödarna (finansierad av Svenskt Näringsliv) eller Johanna Nylander i Är det så farligt? (finansierad av Swedish Match).

Jag tror att det som är dåligt i våra liv är svårt att komma åt med medialt skuldbeläggande, mirakelkurer eller punktskatter. Men jag kan inte heller peka på en väg ut ur det. Hur ska man se på det faktum att låginkomsttagare inte bara har sämre hälsa än höginkomsttagare, utan också får sämre vård?

Kanske är det så att en väg till bättre hälsa genom bättre kost och mer motion går genom ökad jämlikhet, åtminstone för de industrialiserade länderna. Men då har vi inte ens hunnit komma till livsmedelsindustrin och den globala livsmedelshandeln, hållbar utveckling, social rättvisa för livsmedelsarbetare och djurskyddet.

Kanske är det också så att jag gapar efter för mycket i det här blogginlägget. Det ligger en bok och skvalpar i dessa funderingar, men i vilka funderingar skvalpar det inte en bok, å andra sidan.

Jag återkommer.



* Jag har en vän som är bokförläggare. Vi brukar skämta om baksidestexter och överanvändningen av frasen "hyllning till livet". En gång använde han den själv. Det har vi haft omåttligt roligt åt.

lördag, juli 23, 2011

Som om vi bar et barn varsomt på armen

Det är många dessa dagar som känner sig manade att säga något med anledning av terrordåden i Norge den 22 juli. Jag har läst dussintals reaktioner, analyser, sammanfattningar och rena känsloutbrott från människor jag känner och människor jag inte känner. Jag kan inte tillföra något till detta och har heller inga ambitioner att göra det. Jag skriver för att jag måste, och det är väl därför alla andra skriver också.

En journalist från Sydsvenskan ringde nyss och bad mig förklara vilken roll jag som forskare tyckte att jag hade i det öppna samhället - med anledning av att dåden beskrivs som ett angrepp på just det öppna samhället. Jag svarade något svävande om att utöver forskning, undervisning och min egen forskarutbildning är det väl tredje uppgiften som ligger närmast till hands att lyfta fram; att bidra med kunskap till samhället, att delta i den offentliga debatten. Jag poängterade att Breivik hade med universitetsprofessorerna på sin dödslista. Och så slutade jag "men annars vet jag inte vilken min roll specifikt är, utöver den roll jag har som medborgare, naturligtvis."

Det är naturligtvis så att det är vår roll som medborgare som är viktigast för upprätthållandet av det öppna samhället.

Max Horkheimer skrev någonstans att "Oåterkalleligt är endast det onda i historien: de oförverkligade möjligheterna, den försummade lyckan, morden med eller utan juridiska procedurer [...]. Allt annat är ständigt i fara."Det är endast genom de många medborgarnas aktiva skydd av samhället och av varandra som vi kan hålla det onda borta. Om det är något i den här historien som ger tröst, är det att det norska samhället från statsledning till enskilda medborgare har reagerat med kärlek, solidaritet och pliktkänsla.

På samma sätt måste varenda en av oss bära ett gemensamt uppdrag, inte bara för våra närmaste utan för hela samhället. På goda dagar såväl som på onda dagar.

Många har i Norge citerat Nordahl Griegs dikt Til Ungdommen. Före den gångna helgen kände jag inte till den. Nu vill jag lyfta fram den som ett manifest för det öppna, goda, mänskliga samhället. Som den avslutande strofen uppmanar: Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen / som om vi bar et barn varsomt på armen.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av Fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!


(texten hämtad från engelskspråkiga Wikipedia)

Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke under minnesstunden den 24 juli finns här.

Några av alla dem som har sagt intressanta saker i den svenska debatten är Sanna Rayman,Martina Jarminder, Katrine Kielos, Thomas Hylland Eriksen, Daniel Poohl och Camilla Rågfors.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)

lördag, maj 07, 2011

Jag såg en film från mitt 2000-tal

I samband med nyheten att Usama bin Laden till slut hade dödats av amerikanska soldater efter en jakt som sträckte sig över mer än ett decennium fällde någon kommentaren att 00-talet nu äntligen var slut. Jag minns var jag var när jag fick höra nyheten. Jag vaknade klockan sex på morgonen den 2 maj, sträckte mig efter telefonen och läste mitt twitterflöde.

För mig väcktes en kedja av minnen sammanlänkad av det långa kriget mot terrorismen. Alla känslor av rädsla, sorg, oro, vrede och vemod har sköljt över mig igen den senaste veckan. I min egen livsvärld, i mitt privatliv, var 00-talet ett lyckligt decennium. I den globala verklighet som ingen kommer undan har de senaste tio åren präglats av den paradoxala kombinationen av stigande välstånd och blodiga krig.

Jag minns var jag var när jag fick höra om attackerna den 11 september 2001. Jag satt i en studentradiostudio i Lund och sände ett program om vandringssägner när någon kom in under en låt och sa: slå på TV:n. Eftersom det inte fanns något annat att göra, bröt vi våra sändningar och började prata om det som hände i USA istället. Av en slump blev det så att jag genomförde den improviserade sändningen (vi höll på i tre timmar, tror jag) tillsammans med två amerikaner medan några från Utrikespolitiska föreningens radioredaktion gjorde research och ringde runt.

Jag var livrädd. Att sitta framför en mikrofon i direktsändning var ett sätt att bevara fattningen. Vi såg det andra planet flyga in i World Trade Center i direktsändning på den lilla TV:n som hängde ovanför mixerbordet. Otroliga rykten flög in och ut i studion. Internet upphörde att fungera. Det gick inte att ringa någonstans i USA. "London brinner." "Det är 15 plan i luften som vägrar svara på anrop." Jag intervjuade Björn Kumm, hade fel bakgrundsinformation och inledde med "du arbetar alltså på utrikesdepartementet". Jag intervjuade Jan Hjärpe - han och jag ska förresten diskutera revolutionerna i arabvärlden på ett seminarium på onsdag, mirabile dictu - och sa "PFLP har tagit på sig dådet, vad är din kommentar till det?". Jag var utmattad när jag kom hem till kollektivet på Klostergården.

Många människor var livrädda under den där eftermiddagen i Sverige. Det var omöjligt att veta vem som låg bakom och vilken omfattning det var på attacken. Jag lärde mig hur informationsspridning fungerar vid stora kriser och hur det är att som nyhetsförmedlare vara mitt uppe i ett skeende tillsammans med alla andra och försöka göra något vettigt av de motstridiga uppgifter som fladdrar runt samtidigt som man mest av allt försöker undvika att helt tappa taget. Jag är glad att jag satt på Radio AF och inte på Ekot.

Några månader senare inleddes bombningarna av Afghanistan. Jag minns var jag var när jag hörde nyheten, på väg in till en teaterföreställning en sen oktoberkväll. Det var en väntad nyhet och den gjorde mig nedstämd.

Många försökte hantera det permanenta krigstillstånd med distans och ironi. Jag skapade en cocktail med namnet Infinite Justice. Nio centiliter grön chartreuse, elva droppar angostura, invänta illamående och migrän. I december gick jag på maskerad utklädd till Usama bin Laden. I Lund skrevs det snapsvisor om jakten på al Qaidas ledare.

För de flesta människor i världen kom terrorhotet att förbli diffust och avlägset. Medan hundratusentals människor dog i krigen och terrorattackerna i länder som Afghanistan, Irak, Tjetjenien och Kina, klagade vi européer på säkerhetskontroller på flygplatserna.

Naturligtvis gick inte Europa helt försonat. Bomberna i Madrid och i London påminde oss om att vi var utsatta för risker, även om de var mikroskopiskt små. Ett av de första inläggen på den här bloggen handlade om bombningarna i Londons tunnelbana. När brevhemligheten och privatlivets helgd hotades genom bland annat det utökade spaningsuppdraget för FRA, protesterade många med rätta, precis som man i detta nu fortfarande kämpar mot datalagningsdirektivet.

Men huvudsakligen har vi långsamt och utan större motstånd glidit in i ett tillstånd där vi tillåter våra regeringar att göra nästan vad som helst - övervaka vår e-post, döda civila i främmande länder - för att vi accepterar premissen att vi kan skydda oss mot terrorn bara på detta sätt.

Och det är inte det att det inte har funnits kritik eller debatt. Det är lätt att idag glömma vilken massiv uppslutning som demonstrationerna mot det stundande Irakkriget fick. Själv demonstrerade jag i Luleå den 15 februari 2003. Mikael Wiehe blev så glad att han skrev en låt om det.

Men Irakkriget startade också och pågick och pågick och pågår fortfarande, trots att det är bättre nu än vad det var för några år sedan. Afghanistankriget firar tioårsjubileum i höst, och Sverige har varit med hela tiden.

Och märkligt nog är det i alla fall för mig som att den här tryckande känslan av oundviklighet, av vanmakt, inte började lätta förrän med upproren i Tunisien och Egypten i år. För första gången på mycket länge fick vi känna hopp över den politiska utvecklingen i en del av världen som under det allt för långa 00-talet bara skildrades som en grogrund för terrorism, som ett växthus för hat och fundamentalism.

Jag minns var jag var när Mubarak föll. Jag satt framför min dator och tittade på Al Jazeera English och grät. Någonstans hoppas jag att världens folk tillsammans ska kunna båda besegra terrorismen och de strukturer som i brist på mer precisa termer kanske kan kallas västerländsk imperialism. Att vi tillsammans ska kunna göra världen till en fredlig plats. Fördela välståndet. Ni vet. Allt sånt som bara känns möjligt i stunder som den jag hade framför datorn med Tahrirtorget. De korta, korta ögonblicken av glädje mellan långfredagarna av frustration, där nyheterna sköljer i vågor av mörker som innesluter ännu mer mörker - som när vi - ja, VI - lät 61 afrikanska flyktingar svälta ihjäl på en båt utanför Libyens kust.

Vi lever i demokratier. Vi har ett ansvar att förbjuda våra regeringar att handla så här. I morse läste jag många kommentarer om att denna Europadag inte var något att fira, att det var en skammens dag för hela kontinenten. Men en Europadag som denna, översköljd av vågor av mörker som innesluter mer mörker, är också en dag att minnas att vi kan göra något åt det. För att låna orden från en europé som slutade sitt liv i samma stad där detta krig började: War is over if you want it.

måndag, februari 28, 2011

Palme



Klockan åtta på morgonen den 1 mars 1986 fick jag veta att Olof Palme hade mördats. Det var dagen efter min sjuårsdag, det var lördag, och min familj skulle titta på Go'morron Sverige som vanligt. Istället för Fredrik Belfrage och Curt-Eric Holmqvist var det en extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.

Min mor, uppvuxen i en släkt av die-hard bondeförbundare, grät floder och jag ställde den lika lillgamla som korkade frågan "Men du är väl inte socialdemokrat?" Och ingenting var riktigt som förut.

Allt jag vet om vad Palme sa och vad han gjorde lärde jag mig efteråt, men som för alla andra som kommer ihåg den dagen är Palmemordet ett starkt och mycket emotionellt minne för mig. Jag kan när som helst kasta mig rakt in i den där marsmorgonen för 25 år sen och det är som att vara där.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)

onsdag, oktober 27, 2010

De som hatar Vi som älskar Malmö


I Malmö cyklar en man runt och skjuter människor som ser ut att ha invandrarbakgrund. Av naturliga skäl är människor i staden rädda. Det händer då och då att människor blir skjutna i Malmö, men det har tidigare nästan undantagslöst rört sig om så kallade uppgörelser i undre världen. P3:s Tankesmedjan gjorde sig lustig över att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström twittrade att det inte var invandrare utan Malmöbor som var måltavlor. Men han hade rätt. Det går inte att se på en person om hon eller han är invandrare eller inte. Man kan mycket väl vara Malmöbo sedan generationer och ändå vara utsatt. Måltavlan är vem som helst.

Utomsocknes får sin bild av Malmö bekräftad, naturligtvis. Fast de var rädda redan innan. Mina grannar kom tillbaka efter att ha varit i Sydamerika ett halvår och sa att det verkade som om Malmö hade blivit mer otryggt, att det var mycket våld och så. Dessa Malmöbor i tillfällig exil hade alltså suttit i Rio de Janeiro - en stad med ungefär 15 gånger så mycket dödligt våld som Malmö - och tyckt att Skånemetropolen verkade otrygg.

Som Ann Heberlein skriver så är denna rädsla - milt uttryckt - inte något som är bra för staden eller dess invånare.

Sydsvenskan startade för några dagar sedan en kampanj som heter Vi älskar Malmö. Kampanjen förs på Twitter, i Facebook och i tidningen och går enkelt uttryckt på att ge Malmöborna en möjlighet att visa hur mycket de älskar sin stad och att sätta upp en positiv motbild mot skräcknarrativet. Idag är det ungefär 11 000 personer som "gillat" initiativet på Facebook.

Det finns de som hatar Vi älskar Malmö. De finns på Flashback. Där tycker många att det är invandrarnas fel och att kampanjen är en attack på Sverigedemokraterna. Nämen. Ser man på.

Men de finns på andra håll också. I Sydsvenskan skriver Lundaforskarna Anders Ackfeldt, som är enhetsadministratör på Center för Mellanösternstudier och Niklas Bernsand, doktorand i Öst- och Centraleuropakunskap om den arroganta kampanjen.

De menar att tidningen försöker att stärka stadens varumärke genom att mörka de klasskillnader som (underföstått) . "Man älskar inte en stad och dess invånare genom Facebookkampanjer och varumärkesautism" och "Malmös politiker [...] gnuggar [med säkerhet] händerna åt Sydsvenskans pr-spektakel."

Det är en mer intressant kritik. Är kampanjen ett opium för Malmöborna? Lurar de som ger sitt stöd till kampanjen sig själva?

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar i sin tur att det är "väl magstarkt" att "skälla ut bekymrade medborgare som vill bidra till samhörigheten i Malmö".

Det finns två sidor av Malmö. Den ena är framgångssagan Malmö: befolkningsökning, högskola, innovationer, entreprenörsskap, fair trade, ung stad, levande kulturliv, mångfaldens Malmö, kreativitetens Malmö, coola Malmö. Den andra är segregationens Malmö, klassklyftornas Malmö, våldets Malmö, den organiserade brottslighetens malmö, hemlöshetens Malmö. Ilmar Reepalu talar om den ena sidan när han besöker världsutställningen i Shanghai och om den andra när han ber regeringen om mer poliser.

En del drar slutsatsen att den ena sidan är en chimär som används av kapitalet för att mörka den andra sidan. En sorts medveten diskursproduktion. Ibland är det säkert så. Men konstruktionen av Malmö som en farlig och våldsam stad, som ett skyltfönster för misslyckad integrationspolitik, som en orgie i otrygghet - vem tjänar på den? På vilket sätt leder den till att Malmö blir en bättre stad att leva i?

Och framförallt - vad är det som är så dåligt med att visa lite jävla kärlek?

Det är helt enkelt inte rätt att döma ut människors spontana engagemang för sin hemstad som meningslöst eller direkt farligt. Vad är en manifestation egentligen om inte ett uttryck för känslor? Varför ska inte Malmöborna visa sin kärlek till varandra och till sin stad? Varför är det fel att erbjuda en motbild till skräcknarrativet? Och är det någon på allvar som tror att vi bara glömmer bort de dåliga sidorna med staden?

Det Niklas Bernsand och Anders Ackfeldt gör är att de inte kan förstå att alla politiska handlingar inte behöver vara direkt instrumentella. Lika lite som manifestationerna på årsdagen av Kristallnatten har ett syfte mer än att människor vill uttrycka sin avsky för det som hände 9 november 1938 och aldrig glömma det, är det någon som tror att Vi älskar Malmö kommer att leda till att ungdomsarbetslösheten besegras eller att det illegala vapnen försvinner.

Eller, minst av allt, till att den cyklande mördaren tas fast. Vilket vi - nästan alla! - hoppas kommer att hända mycket snart.

Men lite jävla kärlek kan inte vara fel just nu.

(korspublicerad på Nils Gustafsson)

fredag, september 24, 2010

Landet som är

Mest dåligt samvete har jag för att jag inte engagerade mig mer i valrörelsen. Det är det nog fler som har. Men det här inlägget ska inte handla om det, utan om hopp och om en medelklass som kanske kommer att ta sig i kragen.

Folk har ju gått omkring och varit modstulna nu under veckan och känt sig frustrerade. För rödgrönt sinnade är det en dubbel förlust med Sverigedemokraterna i riksdagen. De socialdemokratiska eftervalsanalyserna breder ut sig som självterapeutisk avbön eller kallt kalkylerade dolkstötar över mediefältet.

Men den här valrörelsen har lärt oss många saker. Den har lärt oss att en valkampanj som satsar på att så många medlemmar som möjligt ska prata med så många människor som möjligt är en roligare och bättre kampanj än en kampanj som uteslutande satsar på strategiska medieframträdanden av partiledaren. Utan att jag själv var en aktiv del av den kampanjen var det omöjligt att undgå att många socialdemokrater kände sig fullkomligt elektrifierade av dörrknackandet och alla de andra många-till-många-aktiviteterna.

För många har den här valrörelsen inneburit ett politiskt uppvaknande. Politiska diskussioner har pågått på många ställen - på arbetsplatser, i skolor, i hemmen och på Facebook. Många som inte är politiskt aktiva har propagerat för den ena eller andra sidan. Många berättade till och med vad de skulle rösta på, vilket är ovanligt i ett land som Sverige, där politiken har utvecklats till att bli ett tabuämne i umgänget.

Det blev precis en sådan valrörelse som jag önskade mig i en debattartikel i Libertas i vintras. Där skrev jag bland annat att "Ett av de allra viktigaste målen är att åter föra in politiken i människors vardag." Och det är det man har gjort.

När jag ser det engagemang som människor visade i slutet av valrörelsen och under den senaste veckan är det omöjligt att inte känna hopp. Det finns ett stort politiskt intresse. Valdeltagandet i riksdagsvalet var det högsta sedan 1994. Kvällstidningarna informerar om den jämkade uddatalsmetoden.

För de rödgröna finns det hopp. Vi vann förstagångsväljarna med 53 % mot alliansens 38 %. Vi vann stort bland samtliga väljare under 30. Vi gjorde till och med inbrytningar bland företagare jämfört med 2006. Moderaterna tog 35 % av förstagångsväljarna 1991 jämfört med 23 % i år.

När jag stod och såg på den spontana demonstrationen mot rasism på Möllevångstorget i måndags tänkte jag: vad ska det här tjäna till? Vad är det de demonstrerar mot egentligen? De unga arbetslösa politikermisstroende som känner sig svikna av samhället och röstar på Sverigedemokraterna? Tänk om alla de här människorna hade suttit i kommunala nämnder! Tänk om alla de här människorna hade knackat dörr i Almgården för en vecka sedan!

Nu tänker jag: varför inte? Skulle inte de här starka känslorna och det uppriktiga engagemanget kunna vändas i produktivt, långsiktigt politiskt arbete? Varför skulle de inte knacka dörr i Almgården imorgon?

Den svenska medelklassen är stor, dominerande och välmående. Men många av oss har minnen i familjen om ett fattigare liv. Många av oss har verkligen fått det enormt bra, men det finns ingenting som säger att vi inte också oroar oss för de ökade klyftorna i samhället. Några har på sistone börjat fundera på om våra privilegier kanske också också innebär ett större ansvar för våra medmänniskor. Andra har släppt på sin misstro mot det organiserade politiska engagemanget.

Livet kan både rymma nörderi och samhällsengagemang. Både trist arbete i kommunala nämnder och specialkunskaper om maltwhiskey och råmjölk.

En bekant, lagom vänstersinnad men inte politiskt aktiv eller partimedlem, sökte upp mig i tisdags. I likhet med mig hade han ägnat måndagen med att må dåligt. Men så hade han tänkt efter. Och, sa han, "så gick jag in på Folkets Hus på Nobeltorget och ansökte om medlemskap i Socialdemokraterna."

tisdag, april 06, 2010

Om resor

När jag gick med min son till lekplatsen i San Franciscos Chinatown tillsammans med Rasmus häromdagen slogs jag plötsligt av kontrasten mellan mitt liv och mina förfäders liv. Min farfars far var en fattig man som inte kunde ta sin son till särskilt många platser. Sonen, min farfar, hade turen att växa upp samtidigt som det socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige tog sin början. Han blev målare och diversearbetare, men kunde tack vare hårt arbete och ökande reallöner köpa ett hus med trädgård. Min far har berättat hur farfar tog honom på cykeln och cyklade en mil för att titta på ett amerikanskt bombplan som kraschlandat i trakten. Men min far fick göra fler resor.

Tack vare studiemedelsreformen och utbyggnaden av högskolan (och hårt arbete) kunde farfar och farmor låta sina barn både ta studenten och studera vidare. Min far och mor tog sina barn med på busscharterresor till Europas storstäder och jag fick se Mona Lisa, Trafalgar Square och Peterskyrkan med bredda smörgåsar väntande i en kylväska och doppvärmarna redo på hotellet. Deras hårda arbete i kombination med en fullt utbyggd välfärdsstat gjorde att jag och mina syskon kunde göra nästan precis vad vi ville och studera vidare, bilda familj, få jobb vi trivdes med och resa vidare.

Själv doktorerar jag i statsvetenskap och kan ta min son till San Francisco, och när jag såg honom i klätterställningen sände jag en tanke till generationer av hårt arbetande fäder och mödrar som kämpat för sina barns möjligheter till en bättre framtid, och en tanke till ett samhällssystem som möjliggjort social såväl som geografisk rörlighet.

Tro inte att friheten kringskärs av den sociala marknadsekonomin, den kapitalistiska välfärdsstaten eller vad man nu vill kalla den. Det är den som möjliggör friheten.